Problemformulering: Det biomedicinska perspektivet har varit dominerande inom psykiatrisk slutenvård, där ångesthantering främst varit fokuserat på farmakologisk behandling. För att utveckla psykiatrisk omvårdnad i riktning mot mellanmänskliga möten, reflektion och lärande, är det betydelsefullt att studera konkreta och personcentrerade metoder inom ångesthantering.  Syfte: Syftet var att belysa omvårdnadspersonalens upplevelser av användning av akutlappar vid omvårdnad av patienter med ångest inom psykiatrisk slutenvård.  Metod: I studien genomfördes semistrukturerade intervjuer med tolv omvårdnadspersonal kring upplevelser av användning av akutlappar.  Resultat: I dataanalysen framkom fyra huvudkategorier: stödjer patienten till ökad delaktighet i omvårdnaden, underlättar reflektiv dialog i omvårdnadsrelationen, synliggör och utvecklar psykiatrisk omvårdnad och tidsbrist och osäkerhet hindrar användning. De bildade temat strukturerat kommunikationsstöd för omvårdnad vid ångest möjliggör en gemensam grund för lärande och utveckling. Slutsats: Användning av akutlapparna uppfattades kunna underlätta kommunikation och samarbete med patienten samtidigt som det synliggjorde psykiatrisk omvårdnad vid ångest. Omvårdnadspersonal kunde stödja patienten till ökad delaktighet och stärkt egenmakt men tidsbrist hindrade användningen i synnerhet för sjuksköterskor. Det nya arbetssättet kunde skapa osäkerhet hos omvårdnadspersonal och även utmana traditionell syn på patienten. Implikationer för klinisk verksamhet är att nya verktyg behöver tid och resurser och mer forskning behövs för att belysa patientupplevelser. / Problem: The psychiatric inpatient care is dominated by a biomedical perspective, with anxiety management mainly focusing on medication. To expand the potential of psychiatric nursing presented by interpersonal meetings, reflection and learning, it is important to study concrete and person-centered methods in anxiety management.  Purpose: The aim of the study was to illustrate nursing staff experience of using Emergency notes in the care of psychiatric inpatients with anxiety.   Method: Twelve nursing staff were interviewed about their experiences of using Emergency notes.  Findings: The data analysis resulted in four main categories: supports the patient to increased participation in nursing care, facilitates a reflective dialogue in the nurse-patient relationship, makes visible and develops psychiatric nursing and lack of time and uncertainty prevents using. The overall theme was: structured communication support for nursing in anxiety enables a common foundation for learning and development.    Conclusion: Use of the Emergency notes were perceived to facilitate communication and collaboration with the patient while making psychiatric nursing visible. Nursing staff could support the patient for increased participation and empowerment, but uncertainty and lack of time prevented use. Implications for clinical practice are that new tools need time and resources. More research is needed to elucidate patient experiences. / <p>Endast abstract får publiceras på Diva. Uppsatsen ska göras till en vetenskaplig artikel.</p>

Bakgrund: Personer med diagnosen borderline personlighetssyndrom (BPS) återkommer ofta i slutenvårdspsykiatrin. Patienterna har problem med emotioner, kognitioner och relationsproblem där särskilt separationsångest skapar oro och konflikter med vårdpersonalen. Vårdpersonal kan ha svårt att bemöta patienter med BPS på grund av patienternas beteende, och det är därför av vikt att utöka kunskapen om hur patienter med BPS upplever den psykiatriska vården. Denna litteraturstudie ämnar sammanställa befintlig kunskap om hur patienter med BPS upplever den psykiatriska vården.  Syfte: Att belysa patienter med borderline personlighetssyndroms upplevelser av bemötande inom psykiatrisk vård.  Metod: En systematisk kvalitativ litteraturstudie utfördes enligt Howell Major och Savin-Badens (2010) metod. Tolv artiklar med högre vetenskaplig kvalitet hittades och analyserades. Resultat: Två huvudteman framkom: Upplevelsen av en stigmatiserande vård och upplevelsen av ett humant bemötande. Resultatet visade på i huvudsak negativa upplevelser av psykiatrisk vård där okunnighet hos personalen, bristande information och bristande kunskap kring diagnosen var framträdande. De positiva upplevelserna speglades i ett bemötande som gav patienterna förståelse, hopp och tillit från en engagerad personal.   Slutsats: Negativa attityder kan påverka vården och stödet för patienter med BPS, därför bör vården för dessa patienter innehålla förståelse, hopp och tillit för att återhämtning skall uppnås. Ansvaret hos sjuksköterskan är att handleda personalgruppen genom svårigheter för att tillgodose omvårdnaden. / Background: People diagnosed with borderline personality disorder (BPD) often return to inpatient psychiatry. Patients have problems with emotions, cognitions and relationship problems where separation anxiety in particular creates anxiety and conflicts with the care staff. Nursing staff may find it difficult to treat patients with BPD due to patients' behaviour, and it is therefore important to expand knowledge about how patients with BPD experience psychiatric care. This literature study aims to compile existing knowledge about how patients with BPD experience psychiatric care. Aim: The aim was to explore patients with borderline personality disorder's experiences of treatment in psychiatric care.  Method: A systematic qualitative literature study was conducted based on the Howell Major and Savin-Baden (2010) method. Twelve scientific articles of higher scientific standard were found and analysed. Results: Two main themes emerged: The experience of a stigmatizing care and the experience of a humane treatment. The included studies showed mainly negative experiences of psychiatric care where ignorance, lack of information and lack of knowledge about the diagnosis among staff were prominent. The positive experiences were reflected in a treatment that gave patients understanding, hope and trust from a committed staff. Conclusion: Negative attitudes can affect care and support of patients with BPS, therefore the care for these patients should include hope and confidence to achieve recovery. The nurse's responsibility is to guide the health care professionals through difficulties, with the aim to provide the best psychiatric nursing care for this patient group.

Bakgrund: Inom psykiatrisk omvårdnad används stödjande samtal som en omvårdnadsåtgärd. Det har framkommit i forskning att patienter upplever god effekt av stödjande samtal. Däremot saknas det forskning kring vad ett stödjande samtal är, utifrån psykiatrisjuksköterskans perspektiv. Syfte: Syftet med studien var att belysa vad ett stödjande samtal är utifrån psykiatrisjuksköterskans perspektiv. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats har använts. Datamaterialet har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Psykiatrisjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk öppenvård har intervjuats i två regioner i sydvästra Sverige. Tio stycken semistrukturerade intervjuer har genomförts. Resultat: I resultatet framkommer att psykiatrisjuksköterskor anser att det stödjande samtalet ska stärka och identifiera patientens egna resurser. Relationen mellan psykiatrisjuksköterskan och patienten är betydelsefull. Det stödjande samtalet beskrivs som otydligt, saknar struktur och syfte samt tenderar att ha en låg status då det ibland används i väntan på annan behandling. Samtidigt framkommer att det finns en stor frihet med det stödjande samtalet då det inte behöver anpassas till ramar som i en terapi. Konklusion: Det stödjande samtalet är en betydelsefull uppgift där psykiatrisjuksköterskan är bäst lämpad att utföra samtalet. Detta på grund av det omvårdnadsperspektiv psykiatrisjuksköterskan besitter. Det stödjande samtalet är en insats som bör prioriteras inom den vuxenpsykiatriska öppenvården. / Background: In psychiatric nursing, supportive conversations are used as a nursing measure. Research has shown that patients experience a good effect of supportive conversations. On the other hand, there is a lack of research on what a supportive conversation is from the psychiatric nurse's perspective. Aim: The aim of this study was to shed light on what a supportive conversation is from the psychiatric nurse's perspective. Method: Qualitative method with inductive approach has been used. The data material has been analyzed with qualitative content analysis. Psychiatric nurses in adult psychiatric outpatient care have been interviewed in two regions in southwest of Sweden. Ten semi-structured interviews were conducted. Result: The results show that psychiatric nurses believe that the supportive conversation should strengthen and identify the patient's own resources. The relationship between the psychiatric nurse and the patient is of great importance. The supportive conversation is described as unclear, lacks structure and purpose and tends to have a low status as it is sometimes used while the patient is waiting for other treatment. At the same time, it becomes clear that supportive conversation offers a great deal of freedom as it does not need to be adapted to the framework as in a therapy. Conclusion: The supportive conversation is an important task where the psychiatric nurse is best suited to carry out the conversation. This is due to the nursing perspective of the psychiatric nurse. The supportive conversation is an initiative that should be prioritized in adult psychiatric outpatient care.

Bakgrund: I sjuksköterskans roll inom den psykiatriska vården ingår det att skapa och upprätthålla goda vårdrelationer med patienter med psykossjukdom. Den goda vårdrelationen är betydelsefullt för patientens återhämtning, en uppfattning som delas av både sjuksköterskor och patienter. Samtidigt framkommer både utmaningar och möjligheter som påverkar sjuksköterskans förutsättningar att skapa goda vårdrelationer.Syfte: Att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av att skapa en god vårdrelation med patienten med psykossjukdom. Metod: Den deskriptiva kvalitativa intervjustudien baserades på intervjuer med fjorton sjuksköterskor inom psykiatrisk öppen- och slutenvård, rättspsykiatri samt behandlingshem. Insamlade data analyserades med konventionell innehållsanalys.Resultat: Resultatet presenteras i tre huvudkategorier med tillhörande subkategorier. Kategorin Att kliva in i en annan verklighet innehåller subkategorierna Viljan att visa engagemang och Visa respekt för patientens upplevelser. Kategorin Att möta en människa, inte en ”patient” innehåller subkategorierna Att göra det lilla extra och Det mellanmänskliga mötet. Kategorin Att vara en trygg hamn innehåller subkategorierna Den trygga och tillitsskapande sjuksköterskan och Att vara stöttepelare. Konklusion: En god vårdrelation kräver en engagerad och respektfull sjuksköterska, som besitter ett genuint intresse att möta patienter med psykossjukdom. Att skapa goda vårdrelationer är en unik process där sjuksköterskan behöver besitta förmågan att vara flexibel. / Background: The nurse's role in psychiatric care includes creating and maintaining good care relationships with patients with psychosis. The good care relationship is important for the patient’s recovery, a view shared by both nurses and patients. At the same time, both challenges and opportunities arise that affect the nurse's ability to create good care relationships. Aim: To describe the nurse's experiences of creating a good care relationship with the patient with psychosis. Method: The descriptive qualitative interview study was based on interviews with fourteen nurses in outpatient and inpatient psychiatric care, forensic psychiatry and treatment homes. Collected data were analyzed by conventional content analysis. Results: The results are presented in three main categories with associated subcategories. The category Stepping into another reality contains the subcategories Willingness to show commitment and Show respect for the patient's experiences. The category Meeting a person, not a "patient" contains the subcategories To do the little extra and The interpersonal meeting. The category To be a safe haven contains the subcategories The safe and trust-building nurse and To be a mainstay.  Conclusion: A good care relationship requires a committed and respectful nurse, who has a genuine interest in meeting patients with psychosis. Creating good care relationships is a unique process where the nurse needs to possess the ability to be flexible.

Sammanfattning Bakgrund: Antalet anmälningar om barn som far illa ökar i Sverige. Förklaringarna kan vara många men främst att barnens rättigheter tagit plats i olika verksamheter då barnkonventionen blivit lag. Socialstyrelsen påpekar en bristande följsamhet till anmälningsskyldigheten inom hälso- och sjukvården, särskilt inom vuxenpsykiatrin. Fyra av tio anmälningar handlar om psykisk ohälsa hos vårdnadshavare, vilket visar vuxenpsykiatrins viktiga roll i att upptäcka utsatta barn. Syfte: Beskriva erfarenheter och upplevelser kring anmälan gällande barn som far illa eller riskerar att fara illa utifrån sjuksköterskors perspektiv inom vuxenpsykiatrisk specialistvård. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Tio sjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk specialistvård deltog genom semistrukturerade intervjuer. Konventionell innehållsanalys användes för att analysera transkriberat material. Resultat: Sjuksköterskorna beskriver patientens psykiska tillstånd som bidragande orsak till oro och om orosanmälan görs. Bristande tydlighet kring rutiner när och hur man ska orosanmäla. Stöd från närmsta kollegor uppfattades positivt och främjande för anmälningsbenägenheten, däremot beskrevs brister i samverkan med socialtjänst och återkoppling vilket upplevdes hämmande. God kommunikation i mötet med patienten ansågs centralt för att upprätthålla en terapeutisk allians eftersom förförståelse och reaktioner visade sig påverka sjuksköterskan och orosanmälan. Konklusion: Sjuksköterskorna behöver stöd i sina bedömningar kring orosanmälan. Tydliga rutiner tillsammans med reflekterande utbildning och implementering av standardiserade instrument skulle kunna göra sjuksköterskan tryggare i sin yrkesroll och därmed skapa bättre förutsättningar för sjuksköterskan att identifiera barn som far illa eller riskerar att fara illa. / Abstract Background: The number of reports of children who are ill is increasing in Sweden. The explanations can be many, but primarily that children's rights have taken place invarious activities when the Convention on the Rights of the Child became law. The National Board of Health and Welfare points out a lack of compliance with the notification obligation within health care, especially within adult psychiatry. Four out of ten reports are about mental illness in guardians, which shows the important role of adult psychiatry in detecting vulnerable children. Purpose: To describe experiences and perceptions regarding reporting of children being mistreated or at risk of mistreatment from the perspective of nurses in adult psychiatric specialist care. Method: A qualitative interview study with an inductive approach. Ten nurses in adult psychiatric specialist care participated through semi-structured interviews. Conventional content analysis was used to analyze transcribed material. Results: Nurses describe the patient's mental state as a contributing factor to their concern and decision to report. There is a lack of clarity regarding procedures for when and how to report concerns. Support from colleagues was seen as positive and promoting reporting, but there were perceived deficiencies in collaboration with social services and feedback, which were perceived as inhibiting. Good communication during the meeting was considered central to maintaining a therapeutic alliance as preconceptions and reactions affect the nurse and the report. Conclusion: Nurses need support in their assessments of reporting concerns. Clear procedures, together with reflective education and implementation of standardized instruments, could make nurses more confident in their professional role, and thus increase the likelihood of identifying more children who are being mistreated or at risk of mistreatment.

Bakgrund: Sjuksköterskor i psykiatrisk vård upplever en inre konflikt när vården som erbjuds strider mot egna etiska värderingar och ideal om god psykiatrisk vård inte går att upprätthålla. Den inre konflikten kan provocera fram en motreaktion i form av en handling som gynnar patienten men avviker från rådande riktlinjer inom verksamheten. Fenomenet har benämnts som positivt rebelledarskap i forskningssammanhang. Rebelledarskap utmanar gängse riktlinjer i verksamheten med avsikten att möta patienternas behov, upprätthålla professionell standard och erbjuda god vård. I nuläget finns det bristande kunskap om sjuksköterskors erfarenheter av rebelledarskap inom barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård och vad det innebär för patienten. Syfte: Syftet med aktuell studie var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av rebelledarskap i barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård. Metod: Datainsamling har skett med kvalitativ deskriptiv metod via semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor som hade erfarenhet av rebelledarskap inom barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård. Materialet analyserades med stöd av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats, och med fokus på det latenta innehållet i textmaterialet. Resultat: I resultatet framkom varierade erfarenheter av rebelledarskapet vilka utmynnade i två huvudteman: Att följa barnet i en plastisk dans och Att dansa fridans i verksamhetens klassiska balett, och sex subteman: Att lära känna sin danspartner, Att våga ta nya danssteg, Att alla segrar, Att kollidera på dansgolvet men fortsätta dansa, Att fridansa tillsammans och Att fridansa är en självklarhet som fler kan lära sig. Slutsats: Sjuksköterskors erfarenheter av det goda rebelledarskapet visar att rebellsjuksköterskan arbetar följsamt och personcentrerat för att främja patienters återhämtning. Tilldelas rebellsjuksköterskan mandat att arbeta i enlighet med det positiva rebelledarskapets värdegrund så ökar vårdens kvalitet, möjligheten att initiera barn och ungas återhämtningsprocess och även sjuksköterskans arbetsglädje, yrkesstolthet och vilja att utvecklas i sin profession.

Background Every day in Sweden approximately 3,000 people are in care with support from the Compulsory Mental Care Act ("LPT") or the Forensic Mental Care Act ("LRV") within inpatient care. Coercive measures are used as a last resort when no other treatment works and the patient poses a danger to themselves or their surroundings. Forced medication is the most common coercive measure and is most often used in combination with medical restraint. Aim: The aim was to highlight nurses' experiences of caring for patients under coercion in psychiatric inpatient care. Method: Qualitative approach with semi-structured interviews of two focus groups was used. The transcribed texts were analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in three main categories: Strategies to avoid coercive measures, when coercive measures are used as last resort and conditions for a reflective and ethical approach, with associated subcategories. The result reflected that the exercise of coercive measures was a complex area and they were always used as a last resort and with the patient's best interest in mind. It was important for nurses to have the opportunity for reflection and ethical consideration after executed coercive measures. Conclusion: Getting the opportunity to reflect after a performed coercive measure is essential for nurses to be developed and improved in their exercise of coercive measures. To reflect on what happened, how it happened and what they could have done differently contributes to increased preparedness for future enforcement action and gives greater security for these situations. Also receive training in the field and to practice their skills is requested by the nurses. / Bakgrund: Inom den psykiatriska slutenvården i Sverige tvångsvårdas ca 3000 människor varje dag med stöd av Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Tvångsåtgärder används som en sista utväg när ingen annan behandling fungerar och patienten utgör en fara för sig själv eller sin omgivning. Tvångsmedicinering är den vanligaste tvångsåtgärden och den används ofta ihop med bältesläggning. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter under tvång inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer av två fokusgrupper användes. Den transkriberade texten analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Strategier för att undvika tvångsåtgärder, att använda tvångsåtgärder som en sista utväg, samt förutsättningar för ett reflekterande och etiskt förhållningssätt, med tillhörande underkategorier. Resultatet visade att tvångsåtgärder var ett komplext område och att de alltid användes som en sista utväg med patientens bästa i fokus. Det var viktigt för sjuksköterskorna att de fick möjlighet till reflektion och etisk eftertanke efter en utförd tvångsåtgärd. Konklusion: Att få möjlighet till reflektion efter en utförd tvångsåtgärd är centralt för sjuksköterskorna för att kunna utveckla och förbättra sina färdigheter gällande tvångsåtgärder. Genom att få reflektera över vad som föranledde tvångsåtgärden, hur den utfördes och om något kunde gjorts annorlunda bidrar till en ökad handlingsberedskap för sjuksköterskorna inför kommande tvångsåtgärder och skapar trygghet i dessa situationer. Sjuksköterskorna efterfrågar även praktisk träning så de kan träna på de färdigheter som behövs för att utföra tvångsåtgärder.

The aims of this thesis are to illuminate the meaning of being cared for and treated by nurses and physicians, as narrated by psychiatric suicidal in-patients; the meaning of taking care of and treating patient at risk of committing suicide, as narrated by nurses and physicians; and the meaning of being met and having one’s suicidal relative taken care of by health personnel, as narrated by relatives. Narrative interviews were conducted with 42 adult patients at risk of committing suicide in an in-patient psychiatric unit, 19 RNs, 19 physicians, and 15 relatives at a hospital in Norway. The tape-recorded and transcribed interviews were interpreted using a phenomenological hermeneutic method. Nurses’ relations to patients at risk of committing suicide were illuminated via the dimension ‘Distance- Closeness’ (I). The relation of the suicidal patient to the nurses was illuminated via the dimension ‘Confirming- Lack of confirming’ (II). The relation of physicians to patients was illuminated via the dimension ‘Power to - Power over’. (III). The relation of suicidal patients to physicians was illuminated via the dimension ‘Participating approach-Observing approach’ (TV). Results from the relatives’ experiences of being met by health personnel of suicidal patients reveal that the context of being met was characterized by ‘being helpless-powerless’, and that the meaning of the experiences of ‘being met’ was reflected in six themes: ‘Being seen as a human being’; ‘Participating in an I-Thou relationship with personnel’; ‘Trusting personnel, treatment and care’; ‘Being trusted by personnel’; ‘Being consoled’; and ‘Entering into hope’ (V). The interpreted meanings of the experience of being cared for as a person at risk of committing suicide were illuminated as confirmation, communion, consolation and hope. Threaded through these meanings is the relation with self and others. Thus, the essence of the results that emerged from this study indicates the presence of a relational view of the care received by people at risk of committing suicide. / <p>Diss. (sammanfattning) Umeå : Umeå universitet, 2001, härtill 5 uppsatser</p> / digitalisering@umu

Bakgrund: Tidigare forskning visar att patienter som kommer i kontakt med psykiatrin eftersuicidförsök ofta upplever känslor av skam och rädsla. Det första mötet med sjuksköterskan är ofta avgörande för hur vårdtiden av patienten utvecklas. Upplever patienten sig inte tagen på allvar, sedd eller hörd kan detta leda till flyktkänslor eller att man drar sig undan. Syfte: Syftet med studien är att utifrån vetenskaplig litteratur beskriva patienter och sjuksköterskors upplevelser av att få samt ge vård efter ett suicidförsök. Metod: Kvalitativ forskningsöversikt inkluderat åtta vetenskapliga studier från databaserna CINAHL och PsychINFO. Data har analyserats med stöd av Evans fyrstegsanalys. Resultat: Resultatet visar att patienter har ett behov att känna sig tagna på allvar för att lindra lidande. Resultatet visar även att sjuksköterskan upplever svårigheter i mötet med den suicidala patienten. Sjuksköterskans bemötande och engagemang i patienten har en central roll för patientens möte med psykiatrisk vård efter ett suicidförsök. Diskussion: Mötet mellan patienten och sjuksköterskan avspeglar sig i sjuksköterskans bemötande och engagemang i patienten, genom att ta patienten på allvar kan lidande lindras och patientens välbefinnande kan ökas. Genom engagemang stöttas patienten och genom eliminering av negativa upplevda känslor kan sjuksköterskan nå patienten på ett sätt som gör att patienten kan inspireras att förändra sin livssituation. / Background: Previous researches shows patients who come in contact with a psychiatric ward after suicide attempt often experience feelings of shame and fear. The first meeting is determined by how the time at the ward develops. If a patient experience not being taken seriously or heard it usually leads to feelings of escaping or withdrawing. Aim: The purpose of the study is based on scientific literature describing patients and nurses' experiences in receiving and providing care after a suicide attempt. Method: Qualitative research review included eight scientific studies from the databases CINAHL and PsychINFO. Data were analyzed with the aid of Evans four steps analysis. Results: The results show that patients have a need to feel that they are being taken seriously in order to alleviate suffering. The result also shows that nurses are experiencing difficulties in meeting with the suicidal patient. The nurse's attitude and commitment to the patient has a central role in the patient's encounter with psychiatric care after a suicide attempt. Discussion: The meeting between the patient and the nurse is reflected in the nurse's attitude and commitment to the patient, by taking the patient seriously suffering can be alleviated and the patient's well being can be increased. Through dedication supported the patient and by the elimination of negative emotions experienced nurse can reach the patient in a way that allows a patient to be inspired to change their lives.

Bakgrund: Sjuksköterskor som vårdar patienter med en beroendediagnos upplever att det är en balansgång mellan frustration och förståelse över patientens situation. Sjuksköterskor upplever även att de behövde en ökad förståelse för sina egna reaktioner. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda personer med beroendediagnos inom specialiserad beroendevård. Metod: En kvalitativ studie där nio sjuksköterskor intervjuades under december 2015 och januari 2016. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det framkommer två huvudkategorier i denna studie, relationen mellan sjuksköterskan och patienten samt rollen som sjuksköterska. Deltagarna i studien berättar om att en individanpassad vård är det bästa för patienten. Det framkommer att drogen enbart är en del av patientens problem och att dessa patienter blir felbehandlade i icke specialiserad beroendevård. De tar även upp att det pågår en ständig diskussion kring mediciner samt att det finns en maktutövning inom vården. Deltagarna i studien berättar även om hot och våld samt påfrestningar. Deltagarna framhåller att det är viktigt att vara trygg i sin profession samt att kunna samarbeta med andra Slutsats: En individanpassas vård ger bäst resultat av den omvårdnad som ges. En annan slutsats är att tydliga rutiner och riktlinjer gör att man känner sig trygg i sitt arbete. Vidare slutsatser är att det skulle vara av intresse att forska vidare på samma frågeställning men ur ett genusperspektiv. / Background: Earlier studies regarding nurses experiences shows that nurses fell that there is a balance between frustration and understanding of the patient's situation when they care for patients whit a substance use disorder. Nurses also experience that they needed a better understanding regarding their own reactions. Aim: The aim of this study was to describe nurses' experiences when caring of persons with a substance use disorders in specialized addiction care units. Method: A qualitative study was performed during December 2015 and January 2016, nine nurses were interviewed. The interviews were subjected to qualitative content analysis. Results: Two main categories appeared in this study, the relationship between the nurse and the patient, as well as the role of the nurse. Participants in the study tells us that individualized care is the best for the patient. It appears that the drug is only a part of the patient's problem, and that these patients are mistreated in nonspecialized care. The participants also talk about the fact that there is a continual discussion of medications between the patient and the nurse. It further shows that the power over the care is divided. Participants in this study also mentions threats, violence and stress. Participants emphasize that it is important to be confident in their own profession and to be able to cooperate with others. Conclusion: An individualized care gives the best results for the patient. It is important that the nurse is confident in their professional capacity and has support from their colleagues. Another conclusion is that guidelines makes the nurse feel safer during work. Further conclusions are that it would be of interest to further research in the same issue but from a gender perspective.