Studiens syfte är att undersöka barnskötares och blivande psykoterapeuters perspektiv på lärande i spänningsfältet mellan formell utbildning och informellt lärande i praktiken. För detta syfte ska barnskötare som utbildar sig till förskollärare och blivande psykoterapeuter undersökas. De fyra forskningsfrågorna är följande; (1) Hur värderar och upplever barnskötare och blivande psykoterapeuter relationen mellan formell utbildning och informellt lärande i praktiken? (2) Hur värderar och upplever barnskötare och blivande psykoterapeuter att deras lärande förändrats över tid? (3) Hur värderar barnskötare och blivande psykoterapeuter sitt lärande i relation till olika personer omkring dem? (4) Vilka skillnader och gemensamma drag finns det mellan barnskötare och blivande psykoterapeuter? Studiens empiriska insamling grundas på en enkätundersökning och urvalet omfattar totalt 11 barnskötare från Stockholms universitet och 43 blivande psykoterapeuter vid Stockholms universitet samt Uppsala universitet. Studien analyseras genom Ellströms teori om kognitivt- och kontextuellt perspektiv på lärande, anpassnings- och utvecklingsinriktat lärande samt Bertells teori om lärande på första- och andrahands arenan. Studieprocessen visar att det finns mycket lite tidigare forskning angående de undersökta professionerna och deras lärande under vidareutbildning, därför är studien ett viktigt bidrag till kunskapsfältet. Den data som agerar grund för analyserna i studien är insamlade genom en webbenkät. Mätningarna utförs via programvaran PSPP. Ur studiens resultat framgår det att de två professionerna var likartade i sin inställning som behandlade relationen mellan formell utbildning och informellt lärande i praktiken. Det går även att utläsa att respondenternas inställning indikerar på att de nu närmar sig eller befinner sig i det utvecklingsinriktat lärande, vilket har behandlats i förändring av lärande över tid. Samt att studiens resultat indikerar på att respondenternas lärande i relation med andra varierar beroende på profession och relation. Den största skillnaden mellan professionerna i studien visar sig när de ska värdera i vilken utsträckning de diskuterar nya kunskaper de lärt sig med sin chef. Gemensamma drag går att se i att de gärna diskuterar nya kunskaper de lärt sig med sina kurskamrater. Studien resulterar i slutsatser med hänsyn till semiformella relationer. Där kurskamraternas roll i respondenternas lärande ifrågasätt och visas i ett annan dimension. Detta med hjälp av en relativt ny teoretisk utgångpunkt. / The purpose of this study is to investigate the nurse and intended psychotherapists perspective on learning in the field between formal learning and informal learning in practice. For this purpose, the nurses that educate further to preschool teachers and intended psychotherapists is examined. The four research questions are as follows; (1) How does the nurses and the intended psychotherapists valuate and experience the relation between formal education and informal learning in practice? (2) How does the nurses and the prospective psychotherapists valuate and experience that their learning changes over time? (3) How does the nurses and the prospective psychotherapists valuate their learning in relation to different persons around them? What differences and common attribute is there between a nurse and a prospective psychotherapist? The empirical collection of the study is based on a survey and the selection covers in total 11 nurses from Stockholm university and 43 intended psychotherapists at Stockholm university and Uppsala university. The study is analyzed through Ellströms theory about cognitive- and contextual perspective on learning, adaptions- and development-minded learning and Bertells theory about learning at the first- and secondhand arena. The study process shows that there are less research made earlier about the investigated professions and their learning during further education, therefore the study is an important contribution to the field of knowledge. The data that the analyzes is founded on in the study is gathered through a web survey. Measures are executed through the software PSPP. It is clear that from the result of the study that the two professions where similar in its positions that treated the relations between formal education and informal learning in practice. It is also possible to interpret that the attitude of the respondents indicates that they are approaching or found themselves in the development-minded learning, which have been addressed in the change of learning over time. Furthermore the result of the study indicates that the respondents learning in relation to others varieties depending on profession and relation. The biggest difference between professions in the study shows when they are to assess in what extent they discuss new knowledge they have learned with their manager. Common features to be seen is that they willingly discuss the new knowledge they learned with their classmates. The study leads to conclusions in respect to semiformal relations. Where the classmates role in the respondents learning is questioned and shown in a another dimension. This with the help of a relative new theoretically point of view.

Syftet med denna studie är att undersöka i vilken utsträckning man kan se studier på en legitimationsgrundande psykoterapeututbildning som ett karriärdrag, och hur en sådan karriär i så fall kan definieras. I studien har 60 legitimerade psykoterapeuter med inriktning familjeterapi som studerat vid Linköpings universitet under åren 2002-2014 (n=87) svarat på en enkät med fasta svarsalternativ, samt några öppna frågor. Resultaten visar att titeln som legitimerad psykoterapeut medfört löneökning för 63 %. Av respondenterna titulerar sig 58 % som legitimerad psykoterapeut, 27 % har fått utökade befogenheter i samband med legitimationen, och 12 % har befordrats. I samband med legitimationen har 33 % fått utökat ansvar och 40 % anger familjeterapi som huvudsaklig sysselsättning. De stora arbetsgivarna även efter avslutad utbildning är kommun och landsting, där 73 % är anställda. En markant ökning har dock skett av antalet egna företagare, från 20 % till 40 %. Den karriär som görs av legitimerade psykoterapeuter är huvudsakligen en expertkarriär, dvs. en karriär där man är expert inom sitt yrkesområde, en horisontell karriär. En utbildning till legitimerad psykoterapeut leder till en ökad grad av eget företagande. / This study aims to examine to what extent following a course of study leading to a diploma in psychotherapy can be seen as a strategic career-related move, and how, in that case, such a career can be defined. The degree entitling the recipient to the Swedish title "legitimerad psykoterapeut" is difficult to translate literally; it is usually considered equivalent to, but is not specified as, an M.Sc. It is officially a degree within the health care field, with concurrent obligations, and is hereafter referred to as "qualified psychotherapist". 60 qualified family psychotherapists who studied at Linköping University between 2002 and 2014 (n=87), replied to a questionnaire containing fixed answer alternatives and a few open questions. The results show that acquiring the title of qualified psychotherapist led to a rise in income by 63%. Of all the respondents, 53% actually use the title, 27% acquired more authority, 12% were promoted, and 33% reported being granted a higher level of responsibility after acquiring the title. Family therapy was reported as the major occupation of 40% of the respondents. Local councils (kommuner) or district health authorities (landsting) employed 73% of the respondents, although there has been a significant increase, from 20% to 40%, in the proportion of family psychotherapists who are also partly or solely self-employed. The career of a qualified psychotherapist is thus largely the career of an expert within the field, a "horizontal" career. Completing the requirements for qualification as a psychotherapist leads to an increased level of self-employment.

Syftet med denna studie är att belysa psykoterapeutens upplevelse av ansvar gentemot sina patienter samt hur detta påverkar henne i sitt professionella arbete respektive sitt privata liv. Studien söker att besvara följande frågeställningar: 1.) Hur beskriver psykoterapeuter upplevelsen av existentiellt ansvar gentemot sina patienter? 2.) Hur beskriver psykoterapeuter olika faktorer som påverkar ansvarsupplevelsen? 3.) Hur beskriver psykoterapeuter ansvarsupplevelsens påverkan på ett existentiellt plan? 4.) Vad beskriver psykoterapeuter som hjälpsamt för att hantera ansvarsupplevelsen? Författaren har valt en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex legitimerade psykoterapeuter. Dessa transkriberades till skrift och analyserades med hjälp av tematisk analys. Resultatet visar att det existentiella ansvaret gentemot patienten upplevs som stort och genomgripande samt att ansvarskänslans styrka påverkas av både strukturella, patientavhängiga och personliga faktorer. Ansvarskänslan tycks vara kopplad till den mänskliga existensen snarare än till formella regler och riktlinjer. Psykoterapeuten påverkas av sitt arbete både i det privata och professionella livet. Detta upplevs som relativt oproblematiskt av psykoterapeuten om/när hon har hittat ett sätt att förhålla sig till det. Flera faktorer som är hjälpsamma för att hantera ansvarskänslan har framkommit, varav flera handlar om egenvård. / The purpose of this study is to examine the psychotherapist's experience of responsibility towards their patients and how this affects her in her professional work and private life. The study seeks to answer the following questions: 1.) How do psychotherapists describe the experience of existential responsibility? 2.) How do psychotherapists describe different factors that affect the responsibility experience? 3.) How do psychotherapists describe the impact of responsibility experience on an existential level? 4.) What do psychotherapists describe as helpful in managing the responsibility experience? The author has chosen a qualitative method where semi-structured interviews were conducted with six licensed psychotherapists. These were transcribed and analyzed using thematic analysis. The result shows that the existential responsibility towards the patient is perceived as profound, and that the power of responsibility is influenced by both structural, patient-dependent and personal factors. Responsibility seems to be linked to human existence rather than to formal rules and guidelines. The psychotherapist is influenced by her work both in the private and professional life. This is perceived as relatively unproblematic of psychotherapist if/when she has found a way to relate to it. Several factors are helpful to manage the experience of responsibility has emerged, several of which is about self-care.

Inledning: Vilka drivkrafter manifesta och latenta får den blivande terapeuten att påbörja och gå vägen till att bli terapeut? Vilka drivkrafter driver vidare? Hur kan de latenta drivkrafterna nås och förstås? Syftet med studien är att utforska drivkrafterna och betydelsen av en psykoterapeutisk process.  Frågeställningar: Hur beskriver terapeuten sina drivkrafter på sin väg att bli terapeut? Bildar drivkrafterna något mönster? Vilken betydelse har en psykoterapeutisk process på vägen att bli psykoterapeut?  Metod: Studien är en hermeneutisk fenomenologisk studie ur ett narrativt perspektiv. Den har genomförts som semistrukturerade djupintervjuer med öppna grundfrågor. Det insamlade materialet har efter att ha analyserats samlats i teman.  Resultat: Under arbetets gång har ett mönster blivit allt tydligare: drivkrafterna tillsammans med den existentiella kampen mellan ratio, ett rationellt förnuft och en emotionell sanning är en psykoterapeutisk process. Diskussion: Tillsammans ger drivkrafterna bilden av kampen mellan ratio, det rationella förnuftets sanning och känslans, den emotionella sanningen. Det är också bilden av den psykoterapeutiska processen som väg och nav i utbildningen och i livet, ett personligt integrationsarbete av teori, erfarenhet och metod. Detta åskådliggörs i uppsatsens text av de i de teoretiskt logiskt resonerande avsnitten som små pilar inskjutna lyrikcitaten, ett synliggörande av den emotionella sidan i människan, inflätad i det logiska, rationella tänkandet. Denna process är en reparation, ett försonings- och läkningsarbete intrapsykiskt och interpersonellt. Det är en självgranskning och ett personligt integrationsarbete, en integration av teori, metod, erfarenhet och personlighet som blir en väg till identitetsförståelse. Den psykoterapeutiska processen med egenterapi och handledning leder vidare och djupare i ett sökande efter drivkraftens upphov, dess grund och rotfäste: en väg med ett mål, men utan ände. / Introduction: What forces, apparent and hidden drive the future psychotherapist to take the first steps on the path to become a therapist and what forces drive hir to continue?. The aim of the study is to explore these impelling/motivating forces and the relevance of psychological process on that path.  Questions: How does the therapist describe these forces on hir way to become a therapist?Do they form a pattern to analyse? What is the relevance of a psychotherapeutic process on that path? Method: The study is hermeneutic, phenomenological in a narrative perspective, based on semi structured interviews in depth with open questions. The resulting material was organized in themes.   Results: While working with the study an emerging pattern has become clearer: the impelling forces, interlaced with the existential struggle between ratio, rational reasoning and emotional truth can be interpreted as a psychotherapeutic process.   Discussion: The impelling forces in the study give together a picture of life’s fundamental struggle between ratio, intellectual reasoning and emotional truth. These forces also give the picture of the therapeutic process as a path and hub in the therapists training and life, an individual, personal labour of integrating theory, experience and method. The use of poetic citations, little arrows in the theoretical, logical texts in the study illustrate the emotional side of the human being interlaced with the logical and rational. This process is a task of mending, reconciliation and healing. It means selfexamination, a personal integration of theory, experience and personality leading to a sense of identity. The psychotherapeutic process with personal therapy and counselling leads on to a further search for the origins of the compelling forces, their foundations and roots. A path with a goal but no end.

Inledning: Uppsatsens ambition är att utforska passformen mellan de två samtalsformerna själavård och psykodynamisk psykoterapi genom att intervjua personer som är skolade i och använder båda formerna. Frågeställningar: Hur upplever enskilda präster som är också är legitimerade psykoterapeuter passformen mellan själavård och psykoterapi och vilka strategier har de för att förlika dessa paradigm med varandra? Metod: Uppsatsen hämtar sina resultat från fem induktivt orienterade intervjuer som bearbetats med tematisk analys. Resultat: Tre teman utkristalliserade sig: Definitionsproblematik, konflikt perspektiv och konsolidering. Diskussion: Diskussionen tar framförallt fasta på svårigheten att medvetandegöra skillnader och likheter mellan själavård och psykoterapi, men försöker också få upp områden till ytan som skulle kunna utforskas vidare. Dessa områden täcker flera nivåer från strukturella intressekonflikter mellan olika tillsynsmyndigheter till den psykodynamiska teorins kontra teologins förståelse av Gud.

Research has shown that curiosity, professional self-doubt, deliberate practice, supervision and constructive coping skills provide good conditions for further development as an effective psychotherapist. Furthermore, research has shown that there seems to be a connection between the psychotherapist's well-being and treatment outcome. Several studies have shown that good self-care strategies reduce stress and prevent burnout, and highlight the importance of finding a balance between professional and personal life. The purpose of this study was to investigate how licensed psychotherapists view the need to maintain and further develop their psychotherapeutic competence, and how they relate to the balance between professional work and personal self-care. Six licensed psychotherapists were interviewed using semi-structured interviews, which were analyzed with systematic text condensation. The results showed that all of the participants remained interested in developing as a psychotherapist mainly through further education, but there were large individual differences in the perceived need for supervision and to systematically evaluate their own work. All participants highlighted self-care as important and had their own specific strategies. The participants also described how the organisation of their work affected their possibilities for both further development and their need for self-care. One conclusion of the study is that structures of supervision and evaluation of psychotherapies, both in public and private healthcare, are important areas of development, as well as providing conditions for psychotherapists self-care.

Inledning: Psykoterapeuter har genom lång utbildning och kliniskt arbete övat upp en analytisk förmåga. Den förmågan består av dels förmågan till uppmärksamhet och iakttagelse, dels förmågan av analys av det som uppmärksammats. Detta är själva navet i det kliniska arbetet att kunna fånga upp både medvetna och omedvetna processer hos patienten för att terapi ska kunna bedrivas. Förmågan till iakttagelse och analys innefattar även den egna personen. Det innebär att terapeuten i arbetet inte bara är medveten om den andres inre processer utan även de egna inre procceserna. Frågeställningar: Denna studie syftar till att uppmärksamma hur terapeuten upplever den analytiska förmågan i sitt personliga liv för att undersöka om utbildning och arbete faktiskt har en djupare inverkan på privatlivet. Hur upplever terapeuterna att det är att leva med den kunskap och den medvetenhet som den psykoterapeutiska utbildningen och det fortsatt kliniska arbetet bidragit till? Vilka möjligheter och svårigheter bidrar det till? Kommer den analytiska förmågan att få konsekvenser även i terapeutens personliga liv och relationer? Hur hanteras dessa konsekvenser? Metod: Studien bygger på en kvalitativ metod med fenomenologisk och deskriptiv ansats. Fem legitimerade psykoterapeuter har intervjuats med kvalitativa intervjuer om de upplever att deras analytiska förmåga påverkar deras personliga liv. Intervjuerna transkriberades och analyserades med den kvalitativ metoden innehållsanalys. Resultat: Resultatet visar att den analytiska förmågan upplevdes i hög grad påverka terapeutens personliga liv. Detta resultat presenteras i form av fem kategorier och 14 underkategorier. De fyra kategorierna omfattar 1. hur fungerar den analytiska förmågan, 2. hur upplevs den, 3. hur används den, 4. hur kopplar psykoterapeuterna av från den och 5. hur påverkas identiteten. Ett övergripande tema som framträddeoch som fanns som en röd tråd genom alla intervjuer var att den analytiska förmågan upplevdes både som en gåva och en förbannelse. Diskussion: Det som framkommer i denna studie av hur psykoterapeuter upplever den analytiska förmågan i sina personliga liv överensstämmer med den tidigare forskning som gått att få fram. Terapeuterna upplever att deras yrkesfärdighet i allra högsta grad påverkar deras personliga liv, men upplever det framför allt som något positivt. Nackdelar framgår men fördelarna överväger.

Inledning: Syftet med denna studie är att undersöka likheter och olikheter mellan psykodynamisk psykoterapi och andlig vägledning utifrån upplevelsen hos de som har erfarenhet av att möta människor i både psykoterapi och andlig vägledning. Förhoppningen är att studien kan bidra till ökad förståelse för såväl likheter som olikheter de olika samtalsmetoderna, med psykologiskt perspektiv och med andligt perspektiv, emellan.Frågeställningar: Hur upplevs likheter och olikheter mellan psykoterapi och andlig vägledning, hur upplevs mötet med den hjälpsökande i psykoterapi och andlig vägledning, av dem som är utbildade till och erbjuder både psykodynamisk psykoterapi och andlig vägledning?Hur upplevs eventuella fördelar och svårigheter med de dubbla yrkesrollerna, som psykoterapeut och andlig vägledare?Metod: Fem kvalitativa intervjuer genomfördes. Intervjuerna analyserades med hjälp av tematisk analys med induktiv ansats i kodning, tematisering och analys av insamlat data.Resultat: Deltagarna beskrev att båda metoderna är samtalskurer, att kvalitén i mötet är viktig och att den hjälpsökande kommer till insikter om sig själv. Deltagarnas svar visade att gränsdragningen mellan psykoterapi och andlig vägledning ibland är enkel, ibland inte. Möjligheten att helt skilja andlig vägledning och psykoterapi åt beskrevs av deltagare ligga i synen på andlighet och gudstro. En önskan om dialog mellan professionella med såväl psykologiskt som andligt perspektiv, framkom.Diskussion: Deltagarna gav inte entydiga svar angående likhet och olikhet mellan psykoterapi och andlig vägledning. Deltagarnas syn på människan som bärare av både psykologiska och andliga erfarenheter kan medföra att de med dubbel kompetens befinner sig i ett gränsland mellan sekulär psykoterapi och konfessionell andlig vägledning. Medmänsklighet och empati framträder tydligt som de viktigaste komponenterna i samtalet med den hjälpsökande. / Introduction: The purpose of this study is to investigate the similarities and differences between psychodynamic psychotherapy and spiritual direction based on the experience of those who meet people both in psychotherapy and in spiritual direction, and to increase the understanding of both similarities and differences between the methods.Questions: How are similarities and differences between psychotherapy and spiritual direction experienced, how is the encounter with those seeking psychotherapy and spiritual direction experienced by those educated for and offering psychodynamic psychotherapy and spiritual direction?How are possible benefits and difficulties experienced with the dual roles, as psychotherapist and spiritual director?Method: Five qualitative interviews were conducted. The interviews were analyzed using thematic analysis with inductive approach in coding, thematization and analysis of collected data.Results: Study participants described that both methods are talking cures, that the quality of the interpersonal meeting is important and that the applicant seeks to gain insight about himself. Study participants described that the distinction between psychotherapy and spiritual direction was not always easy. The ability to differentiate spiritual direction and psychotherapy was described by participants lay in the view of spirituality. Study participants talked about the importance of dialogue between professionals with psychological and spiritual perspective.Discussion: Study participants did not provide unambiguous answers regarding similarity and dissimilarity between psychotherapy and spiritual direction. As the study participants hold the view of human beings as carrying both psychological and spiritual needs they risk ending up in a no man’s land between secular psychotherapy and confessional spiritual direction. Interpersonal warmth and empathy was described as the most important components of the meeting with the help seeking applicant.

Inledning: ISTDP-metoden har en växande evidensbas. Metoden kräver högre grad av aktivitet och direkthet från terapeutens sida jämfört med klassiskt psykodynamiskt förhållningssätt. Syftet med denna studie är att fördjupa kunskapen om psykoterapeutstuderandes upplevelser av att lära sig och arbeta med ISTDP parallellt med andra utbildningsinslag. Frågeställningar: Fokuserar på psykoterapeutstuderandes upplevelser av lära och integrera ISTDP-metoden med andra psykodynamiska arbetssätt. Metod: Kvalitativ intervjustudie med psykoterapeutstuderande som utbildats i ISTDP under psykoterapeututbildningen. Resultat: Upplevelserna av ISTDP-momentet skiljer sig mellan intervjupersonerna, som beskriver en ambivalens: dels uppskattning över att ha lärt sig metoden, dels utmaningen i att vara aktiv, uppmärksam och samtidigt tänka ut lämpliga interventioner. Initial osäkerhet avtog med ökad erfarenhet och gav större mod och trygghet i terapeutrollen. Metoden upplevs underlätta tydlighet, fokus och ångestreglering i patientarbetet. ISTDP-momentet gavs stort utrymme vilket begränsade utrymmet för andra ämnen. Diskussion: Denna studie visar på svårigheter förknippade med att lära sig en metod där arbetssättet skiljer sig från övriga utbildningsmoment. Studien belyser vikten av balans mellan utmaning och trygghet i lärsituationen med hänsyn taget till studenternas tidigare kunskaper och begränsade erfarenhet. Faktorer som gynnar respektive hämmar lärandet diskuteras. / Introduction: ISTDP, a method with a growing evidence base, requires a greater degree of activity and directness from the therapist than the classical psychodynamic approach. The purpose of this study is to gain knowledge of psychotherapy students' experience of learning ISTDP in parallel with other educational features. Questions: Focus on psychotherapy students' experience of learning ISTDP and integrating it with other ways to work in psychodynamic therapy. Results: Interviewees describe ambivalence: on one hand an appreciation of having learned the method, on the other the challenges of being active, attentive, and finding appropriate interventions. Growing experience led to greater courage and sense of security in the therapist role. The method was perceived to facilitate clarity, focus, and regulation of anxiety in patient work. Discussion: This study demonstrates the difficulties involved when learning a method where working ways differ from those taught in other courses. The study underlines the importance of a balance between challenge and security in the learning situation, considering the students' previous knowledge and limited. Factors that promote and impede learning are discussed.

This study intends to examine the psychotherapist`s experience of videotherapy and therapeutic relation and alliance in videotherapy. Earlier studies show that videotherapy is a positive contribution to healthcare systems and increases accessibility for patients, but there are technical issues and limitations in non-verbal communication. The therapeutic alliance between patient and therapist is not negatively affected. The experience of the patient tends to be more positive than the experience of the therapist. This study´s approach is qualitative and inductive. Data are obtained from interviews with five licensed psychotherapists. The study shows that videotherapy is a good flexible alternative, but therapist attitude towards it, varies. A good therapeutic relation and alliance is possible and depends on both patient and therapist factors, though the quality is deepened in face-to-face sessions. The psychotherapists describe that some therapeutic interventions need to be modified and amplified, due to the unique settings.