Vilka religiösa symboler, idéer och element kommer till uttryck i filmen Pocahontas? Så lyder problemformuleringen i denna uppsats. Med hjälp av fenomenografi som forskningsmetod, som resulterat i ett strukturerat kategorisystem har jag svarat på denna problemformulering. Filmen innehåller många olika religiösa symboler, idéer och element. Många som man inte ens tänker på om man inte studerar filmen från en religionsvetenskaplig utgångspunkt. Dessa har jag valt att lyfta fram genom denna filmanalys. Nyckelord: Filmanalys, film, religionsvetenskap, mytologi, symboler och tecken.

Daten der SESAM 2-Studie wurden analysiert, um die Konsultationsprävalenz, Beratungsergebnisse und Therapie von Patienten mit den Symptomen Übelkeit und/oder Erbrechen sowie die Beratungsanlässe von Kinder und Jugendlichen auszuwerten. Dazu wurden 8874 Patienten in dem Zeitraum vom 01.10.1999 bis 30.09.2000 von 270 teilnehmenden sächsischen Hausärzten untersucht und die Ergebnisse in standardisierten Antwortbögen dokumentiert. Zusätzlich wurden die erhobenen Daten mit anderen internationalen Studien verglichen (Dutch Transition Project, Beach Studie). 9,1% der Patienten, die ihren Hausarzt aufsuchten, waren zwischen 0 und 19 Jahren alt. Kinder und Jugendliche stellen sich zumeist auf Grund von Husten, Fieber, Schnupfen und Halsbeschwerden bei ihrem Hausarzt vor. Die Konsultationsprävalenz dieser Patientengruppe lag zwischen 10,2% im April und 6,2% im August. Mit steigendem Alter ist eine Zunahme des Spektrums unterschiedlicher Beratungsanlässe zu verzeichnen. Es ist daher unerlässlich für den Allgemeinmediziner Erfahrungen in der Anamnese, Diagnostik und Behandlung von Erkrankungen im Kindes- und Jugendalter zu sammeln. Die Konsultationsprävalenz für Übelkeit und Erbrechen lag in unserer Studie für alle Altersgruppen zusammen bei 1,9%. Kinder und Jugendliche litten im Vergleich zu Erwachsenen häufiger unter diesen Symptomen. Geschlechtsspezifische Unterschiede fanden sich nicht. Bei lediglich 4,1% der diesbezüglichen Konsultationen wurden diagnostische Maßnahmen ergriffen, die über eine körperliche Untersuchung hinausgingen. Die am häufigsten gestellte Diagnose bei diesen Beschwerden war eine nicht-infektiöse Gastroenteritis. In 76,3% der Fälle wurden zur Behandlung Medikamente verordnet. Übelkeit und/oder Erbrechen ist ein häufiger Konsultationsanlass. Potentiell abwendbar gefährliche Verläufe sind selten.

<p>Jag vill i min uppsats främst lyfta fram dem som internaliserat omgivningens språk trots att det nedvärderar dem. De får möta och lyssna till det språk som Anne-Louise Eriksson formulerat genom främst "Kvinnor talar om Jesus, "Kvinnan som subjekt i feministisk teologi" och "När var och en hör just sitt språk talas". För att ge dem som internaliserat omgivningens språk konstnärlig gestalt och på det viset belysa dem och göra dem mer gripbara har jag använt mig av Toni Morrisons roman "De blåaste ögonen". På detta vis byter jag ut Erikssons målgrupp svenska kvinnliga präster mot en mycket utsatt familj i ett rasistiskt samhälle i Ohio på 1940-talet. Detta gör att jag prövar hennes språk mot en helt annan kontext än den hon vänder sig till. Till hjälp med detta vågstycke har jag tagit Sharon D. Welchs läsning och tillämpning av Toni Morrisons "De blåaste ögonen". Jag vill se detta som en dialog mellan dem där alla förhoppningsvis kan bli berikade genom att mötas och utmanas av varandra.</p>

The sixteenth-century Reformation in Germany is often viewed as having made a radical change by breaking with the thinking of the past and starting something new. One example given is the Reformation's perceived rejection of philosophy (that is, philosophy's method, subject matter, and purpose), although the regard for philosophy has often been assessed only on the basis of second-order data. Past research has looked at various individuals' keeping or breaking with the preceding era and at the question of continuity between individuals within the Reformation movement of the sixteenth century. This interdisciplinary study examines the regard for philosophy and both the keeping and breaking of the whole movement, by considering how philosophy is used in The Book of Concord, which contains Reformation documents from the earlier and later sixteenth-century that were widely accepted and given authoritative status. The specific Book of Concord uses of philosophy considered are second-order statements about philosophy and its cognates and about logic, as well as first-order uses of organization by [ancient Greek topoi] ("topics") or loci ("places") and of argumentation by both induction (namely, example and analogy) and deduction. The study's taking philosophical uses as indicators of regard for philosophy has been called for in previous research and is relatively unique. Another significant contribution of this study is a detailed treatment of syllogisms used in arguing, for example, for the Reformers' position that justification, or righteousness before God, is only on account of faith in Jesus Christ. The study also considers the Reformers' formal distinction between justification and sanctification, or holy living, as a case study for philosophy in service to theology as its handmaiden in a ministerial role. More than finding an inexplicable, eclectic use, the dissertation concludes that The Book of Concord where necessary rejects philosophy and logic but nevertheless at the same time makes use of them, except where the use of such methods contradicts or goes beyond the Reformers' understanding of God's revelation in the Bible. Such rejection but simultaneous use both keeps and breaks with the preceding medieval period and continuous within the Reformation movement of the sixteenth century.

This doctoral thesis analyzes the systematic role of Kant's conception of happiness in his moral, legal and political theory. Although many of his conclusions and arguments are directly or indirectly influenced by his conception of human happiness, Kant's underlying assumptions are rarely overtly discussed or given much detail in his works. Kant also provides different and apparently incompatible definitions of happiness. This research explores the domains of Kant's practical philosophy in which his conception of happiness plays a systematic role: the relation between the natural need of human beings to pursue happiness and the ends-oriented structure of the human will; Kant's anti-eudaimonism in ethical theory; Kant's claim that we have an indirect duty to promote our own happiness and the problem that under certain circumstances, the indeterminacy of happiness makes it not irrational to choose short term satisfaction at the costs of one's overall, long term happiness, given Kant's conception of non-moral choice as expectation of pleasure; Kant's justification of the duty to adopt the happiness of others as our ends (the duty of beneficence) and the latitude and eventual demandingness of this duty; finally, since Kant also subsumes subsistence needs and welfare under the concept of happiness of individuals, I also engage with the question of state provision for the poor in the Kantian Rechtsstaat and explore Kant's conception of equity or fairness (Billigkeit) as an alternative to the traditional minimalist and the welfare interpretations of the Kantian state.

The dissertation is an examination of obligation, which I argue is a mode of rational necessity that is proper to human agency. I begin from G. E. M. Anscombe’s celebrated attack against modern moral philosophy, and then sketch a positive theory of obligation as it figures in morality and in law, drawing upon the work of Aquinas and Aristotle. The first chapter explicates this idea of “practical necessity” and the second chapter shows that Aristotelian ethics, because it is not a theological law conception of ethics, has no place for a peculiarly moral conception of obligation. The third chapter examines Aquinas’s conception of moral law and argues that Aquinas vindicates Anscombe’s negative critique of the “moral ought.” The fourth chapter shows that the application of exceptionless moral norms (i.e. moral absolutes), which is one kind of obligation, requires attention to aspects of social practices. Attention to social practices allows the resolution of controverted problems about specifying intentions and applying the principle of double effect in a way that makes exceptionless moral norms workable. The fifth and final chapter defends the conception of intentional action assumed in the fourth chapter, and demonstrates that the scholastic ‘sub specie boni’ thesis is an integral part of action explanation, as well as Anscombe’s notion of “practical knowledge”. The upshot of the dissertation is an integrated investigation into how the ideas of good and necessity figure in ethics, law, and human action. / text

Jag vill i min uppsats främst lyfta fram dem som internaliserat omgivningens språk trots att det nedvärderar dem. De får möta och lyssna till det språk som Anne-Louise Eriksson formulerat genom främst "Kvinnor talar om Jesus, "Kvinnan som subjekt i feministisk teologi" och "När var och en hör just sitt språk talas". För att ge dem som internaliserat omgivningens språk konstnärlig gestalt och på det viset belysa dem och göra dem mer gripbara har jag använt mig av Toni Morrisons roman "De blåaste ögonen". På detta vis byter jag ut Erikssons målgrupp svenska kvinnliga präster mot en mycket utsatt familj i ett rasistiskt samhälle i Ohio på 1940-talet. Detta gör att jag prövar hennes språk mot en helt annan kontext än den hon vänder sig till. Till hjälp med detta vågstycke har jag tagit Sharon D. Welchs läsning och tillämpning av Toni Morrisons "De blåaste ögonen". Jag vill se detta som en dialog mellan dem där alla förhoppningsvis kan bli berikade genom att mötas och utmanas av varandra.

I alla tider har dopet varit den viktigaste riten inom kristendomen. Motiven för dopet har dock ändrats under århundradenas gång. Man kan i viss mån säga att den kristna kyrkans historia avspeglas i dess dopteologier och dopmotiv. Ett exempel på det är hur de tidiga kristna gick från att vara förföljda till att bli accepterade och så småningom till att bli romersk statskyrka. Denna utveckling påverkade många av ceremonierna kring dopet, liksom dess innebörd. Ett annat exempel är den inverkan som kristna tänkare och kyrkofäder haft. Från ett äldsta motiv i Jesu eget omvändelsedop skedde med hjälp av Paulus tidigt en förskjutning mot att dopet i första hand manifesterade del i Jesu död och uppståndelse. Augustinus har haft stor påverkan inte minst genom sin arvsyndslära. Martin Luther hämtade inspiration från dem båda och hans tankar kring dopet är aktuella för oss ännu idag. Även inom Svenska kyrkan har det centrala med dopet uttryckts på flera sätt sedan reformationen, vilket mångfalden av dopordningar vittnar om. Grunden har dock i snart 500 år varit luthersk teologi i framför allt Augsburgska bekännelsen och hans båda katekeser. 1982 publicerade Kyrkornas Världsråd BEM-dokumentet i syfte att uppnå ekumenisk samsyn på bland annat dopet. Denna skrift påverkade i viss utsträckning utformningen av gällande dopordning i 1986 års kyrkohandbok. I Svenska kyrkans dopliturgi finns formuleringar som kan vara svåra att förstå för gemene man. Detta har medfört att en eventuell ändring av dopordningen har debatterats flitigt inom den svenska kristenheten. På senare tid har debatten fått ny näring i och med en nyligen publicerad doktorsavhandling av Anna Karin Hammar med titeln Skapelsens mysterium, Skapelsens sakrament. I flera stift pågår förnyelsearbete av dopritualet och i Alingsås har en alternativ dopordning godkänts av domkapitlet i Skara. Den dopteologiska diskussionen rör sig i huvudsak kring två ämnen. Det första är synen på arvsynden, det andra handlar om dopets nödvändighet över huvud taget. Genom dopinbjudningar, dopgudstjänster, dop i andra gudstjänster, skrifter som Befrielsen – stora boken om kristen tro och Lilla boken om kristen tro, broschyrer om dopet och hemsidor kommunicerar Svenska kyrkans församlingar sina tankar kring dopet. Det är till stor del genom sådant material som allmänheten kommer i kontakt med de kyrkliga uttrycken. Vid kyrkomötet 2009 beslutades om en nationell översyn av dopet, bland annat eftersom olika publikationer om dopet visade alltför stor spridning vad gäller form och innehåll. Sedan 1996 är dopet en förutsättning för medlemskap i Svenska kyrkan och dess betydelse för kyrkans fortlevnad kan knappast överskattas. Under ganska lång tid har dock doptalen haft en negativ utveckling och 2009 döptes 56 % av alla nyfödda in i Svenska kyrkan. År 2000 var motsvarande siffra 73 %.1 Det kristna dopet har fått konkurrens från sekulära alternativ som namngivningsceremonier. Med stor säkerhet kommer det att vara en stor utmaning för kyrkan att i nutid och framtid kunna motivera varför det är viktigt att familjer låter döpa sina barn. Detta ska dessutom göras i ett sekulariserat och pluralistiskt samhälle, där kontakten med kyrkan och den kristna tron ofta är sporadisk.

The aim of this study was to look into why children receive the interventions contact person and contact family. This was done by studying case-files. The main questions were: -       How common is it that there are reasons for the intervention linked to parents and which are the most common? -       How common is it that there are reasons for the intervention and problems linked to children and which are the most common? -       Is there any indication of connections between reasons, age, gender or type of intervention? If so, what are the connections? The main results of this study were that most of the children lived with a single mother, often with a weak social network, and in need of relief. It was more common that reasons were linked to children then parents and the most common reasons indicated a need for an extra adult. The most frequent problem related to children were externalizing behavior. Connections among children were found between; externalizing behavior and gender; age and type of intervention; amount of problems, age and type of intervention.

La présente thèse analyse et contraste les positions de G.W.F. Hegel et de T. W. Adorno sur la nature de la pensée rationnelle et le sens de la pratique philosophique. Notre démarche consiste en une interprétation critique d’une idée que partagent Hegel et Adorno mais qu’ils développent différemment, selon laquelle la pensée rationnelle obéit à un certain besoin (Bedürfnis) qui lui est à la fois spécifique et universel. Hegel a parlé d’un « besoin de la philosophie ». L’expression est ambiguë : elle vise à décrire la nature générale de la pensée rationnelle mais aussi à exprimer la pertinence historique de la raison, c’est-à-dire sa capacité à assouvir des besoins concrets. Je démontre dans les cinq premiers chapitres que Hegel tente de réconcilier ces deux besoins en soutenant que l’identification par le concept est précisément ce qui permet d’appaiser la souffrance concrète que génère la division de l’histoire avec elle-même. La solution est en effet trouvée dans l’idée du savoir absolu, une posture de la pensée rationnelle tout aussi fondée dans la nature de la pensée elle-même que dans les aspirations de son autre, c’est-à-dire de l’histoire. Le savoir absolu est le point où chez Hegel coïncident la nature de la raison en général et la nécessité d’exprimer les besoins universels de l’histoire. Les chapitres six à neuf situent ensuite le déplacement épistémologique que propose la dialectique négative d’Adorno par rapport à cette conclusion de Hegel. Nous prenons soin de montrer qu’Adorno ne la juge pas fausse mais unilatérale. Il conçoit qu’exprimer et assouvir les souffrances historiques revient au concept mais il soutient en même temps que celui-ci échoue à cette tâche tant qu’on ne nuance pas la portée et la signification de sa « compulsion à identifier ». Nous démontrons que si cette dernière est d’après Adorno à la fois inévitable et fautive, c’est parce que le besoin qui motive la pensée rationnelle n’est pas d’abord la nécessité de concevoir l’unité dans la division mais celui de réaliser les conditions de la survie et du bonheur de l’organisme vivant qui soutient la pensée. Or pour Adorno, la société capitaliste bloque les pratiques émancipatrices qui s’attachent à combler ce besoin matériel parce qu’elle absolutise le principe d’identité. Nous soutenons que, dans ce contexte, l’approche adornienne de la philosophie comme relevant de l’essai (Essay) et développant des concepts discontinus orientés vers le non-identique n’est pas moins, mais plus rationnelle que la posture hégélienne qui considère la philosophie comme une science absolue. / This thesis analyzes and contrasts G. W. F. Hegel’s and T. W. Adorno’s positions on the nature of rationality and the task of philosophy. Its central aim is to offer a critical interpretation of a thought shared but interpreted differently by both thinkers, namely, that philosophy proceeds from a certain need (Bedürfnis) that is both specific and universal. Hegel spoke of a « need of philosophy ». The expression is ambiguous: it is meant to describe the general nature of rational thinking, but also to express how reason or philosophy can justify their historical relevance and satisfy concrete needs. I argue in chapters one to five that Hegel tries to reconcile these two needs, in order to show why identifying with concepts is the key to appeasing the concrete suffering caused by history’s own division within itself. The answer is given in absolute knowledge, grounded and justified in respect of thought itself as well as thought’s other, i.e., history. Absolute knowledge is point of equilibrium between reason in general and reason as the adequate expression of history’s universal needs. Chapters six to nine then interpret Adorno’s negative dialectics as a critical reworking of this dialectical problem of framing normativity in historical terms. Adorno agrees with Hegel that the most relevant and satisfying expression of historical suffering is conceptual, yet he also contends that the « compulsion to identity » as such fails to satisfy the need that motivates philosophical thinking. I argue that this is because striving for survival and happiness is not reducible to thought’s obsession with identity. For Adorno, happiness and “right life” are blocked in contemporary society because capitalism hypostasizes the identity principle inherent in conceptual thinking. In this context, I argue that Adorno’s view of philosophy as essay (Essay) is more, not less, rational than Hegel’s understanding of philosophy as an absolute science. / Une traduction française des "Thèses sur le besoin" de Theodor W. Adorno accompagne la thèse (annexe).