Syftet med denna studie är att undersöka hur planeringstiden bedrivs i ett antalförskollärares pedagogiska verksamhet, samt vilka möjligheter och utmaningarförskollärarna upplever gällande planeringstiden. Studien har en kvalitativ ansats därenskilda intervjuer har utgjort metoden för datainsamling. Totalt fem yrkesverksammaförskollärare har intervjuats. Studien använder sig av ett verksamhetsteoretiskt perspektiv,vilket innebär att planeringstiden analyseras som ett verksamhetssystem. Resultatet visar attplaneringstid innebär såväl möjligheter som utmaningar. Sammanfattningvis beskrivsplaneringstiden bidra till en ökad måluppfyllelse och högre kvalitet i verksamheten.Samtidigt framkommer en problematik gällande dess organisering, motstridiga synsätt ochförhållningssätt, samt otillräckliga eller olika verktyg och tillvägagångssätt.

Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare talar om hur de ser på barns intressen i förhållande till undervisningen, samt vilka faktorer de anser påverkar deras förutsättningar till att planera och utföra undervisning i verksamheten. Detta är relevant för förskolläraryrket eftersom det enligt förskolans läroplan (Lpfö18) är förskolläraren som ansvarar för den pedagogiska undervisningen i förskolan, och att det ska styras av barns intressen. Samtidigt möter förskollärarna olika faktorer som kan påverka tiden till planering och reflektion. Fem förskollärare har intervjuats och empirin har sedan analyserats utifrån Gert Biestas teori om undervisning samt Jonas Aspelins teori om relationell pedagogik. Resultatet visar, liksom tidigare forskning, att förskollärare talar om barns intressen som centralt för deras undervisning, men att det samtidigt finns andra faktorer som väger in och begränsar detta. Resultatet visar även på att relationer och trygghet ses som en grundläggande förutsättning för huruvida planerings- och reflektionstid samt undervisning utifrån läroplansmålen blir av. Nyckelord: Barns intressen, förskolan, förskollärare, läroplan, planeringstid, reflektionstid, trygghet

Planeringstid, reflektionstid och utvecklingstid är alla tre benämningar som används på förskolor för den schemalagda tid som förekommer utanför barngrupper. Det förekommer inte några nationella riktlinjer kring exakt vad denna tid ska innehålla utan det är upp till varje huvudman att ansvara för att de mål som förekommer i förskolans styrdokument genomförs, följs upp och utvärderas. Utvecklingstidens genomförande är inte likt på alla förskolor och det förekommer en viss osäkerhet kring vad exakt det är tiden ska innehålla. Med utgångspunkt i denna osäkerhet är syftet med denna studie att granska vilka sorters riktlinjer som förekommer på kommunal nivå och undersöka hur de är utformade. Forskningsfrågorna som studien utgår ifrån handlar om vilka riktlinjer som förekommer på en lokal nivå, vad de säger om utvecklingstidens innehåll samt hur de dokumenten bidrar till att konstruera utvecklingstidens. Detta sker utifrån det socialkonstruktionistiska perspektivet där text behandlas som en social konstruktion. Analysen består av två steg som inspireras av två textanalytiska metoder: kommunikationsanalys och kvalitativ innehållsanalys och sker genom en genomgång av de dokument som förekommer på kommunal-, områdes- och enhetsnivå. Resultatet visar på både skillnader och likheter i dokumentens utformning och tar fasta på hur tidens benämning, yrkeskategoriernas ansvarsfördelning samt dokumentens utformning bidrar till hur utvecklingstiden konstrueras Vilka riktlinjer som förekommer på lokal nivå är olika i olika kommuner och de beskriver ett något annorlunda innehåll kring vad utvecklingstiden ska innehålla. Vad som finns med och vad som inte finns med konstruerar vilka moment som fokuseras kring och dokumenten förstås både utifrån situation och utifrån förskolans historiska och kulturella kontext samt läsarens bakgrund och erfarenheter.

Bakgrund/problem: Det framgår i diskussioner om förskolläraryrket att det finns en obalans mellan förskollärares ökade krav och deras förutsättningar. Detta bidrar till hög arbetsbelastning som leder till ökad sjukfrånvaro och psykisk ohälsa bland förskollärare. Färre söker sig till förskolläraryrket och verksamma förskollärare byter yrke. Syfte: Syftet med studien var att ta reda på hur verksamma förskollärare upplever sina förutsättningar för att bedriva undervisning i förskolan utifrån sitt förskolläraruppdrag. Vilka faktorer möjliggör eller begränsar undervisningen och vad får det för betydelse för undervisningens kvalitet? Metod: En kvalitativ intervjustudie med sex verksamma förskollärare har genomförts. Teori: Ramfaktorteorin har använts för att analysera empirin utifrån Dahllöf och P. Lundgrens övergripande resonemang kring ramfaktorer där studien främst utgått från reella och upplevda ramar. Även tre olika aspekter av kvalitet vilka är strukturkvalitet, processkvalitet och resultatkvalitet har använts vid analys för att diskutera kvalitet. Resultat: Förskollärarna i studien lyfter olika ramfaktorer som på olika sätt möjliggör eller begränsar undervisningen. Förskollärarna agerar på olika sätt utifrån reella ramar. Reella ramar tillsammans med förskollärarnas förhållningssätt främjar eller hämmar undervisningsprocessen. Slutsats: De intervjuade förskollärarna kompenserar på varierande sätt för begränsande ramfaktorer vilket påverkar undervisningens kvalitet. Förskollärarens förändrade ansvar och uppdrag leder till att vikarier inte uppfattas kunna ersätta förskollärare.

Bakgrund: Suicid är en självdestruktiv handling som leder till döden och är oftast en konsekvens av ett ohanterbart lidande. Bedömning av suicidrisk utgör en betydande del av den psykiatriska omvårdnaden som både ställer krav och är en stor stressfaktor för sjuksköterskan. Syfte: Syftet med studien var att identifiera och syntetisera sjuksköterskors erfarenheter av att bedöma suicidrisk inom psykiatrisk vård. Metod: En kvalitativ studie med en metaetnografisk design av Noblit och Hare (1988). Resultat: I studien framkom huvudmetaforen Livräddande arbete utan flytväst på stormiga hav som symboliserar sjuksköterskans roll och förutsättningar i arbetet med att bedöma suicidrisk. Sjuksköterskor ansåg att bedömning av suicidrisk gav dem en känsla av ansvar för personens liv. Syntetiseringen genererade temat Balansera mellan ytterligheter med tre subteman Autonomi kontra Begränsningar, Transparens kontra Distans och Magkänsla kontra Bedömningsinstrument samt temat Härbärgera känslor med tre subteman Bära ansvaret, Ha ryggen fri och Söka stöd och bekräftelse. Slutsats: Sjuksköterskor inom psykiatrisk vård behöver stöd i arbetet med suicidnära personer och bedömningar av suicidrisk. Tid och möjlighet till reflektion är viktigt för sjuksköterskans hantering av de känslor som arbetet med suicidnära personer medför. Förslag till klinisk tillämpning är att införa tydliga rutiner gällande stöd i omvårdnadsarbetet samt regelbunden avsatt tid för reflektion. / Background: Suicide is a self-destructive act that leads to death and is usually a consequence of a suffering the person has not been able to handle. Suicide risk assessment constitutes a significant part of psychiatric care, which both place demands and is a major stress factor for the psychiatric nurse. Aim: The purpose of the study was to identify and synthesize psychiatric nurses' experiences of assessing suicide risk. Method: A qualitive study with a Meta ethnographic design by Noblit and Hare (1988). Results: The study revealed the main metaphor Life-saving work without a life jacket on stormy seas that symbolizes the nurse’s role and conditions in the work of assessing suicide risk. Nurses felt that assessing suicide risk gave them a sense of responsibility for the person’s life. The synthesis generated the theme Balancing between extremes with the three subthemes Autonomy versus Limitations, Transparency versus Distance and Gut feeling versus Assessment instruments and the theme Harboring emotions with the three subthemes Bear the responsibility, Cover your back and Seek support and affirmation. Conclusion: Nurses in psychiatric care need support. There´s a need for clinical supervision and scheduled time for self-reflection so the nurse can be able to handle the feelings working with assessing suicide risk may trigger. Suggestions for clinical application include introducing clear routines regarding support at work and regular time set aside for reflection.