Spelling suggestions: "subject:"rekvisit"" "subject:"onkvisit""
1 |
Renommésnyltning : En gränsdragning ur ett marknadsrättsligt perspektivTysklind, Anton, Isaksson, Fredrik January 2013 (has links)
No description available.
|
2 |
Vad är affärsmässigt? : En undersökning av rekvisitet affärsmässighet och dess bedömningsgrunder. / Commercial rationale as a prerequisite : A study of commercial rationale as a prerequisite and its assessment bases.Heino, Alexander January 2023 (has links)
Vaga begrepp i skattelagstiftningen ger upphov till svåra bedömningar, vilket ur förutsebarhets-, legitimitets- och rättssäkerhetssynpunkt är problematiskt. Ett exempel på ett vagt begrepp är ”affärsmässighet” som trots sin vaghet förekommer, direkt eller indirekt, på ett flertal ställen i lagstiftningen. I exempelvis de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna, 24 kap. 19 § första stycket IL, stadgas det att ränteavdrag endast medges om förvärvet är ”väsentligen affärsmässigt motiverat”. Mitt syfte med denna magisteruppsats har varit att undersöka om rekvisitet affärsmässighet fastställs på helt objektiva grunder eller om det också är subjektivt, d.v.s. tar hänsyn till avsikten eller syftet bakom ett förfarande. Den spridda föreställningen inom skatterätten är att den skattskyldiges avsikt generellt fastställs på objektiva grunder. Jag har också undersökt vilka objektiva faktorer som tyder på affärsmässighet. I min undersökning har jag studerat reglerna om förbjudna lån, de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna och skatteflyktslagen. Syftet med dessa regler har varit att motverka skatteflykt. Min undersökning har visat att både objektiva faktorer och subjektiva avsikter har betydelse vid bedömningen av rekvisitet affärsmässighet gällande förbjudna lån och de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna. I skatteflyktslagen kan det s.k. avsiktsrekvisitet beskrivas som ett objektivt rekvisit.
|
3 |
Återberättade berättelser : <em>om anföringsbruk i förhörstext</em> / Retelled Stories : <em>Reported Speech in Written Police Interrogations</em>Pappinen, Anna January 2010 (has links)
<p>Denna uppsats presenterar en studie med syftet att studera anföring i förhörstext i förhållande till de brottsrekvisit som behöver stärkas vid grov kvinnofridskränkning. Texterna består av målsägarförhör i 11 fall av grov kvinnofridskränkning och har analyserats genom närläsning. Resultatet visar att polisen framför allt använder öppen anföring för att stärka alla rekvisit och därmed tydligt för fram kvinnans röst i texten. Men samtidigt är bruket vid hotrekvisitet inte alltid enligt de bestämmelser som råder, vilket påverkar tillförlitligheten. Studien visar också att dold anföring är lika vanligt som öppen för att stärka rekvisit som rör smärta och vanmakt. Det öppnar upp för tolkningsmöjligheter och påverkar också textens objektivitet. Att polisens sätt att återberätta kan påverka läsarens bedömning av kvinnans, och därmed också berättelsens, trovärdighet är studiens slutsats.</p>
|
4 |
Tolkning av rekvisitet ”Annat socialt nedbrytande beteende” i § 3 LVUEklund, Anna, Eriksson, Melanie January 2006 (has links)
<p>Syfte med uppsatsen är att ge en bättre förståelse av vad som menas med begreppet ”annat socialt nedbrytande beteende” i § 3 LVU och visa eventuella skillnader i hur lagstiftningen, domstolar och socialtjänsten använder detta begrepp. Vi har undersökt hur begreppsdefinitionen har utvecklats genom lagstiftningsprocessen och hur den återspeglas i förarbeten, juridisk litteratur, prejudikat och praxis. Uppsatsen är skriven utifrån en juridisk metod. Vi genomförde åtta semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i Hälsingland och en länsrättsdomare för att ta reda på hur dessa använder begreppet. Vi har gjort en sammanställning av olika problembeteenden som ungdomar kan uppvisa och diskuterat om dessa är socialt nedbrytande beteende i lagens mening. I lagstiftningen är definitionen av rekvisitet diffus och generell, detta innebär problem för socialsekreterare att använda rekvisitet. Socialsekreterarna är inte vana och tillräckligt utbildade att använda begreppet vilket kan leda till en mindre rättssäker prövning för den enskilde.</p>
|
5 |
Tolkning av rekvisitet ”Annat socialt nedbrytande beteende” i § 3 LVUEklund, Anna, Eriksson, Melanie January 2006 (has links)
Syfte med uppsatsen är att ge en bättre förståelse av vad som menas med begreppet ”annat socialt nedbrytande beteende” i § 3 LVU och visa eventuella skillnader i hur lagstiftningen, domstolar och socialtjänsten använder detta begrepp. Vi har undersökt hur begreppsdefinitionen har utvecklats genom lagstiftningsprocessen och hur den återspeglas i förarbeten, juridisk litteratur, prejudikat och praxis. Uppsatsen är skriven utifrån en juridisk metod. Vi genomförde åtta semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i Hälsingland och en länsrättsdomare för att ta reda på hur dessa använder begreppet. Vi har gjort en sammanställning av olika problembeteenden som ungdomar kan uppvisa och diskuterat om dessa är socialt nedbrytande beteende i lagens mening. I lagstiftningen är definitionen av rekvisitet diffus och generell, detta innebär problem för socialsekreterare att använda rekvisitet. Socialsekreterarna är inte vana och tillräckligt utbildade att använda begreppet vilket kan leda till en mindre rättssäker prövning för den enskilde.
|
6 |
Återberättade berättelser : om anföringsbruk i förhörstext / Retelled Stories : Reported Speech in Written Police InterrogationsPappinen, Anna January 2010 (has links)
Denna uppsats presenterar en studie med syftet att studera anföring i förhörstext i förhållande till de brottsrekvisit som behöver stärkas vid grov kvinnofridskränkning. Texterna består av målsägarförhör i 11 fall av grov kvinnofridskränkning och har analyserats genom närläsning. Resultatet visar att polisen framför allt använder öppen anföring för att stärka alla rekvisit och därmed tydligt för fram kvinnans röst i texten. Men samtidigt är bruket vid hotrekvisitet inte alltid enligt de bestämmelser som råder, vilket påverkar tillförlitligheten. Studien visar också att dold anföring är lika vanligt som öppen för att stärka rekvisit som rör smärta och vanmakt. Det öppnar upp för tolkningsmöjligheter och påverkar också textens objektivitet. Att polisens sätt att återberätta kan påverka läsarens bedömning av kvinnans, och därmed också berättelsens, trovärdighet är studiens slutsats.
|
7 |
Psykisk misshandel- En kvalitativ dokumentstudie om tillämpningen av rekvisitet i LVU-domar / Mental Abuse – A Qualitative Document Study of the Application of the Criteria in Compulsary Care JudgementRagnarsson, Deborah, Sandlund, Elina January 2023 (has links)
Syftet med denna kvalitativa dokumentstudie har varit att analysera Förvaltningsrättens tillämpning av rekvisitet psykisk misshandel i LVU 2§-domar för beslut om tvångsvård. Studien har genomförts med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys av 16 LVU 2§-domar. Resultatet visade att rekvisitet inte tillämpas i den omfattning som är möjlig i varken ansökan om LVU från Socialnämnden eller av Förvaltningsrätten i deras motiveringar och beslut om bifall. Detta trots att rekvisitet går att identifiera i de utredningar som ligger till grund för besluten. Vidare har Förvaltningsrättens motiveringar till beslut om vård enligt LVU 2 § jämförts med Socialnämndens ansökan om vård enligt LVU 2 §. Resultatet har visat att det råder skillnader mellan Förvaltningsrättens beslut och Socialnämndens ansökan utifrån deras olika sätt att se på barnets bästa i situationen. Förvaltningsrätten har i vårt resultat visat sig lägga stor vikt vid barnets nuvarande situation, medan Socialnämnden har lagt större vikt vid barnets/den unges hela livshistoria. I studien har dessa skillnader diskuterats med utgångspunkt i professionsbegreppet i förhållande till anställda inom Socialtjänst, Socialnämnd och Förvaltningsrätt. Resultatet visade att socionomprofessionen respektive juristprofessionen, som båda verkar i en myndighetsutövande position, resonerar på olika sätt gällande rekvisitet psykisk misshandel när det gäller barnskyddsmål, vilket i slutändan påverkar beslutet om barnets vårdbehov. / The aim in this qualitative document study was to analyse the way Swedish court system apply the criteria mental abuse in LVU 2 § judgements of decisions for compulsory care. The study has accomplished using a qualitative content analysis of 16 judgement documents of compulsory care. The findings showed that the criteria mental abuse is not applied to the extent that is possible in either the application for compulsory care or the courts justifications and decision for approval even though the criteria can be identified. Furthermore, the court’s justifications of the decisions of care according to LVU 2 § have been compared with the social service’s applications of compulsory care. The results have shown that there are differences between the court’s decisions of compulsory care and the social services application for compulsory care based on their different point of views. The court rather see the child’s current situation as directing their decisions, while the social service has placed great importance to the life history of the child. In the study, these differences have been discussed based on the concept of professions in relation to practical work as social worker and lawyer. The results showed that the social work profession and the law profession, who both have an authority position, argue differently regarding the criteria mental abuse in relation to child protection cases, which ultimately affects the decision of child’s care.
|
8 |
Lag om vård av missbrukare (LVM) : Självständiga polisiära omhändertagandenThunholm, Patrik January 2011 (has links)
Den 1 juli 2005 upphörde polisens befogenheter till självständiga omhändertaganden med stöd av lag (1988:870) om vård av missbrukare (LVM). Förändringen var ett resultat av lagstiftarens önskan av att renodla beslut av social karaktär till socialtjänsten. Eftersom socialtjänsten står för såväl utredningen som senare ansökan om tvångsvård i rätten ansågs förslaget naturligt i en sammanhängande vårdkedja. För den enskilde polismannen på fältet innebar den nya lagen inte bara att befogenheten av ingripa för att säkerställa vård nu gavs en mer akut utformning, utan också att den hamnade såsom en bestämmelse i polislagen med hänvisning till det tidigare lagrummet (13 § LVM). Enligt tidigare ordning kunde poliser på fältet fatta självständiga och interimistiska beslut om LVM i brådskande situationer och i andra fall överlåta eventuella beslut åt till företrädare för polismyndigheten. Beslutsordningen möjliggjorde för polismannen att föredra ett ärende och i förekommande fall rådgöra kring innebörden av ett enskilt rekvisit och huruvida rättsfakta i det enskilda fallet svarade mot det. Det kan därför finnas skäl att tro att polismännens kunskaper om LVM kan ha varit större innan förändringen, och att risken är stor att dessa självständiga beslut resulterar i viss kunskapshämning. Det ”nya” lagrummet, 12a § polislag (1984:387) ger en polisman rätt att under vissa förutsättningar omhänderta missbrukare genom att först göra en självständig bedömning av rättsfakta i situationer av brådskande karaktär. Genom lagrummet har polismannen inte bara att ta ställning till rena skyndsamhets-, och skaderekvisit utan också till att göra en prognos om det kan bli aktuellt med tvångsvård. Prognosen om tvångsvård sker i två steg där det första kommer av frågan om det skäligt att anta att socialnämnden omedelbart kommer att omhänderta missbrukaren. Av den lagtekniska överlappningen följer också att beakta portalparagrafen i LVM frågan om huruvida det är sannolikt att rätten kommer att besluta om vård. Polismannen måste således självständigt och i en isolerad situation söka sätta sig in i hur en annan myndighet och en domstol kan komma att besluta, något mynnar ut i att flera frågor är tvungna att ställas. Gällande rätt ger vid handen att de situationer som åsyftas för att ett lagligen grundat omhändertagande ska kunna ske är att de ska vara av mycket allvarlig karaktär och kräva en omedelbar åtgärd. I förarbetena till den nya lagen låg bland annat en statlig utredning som kvantitativt undersökte i vilken omfattning polisen beslutade om omedelbara omhändertaganden med stöd av 13 § LVM. En av flera slutsatser var att städerna Umeå och Sundsvall stod för anmärkningsvärt många omhändertaganden sett till vad som var fallet i övriga landet. Enbart Sundsvall svarade under en period för mer än 10 procent av samtliga beslut om omedelbara omhändertaganden som polisen gjorde i hela landet. Genom den kvantitativa undersökning som denna studie presenterar kan konstateras att Sundsvall fortfarande står för anmärkningsvärt många omhändertaganden i förhållande till andra orter. Rättstillämpningen bland de undersökta städerna och länen har i regel samtidigt sjunkit avsevärt jämfört med vad som var fallet med den gamla beslutsordningen. I en studie av kvalitativt slag där 70 omhändertagandeblad från Sundsvall och sju länspolismyndigheter undersökts, kan konstateras att det föreligger en anmärkningsvärd diskrepans mellan gällande rätt och de rättsfakta som följer av undersökt empiri. Trots en mycket vid bedömning av rättsfakta och en extensiv bedömning av gällande rätt rörande begreppen ”fortgående missbruk” och ”överhängande och allvarlig risk för missbrukarens hälsa” lever den undersökta dokumentationen bara upp till gällande rätt i 41 procent av fallen. Slutsatsen är att en komplex lagteknisk konstruktion av överlappande slag resulterar i färre antal polisiära omhändertaganden och att majoriteten av den polisiära dokumentationen inte lever upp till lagstadgade krav. / On July 1, 2005, the police force’s powers to independently arrest with the support of Law (1988:870), which includes care of addicts (LVM), ended. The change was a result of the legislator’s desire to reorganize decisions of an individual’s character to the Social Services.Since the Social Services are in charge of both the investigation as well as the application for involuntary care through the Court System, the proposal seemed appropriate in a continuous care chain. For the individual police officer in the field, the new law meant not only that the powers to arrest in order to ensure care now were given a more acute format, but that also the powers became a provision in the police law with reference to the previous Law (13 § LVM). According to the previous arrangement, the police officers in the field could make independent and provisional decisions about LVM in urgent situations and in other cases, leaving the potential decisions to representatives of the police force. The decision-making procedure allowed the police officer to prefer a case, and where appropriate, seek advice on the implications of individual acts and whether evidence existed for the case. There are therefore reasons to believe that the police officers’ knowledge regarding LVM may have been larger prior to the change, and that the risk is great that these independent decisions may result in particular skill inhibition.The "new" law, 12a § police law (1984: 387) gives a police officer the right to, under certain circumstances, arrest drug users by first making an independent assessment of the evidence in situations of urgency. Through the law, the police officer must not only make a decision of the urgency and the potential of harm to the individual, but also make a prediction whether the individual may need involuntary care. The prediction of involuntary care takes place in two steps where the first one involves the question whether it is fair to assume that the Social Services will immediately detain the addict. The technical overlap of the law also means that one must take into account the paragraph in LVM regarding the question whether it is likely that the court will rule on care for the addict. Thus, the police officer must therefore independently and in an isolated situation, attempt to predict what a different agency and court may decide, resulting in a number of issues that are yet to be addressed. The current law states that situations where a legally founded arrest can be made include those which are very serious in nature and those that require immediate action.Background research to the new law included a government funded study which quantitatively examined to what extent the police decided on the immediate arrests pursuant to section 13 § LVM. One of several conclusions was that the cities of Umeå andSundsvallhad a remarkable number of arrests compared to the case in the rest of the country. In a given time period, the police in the city of Sundsvall made more than 10% of all decisions of immediate arrests in the whole country. As a result of the quantitative study that is presented, it can be argued thatSundsvallstill stands for a remarkable number of arrests in relation to other cities. Enforcement of the law among the surveyed cities and counties has generally simultaneously dropped considerably compared to what was the case with the old decision-making procedure. In a qualitative study where 70 arrests fromSundsvalland seven county police agencies were investigated, it can be concluded that a remarkable discrepancy between the law and the evidence that follow. Despite a wide-ranging assessment of the evidence and an extensive assessment of the current law concerning the concepts of "ongoing abuse" and “imminent and serious risk to the addict’s health” the examined documentation only supports the current law in 41% of cases. The conclusion is that a complex technical structure of overlapping laws results in fewer number of police arrests and that the majority of the police documentation does not live up to the legal requirements.
|
9 |
Barnets bästa som ett självständigt rekvisit : Ett stärkt barnrättsperspektiv vid upphörande av tvångsvård som beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU? / Best interests of the child as an independent necessary prerequisite : A strengthened child's rights perspective in termination of compulsory care prepared in family homes pursuant to the 2 § Swedish Care of Young Persons Act?Öberg, Malin January 2024 (has links)
Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, är den lag i svensk rättsordning vilken reglerar tvångsvård av barn och unga. Under de senaste decennierna har lagen kontinuerligt varit föremål för diskussion och omarbetning, inte sällan i syfte att låta lagen i större utsträckning genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Betonandet av barnet som en egen rättighetsbärare har blivit särskilt relevant bland annat till följd av Sveriges åtaganden med anledning av barnkonventionen, inte minst då konventionen inkorporerades till svensk lag år 2020. Strävan mot ett starkt barnrättsperspektiv har nyligen resulterat i reformen lex lilla hjärtat, vilken trädde i kraft 1 juli 2022. Genom en ändring av 21 § LVU var reformens huvudsakliga syfte att stärka barnets bästa, trygghet och stabilitet vid upphörande av tvångsvård vilken beretts med stöd av 2 § LVU, det vill säga till följd av föräldrarnas omsorgsbrister i de s.k. miljöfallen. I linje med den generellt uttalade viljan att stärka barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande har ytterligare en diskussion uppdagats och fortsatt pågått. I flertalet LVU-relaterade utredningar, liksom till följd av omfattande resonemang i doktrin, har framarbetats förslag om att låta införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit att beakta vid tvångvårdens upphörande. Ett välutvecklat förslag till sådan förändring har framför allt presenterats i den nya promemorian ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, vilken framarbetats på uppdrag av socialutskottet. Med förslaget om det självständiga rekvisitet förstås huvudsakligen en skyldighet för socialnämnden och förvaltningsdomstolen att överväga respektive pröva om det är förenligt med barnets bästa att låta tvångsvård, vilken beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU, upphöra eller om den i stället ska fortgå på denna grund. Trots de förekommande resonemangen på området har någon därtill knuten lagändring ännu inte kommit till stånd. Syftet med att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit, förslagsvis i en ny 21 § LVU, har förklarats vara att möjliggöra och betona att ett barns rätt till kontinuitet ska beaktas i upphörandeskedet. Som påtalas ovan avser regleringen miljöfallen enligt 2 § LVU och när ett barn på grund därav vårdats i ett familjehem. Annorlunda uttryckt ämnar den föreslagna regleringen skapa en möjlighet liksom en skyldighet för rättstillämpare att beakta det faktum att ett barn kan ha ett intresse och behov av att kvarstanna i ett familjehem, trots att föräldrarnas omsorgsbrister inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om barnet rotats i familjehemmet i sådan grad att barnet uppfattar det som sitt eget hem. En sådan känslomässig anknytning kan resultera i att barnet riskerar att skadas vid en separation från familjehemmet. Det självständiga rekvisitet har till stor del utvecklats och motiverats med hjälp av kritik gentemot gällande rätt. Särskilt relevant för diskussionen om rekvisitet har varit ett ifrågasättande av rådande praxis. HFD har nämligen genom ett uttalande uteslutit möjligheten att beakta ett barns kontinuitetsintresse inom ramen för upphörandeprövningen enligt nuvarande 21 § LVU. I stället är barnets intresse och behov av kontinuitet i dagsläget ämnat att säkerställas genom rättsordningens alternativa institut, det vill säga flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning. Även denna rättsliga konstruktion har varit föremål för omfattande kritik. Det ska understrykas att det givetvis finns motstående uppfattningar till den framhållna kritiken liksom det presenterade förslaget. Inom ramen för denna uppsats utreds förhållandet mellan förespråkare respektive motståndare till förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Därigenom beaktas såväl för- som motargument avseende om förslaget dels kan genomföras, dels om så lämpligen bör ske. Analysen och därtill knutna slutsatser grundas i detta avseende på ett barnrättsperspektiv och hur sådant kan stärkas. Vidare följer av förklarliga skäl att tvångsvård utgör en mycket rättighetsinskränkande åtgärd gentemot den vilken berörs, just eftersom det är fråga om tvång. På tvångsvårdsregleringens område är det därför av särskild vikt att befintliga krav på rättssäkerhet efterlevs. Med anledning därav, och i syfte att visa på ämnets komplexitet, omfattar denna uppsats också en rättssäkerhetsbaserad analys av förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Framför allt grundar sig denna på förslagets relation till kraven på tydlighet, förutsebarhet och objektivitet. Även i sådant sammanhang beaktas för- respektive motargument vad avser förslagets kapacitet att korrespondera med rättssäkerhetskraven. Argumenten ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dessutom i förlängningen läggas till grund för en vidareutveckling av spörsmålet om förslaget bör införas eller inte. Avslutningsvis kan framföras att diskussionen om det självständiga rekvisitet varken är entydig eller färdigutvecklad. Efter en noga avvägd bedömning av spörsmålet är min slutgiltiga uppfattning att barnets bästa såväl kan som bör införas som ett självständig rekvisit, förslagsvis i en uppdaterad 21 § LVU. En sådan författningsändring är varken förhindrad eller icke önskvärd i förhållande till gällande rätt, utan är snarare påkallad som ett led i att öka garantin för ett barns åtnjutande av sina rättigheter och att barnrättsperspektivet i LVU därigenom stärks.
|
10 |
"NE BIS IN IDEM" : En komparativ studie av svensk och norsk konventionstillämpningBengtsson, John, Karlsson, Tobias January 2008 (has links)
<p>I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott.</p><p>Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen.</p><p>Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit.</p><p>Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp.</p><p>Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.</p>
|
Page generated in 0.0422 seconds