Alzheimer´s disease (AD) is today the world’s most common disease within dementia as it affects most number of people that are demented. There are no cure to AD, just symptomatic treatment are available. Scientists are still discussing the reason behind AD and many different theories exist. The most popular one is the amyloid cascade hypothesis. To diagnose AD many different types of scales are used to determine a person´s cognitive skills, also blood- and spinal cord samples are taken. One of the most popular scale that is used to diagnose AD is named mini mental state exam (MMSE). MMSE consists of several domains including: orientation, reading, mental arithmetic, writing and figure copying. The maximum of points are 30 and a score of 24 or less indicates some type of dementia. Today acetylcholinesteraseinhibitors like donepezil, rivastigmine and galantamine are used to treat people with mild to moderate AD. People with severe AD are recommended treatment with a NMDA-receptor-antagonist, memantine. The result from this study includes a summary of results from five studies. All of them studied the effect of donepezil over time and three of them also studied donepezils effect compared to placebo. Patients that were included had mild- moderate AD and in one study they measured a continued treatment with donepezil. All studies measured the results with scales and tests, including MMSE, that assessed patient’s cognitive ability. The results showed that patients treated with donepezil had significantly improved their scores on the scale MMSE at the end of the studies compared from baseline in three studies. When compared with placebo patients treated with donepezil got significantly better scores on MMSE. These changes were small even if significantly proven. The conclusion of this work was that MMSE is not optimal for measuring changes in AD if the patient is treated with donepezil because of the small changes. MMSE have difficulties to detect the small changes (a change of ≤ 3 points) and therefore other scales and tests are in need. Donepezil showed a significantly improvement in the beginning of the studies but after a few weeks that improvement had decreased or disappeared. It could be in everyone´s favor to start medication in an early stage of the disease and then after a while make a new assessment of the patient’s health.

Bipolar disorder is a severe, affective illness which causes a person to alternate between episodes of pathologically elevated mood (mania) and depression – in between these episodes the mood is normal. The length and intervals between the episodes are highly variable among the ill, as are the severity which is divided into two major subgroups: bipolar I and II. Bipolar I disorder is the most severe because of the patient’s inability to realize that he or she is currently in a manic phase, in the case of bipolar II disorder, the patient is aware that he or she has an abnormally raised mood, a state which is called hypomanic state instead of manic. The cause of bipolar disorder is yet to be discovered, although both genetic and environmental aspects probably weigh in. Bipolar disorder is treated with a combination of psychotherapy and pharmacology, the most common and oldest treatment regimen being that of lithium, an alkali metal which has been used as a mood stabilizer for over a century. Although being proven effective, lithium can cause thyroid malfunction and has a complicated renal elimination process that can be affected by diet and heritage. This makes regular blood testing for determining concentration of lithium necessary. Lithium can also be toxic in relatively low doses. Lamotrigine is an anticonvulsive drug used for treating epilepsy, but has been proven to also have mood stabilizing properties. To find out if lamotrigine can be used as a treatment for bipolar disorder, both as maintenance treatment as well as acute treatment in manic/hypomanic/depressive episodes, papers from clinical trials where lamotrigine has been tested with lithium and/or placebo have been read. The results show that lamotrigine is as effective as lithium in maintenance and acute treatment of depression, although some papers show conflicting results on the effectiveness compared to placebo. The conclusion is that lamotrigine seems to be a promising drug that can be helpful in the treatment of bipolar disorder.

Bipolär sjukdom (BS) är en kronisk sjukdom med återkommande perioder av mani och depression. Den bryter oftast fram i tonåren men i många fall diagnostiseras den inte förrän patienten är runt 30 år. Behandling för BS är livslång medicinering med stämningsstabiliserande läkemedel, i första hand litium, kombinerat med anti-depressiva läkemedel och anti-psykotiska läkemedel. Läkemedelsbehandling kombineras med psykoedukativ behandling eller kognitivbeteende terapi (KBT). En intensivbehandling följer efter det att diagnosen är ställd och det tar ofta upp till 2 år för patienten att hitta en balans i livet. Syftet med denna studie är att få en uppfattning om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Det är en kvalitativ intervjustudie och för att besvara syftet har läkarkontakt, patientkontakt, och anhörigkontakt tagits. Totalt deltog två läkare, sex patienter och fyra anhöriga. Att leva med BS innebär för de flesta att det dagliga livet är präglat av rutiner. Man skall ständigt vara vaksam på hur man mår och kanske justera mediciner eller vidta andra åtgärder. Det är viktigt att inte endast patienten utan även anhöriga, som ofta tillsammans med personal från vården utgör ett viktigt stöd, får ökad kunskap om sjukdomen så att man förstår varför det är viktigt med medicineringen. Det är även viktigt att anhöriga får stöd, eftersom det påverkar också deras liv mycket. Sammanfattningsvis, livet går från att vara kaotiskt till att vara fokuserat där patienten börjar fungera normalt igen. Viktiga faktorer för att må bra är lugn och ro, rutiner, sömn och regelbundna måltider. Medicineringen är viktig men det tar ofta tid att finna den rätta kombinationen, eftersom det är individuellt hur man svarar. Vissa upplever biverkningarna som negativa - minskad kreativitet, ökad vikt och sämre minne, medan andra märker nästan inte av dem. Anhöriga får inte alltid stöd från vården som de enligt Socialstyrelsen skall få, men vissa har hittat andra fora som hjälper dem. Läkarna finner stor tillfredsställelse med patienternas förbättring och menar att dagens medicin fungerar väl. Dock finns förhoppningen att det kan utvecklas bättre läkemedel som ger färre eller inga biverkningar.

No description available.

No description available.

No description available.

Parkinsons sjukdom är en progressiv kronisk sjukdom som ger en tilltagande försämring av motoriska och kognitiva funktioner. Många personer med Parkinsons sjukdom bor kvar i hemmet och får ett ökat behov av stöd och hjälp. De som tillgodoser detta behov av omvårdnad är ofta närstående som vårdar personen. Detta kan få en påverkan på närståendes hälsa ochlivskvalité. Syftet med denna studie var att beskriva närståendes upplevelser av att leva tillsammans med en person med Parkinsons sjukdom. Tolv vetenskapliga artiklar valdes ut via en litteratursökning och analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats enligt Bengtsson(2016). Analysen resulterade i sex olika slutkategorier; att ha behov av information och kunskap om sjukdomen, att ha behov av stöd och fungerande sjukvård, att livet och vardagen förändras vilket kan skapa ensamhet och isolering, att relationer förändras och ger nya förhållningssätt, att vilja orka vårda och känna oro för att inte räcka till, att känna osäkerhet och behöva ta svåra beslut. Resultatet visade att närstående saknade information, hade ett stort behov av stöd, livet och vardagen förändrades samt skapade ensamhet och isolering och relationer förändrades. Slutsatsen är att sjuksköterskor måste synliggöra närstående som en viktig del i omvårdnaden samt att ge närstående bra förutsättningar att klara det dagliga livet.

Bakgrund: Runt om i världen används isolering på grund av smittsam sjukdom för att förhindra en vidare smittspridning på sjukhus och i samhället. Utformning av isolering har utvecklats över flera århundraden i dagens samhälle förekommer isolering på vårdavdelningar på allmänna sjukhus. Isolering innebär att patienter begränsas både fysiskt och psykiskt från en interaktion med sjukvårdspersonal och närstående. Patienter i isolering är sårbara och utsatta och det krävs därför en förståelse hos sjukvårdspersonal för denna patientgrupp för att utforma relevanta omvårdnadsåtgärder. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser av isolering på grund av smittsam sjukdom. Metod: En allmän litteraturstudie baserad på tolv kvalitativa vetenskapliga artiklar från databaserna PubMed, CINAHL Complete och PsycINFO. Granskning och analys skedde utifrån en granskningmall från Högskolan Kristianstad och Fribergs analysmodell.  Resultat: Patienters upplevelse av isolering på grund av smittsam sjukdom redovisas i fyra huvudkategorier vara bakom stängda dörrar, behovet av att få besök, isoleringsåtgärdernas inverkan på vården och kunskap skapar trygghet samt åtta subkategorier. Ett enskilt rum skapade ett privatliv men det orsakade även en ensamhet och rummets utformning var därför betydelsefullt. Regelbundna besök från sjukvårdspersonal och närstående förbättrade upplevelsen. En del patienter upplevde att vården inte blev påverkad av isoleringsåtgärderna medans en del upplevde att den blev påverkad. Genom tydlig information om isolering förbättrades upplevelsen. Slutsats: Ökad förståelse hos sjukvårdspersonal kan medföra en förbättrad upplevelse hos patienterna av isolering. Sjukvårdspersonal kan genom flera spontana besök och en tydlig information förbättra upplevelsen av isolering. Information kan i sin tur öka patienternas förståelse för isolering vilket skapar en trygghet.

För en person som drabbas av bipolär sjukdom innebär detta ett stort lidande för dennes liv och hälsa. Bipolär sjukdom kännetecknas av kroniska humörsvängningar, så kallade maniska samt depressiva perioder. Det är av stor vikt att anhöriga ges tillräckligt med information angående sjukdomen, då dessa anses utgöra en viktig roll i stärkandet av personen som lever med bipolär sjukdom. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva upplevelser av hälsa hos en kvinna som lever med bipolär sjukdom. Designen som användes för denna studie var en litteraturstudie. Data hämtades från en självbiografi och den kvalitativa innehållsanalysen valdes som metod. I denna studie valdes en deduktiv ansats med utgångspunkt i världshälsoorganisationens definition av hälsa vilket beskrivs som ett tillstånd av komplett fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och inte endast frånvaro av sjukdom. Resultatet visade att sjukdomen skapade ett ökat behov av socialt stöd och påverkade personens psykiska och fysiska hälsa, vilket bland annat ledde till ett självskadebeteende. Denna fördjupade kunskap kan hjälpa sjuksköterskan i bemötandet av personer med bipolär sjukdom och således minska lidande och främja dennes hälsa.

Att begrepp ändras genom historien är ingen nyhet, hur begreppen utvecklats och vad begreppen har för innebörd väckte däremot vårt intresse. Denna studie undersöker transitionen av företeelsen psykisk sjukdom i statens offentliga utredningar, från början av 1900-talet till början av 2010-talet. Detta utifrån en analys av på vilka sätt psykisk sjukdom benämns i dessa utredningar, på vilka sätt personer med psykisk sjukdom beskrivs och konstrueras, samt vilka följder som går att utläsa utifrån dessa konstruktioner. Studien utgår från en socialkonstruktivistisk ansats och kritisk diskursanalys som teori och metod. Den kritiska diskursanalysen kompletteras med Foucaults begrepp makt och kunskap. Studiens material består av tolv utvalda utredningar från tre olika tidsnedslag (1923–1929, 1958–1964, 2006–2012) vilka lästes, kodades och tematiserades utifrån kritisk diskursanalys som metod. Vi fann olika typer av transitioner i förhållande till frågeställningarna, bland annat hur benämningar gått från sinnessjuk till person med psykisk sjukdom, hur språket medikaliserades och sedan även hur det sociala arbetet fått ta allt större plats. Ur resultatet utläste vi tre olika övergripande beskrivningar som fick representera de olika tidsnedslagen, förvaring, vård och rehabilitering. Varje beskrivning hade en dominerande diskurs. Förvaring karaktäriserades av en samhällsbeskyddande diskurs som präglades av att samhället ska beskyddas mot personer med psykisk sjukdom. Vård karaktäriserades av en samhällsbegränsande diskurs som handlade om samhället skapar begränsningar för personer med psykisk sjukdom på olika sätt. Rehabilitering karaktäriserades av en samhällsanpassande diskurs där utredningarna beskrev hur samhället skulle anpassas för personer med psykisk sjukdom.