När en person i barnets närhet drabbas av allvarlig sjukdom och barnet tvingas att bli anhörig påverkas barnet negativt och blir extra sårbar. Det är inte ovanligt att barnet åsidosätter sina egna känslor för att stötta sina familjemedlemmar. Barnet får ofta ta större ansvar, stå tillbaka samt känner oro och sorg. Vid kontakt med sjukvården ska sjuksköterskan möta behoven hos anhöriga oavsett ålder och det är idag känt att det råder svårigheter hos sjuksköterskor i mötet med barn som tvingas att bli anhörig. Syftet med föreliggande studie var att få insikt i sjuksköterskans upplevelse i mötet med barn som anhöriga. Studien bygger på en litteraturstudie med kvalitativ ansats där totalt nio kvalitativa artiklar har används för att belysa sjuksköterskans perspektiv. Resultatet visade flera dilemman sjuksköterskan upplevde i mötet med barn som anhöriga som försvårar för sjuksköterskor att göra barn delaktiga i vården. Tidsbrist och nedskärningar inom verksamheten är bland annat ett hinder som försvårar för sjuksköterskan att identifiera barns behov av stöd och information. Barn som är anhöriga anses inte vara en av sjuksköterskans huvuduppgifter och prioriteras därefter inte av chefer. Sjuksköterskor upplever därför att vårdens huvudfokus ligger på ekonomisk vinst mer än i individernas behov. Den 1 januari 2010 tillkom en lagförstärkning som ålägger hälso- och sjukvården att ge råd, stöd och information till barn. Vidare kommer barnkonventionen att bli svensk lag den 1 januari år 2020 som genererar i en ökad möjlighet för myndigheter att sätta barnets rättigheter i fokus.

Inom sjukvården idag finns det många barn som är anhöriga till föräldrar med en allvarlig fysisk sjukdom. På grund utav en tidspressad sjukvård glöms ofta barnen bort. Att ge barnen det bemötande och den information som de behöver prioriteras inte av sjuksköterskor. Ett av barnens grundläggande behov är information när deras värld vänds upp-och ner, något de främst vill ha av föräldern. Syftet med studien var att belysa barns behov av information när en förälder har en allvarlig fysisk sjukdom. Uppsatsens metod bygger på en litteraturstudie. Totalt har 11 kvalitativa artiklar granskats och sammanställts till ett resultat. I resultatet framkommer det att barn upplever en ökad trygghet om det är föräldrarna som delger information om sjukdomen. När information inte ges upplever barnen en känsla av ensamhet och utanförskap samt utvecklar ofta ångest och depression. Mötet med sjuksköterskan är minimal och informationen är inte anpassad efter barnens mognad. Diskussionen belyser anledningarna till att kommunikation och bemötande av barn som anhöriga är bristfällig inom hälso- och sjukvården.

Hälsa är ett av fyra konsensusbegrepp inom vårdvetenskaplig teoribildning, som på ett övergripande plan bygger upp den teoretiska basen för vårdandet. Ett vårdvetenskapligt patientperspektiv inbegriper även ett intresse för vårdarna. Studier om vårdarna, deras kompetens och erfarenheter av specifika vårdsituationer, bidrar till att utveckla vårdarens välbefinnande, men bidrar också till att patienterna får en bättre vård. Ambulanssjuksköterskans arbetsmiljö är dock oförutsägbar och omgiven av osäkerhet, till exempel riskfyllda vårdmiljöer i samband med en pandemi. Syftet i föreliggande studie är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av det prehospitala vårdandet av patienter under pågående pandemi. Studien är en kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats och med åtta öppna intervjuer. I resultatet presenteras huvudkategorin Osäkert och riskfyllt för patient och vårdare. Vårdandet under pågående pandemi kan på en övergripande nivå förstås som ett risktagande, det finns en ovisshet beträffande smittorisk inför varje nytt vårdmöte. Det prehospitala vårdandet blir osäkert i förhållande till egen hälsa men också i förhållande till den drabbade patienten som möts med ett avståndstagande bakom skyddsutrustning istället för ett inbjudande vårdmöte. Ambulanssjuksköterskan förhåller sig följsamt till ny kunskap som revideras samt ett förändrat vårdande som börjar ta form. Trots egen exponering för potentiell fara drivs ambulanssjuksköterskan av en idealbild av ett vårdande förhållningsätt och att vilja hjälpa människor oavsett sjukdomstillstånd. Resultatet byggs upp av följande sex generiska kategorier: Vårdsammanhang, Kunskapsprocess, Skyddsmedvetenhet, Patientmötet bakom masken, Egen utsatthet samt Anpassning. Utifrån resultatet dras slutsatsen att under en pågående pandemi blir vårdandet av patienter som misstänks ha en smittsam sjukdom riskfyllt både för patient och vårdare.

Inledning: Sjuksköterskor kommer att möta och vårda patienter med psykisk sjukdom oavsett arbetsplats. Sjuksköterskors grundutbildning grundar sig i att bemöta patienter med ett helhetsperspektiv oavsett bakomliggande sjukdom. Trots det så förekommer stigmatisering av patienter bland vårdpersonal. Syfte: Syftet är att sammanställa faktorer som påverkar sjuksköterskors attityder mot patienter med psykisk sjukdom inom somatisk vård. Metod: Nio steg av Polit och Beck (2017) har använts för att utforma litteraturstudien. Sökningar genomfördes i CINAHL, PubMed och PsychInfo. Efter kvalitetsgranskning kvarstod tio artiklar. Fyra kvalitativa, fem kvantitativa artiklar och en artikel av mixad metod. Resultat: De faktorer som påverkar attityder mot patienter med psykisk sjukdom hos sjuksköterskor inom somatisk vår kunde sammanställas i tre kategorier; osäkerhet, erfarenhet och utbildning. Slutsats: Attityderna var kopplade till bristfällig kunskap, erfarenhet och osäkerhet. Utbildning inom psykisk sjukdom och stöd till sjuksköterskor behöver utvecklas. Sjuksköterskors kunskap främjar positiva attityder och resulterar i god omvårdnad till patienter med psykisk sjukdom.

Background: Being close to someone with bipolar disorder can have a major impact on dailylife. It can be about the difficulties of meeting and dealing with the patient's mood withoutruining the relationship or having to take great responsibility to minimize the negativeconsequences that can come with this. At the same time, for example, work and family life mustcontinue and function as usual. Aim: The aim of this study was to compile knowledge aboutwhat it is like to be close to someone with bipolar disorder. Method: We used the matrixmethod to compile results from 15 included articles, which resulted in three themes:Responsibility and stress, Community and participation and Managing everyday life. Results:The results showed that it is a great strain on one's everyday life and that it is important to getsupport so that the responsibility does not become too heavy to bear. Conclusion: Ourconclusion is thus that the social network and healthcare can play an important role both interms of information and education, but also physical relief. Keywords: bipolar disorder, informal caregivers, lived experience, integrative review

Bakgrund: Bipolär sjukdom är ett kroniskt psykiskt sjukdomstillstånd som brukar delas upp i typ 1 och typ 2. Prevalensen för bipolär sjukdom typ 1 är knappt 1 % och för typ 2 cirka 2-4 %. Det är inte känt vad som orsakar sjukdomen men det förekommer en hög ärftlighet där det genetiska bidraget uppskattas till 56,4 – 61,8 %. Sjukdomen har ett periodiskt förlopp där patienten drabbas av depressiva, maniska eller hypomaniska episoder växlat med symtomfria perioder där patienten mår bra och kan leva i stort sätt som vanligt. Sjukdomsförloppet kan variera kraftigt och vissa patienter kan vara helt symtomfria under decennier medan vissa kan ha en kronisk funktionsnedsättning på grund av sjukdomen. Det finns inget botemedel till sjukdomen och för att undvika nya episoder och hålla stämningsläget stabilt används förebyggande läkemedelsbehandling livet ut. Som profylaktisk behandling rekommenderas bland annat stämningsstabiliserande läkemedel som litium och antiepileptikum som lamotrigin. Beroende på patientens symtombild kan läkemedel antingen användas som monoterapi eller i kombination med andra läkemedel. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att jämföra läkemedlen lamotrigin och litium, både vid profylaktisk behandling och vid behandling av akut mani eller depression, hos patienter med bipolär sjukdom. Metod: Artiklarna som granskades i denna litteraturstudie hittades via sökmotorn PubMed. Det var fem kliniska studier och en registerbaserad kohortstudie som valdes ut. I artiklarna jämfördes lamotrigin och litium både vid profylaktisk behandling och vid akut behandling hos patienter med bipolär sjukdom. Resultat: Fyra av de fem kliniska studierna fann inga signifikanta skillnader mellan lamotrigin och litium vid behandling av bipolär sjukdom. En klinisk studie fann att lamotrigin hade bättre effekt vid behandling av patienter med ”rapid cycling” bipolär sjukdom. Den registerbaserade kohortstudien fann att litium var överlägsen lamotrigin vid behandling av patienter med diagnosen bipolär sjukdom. Slutsats: Lamotrigin kan vara lika effektivt som litium men det går inte att säga att lamotrigin är ett bättre alternativ än litium vid behandling av bipolär sjukdom. Båda läkemedlen har relativt likvärdig effektivitet och båda har biverkningar som kan vara ganska besvärliga. / Background: Bipolar disorder is a chronic mental illness that is categorized into type 1 and type 2. The prevalence of bipolar disorder type 1 is about 1 % and that of type 2 about 2-4 %. The cause of the illness is unknown but the genetic contribution is estimated to be between 56,4 – 61,8 %. It is a periodical illness and the patient experiences depressive, manic or hypomanic episodes as well as periods with no symptoms at all. During the symptom-free periods the patient feels good and can live life with relative normalcy. The way the illness progresses can vary greatly. Some patients can be completely symptom free for decades whereas some patients can have a chronic disability because of the illness. There is no cure available for the disease. To avoid new episodes and keep their mood stable, patients require pharmacological maintenance treatment for the rest of their life. The mood stabilizing drug lithium and the antiepileptic drug lamotrigine are recommended as maintenance treatment. Depending on the symptoms the drugs can be used in monotherapy or in combination with other drugs. Psychotherapy can complement the pharmacological treatment. The main goal with therapy is to educate the patients and their family members and give them strategies for coping with stress, and to recognize and treat early signs of an oncoming episode. It is also important for the patient to have a lifestyle where regular meals during the day, proper sleep and exercise is prioritized. Therapy can also play an important role in making the patient understand the importance of taking the prescribed medication according to the doctor’s recommendations. Objective: The purpose of this study was to compare the drugs lamotrigine and lithium, both as maintenance treatment and as treatment for acute manic or depressive episodes, in patients with bipolar disorder. Method: The articles that were analyzed in this literature study were located by the use of the database PubMed. Five of the articles described clinical studies and one described a register based cohort-study. The articles compared lamotrigine and lithium as maintenance treatment and as treatment during an acute episode in patients with bipolar disorder. Results: In four of the five clinical studies no significant differences between lamotrigine and lithium in the treatment of bipolar disorder were identified. In a single clinical study it was found that lamotrigine had better effect during treatment of patients with rapid cycling bipolar disorder. The register based cohort-study found that lithium was superior to lamotrigine in the treatment of patients with the diagnosis bipolar disorder. Conclusions: Lamotrigine can be as effective as lithium but it cannot be concluded that lamotrigine is a better choice than lithium in the treatment of bipolar disorder. Both drugs have a similar effectiveness and both have side effects that can be difficult for patients to live with.

Bakgrund: Efter psykiatrireformen så har kommunerna fått ta ett större ansvar för personer med psykisk sjukdom vilket ställer krav på sjuksköterskor som arbetar kommunalt inom hemsjukvården att veta hur de ska bemöta och vårda personerna. Tidigare internationella studier tyder på att sjuksköterskor upplever en osäkerhet och brist på kunskap i vården av personer med psykisk sjukdom inom hemsjukvården. Det saknas dock kunskap om sjuksköterskans upplevelse utifrån en svensk kontext.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda personer med psykisk sjukdom inom hemsjukvården.  Metod: En kvalitativ metodologi med induktiv ansats användes. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes med sjuksköterskor inom hemsjukvården. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet visar att sjuksköterskorna strävar efter att se personen genom att respektera och empatisera med honom eller henne, att möta personen där hen är och genom att sträva efter jämlikhet och självbestämmande. De arbetar med att skapa förtroende och trygghet genom att ta sig tid för personen de vårdar. Vidare visar resultatet på sjuksköterskornas upplevelser av att känna sig utsatt och oskyddad då de beskriver känslor av rädsla och känslor av att bli manipulerad. Resultatet visar även på upplevelser av otillräcklighet i vårdandet då sjuksköterskorna känner sig osäkra i bedömningarna och då de känner en uppgivenhet i vårdandet. De upplever vidare ett behov av att ha ett delat ansvar kring personerna.  Slutsats: I vårdandet av personer med psykisk sjukdom upplever sjuksköterskorna vikten av att sträva efter personcentrerad vård. För att ge en god och likvärdig vård för alla så krävs ökad kunskap och handledning för sjuksköterskorna inom hemsjukvården och ett förbättrat samarbete mellan olika vårdgivare.

In recent years, several studies have discovered traces of Alzheimer's (AD) biomarkers in a large portion of patients with Parkinson's disease (PD), which have been associated with subsequent dementia (PDD). However, the manifestation of AD biomarkers in PD is not fully understood. At present, few studies have investigated how common AD biomarkers are in newly diagnosed and unmedicated patients with PD. This cross-sectional cohort study investigated whether AD biomarkers were present in unmedicated and newly diagnosed patients with PD and patients with PD and overlapping clinical symptoms (cognitive impairment, depression, olfactory dysfunction). Cerebrospinal fluid (CSF) levels of AD biomarkers Amyloid-β-42 (Aβ42), phosphorylated-tau (p-tau), and total-tau (t-tau) were assessed in 343 patients with the mean age of 68,69 (SD=9,60), including 31 healthy controls with the mean age of 68,90 (SD=5,64). The participants were recruited from The New Parkinson Patient in Umea (NYPUM & PARKNY). The results showed a significant difference in CSF AD biomarkers between patients with PD and healthy controls, but not in patients with PD and overlapping clinical symptoms. The results point to the presence of AD pathology in early PD; however, the presence of AD pathology could not be further strengthened by the clinical overlapping symptoms. More prospective studies on newly diagnosed patients with PD need to be carried out to investigate the prognostic values of the presence of AD pathology found in PD.

Bakgrund: Oro och ångest är vanligt förekommande symtom hos personer med kognitiv sjukdom som en följd av att dessa personer har svårt att hantera olika sinnesintryck. Oro och ångest är plågsamma tillstånd och påverkar välbefinnandet negativt. De som till största delen vårdar personer med kognitiv sjukdom är omvårdnadspersonal. Syfte: Studiens syfte var att beskriva omvårdnadspersonalens erfarenheter av att uppmärksamma och lindra oro hos äldre personer med kognitiv sjukdom vid demensboende. Metod: En kvalitativ innehållsanalys användes för att få svar på studiens syfte. Tio anställda vid två demensboenden i södra Sverige som genomgått utbildning inom personcentrerad vård till äldre och personer med kognitiv sjukdom förde dagboksanteckningar under fjorton dagar där de noterade händelser där de identifierat oro och hur de lindrat den.  Meningsbärande enheter togs ut, kondenserades och bildade underkategorier som sedan delades in i kategorier. Resultat: Omvårdnadspersonalen uppmärksammar oro genom kroppsliga- och känslomässiga uttryck. De lindrar oro genom att använda sig själva som redskap, genom att tillgodose kroppsliga behov och göra anpassningar i miljön. Diskussion: När omvårdnadspersonal använder sin kompetens, ett personcentrerat förhållningssätt och är engagerade i sitt arbete lyckas de oftast lindra oro hos personer med kognitiv sjukdom. Slutsats: Omvårdnadspersonalens förmåga att lindra oro var framgångsrik och det verkar som att omvårdnadspersonalen fått nytta av den utbildning de genomgått inom personcentrerad vård till äldre och personer med kognitiv sjukdom. Fortsatt forskning inom området skulle kunna vara att undersöka hur sjuksköterskan arbetar i team för att särskilja kroppsliga- och känslomässiga uttryck för oro och smärta. / Background: Worry and anxiety are common symptoms in people with cognitive disorders as a result of having difficulty coping with different feelings. Worry and anxiety are distressing conditions and affect well-being. Those who care for people with cognitive disorders are mainly nursing staff. Aim: The purpose of the study was to describe the nursing staff's experiences of paying attention to and alleviating anxiety of older people with cognitive illness in dementia. Method: A qualitative study was used to answer the study's purpose. Ten nursing staff at two dementia residences in southern Sweden who had underwent training in person-centered care for the elderly and people with cognitive illness kept diary notes for fourteen days where they freely noted events in which they identified concerns and how they alleviated them. Data was content analysed. Meaning-bearing units were identified, condensed and formed subcategories, which were sorted into categories. Outcome: The nursing staff draws attention to worry and anxiety through physical and by adjusting in the environment. Discussion: When the nursing staff uses their skills, a person-centered approach and are engaged in their work they often succeed in alleviating the worry of people with cognitive illness. Conclusion: The nursing staff's ability to relieve anxiety was successful and it seems that the nursing staff benefited from the training they had received in person-centered care for the elderly and people with cognitive illness. Future research in this field could be to examine how the nurse work in teams to distinguish between bodily and emotional expressions of anxiety and pain.

Bakgrund: I Sverige uppskattas cirka 100.000 människor vara drabbade av Alzheimer sjukdom. Alzheimer sjukdom motsvarar 60-70 % av alla Demenssjukdomar. Många Alzheimerdrabbade bor kvar i hemmet och närstående blir informella vårdgivare. Sjukdomen medför en livsförändring för de närstående. Sjuksköterskan ska med livsvärldsteorin kunna erbjuda närstående stöd som är individuellt anpassad. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva närståendes upplevelser av att leva tillsammans med en Alzheimerdrabbad partner i hemmet. Metod: En litteraturstudie har utförts enligt Kristenssons metod för litteraturstudier. Resultatet baserades på åtta vetenskapliga artiklar från databaserna CINAHL och PsycINFO. Dessa kvalitetsgranskades med Carlsson och Eimans bedömningsmall och analyserades med Kristenssons metod för innehållsanalys.    Resultat: Litteraturstudiens resultat presenteras i fyra kategorier med tillhörande underkategorier. Kategorierna som framkom var Närståendes upplevelser av börda, Närståendes upplevelser av stöd i samband med sjukdomen, Acceptansens inverkan på närståendes upplevelser av sjukdomen och Närståendes upplevelser av sjukdomens inverkan på relationen. Resultatet visar att närståendes upplevelser av att leva tillsammans med en Alzheimerdrabbad partner kunde vara både positiva och negativa. Slutsats: Närstående upplevde börda i form av förlust av sig själva, sitt sammanhang och sin partner. De närstående som accepterat livsförändringen och rollen som informell vårdgivare upplevde meningsfullhet i sitt nya sammanhang. Acceptansen stärkte kärleken mellan den närståendes och den Alzheimerdrabbade partnern. Livsvärldsteorin ger sjuksköterskan möjlighet att förstå närståendes unika behov och kan erbjuda individuellt stöd.