Abstrakt Inledning: Laterala fotledsdistorsioner är en av de vanligaste skadorna hos motionärer och idrottande individer. Om den akuta skadan inte behandlas optimalt kan detta leda till komplikationer såsom degenerativa förändringar och kronisk instabilitet. Olika former av fysioterapeutiska behandlingsinterventioner såsom, proprioceptionsträning, styrketräning, manuella terapier, kyla/värme, externa stöd, elterapi och multimodala behandlingar används kliniskt av fysioterapeuter för att bygga upp strukturerna i foten och minska risken för återstukning. Syfte: Sammanställa vetenskaplig kunskap och värdera effekten av fysioterapeutiska åtgärder vad gäller smärta, funktion och upprepade fotledsdistorsioner vid akuta laterala fotledsdistorsioner. Metod: Databaserna Pubmed och Pedro användes i litteratursökningen. Detta resulterade i 79 träffar i Pubmed och 60 i Pedro, varav 17 artiklar inkluderades. Resultat: Varken träning, manuella terapier, värme/kyla, externt stöd, multimodal träning eller elterapi är mer effektivt än någon annan behandling för att förbättra smärta, funktion och minska upprepade fotledsdistorsioner efter en lateral fotledsdistorsion. Konklusion: I det akuta skedet verkar inte valet av behandlingsmetod ha en stor inverkan på rehabilitering vid fotledsdistorsioner om durationen är för kort eller frekvensen för låg. Fler RCT-studier inom området med längre duration och högre frekvens behöver göras för att kunna dra en definitiv slutsats om de olika behandlingsmetodernas effekt vid denna skada.

Bakgrund Smärta är ett vanligt problem hos cancerpatienter. Upp till 55 % av alla cancerpatienter uppger att de har smärta trots att det får läkemedelsbehandling. Anledningen tros vara en kombination av att patienterna inte säger till i tid, samt att vårdpersonalen inte har tillräcklig kunskap om alternativa behandlingsmetoder. Syfte Syftet är att undersöka om icke farmakologiska omvårdnadsåtgärder har effekt vid cancersmärta. Metod En litteraturöversikt med deskriptiv design. Sammantaget var det 10 vetenskapliga originalartiklar som analyserades och sammanställdes i resultatet. Samtliga artiklar var randomiserade kontrollerade studier och söktes fram i PubMed, Cinahl eller Google Scholar. Resultat Resultatet visade att akupunktur, massage och TENS kan ha effekt på smärta. I artiklarna som inkluderades skiljde sig dosen, metoden och längden på interventionerna. De icke farmakologiska smärtlindringsmetoderna påverkade också deltagarnas livskvalitet då många upplevde en ångestlindring. Detta tros bero på en mellanmänsklig kontakt som upplevs som lugnande, vilket ger effekt på både psykisk och fysiologisk nivå. Slutsats Akupunktur, massage och TENS kan ha effekt på cancersmärta. Fler och större studier behöver dock utföras för att få ett större underlag för klinisk användning.

Introduktion Patienter med smärta är vanligt förekommande inom sjukvården, smärta kan uppkomma av många olika orsaker och förekommer i flera olika typer. Sjuksköterskan spelar en viktig roll i den behandling patienten får. För att patienten ska uppleva god smärtbehandling finns etiska riktlinjer och lagar för sjuksköterskan att följa för att anpassa behandling och omvårdnad efter patientens förutsättningar. Syftet var att belysa faktorer som påverkar sjuksköterskans inställning till omvårdnad av patienter med smärttillstånd. Metod Litteraturstudien har utgått från Polit & Becks (2017) flödesschema i nio steg med litteratur hämtad från databaserna Cinahl, PubMed och PsycInfo. Valda artiklar granskades sedan efter Polit & Becks (2017) granskningsmallar för kvantitativa och kvalitativa studier, det resulterade i tio artiklar som utgjorde studiens resultat. Resultat Tre kategorier identifierades som faktorer som påverkar sjuksköterskans inställning till omvårdnad av patienter med smärttillstånd Kunskap om smärtbedömning, Kunskap om smärtbehandling och Kunskap om smärta genom utbildning och erfarenhet. Slutsats Kunskap om smärtbedömning, kunskap om smärtbehandling och erfarenhet är faktorer som påverkar sjuksköterskans inställning till omvårdnad av patienter med smärttillstånd. Bristande kunskap och utbildning inom ämnet kan negativt påverka inställningen och den omvårdnad patienten får, medan ökad kunskap och utbildning positivt kan påverka inställningen och omvårdnaden.

Smärta är en subjektiv upplevelse som måste bedömas utifrån den enskilda individen men trots det bedöms smärta inte alltid individuellt. Det finns olika omotiverade skillnader mellan den vård som män och kvinnor erhåller. Syftet med studien är att undersöka hur genus- och könstillhörighet påverkar upplevelsen av smärta och dess konsekvenser. En litteraturöversikt har genomförts för att besvara detta. I resultatet har två huvudkategorier identifierats; upplevelsen av att göra och upplevelsen av att vara. Upplevelsen av att göra visar att män och kvinnor har olika saker som de förväntas utföra trots smärta. Männen förväntas kunna arbeta trots svår smärta och kvinnor förväntas kunna utföra hushållsarbete. Upplevelsen att vara visar att både män och kvinnor har svårt att leva upp till den maskulina respektive feminina normen i samband med smärta. Män upplever att de förväntas kunna vara starka och ha kontroll över sina känslouttryck. Kvinnor upplever en rädsla över att vara till besvär och har svårt att prioritera sin egen hälsosituation. Både män och kvinnor har en negativ syn på smärtlindrande läkemedel, där män tenderar att vara mer rädda för att utveckla ett beroende och kvinnor är mer rädda för biverkningar. Kvinnor skattar oftare sin smärta som måttlig eller svår jämfört med män och upplever avfärdande av sin smärta i högre grad än vad män gör. Grunden till alla dessa skillnader kan till stor del vara socialt konstruerade. Resultatet kan användas till att förbättra mötet med den enskilda patienten, där manliga patienter kan behöva mer stöd i form av bekräftelse av känslouttryck och kvinnor kan behöva bekräftelse i form av acceptans i att prioritera sig själv.

För att den äldre personen i livets slutskede ska kunna få en god smärtlindring är det viktigt att smärtan uppmärksammas och skattas. Omvårdnadspersonal och sjuksköterskor står många gånger den äldre personen närmast och deras kompetens är avgörande för om smärta uppmärksammas. Med tanke på att många äldre personer upplever smärta i livets slutskede är det viktigt att sjuksköterskan kan uppfatta, skatta och lindra smärtan. Att den äldre personen har smärta kan orsakas av fysiska, psykiska, sociala eller existentiella orsaker. Det kan vara svårt för den äldre personen att uttrycka att det är smärta det handlar om och vad som orsakar smärtan. Äldre personers smärta skattas för sällan i livets slutskede. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att skatta smärta och ge smärtlindring till äldre personer i livets slutskede. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. En specialistsjuksköterska för vård av äldre och fem sjuksköterskor med erfarenhet av arbete med äldre personer vid vård i livets slutskede deltog. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom fyra huvudkategorier: olika sätt att skatta smärta, olika sätt att lindra smärta, beroende av teamets olika kompetenser och sjuksköterskans förhållningssätt. Resultatet visar hur sjuksköterskan upplever viktiga delar i vårdandet kring den äldre personen i livets slutskede. Det är viktigt att sjuksköterskan kan smärtskatta och lindra personen. Att omvårdnadspersonalen har kompetens och kan se och förmedla till sjuksköterskan. Det är även beroende av vilket förhållningssätt sjuksköterskan har till god och värdig vård i livet slutskede. Taktil massage är ett bra sätt att lindra smärta som inte används i någon större utsträckning.

Bakgrund: Smärta kan göra att personer upplever en helt annorlunda livsvärld när de lider av långvarig smärta. Långvarig smärta skiljer sig från den akuta smärtan genom att den ska ha varat i minst 3-6 månader. Långvarig smärta kan förekomma både inom öppen- och slutenvård. Behandling av detta tillstånd förklaras genom fem pelare som belyser personen som helhet och att behandling ska ske därefter. De fem pelarna tar upp en ökad kunskap kring sitt smärttillstånd, fysisk aktivitet, social aktivitet, läkemedel och fysioterapi. Pelarna kan kombineras samt varieras för bästa effekt. Syfte: Beskriva vuxna personers erfarenheter av smärtbehandling inom sjukvården och på smärtkliniker vid långvarig smärta. Metod: En allmän litteraturstudie som är baserad på kvalitativa vetenskapliga artiklar. Resultat: I resultatet framkom tre huvudkategorier och nio subkategorier. Den första huvudrubriken var erfarenheter av möten vid smärtbehandling och tar upp hur personerna upplevde omvårdnadspersonalens bemötande och upplevelsen av mötet med andra personer i samma situation. Den andra huvudrubriken var att hantera smärtan i vardagen som beskriver personernas nya copingstrategier och deras attityd till läkemedel. Den tredje och sista huvudkategorin var betydelsen av förståelse kring långvarig smärta som tar upp personernas erfarenhet av informationsbrist gällande sitt tillstånd, samt att personerna i samband med behandlingen börjat ta mer ansvar för dem själv. Diskussion: I metoddiskussionen kommer litteraturstudiens genomförande att diskuteras utifrån Shentons (2004) trovärdighetsbegrepp. Litteraturstudien anses hålla en hög kvalité. I resultatdiskussionen tas de tre huvudfynden att inte bli lyssnad på/att bli lyssnad på, att hjälp varandra och känna gemenskap samt motvilja till läkemedel upp.

Smärta är ett stort och centralt fenomen inom hälso- och sjukvården där sjuksköterskor har ansvaret för att lindra smärta. Det är av stor vikt att sjuksköterskor har en god kunskapsnivå inom området samt att deras attityder inte påverkar patientens behandling. Syftet var att beskriva sjuksköterskors attityder och kunskap om smärta inom aktuell omvårdnadsforskning, med fokus på två specifika frågeställningar; vilka attityder har sjuksköterskor till smärta och hur ser sjuksköterskors kunskap om smärta och smärtlindring ut? Studien genomfördes som en integrerad kunskapsöversikt. Tolv vetenskapliga artiklar analyserades och sammanställdes, där ett resultat som svarade mot syftet framkom. Resultatet visade att det fanns attityder som resulterade i att patienters smärtupplevelser tas på allvar men även attityder som gjorde att sjuksköterskor nonchalerade patientens upplevelse av smärta. Det fanns attityder kring personer med missbruksproblematik och kring mäns och kvinnors olika smärtupplevelser, vilket tenderar att påverka smärtbedömning och smärtlindring. Resultatet visade att sjuksköterskor har behov av mer kunskap gällande smärta och smärtlindring. Kunskap beskrevs vara relaterat till tidigare erfarenheter samt den utbildningsnivå sjuksköterskor hade.

Bakgrund: Lateral Epikondylalgia (LE) eller tennisarmbåge är ett smärtsam tendinopati som drabbar armbågens utsida. Förekomsten för LE är cirka 1–3% av den totala populationen och störst prevalens finns bland individer i åldrarna 45–54. Syfte: Att kartlägga vilka effekter avseende smärta och funktion som valda interventionsmetoder har för människor med LE. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes i de elektroniska databaserna CINAHL, Cochrane, PubMed, Web of Science samt i framtagna artiklars referenslistor. Resultat: Totalt 21 RCT- studier inkluderades i arbetet varav 5 granskade effekter av akupunkturbehandling, 7 kortisoninjektion och 9 träning vid LE. Konklusion: Akupunktur: Inkluderande studier var av varierad metodologisk kvalité och några direkta slutsatser är därför svår att fastställa. Resultattrenden tyder dock på positiva effekter i avseendet smärtlindring och funktionsförbättring hos människor med LE, framförallt på kort sikt. Kortison: De studier som inkluderades i arbetet pekar entydigt mot en kortsiktig smärtlindrande och funktionsförbättrande effekt upp till sex veckor. Därefter avtar effekten och når sämre resultat än annan konservativ behandling. Träning: Positiva effekter av träning i form av minskad smärta och förbättrad funktion sågs i samtliga inkluderade studier, oavsett upplägg. Resultattrenden är ej entydig och inga övertygande vetenskapliga bevis hittades för vilken form av träning som var mest effektiv, ej heller att träning är mer effektiv än annan behandling.

Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom med prevalens i Sverige och internationellt kring 2 %. Karakteristiskt är långvarig, utbredd och generaliserad smärta, dock förekommer andra psykiska och fysiska symtom som gör syndromets symtombild varierad. Syndromet har i decennier inte accepterats på grund av dess oklara etiologi. Avvikelser har beskrivits i centrala nervsystemet och i periferin hos fibromyalgipatienter. Det finns också teorier om att psykiska mekanismer kan vara involverade. Vad som saknas är kausalsamband mellan fynden som rapporterats. Behandlingen är symtomatisk i form av icke-farmakologiska eller farmakologiska alternativ. Val av intervention avgörs utefter patientens symtombild. I Europa finns idag inget godkänt läkemedel för behandling av fibromyalgi och läkemedelsterapi sker utanför godkänd indikation. I USA har tre läkemedel godkänts för behandling av fibromyalgi och två av dessa är duloxetin och pregabalin. Båda dessa läkemedel inkluderas i en nyligen uppdaterad europeisk rekommendation som ligger till grund för läkemedelsverkets rekommendationer i Sverige. Läkemedelsföretagen bakom duloxetin och pregabalin har år 2008 och 2009 ansökt om godkännande till försäljning av läkemedlen till fibromyalgipatienter i Europa, dock avslogs ansökningarna. Trots avslag fortsätter läkemedelsföretagen driva forskning om dessa läkemedel vid fibromyalgi. Denna litteraturundersöknings syfte var att utvärdera effekt och säkerhet för duloxetin och pregabalin vid symtomatisk behandling av smärta orsakad av fibromyalgi. Utvärderingen inkluderar åtta kliniska studier som publicerats från och med år 2008, fyra studier med duloxetin och fyra med pregabalin. Resultat från litteraturundersökningen visar att varken duloxetin eller pregabalin har någon stor effekt, jämfört med placebo, på fibromyalgins främsta symtom smärta. Placeboeffekten är relativt stor och dossamband saknas för läkemedlen. / Fibromyalgia is a chronic pain syndrome characterized by widespread generalized pain. Patients also experience other both mental and physical symptoms making the syndrome heterogeneous. Co-morbidity examples are somnolence, gastrointestinal problems and psychiatric conditions including depression and anxiety. The prevalence of fibromyalgia in Sweden is 2,0 % of the population and the international prevalence is similar. Of these 2,0 % almost 80 % are women and the average age of the patients is middle-age. For decades fibromyalgia has not been accepted because of its unknown etiology. Abnormalities have been found in both the central nervous system and in the periphery of fibromyalgia patients. There are also theories that a mental mechanism like poor well-being and stress can cause local pain that can spread and develop into widespread pain. Currently a causal relationship behind the clinical findings is missing.   The treatment of fibromyalgia is often symptomatic according to the patient’s symptoms and needs. The treatment can either be non-pharmacological or pharmacological. In Sweden and the rest of Europe there is no drug approved by the European Medicines Agency for the treatment of fibromyalgia. In the United States three drugs are approved by the Food and Drugs Administration, the two antidepressants milnacipran and duloxetine and the anticonvulsant pregabalin. In a recent update by the European League Against Rheumatism (EULAR) both duloxetine and pregabalin are listed as recommended drugs for the treatment of symptoms of fibromyalgia. The Swedish medical agency has in their recommendations for Swedish healthcare followed the update from EULAR. The pharmaceutical companies have applied for authorization to market the drugs in Europe for treatment of fibromyalgia but the Committee for Medicinal Products for Human Use (CHMP) adopted a negative opinion to all applications on the grounds that there was poor benefit, due to poor evidence of effect from clinical trials, compared to the side effects of the drugs. Despite this assessment, the companies are supporting new clinical trials. This literature study examined eight clinical trials published from year 2008 and later, conducted to assess the effect and safety of the two drugs duloxetine and pregabalin compared to placebo. The aim of this literature study was to analyze the effect and safety of these drugs for symptomatic treatment of pain caused by fibromyalgia. The aggregated results show that neither duloxetine nor pregabalin had any major effect on pain caused by fibromyalgia, nor on other symptoms. There was a lack of dose response relationship and several parameters also improved with placebo treatment.

Syfte: Jämföra självskattad smärta och hälsorelaterad livskvalitet före och efter artrosskola. Finns det någon skillnad mellan deltagare med och utan handbesvär, uppdelat på kön respektive under och över 65 år? Metod: En registerstudie med data från det Nationella Kvalitetsregistret, BOA-registret för höft-och knäartros. Studien jämför självskattad smärta enligt VAS och hälsorelaterad livskvalitet enligt EQ-5D före och efter artrosskola hos 16 039 deltagare med och utan handbesvär. Resultat: 33 % av deltagarna angav handbesvär, 84 % kvinnor. Gruppen med handbesvär skattade något mer smärta och något sämre hälsorelaterad livskvalitet före och efter artrosskolan. Före artrosskolan angav kvinnor något sämre resultat gällande smärta och hälsorelaterad livskvalitet än män, oavsett om de hade handbesvär eller ej. Deltagare under 65 år angav något mer smärta och något sämre hälsorelaterad livskvalitet än de som är 65 år och äldre före och efter artrosskolan. Resultatet visade statistiskt signifikanta förbättringar (p<0.001) efter artrosskolan i samtliga grupper. Förbättringar och skillnader var små och ej kliniskt relevanta. Konklusion: Deltagandet i artrosskolan gav en förbättring både av smärta och hälsorelaterad livskvalitet. Samtliga förbättringar var statistiskt signifikanta, men uppnådde inte det som med säkerhet anses vara kliniskt relevant. Skillnaderna mellan grupperna var små och uppnådde inte klinisk relevans.