Background: Changing service demands require United Kingdom ambulance services to redefine their role and response strategies, in order to reduce unnecessary Emergency Department attendances. Treat and Refer guidelines have been developed with this aim in mind. However, these guidelines have been developed in the absence of reliable evidence or guiding mid-range theory. This has resulted in inconsistencies in clinical practice. One condition frequently included in Treat and Refer guidelines is hypoglycaemia. Therefore this thesis aimed to investigate prehospital hypoglycaemic emergencies in order to develop an evidence base for future interventions and guideline development. Research approach: A pragmatic and inductive applied health services research approach was employed. Multiple methods were used in a sequential explanatory design. Three linked studies were undertaken with the results of previous studies informing the development of the next. Study one: A scoping review of prehospital treatment of hypoglycaemic events. Aims: i) To describe the demographics of the patient population requiring ambulance service assistance for hypoglycaemic emergencies; ii) To determine the extent to which post-hypoglycaemic patients with diabetes, who are prescribed oral hypoglycaemic agents (OHA), experience repeat hypoglycaemic events (RHE) after being treated in the prehospital environment. Methods: A scoping literature review was conducted using an overlapping retrieval strategy that included both published and unpublished literature. Findings: Twenty-three papers and other relevant material were included. Hypoglycaemia related ambulance calls account for 1.3% to 5.2% of ambulance calls internationally. Transportation rates varied between studies (25%-73%). Repeat hypoglycaemic emergencies are experienced by 2-7% of patients within 48 hours. There was insufficient detail to determine any relationship between repeat events and OHA. The low quality of included papers means that the results should be cautiously interpreted. The safety of leaving patients on OHA at home post hypoglycaemic emergency is unknown. Consequently patients taking OHAs who experience a hypoglycaemic emergency should be transported to hospital for observation. There was a lack of knowledge about the Scottish demographics of the patient population. Study two: A retrospective cross-sectional observational study of diabetes related emergency calls. Aims: To investigate i) the patient demographics and characteristics of hypoglycaemia related emergency calls; ii) the incidence of repeat hypoglycaemic events; and iii) the factors associated with emergency calls that result in individuals being left at home. Methods: A retrospective observational cross-sectional study conducted using Medical Priority Dispatch System® call data from West of Scotland Ambulance Control Centre over a 12 month period. Data were extracted on age, gender, dispatch code, time of call, deprivation category, and immediate outcome (home or hospital). Multiple regression analysis was used to determine predictors of remaining at home. Findings: 1319 calls for hypoglycaemia were received. Patient demographics were similar to the scoping review findings. Most patients remained at home (N = 916 vs N = 380; p < .001). RHE’s were experience by 3.1% within 48 hours, and 10.6% within two weeks. The most significant independent predictor for patients remaining at home was a prior call to the ambulance service (OR of 2.4 [95%CI 1.5 to 3.7]). Patients’ reasons for remaining at home and the causes of subsequent severe events are unknown. It is likely that non-clinical factors may explain some of this behaviour. Study 3: Investigating patients’ experiences of prehospital hypoglycaemic care. Aim: To investigate the experiences of patients who are attended by ambulance clinicians for a hypoglycaemic emergency. Methods: In-depth interviews with adults with diabetes who had recently experienced a hypoglycaemic emergency treated by ambulance clinicians. Participants were recruited from Greater Glasgow and Clyde and Lanarkshire Health Board areas. Data were analysed using Framework Analysis. Findings: Twenty six patients were interviewed. Three key themes were developed. Firstly, an explanation for help seeking behaviour; patients’ impaired awareness of hypoglycaemia as well as the inability of friends and relatives to cope can contribute to an ambulance call-out. Secondly, the perceptions of ambulance service care; patients felt the service provided was good; however ambulance clinicians’ advice was inconsistent. Thirdly, the influences on uptake of follow-up care; patient preferences for follow-up care were influenced by previous experiences of home, hospital and primary care. Post-hoc analysis identified three psychological theories that may explain these findings and provide a useful basis for intervention development: Common Sense Model (Leventhal et al, 1998); Health Belief Model (Rosenstock, 1966); Ley’s cognitive hypothesis model of communication (Ley and Llewelyn, 1995; 1981). Conclusion: Most people treated for severe hypoglycaemia by ambulance clinicians remain at home and do not follow-up their care. A few experience repeat hypoglycaemic emergencies. Key causal, but modifiable factors, contributing to this include:- impaired awareness of hypoglycaemia; inconsistent delivery of ambulance clinician referral advice; and patients’ perceptions of the costs and benefits of follow-up care. Ambulance services cannot address all these factors in isolation. The studies in this thesis have generated an evidence base and identified plausible candidate theories. This will support the future development of novel interventions to improve severe hypoglycaemic emergency follow-up.

This thesis presents a study on efficient dispatching rules in ambulance dispatching. By efficient dispatching rules, we mean such dispatching rules that lower response times for priority 1 calls while keeping response times for priority 2 calls at an adequate level. A Markov process and a simulation model were developed in order to evaluate the performance of several existing and newly designed dispatching rules. On four different response areas, five different dispatching rules were tested and their performances were compared. Particular focus was put upon the dispatch rule currently used by the Swedish emergency service provider SOS Alarm; the Closest rule. Our findings indicate that the four priority-based dispatching rules all outperform the Closest rule in decreasing the mean response time for calls of priority degree 1. Furthermore, implementing restrictions on the travel time for priority 2 calls was proven an efficient way to control the trade-off between the mean response time of priority 1 and 2 calls. The conclusion was drawn that the possibilities for more efficient ambulance dispatching are many and that SOS Alarm should consider implementing priority-based dispatching rules, alike the ones presented in this thesis, in their dispatching process. A study of the ambulance operator and controller profession, and the operator’s and controller’s interplay with the decision support system used by SOS Alarm in the ambulance dispatching process, was conducted in parallel. The properties of the interaction dynamics between operator and automation and the dangers linked to it were mapped out, described and analyzed. / Denna kandidatexamensuppsats behandlar effektiva dirigeringsstrategier inom ambulansdirigering. Effektiva dirigeringsstrategier åsyftar dirigeringsstrategier som lyckas sänka svarstiden för inkommande prioritet 1-samtal, samtidigt som svarstiden för prioritet 2-samtal hålls på en tillfredsställande nivå. I syfte att utvärdera olika dirigeringsstrategier utvecklades både en Markovsk modell och en simuleringsmodell. På fyra olika geografiska områden testades och jämfördes. Fem olika dirigeringsstrategier, varav två existerande och tre nyutvecklade. Särskilt fokus riktades mot Closest rule, vilket är den dirigeringsstrategi som används i SOS Alarms verksamhet idag. Från resultaten kunde utläsas att de prioritets-baserade dirigeringsstrategierna resulterade i en lägre genomsnittlig svarstid för prioritet 1-fall än Closest rule. Dessutom konstaterades det att en begränsning av svarstiderna för prioritet 2-samtal var ett effektivt sätt att kontrollera balansen mellan de genomsnittliga svarstiderna för samtal av prioritet 1, respektive 2. Slutsatsen drogs att möjligheterna för att utveckla nya effektiva dirigeringsstrategier är många och att SOS Alarm bör överväga att implementera prioritetsbaserade dirigeringsstrategier likt dem som presenterats i denna uppsats. Parallellt studerades ambulansoperatörens och -dirigentens yrkeskunnande, samt operatörens och dirigentens samspel med det beslutsstödssystem som används i SOS Alarms dirigeringsverksamhet. Interaktionen mellan operatör och automatisering samt de relaterade riskerna kartlades, beskrevs och analyserades.

Bakgrund. För att tillgodose ett tryggt patientomhändertagande krävs god kommunikation mellan olika vårdande yrkesgrupper. Vägen dit är full av utmaningar. När kommunikationen brister är det oftast på grund av oförståelse av respektive roller mellan yrkesgrupper och störningar i miljön där kommunikationen utförs. För ett väl fungerande samarbete mellan personal på ambulans och räddningstjänst är god kommunikation av högsta vikt.  Syfte. Syftet med studien var att undersöka erfarenheten sjuksköterskor inom ambulansverksamheten har av kommunikation med räddningstjänstpersonal under samverkan.  Metod. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes med elva sjuksköterskor verksamma i södra delen av Sverige. Genom användandet av Critical Incident Technique togs sjuksköterskornas erfarenhet och hanteringen av specifika händelser i samband med kommunikation med räddningstjänstpersonal fram. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat. Två huvudteman framkom i resultatet: Kännetecken på god kommunikation under samverkan och kännetecken på bristande kommunikation under samverkan. Skapandet av huvudteman gjordes utifrån åtta teman som formades utifrån deltagarnas beskrivningar av de Kritiska Incidenterna och deras hantering och beteende kring dessa incidenter. Slutsats. Det finns fördelar när ambulanspersonal och räddningstjänstpersonal arbetar på samma station. Fördelen med att känna varandra till namn ökar även förståelsen för varandras arbete och samverkan blir lättare. En väl fungerande kommunikation bidrar till ett effektivt teamarbete. I samband med större händelser ökar risken att kommunikationen fallerar. Det kan möjligtvis påverka patientomhändertagande. Att ha gemensamma utbildningsdagar där de olika yrkesgrupperna lär sig av varandra rekommenderas. Då det även tycks saknas forskning på området rekommenderas det. / Background. To provide safe care for patients, good communication between different professional caring groups is essential. Lack of communication is usually due to misunderstanding of the respective roles between involved professionals and disturbances in the environment where the communication is carried out. For a well-functioning collaboration between personnel in the ambulance and rescue services, good communication is of utmost importance.  Purpose. The purpose of the study was to investigate the experience nurses in the ambulance service have of communication with the rescue service during collaboration.  Method. A qualitative interview study with an inductive approach with eleven nurses active in the southern part of Sweden was conducted. By using the Critical Incident Technique, the nurses' experience and the handling of specific incidents related to communication with the emergency services were defined. The interviews were analyzed through a qualitative content analysis with the aim of creating categories and themes of the experiences. Results. Two main themes emerged: Characteristics of good communication during collaboration and characteristics of lack of communication during collaboration. The two main themes contained eight themes based on the participants' descriptions of the Critical Incidents and their handling and behavior around these incidents.  Conclusion. There are benefits when ambulance personnel and emergency services personnel work at the same station. The advantage of knowing each other by name also increases the understanding of each other's work and collaboration becomes easier. A well-functioning communication contributes to effective teamwork. In connection with major events, the risk of failure during communication increases. This may affect patient care. It is recommended to have joint practice where the different professional groups learn from each other. Further research in the field is recommended.

This dissertation consists of three essays in health economics concerned with measuring the determinants of health care resource utilization and health. In the first chapter, I study entry barriers in healthcare provider markets. In the U.S., proponents of regulatory entry barriers called CON programs claim that they reduce waste by limiting "unnecessary" entry. I examine CON programs in the dialysis industry, where their effects on market structure, access, health, costs, and welfare are poorly understood, and where patients are sensitive to access and quality. I combine quasi-experimental policy variation in low population areas with a structural model of patient preferences to find that marginal entrants improved access significantly, reduced hospitalization rates, and generated for patients the utility value of traveling 275-344 fewer miles per month; but there is evidence that they contributed even more to fixed costs. Using policy variation throughout North Carolina, I also find evidence that the NC dialysis CON program created a mechanism through which incumbents could block potential entrants by expanding in tandem with their local patient populations. Taken together, my findings suggest that stronger regulatory entry barriers in low population areas may raise total welfare at patients' expense---but they also amplify concerns that CON programs dampen competition statewide. In the second chapter, I study an empirical framework commonly used in health economics research to measure the impact of an event over time using observational data: the event study. Dating back to at least Snow (1855), event studies have been used in health economics research to study mortality, health care utilization, health insurance enrollment, provider competition, and much more. Under no anticipation and parallel trends assumptions, difference-in-differences are known to identify the event's average treatment effect on the treated when units experience one event at most. In this paper, I introduce a new event study framework to accommodate settings where units may experience multiple events. I introduce a matching estimator which consistently and transparently estimates the average treatment effect on the treated of a single event under generalizations of the conventional no anticipation and parallel trends assumptions. I show that the matching estimator is equivalent to a weighted least squares estimator for a particular set of weights. I also introduce a parallel pre-trends test which can be used to scrutinize these assumptions in the usual sense. Finally, I demonstrate in a series of Monte Carlo simulations that the estimator and parallel pre-trends test work well for a wide range of treatment effects, including dynamic, non-stationary, and history-dependent treatment effects. In the third chapter, I study when and why emergency departments initiate ambulance diversions, and what happens to diverted patients. Efficiently distributing scarce healthcare resources among patients with time sensitive healthcare needs and uncertain arrival rates is a hard problem. When an emergency department gets too full, ED managers sometimes request that incoming ambulances reroute their patients to alternative destinations. While such ambulance diversions can sometimes help an overcrowded ED manage its caseload, it can also harm incoming patients and reduce systemwide EMS responsiveness. In detailed administrative records cataloging when, where, and why diversions occur, as well as who got diverted, I document that diversions commonly last exactly 1 hour, approximately 4 hours, and exactly 8 hours (indicating that managerial frictions may directly affect ED availability); that diverted patients have different characteristics than non-diverted patients (including potentially more severe symptoms); and that diverted patients spend 65% longer on the road to the hospital than non-diverted patients. I also find that diversions often occur not only because of crowdedness, but also because of hospital systems failures. I identify directions for future research.

Bakgrund: Målet med hälso- och sjukvården är en vård på lika villkor för alla. Ambulanssjuksköterskor möter ibland patienter påverkade av alkohol eller droger vilket kan försvåra bedömning och behandling av patienten.  Motiv: Det finns idag sparsamt med forskning inom området att vårda patienter påverkade av alkohol eller droger, denna studie har fokus på vårdandet av påverkade i en prehospital kontext.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att i en prehospital kontext vårda patienter påverkade av alkohol och/eller droger.  Metod: Studien genomfördes med hjälp av individuella semi-strukturerade intervjuer med specialistsjuksköterskor (n=9) anställda på ambulansstationer i norra Sverige. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Det resulterade i tre kategorier innehållande underkategorier. Resultat: Resultatet visar att ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter påverkade av alkohol eller droger handlade om: Att bemästra det svåra vårdandet som innebar att ambulanssjuksköterskor upplevde att alkohol och droger komplicerade vårdandet och att det krävdes en handlingsberedskap för att bemästra. Att värna om en trygg och säker arbetsmiljö innebar att möta och hantera aggressiva situationer med fokus på den egna säkerheten. Att sträva efter god och lika vård var viktigt för ambulanssjuksköterskorna genom att följsamt bemöta patienter påverkade av alkohol eller droger. Konklusion: Studien tydliggör att ambulanssjuksköterskor behöver ha ett öppet förhållningssätt och bemöta och bedöma alla lika. Den prehospitala vården handlar många gånger om problemlösning, i synnerhet i vården av påverkade då de kan behöva hantera aggressiva situationer genom ett följsamt bemötande, skapa ett gott omhändertagande. / Background: The purpose of Swedish healthcare is equal care for everyone in the society. Ambulance nurses sometimes meet patients affected by alcohol or drugs, which may complicate the assessment and treatment of the patient Motive: There is currently a small amount of research in the field of caring for patients affected by alcohol or drugs, thus, this study has focus on the care of those patients in a prehospital context. Aim: The aim of the study was to describe the ambulance nurses’ experiences of caring for patients affected by alcohol and/or drugs in a prehospital context. Methods: The study was conducted using individual semi-structured interviews with specialist nurses (n=9) employed in ambulance stations in northern Sweden. The interviews were analyzed with a qualitative content analysis. This resulted in three categories containing subcategories.  Result: The results show that ambulance nurses’ experiences of caring for patients affected by alcohol or drugs were about: To master the difficult care which meant that ambulance nurses experienced that alcohol and drugs complicated the care and that readiness for action was required to master. To protect a safe and secure work environment meant meeting and managing aggressive situations with a focus on one’s own safety. To strive for good and equal care was important for the ambulance nurses by responsibly responding to patients under the influence of alcohol or drugs. Conclusion: The study clarifies that ambulance nurses need to have an open approach and treat and assess everyone equally. Prehospital care is often about problem solving, especially in the care of patients influenced by alcohol or drugs they may need to deal with aggressive situations through a compliant approach, creating good care.

Introduktion: Prehospital sjukvårdsledning är ett koncept som används vid skadehändelser och är en ledningsstruktur med definierade roller och beredskapslägen. Sjukvårdsledare är ansvarig för att bedriva sjukvårdsinsatsers ledningsarbete på skadeplatser. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vara sjukvårdsledare vid arbete på skadeplats. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta ambulanssjuksköterskor i södra Norrland intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Manifest innehållsanalys användes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Att ta sig an en stor och oviss uppgift, att ha ett stort ansvar i en utmanade situation, att uppnå kontroll genom samverkan samt att utvecklas i sin roll som sjukvårdsledare. Majoriteten kände stress inför ankomst till en skadeplats samt att brist på information påverkade möjligheten att förbereda sig. Allvarliga skadehändelser kunde ge en känsla av hopplöshet. Sjukvårdsledarrollen är viktig och krävande och stärks av erfarenhet. Besluttagandet upplevdes utmanande samt innebar ett stort ansvar. Vikten av att ha kontroll genom strukturerad och organiserad ledning samt att kunna anpassa sig och samverka med andra aktörer som polis och räddningstjänst var något som betonades. Det fanns behov av att reflektera och dela lärdomar efter händelser för att utvecklas. Slutsats: Att vara sjukvårdsledare är en komplicerad och krävande roll för ambulanssjuksköterskor. De kan uppleva stress, oro och rädsla att misslyckas. Trots utmaningen är ambulanssjuksköterskor stolta över arbetet när de lyckas. Det behövs kontinuerlig och verklighetstrogen utbildning samt reflektion för att känna sig trygg som sjukvårdsledare.

Bakgrund: I samband med att utvecklingen inom ambulanssjukvården går framåt tillkommer förutom ökad kunskap ny utrustning och medicinteknisk apparatur. Kapnograf är en typ av medicinteknisk apparatur som på senare år rekommenderas för att utvärdera kvaliteten på hjärt-lungräddning. I vissa regioner i Sverige används kapnografen EMMA™. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens användning och erfarenheter av EMMA™ vid hjärtstopp utanför sjukhus. Metod: Studien genomfördes med icke experimentell kvantitativ metod. En prospektiv tvärsnittsstudie genomfördes med hjälp av en enkät med skattningsskala samt med möjlighet till fritextsvar. Resultat: Resultatet visade att EMMA™ användes i stor till mycket stor utsträckning av ungefär hälften av deltagarna i studien. Av deltagarna var det 75% som upplevde sig ha stor till mycket stor kunskap om när EMMA™ skulle användas. Dock skattade deltagarna sin tolkningskunskap lägre än kunskapen om när EMMA™ skulle användas. Deltagarna önskade mer utbildning, simulering samt ett tolkningsstöd. Slutsats: Studiedeltagarna har god kunskap om när EMMA™ ska användas dock efterfrågas mer utbildning för att höja kunskapen ytterligare samt simuleringsträning. Mer utbildning om fördelarna med att mäta ETCO2 vid A-HLR samt återkommande simuleringsträning där EMMA™ används kan leda till ökat användande och bättre HLR kvalitet.

Introduktion: Forensisk omvårdnad blir ett allt mer aktuellt ämne för hälso- och sjukvårdspersonal då brottsliga handlingar ökar i dagens samhälle. Forensisk omvårdnad beskrivs som en specialitet både inom omvårdnad och rättsmedicin. Att bedöma, dokumentera och behandla skador, beträda eventuell brottsplats på korrekt sätt och vetskap om var eventuella fynd kan finnas som tyder på att ett brott har begåtts är exempel på vad som ingår i den forensiska omvårdnaden. Ambulanspersonal arbetar i många olika miljöer och situationer vilket innebär att de omedvetet eller medvetet kan behöva beträda en brottsplats. Syfte: Att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter av forensisk omvårdnad vid misstänkt eller bekräftad brottsplats. Metod: Kvalitativ intervjustudie med ambulanssjukvårdare, sjuksköterskor och ambulanssjuksköterskor. Totalt 13 personer deltog rekryterande från hela Sverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fem underkategorier: Prioritering är att rädda liv, Vikten av den egna tryggheten och säkerheten, Varierande förutsättningar i att beträda och agera, Strävan efter att inte förstöra bevismaterial och Bristande kunskap och utbildning. Av dessa skapades därefter en kategori: Att hantera forensisk omvårdnad i med och motgång på misstänkt eller bekräftad brottsplats. Slutsats: Ambulanspersonalens primära fokus är att rädda liv oavsett om de arbetar på en brottsplats. Trygghet och säkerhet främjar omhändertagandet av patienten, men ambulanspersonalen har bristande kunskap i hur platsen ska beträdas och hur bevismaterial skall behållas intakt. Av den anledningen är det betydande att implementera utbildning och riktlinjer för att stödja ambulanspersonalen i att hantera dessa situationer på bästa sätt. Ytterligare forskning i området är behövs för att kunna ge mer kunskap i området.

Ambulanssjuksköterskorna ansvarar för omvårdnad, bedömning, symtomlindring och behandling för patienter som påträffas i den prehospitala vårdmiljön. Viruset Sars-cov-2 (Covid-19) orsakade en pandemi i modern tid. Ambulanssjuksköterskornas vardag förändrades och vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter blev en utmaning. Det finns viss forskning om Covid-19 och mötet med annan hälso-och sjukvårdspersonal men begränsad forskning utifrån ambulanssjuksköterskans perspektiv och det prehospitala vårdmötet. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Totalt deltog elva ambulanssjuksköterskor varav två av dem hade två specialistsjuksköterskeutbildningar. Ambulanssjuksköterskornas erfarenhet inom ambulanssjukvård varierade mellan 4 och 27 år. Intervjuerna skedde i form av semistrukturerade intervjuer och den insamlade datan analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde rädsla att själva drabbas av Covid-19 eller föra smittan vidare till sina anhöriga samt en osäkerhet kring hur vårdmötet skulle ske. Det upplevdes vara svårt att hålla sig uppdaterad kring nya riktlinjer och kommunikationssvårigheter uppkom vid användning av skyddsutrustning. Med tiden samlade ambulanssjuksköterskorna på sig erfarenhet av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter vilket bidrog till trygghet och att självskyddet förbättrades. / The ambulance nurses are responsible for nursing,assessment, symptom relief and treatment for patients encountered in the pre-hospital care environment. The virus Sars-cov-2 (Covid-19) caused a pandemic in modern times. The ambulance nurses' everyday life changed and the care meetings with suspected Covid-19-infected patients became a challenge. There are some research on Covid-19 and the meeting with other healthcare personnel, but there is limited research from the ambulance nurse's perspective and the pre-hospital meeting. The purpose of the study was to describe the ambulance nurses' experience of the care meetings with suspected Covid-19-infected patients. A qualitative interview study with an inductive approach was used. A total of eleven ambulance nurses participated, of which two of them had two specialist education in nursing. The ambulance nurses' experience in ambulance care varied between 4 and 27 years. The interviews took place in the form of semi-structured interviews and the collected data were analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. The result showed that the ambulance nurses experienced fear of contracting Covid-19 themselves or passing the infection on to their relatives, as well as an uncertainty about how the care meetings would happen. It was perceived to be difficult to stay updated on new guidelines and communication difficulties arose when using protective equipment. Over time, the ambulance nurses gathered experience of the care meeting with suspected Covid-19-infected patients, which contributed to a feeling of safety and the nurses that self-protection improved.

Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att omhänderta barn i en masskadehändelse med fokus på triage. Bakgrund: Att omhänderta barn vid en stor olycka/allvarlig händelse eller katastrof har beskrivits som påfrestande. Framförallt upplever sjuksköterskor känslomässiga hinder när de ska prioritera och triagera barn. Att vara oförberedd på vad som kommer att ske kan påverka det professionella skyddet och omhändertagandet. Metod: En kvalitativ ansats med tre fokusgrupper användes. En innehållsanalys gjordes av fokusgruppsintervjuerna med sex deltagare i varje grupp varav 16 deltagare var ambulanssjuksköterskor och två var sjuksköterskor, sex var kvinnor och 12 män. Resultat: Resultatet består av tre kategorier: Svårigheter i situationen, Otillräcklighet och Omställning. I de tre kategorierna framkom 10 underkategorier. Det som framkom var att sjuksköterskor riskerar att bli kvar hos ett barn under själva triageringen, situationen ansågs som ovanlig och skapade osäkerhet, kommunikationen är av stor betydelse samt att sjuksköterskor upplever en bristande kunskap och utbildning när det gäller barn vid masskadehändelse. Slutsats: Sjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn på större skadeplatser som annorlunda och avvikande samt att de känner sig otrygga och oförberedda inför situationen.  Eftersom att omhänderta barn på skadeplats är ovanliga händelser är det viktigt med tid för reflektion. Ett öppet klimat på arbetsplatsen som främjar reflektion och eftertanke kan bidra till ett bättre och mer effektivt omhändertagande på skadeplats och sjuksköterskor som kan känna en större trygghet vid omhändertagandet av barn. / Aim: The purpose of this study was to describe the ambulance nurses’ experiences of disposal for children in a mass casualty event focusing on triage. Background: The care for children in a disaster/major event has been described as strenuous. Particularly in the case prioritization and triage of children experiencing ambulance nurses emotional obstacles. Being unprepared for what will occur can affect the professional protection and care. Method: A qualitative approach with three focus groups were used. A content analysis was made of the focusgroupintervjus. With six participants in each group which 16 participants was ambulance nurses and two were nurses, six were women and 12 were men. Results: The result consists of three categories: Difficulties in the situation, Inadequacy and Conversion. In these three categories, 10 subcategories emerged. What was shown was that the ambulance nurses risked getting stuck with one children during the triage ring, the situation was considered unusual and created uncertainty, communication is of great importance and the nurses experiencing a lack of awareness and education when it came to children at mass casualty event. Conclusion: Nurses experience the care of children on larger damage sites as different and divergent, and they feel insecure and unprepared for the situation. Because to take care of children at the scene are rare events, it is important to have time for reflection. An open climate in the workplace that promotes reflection and consideration can contribute to a better and more efficient care at the scene and nurses who may feel more secure in the care of children.