The aim of the study was to describe how anaesthetic nurses, within both advanced beginner and expert levels, experience their professional role as they perform a general anaesthetic. The study had a descriptive design with a qualitative approach in which ten advanced beginners- and ten expert anaesthetic nurses from an operating theatre and an ambulatory surgical ward at a hospital located in the middle of Sweden, participated. All data was collected in an interview with semi-structured questions which focused on how the anaesthetic nurses experience their work. The data were analysed with qualitative content analysis. The results are presented in categories and themes. The themes were formed from the categories. Themes for the advanced beginners were: support develops self confidence that gives the feeling of satisfaction and lack of support impedes further development of independency and gives the feeling of insecurity. Themes for the experts were: experience and new challenges in a supported environment give satisfaction and lack of support and own insecurity give dissatisfaction. The advanced beginners described their experiences in a more descriptive way, while the experts had more difficult to describe what they experienced. The advanced beginners wanted more support from their colleagues while the experts wanted to be more independent and were also more confident in their professional role. / Syftet med studien var att beskriva hur anestesisjuksköterskor på avancerad nybörjarnivå respektive expertnivå upplever sin yrkesroll vid generell anestesi. Studien hade en deskriptiv design med kvalitativ ansats där tio avancerade nybörjare respektive tio expert anestesisjuksköterskor, från en allmän operations avdelning och en dagkirurgisk avdelning vid ett Mellansvenskt sjukhus, deltog i studien. Data samlades in via halvstrukturerade intervjufrågor som inriktade sig på anestesisjuksköterskors upplevelser av sitt arbete. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas utifrån kategorier som bildade olika teman. Teman som för avancerade nybörjare var stöd utvecklar självförtroende som ger en känsla av tillfredställelse samt brist på stöd hindrar utvecklingen av självständighet och ger känsla av osäkerhet. Teman för experterna var erfarenhet och nya utmaningar i en stödjande miljö ger tillfredställelse samt bristande stöd och egen osäkerhet ger otillfredsställelse. Avancerade nybörjarna beskrev sina upplevelser på ett mer beskrivande sätt medan experterna hade svårare att beskriva vad de upplevde. Avancerade nybörjarna ville ha mer stöd medan experterna ville vara mer självständiga och var mer trygg i sin yrkesroll.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Preoperativ fasta har under många år varit en traditionell metod för att minska risken för aspiration medan patienten är under generell anestesi och för att eliminera risken för postoperativ illamående och kräkningar. Studier visar att trots riktlinjer och rekommendationer gällande preoperativ fasta fastar många patienter i onödan i flera dagar än nödvändigt. Detta kan orsaka skador och obehag hos patienten som till exempel: törst, huvudvärk, illamående, svaghet och trötthet. Syfte: Syfte med denna studie var att undersöka hur patienter upplever fasta mer än 12 timmar innan en akutoperation. Metod: Arbetet hade en kvalitativ ansats där 12 patienter som genomgått akut operation inkluderades. Data samlades in genom en semistrukturerad intervju, med hjälp av öppna frågor enligt en intervjuguide och analyserades med hjälp av manifest innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. Resultat: Analyserna resulterade i fyra kategorier: Preoperativ information, upplevelse av fasta, hantering av preoperativ fasta och upplevelse av preoperativ tid och åtta underkategorier: Bristfällig information, tillräcklig information, bristfällig kunskap trots tidigare vårderfarenhet, fysisk påverkan, psykisk påverkan, strategi, väntetid och fastetid. Slutsats: Deltagarna i studien upplevde brist på information och kunskaper om den preoperativa fastans betydelse. Studien visade att patienterna som väntade på akut operation på akutvårdsavdelning fastade längre än nödvändigt trots riktlinjer och rekommendationer gällande preoperativ fasta från Svensk förening för Anestesi och Intensivvård (SFAI). Patienterna som genomgått apendectomi fastade mellan 13,5-28 timma (M=22,2), medan de som hade genomgått kolecystectomi fastade mellan 12-48 timmar (M=25,6). Detta orsakade fysiskt och psykiskt obehag hos patienterna. / ABSTRACT Background: Preoperative fasting for many years has been a traditional method of reducing the risk of aspiration while the patient is under general anesthesia, and eliminating the risk of postoperative nausea and vomiting. Studies indicate that despite guidelines regarding preoperative fasting, many patients fast longer than necessary. This can cause damage and discomfort for patients including: thirst, headache, nausea, weakness and fatigue. Aim: The aim of the current study was to investigate patients’ experience of fasting more than 12 hours before emergency surgery. Method: The study had a qualitative approach. In total, 12 patients who underwent emergency surgery were included. Data was collected through a semi-structured interview, using open-ended questions following an interview guide. Collected data were analyzed using manifest content analysis according to Graneheim and Lundman. Result:  Analyzes resulted in four categories: Preoperative information, experience of fasting, handles preoperative fasting and experiences of the preoperative period and eight subcategories: Lack of information, enough information, lack of knowledge despite previous nursing experience, physical impact, psychological impact, strategy, waiting time and fasting time. Conclusion: Participants in the study experienced lack of information and knowledge of the preoperative fasting importance. This study showed that patients,  waiting for emergency surgery in the emergency department fast longer than necessary despite existing guidelines and recommendations of the Swedish Society of Anaesthesia and Intensive care (SFAI) regarding preoperative fasting. Patients who have undergone appendectomy fasted between 13.5 to 28 hours (M = 22.2), whereas those which had undergone cholecystectomy attached between 12-48 hours (M = 25.6). This caused experience of physical and psychological discomfort for the patients.

Bakgrund: Självmord är ett globalt hälsoproblem. Enligt WHO tar årligen 800 000 människor i världen sitt liv och suicidförsöken är långt flera. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av att, på intensivvårdsavdelningen, vårda patienter som har utfört ett suicidförsök. Metod: Beskrivande design med kvalitativ ansats användes. Tio intensivvårdssjuksköterskor inkluderades. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fem kategorier framkom; Att möta patienter som utfört suicidförsök är komplext, Att möta närstående till patienter som utfört suicidförsök, Att psykiatrin har betydelse för patienter som utfört suicidförsök, Att vårda patienter som utfört suicidförsök väcker flera olika känslor samt Att uppleva begränsningar och möjligheter vid omvårdnaden av patienter som utfört suicidförsök. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att det var utmanande att vårda, kommunicera och bemöta patienter som utfört ett suicidförsök. Dessa patienter beskrevs som en återkommande patientgrupp som ofta hade en tidigare kontakt med psykiatrin. Närstående reagerade olika vid suicidförsök och behövde stöd enligt intensivvårdssjuksköterskornas beskrivningar. De upplevde lång väntan på psykiatrikonsulten vilket bidrog till fördröjd planering av patientens fortsatta vård. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev självmord som tragiskt och att det väckte olika känslor hos dem. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev vidare att de upplevde skillnader av suicidförsökets allvarlighetsgrad, utifrån metoden patienten använt, samt att fördomar förekom mot denna patientkategori bland deras kollegor. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde att de saknade kunskap om psykisk ohälsa samt önskade ett bättre samarbete med psykiatrin. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev upplevelsen av komplexiteten att vårda, kommunicera och bemöta denna patientgrupp, då de saknar kunskap samt att samarbetet med psykiatrin kan utvecklas. / Background: Suicide is a global health problem, according to WHO 800 000 people worldwide commit suicide every year and the suicide attempts are far more. Aim: To describe intensive care nurses’ (ICU nurse) experiences of taking care of patients, at an intensive care unit, who has committed a suicide attempt. Method: A descriptive design with a qualitative approach was used. Semi structured interviews with ten ICU nurses were conducted and analyzed using qualitative content analysis. Results: Five categories were found; To meet patients who has committed a suicide attempt is complicated, To meet relatives of patients who has committed a suicide attempt, To patients who has committed a suicide attempt, psychiatry has meaning, To care for patients who has committed a suicide attempt brings up a lot of emotions, and To experience limitations and possibilities when taking care of patients who has committed a suicide attempt. ICU nurses described the complexity of nursing, communicating and treating patients who have committed a suicide attempt. These patients were described as a recurrent group, who often had an earlier experience of psychiatric care. They described a variety of reactions from relatives and the relatives need for support. ICU nurses experienced a long wait for the psychiatric consultation which contributed to slowing down the planning of the patients’ continued care. ICU nurses referred to suicide as tragic and that it brings up a lot of emotions among them. They also described that they experienced differences in severity of the suicide attempt depending on the use of suicide method and that prejudices existed among colleagues. ICU nurses described they lacked knowledge about mental illness and wished for better cooperation with psychiatric care. Conclusion: ICU nurses described the complexity of nursing, communicating and treating this group of patients due to lack of knowledge and that cooperation with psychiatric care could be improved.

Sammanfattning Bakgrund:  Preoperativ oro kan orsaka höga nivåer av stress hos barnet bland annat på grund av separation från föräldrarna, rädsla, inte veta vad som skall hända och att befinna sig i en okänd miljö. Upp till 50% av barn som skall opereras upplever preoperativ oro vilket kan leda till oönskade konsekvenser som högre förekomst av postoperativt delirium, postoperativ oro och ökad smärta men även ge negativa effekter under en längre tid postoperativt som mardrömmar, att vakna gråtandes, separationsångest, vredesutbrott, trots riktat mot föräldrarna och nytillkommen nattlig sängvätning. Anestesisjuksköterskan har ett ansvar i att minska preoperativ oro och därmed förbättra barnets upplevelse av situationen och förebygga negativa konsekvenser. Syfte: Syftet med studien är att belysa icke farmakologiska strategier och deras effekt i arbetet med preoperativt oroliga barn vilka skall genomgå generell anestesi. Metod: Systematisk litteraturstudie. Inklusionskriterier experiment studier rörande barn 0-18 år som skulle genomgå generell anestesi inför operation,  publicerade 120101-180213, i vetenskapliga engelskspråkiga referee-granskade tidskrifter. Databassökningar utfördes i PubMED, Cinahl och PsychINFO. Resultat: Två metoder som effektivt lindrar oro framkom i materialet. Distraktion, genom film, spel eller böcker, i samband med anestesiinduktion är en metod. Även preoperativt förberedande information i form av multi-media eller specialskrivna texter (sagoböcker och informationsbroschyrer) har visat sig ha en lindrande effekt. Utvidgad information till föräldrar, med tanke att förberedda föräldrar bättre hjälper sitt barn och minskar barnets preoperativa oro, gav inte mätbar effekt på barnens oro. / Abstract Background: Preoperative anxiety can cause high levels of stress in the child, for example due to separation from parents, fear, not knowing what to happen and being in an unknown environment. Up to 50% of children to be treated experience preoperative anxiety which may lead to unwanted consequences such as higher incidence of postoperative delirium, postoperative anxiety and increased pain but also give negative effects for a longer period of time postoperatively like nightmares, waking crying, separation anxiety, outbreaks of anger, temper tantrums and enuresis. Nurse anesthetist has a responsibility in reducing preoperative anxiety and thus improving the child's experience of the situation, preventing negative consequences. Purpose: The purpose of the study is to highlight non-pharmacological strategies and their effects in the work with preoperatively anxoius children, undergoing general anesthesia. Method: Systematic literature study. Inclusion criteria experimental studies on children 0-18 years who were to undergo general anesthesia prior to surgery, published 120101-180213, in scientific English-language referee-reviewed journals. Database searches were performed in PubMED, Cinahl and PsychINFO. Result: Two methods that relieve anxiety emerged in the material. Distraction, through movies, games or books, during the anesthesia indiction or preoperatively preparatory information in the form of multi-media or special-written texts (storybooks and information brochures). Expanded information to parents, given that prepared parents better help their children and reduce the child's preoperative anxiety, did not give a measurable effect. Conclusion: Preoperative, age-appropriate information for the child and distraction during the anesthesia induction are, respectively, effective methods to alleviate the preoperative anxiety of children.

Bakgrund: I dagsläget föreligger det en bristande empirisk kunskap om patienters upplevelser av att opereras i regional anestesi. Operationssjuksköterskan ansvarar för patientens vård och välmående under den intraoperativa perioden. Därav behöver det finnas en kunskap hos operationssjuksköterskan om hur patienter upplever att opereras i vaket tillstånd för att kunna ge en personcentrerad och evidensbaserad omvårdnad. Syfte: Att undersöka patienters erfarenheter av att vara vakna under ett kirurgiskt ingrepp. Metod: En systematisk litteraturstudie innehållande 11 stycken vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Analysen har utförts genom metasyntes. Resultat: I resultatet framkom två huvudteman med underteman av patienternas erfarenheter. 1) Erfarenheter av regional anestesi med underteman: erfaranheter av att medverka, erfarenheter av att hantera situationen, erfaranheter skapade genom sinnen, erfaranheter från omgivningen samt erfaranheter av smärta. 2) Vårdpersonalens betydelse med underteman: betydelsen av vårdpersonalens närvaro, betydelsen av en god kommunikation samt betydelsen av att erhålla information. Resultatet visar att opereras i regional anestesi ger patienter en känsla av deltagande och kontroll, samtidigt förekommer det att patienter upplever ångest och smärta under sitt kirurgiska ingrepp. Patienter erfar vårdmiljön genom sina sinnen och använder sig av olika sätt att hantera upplevelsen av att opereras i vaket tillstånd. För att känna trygghet är det av betydelse att få kontinuerligt med information och att känna en närhet till vårdpersonalen. Slutsats: För att operationssjuksköterskan ska kunna ge en god omvårdnad till patienter som opereras i regional anestesi behöver det finnas en kunskap om hur patienter erfar den intraoperativa perioden samt en förmåga att kunna se och bemöta varje patient utifrån sin unika livsvärld. / Background: In the current situation there is a lack of empirical knowledge of patients' experiences of being operated in regional anesthesia. The operating theatre nurse is responsible for patient care and well-being during the intraoperative period. Therefore the operating theatre nurse needs knowledge about patients' experience of being awake during surgery, to provide person-centered and evidence based nursing. Aim: To investigate patients' experiences of being awake during a surgical procedure. Methods: A systematic literature study containing 11 articles with a qualitative approach. The analysis has been performed with metasynthesis. Results: The result emerged two main themes with subthemes about patients' experiences. 1) Experiences of regional anesthesia, with subthemes: experiences of participation, experience of handling the situation, experiences created by the senses, experiences from the environment and experiences of pain. 2) Importance of the carers, with subthemes: The importance of presence by the carers, the importance of a good communication and the importance of receive information. The findings show that being operated in regional anesthesia gives patients a sense of participation and control, while at the same time it appears that patients experience anxiety and pain during their surgical procedures. Patients experience the environment through their minds and use different ways to handle the experience of being operated in a wakeful state. To feel safe it is important to receive continuous information and to feel presence to the carers. Conclusions: To provide good care for patients operating in regional anesthesia, the operating theatre nurse must have knowledge about patients experience in the intraoperative period as well as the ability to see and respond to each patient based on their unique lifeworld.

Parkinson’s disease (PD) is one of the most common neurodegenerative disorders and it is caused by a loss of dopamine (DA) producing neurons in the basal ganglia in the brain. The PD patient suffers from motor symptoms such as tremor, bradykinesia and rigidity and treatment with levodopa (LD), the precursor of DA, has positive effects on these symptoms. Several factors affect the availability of orally given LD. Gastric emptying (GE) is one factor and it has been shown to be delayed in PD patients resulting in impaired levodopa uptake. Different enzymes metabolize LD on its way from the gut to the brain resulting in less LD available in the brain and more side effects from the metabolites. By adding dopa decarboxylase inhibitors (carbidopa or benserazide) or COMT-inhibitors (e.g. entacapone) the bioavailability of LD increases significantly and more LD can pass the blood-brain-barrier and be converted to DA in the brain. It has been considered of importance to avoid high levodopa peaks in the brain because this seems to induce changes in postsynaptic dopaminergic neurons causing disabling motor complications in PD patients. More continuously given LD, e.g. duodenal or intravenous (IV) infusions, has been shown to improve these motor complications. Deep brain stimulation of the subthalamic nucleus (STN DBS) has also been proven to improve motor complications and to make it possible to reduce the LD dosage in PD patients. In this doctoral thesis the main purpose is to study the pharmacokinetics of LD in patients with PD and motor complications; in blood and subcutaneous tissue and study the effect of GE and PD stage on LD uptake and the effect of continuously given LD (CDS) on LD uptake and GE; in blood and cerebrospinal fluid (CSF) when adding the peripheral enzyme inhibitors entacapone and carbidopa to LD infusion IV; in brain during STN DBSand during oral or IV LD treatment. To conclude, LD uptake is more favorable in PD patients with less severe disease and GE is delayed in PD patients. No obvious relation between LD uptake and GE or between GE and PD stage is seen and CDS decreases the LD levels. Entacapone increases the maximal concentration of LD in blood and CSF. This is more evident with additional carbidopa and important to consider in avoiding high LD peaks in brain during PD treatment. LD in brain increases during both oral and IV LD treatment and the DA levels follows LD well indicating that PD patients still have capacity to metabolize LD to DA despite probable pronounced nigral degeneration. STN DBS seems to increase putaminal DA levels and together with IV LD treatment also increases LD in brain possibly explaining why it is possible to decrease LD medication after STN DBS surgery. / Parkinsons sjukdom (PS) är en av de vanligaste s.k. neurodegenerativasjukdomarna och orsakas av förlust av dopamin(DA)producerande nervceller i hjärnan. Detta orsakar motoriska symptom såsom skakningar, stelhet och förlångsammade rörelser. Levodopa (LD) är ett ämne, som kan omvandlas till DA i hjärnan och ge symptomlindring och det är oftast förstahandsval vid behandling av patienter med PS. Flera faktorer påverkar tillgängligheten av LD, bl.a. den hastighet som magsäcken tömmer sig med och denna verkar förlångsammad hos personer med PS vilket ger sämre tillgänglighet av LD i blodet och därmed i hjärnan. LD bryts även ner i hög grad av olika enzym ute i kroppen vilket leder till mindre mängd LD som hamnar i hjärnan och till fler nedbrytningsprodukter som orsakar biverkningar. Tillägg av enzymhämmare leder till ökad mängd LD som kan nå hjärnan och omvandlas till DA. Det anses viktigt att undvika höga toppar av LD i hjärnan då dessa verkar bidra till utvecklandet av besvärliga motoriska komplikationer hos patienter med PS. Om LD ges mer kontinuerligt, exempelvis som en kontinuerlig infusion in i tarmen eller i blodet, så minskar dessa motoriska komplikationer. Inopererande av stimulatorer i vissa delar av hjärnan (DBS) har också visat sig minska dessa motoriska komplikationer och även resultera i att man kan minska LD-dosen. Huvudsyftet med den här avhandlingen är att studera LD hos patienter med PS; i blod och fettvävnad då LD ges i tablettform och se om det finns något samband med LD-upptag och hastigheten på magsäckstömningen (MT) och om kontinuerligt given LD påverkar LD-upptaget eller MT; i blod och i ryggmärgsvätska då enzymhämmarna entakapon och karbidopa tillsätts LD; i hjärna vid behandling med DBS och då LD ges både som tablett och som infusion i blodet. Sammanfattningsvis kan vi se att LD-upptaget är mer gynnsamt hos patienter med PS i tidigare skede av sjukdomens komplikationsfas. MT är förlångsammad hos patienter med PS och det är inget tydligt samband mellan LD-upptag och MT eller mellan MT och sjukdomsgrad. Kontinuerligt given LD minskar LDnivåerna. Enzymhämmaren entakapon ökar den maximala koncentrationen av LD i blod och ryggmärgsvätska och effekten är mer tydlig vid tillägg av karbidopa vilket är viktigt att ta i beaktande vid behandling av PS för att undvika höga toppar av LD i hjärnan. LD ökar i hjärnan då man behandlar med LD i tablettform och som infusion i blodet och DA-nivåerna i hjärnan följer LD väl vilket visar på att patienter med PS fortfarande kan omvandla LD till DA trots trolig uttalad brist av de DA-producerande nervcellerna i hjärnan. DBS verkar öka DA i vissa områden i hjärnan och tillsammans med LD-infusion i blodet verkar det även öka LD i hjärnan och det kan förklara varför man kan sänka LDdosen efter DBS-operation.

Bakgrund: Tidigare forskning visar på en förändring inom intensivvården och att fler patienter vårdas lättsederade i mekanisk ventilation. Sederingsnivån ska vara tillräcklig för att patienter ska tolerera endotrakealtuben och fortsatt behandling trots obehaget det ger. Detta leder till att patienter blir mer delaktiga i sin egen vård men ställer även högre krav på intensivvårdssjuksköterskor som ska vårda dessa patienter. Syfte: Att belysa patienters upplevelse av att vara lättsederad och vårdas vaken med mekanisk ventilation. Metod: För att besvara examensarbetets syfte användes en allmän litteraturöversikt. Tjugo vetenskapliga artiklar som bestod av både kvalitativ, kvantitativ och mixed method design användes. Analysen skedde genom att identifiera likheter och skillnader i syfte, metod och resultat. Resultat: I resultatet framkom det både fördelar och nackdelar med att vårdas lättsederad i mekanisk ventilation. Tre teman framkom i analysarbetet: upplevelser av sitt tillstånd, upplevelsen av att bli sedd och hörd samt upplevelsen av samspel och delaktighet. Slutsats: Patientupplevelsen visade på både psykiskt och fysisk påfrestning. Patienter uttrycker hinder gällande kommunikation, existentiella faktorer och relationer med anhöriga och sjuksköterskor. Trots detta uttrycks önskemål om att få vårdas lättsederade i mekanisk ventilation under ett vårdtillfälle på intensivvårdsavdelningen.

Bakgrund: Regional anestesi är en metod som blivit allt vanligare inom sjukvården. Metoden innebär att alla sinnesintryck temporärt elimineras från den valda kroppsdelen där kirurgin ska genomföras, detta görs genom att anlägga en nervblockad. Metoden möjliggör att patienten kan vara vaken under ett kirurgiskt ingrepp. Den högteknologiska operationsmiljön beskrivs många gånger som opersonlig, distanserad och kall, vilket kan medföra att patienterna upplever osäkerhet och sårbarhet. Således är det av vikt att undersöka patienters upplevelser för att anestesisjuksköterskan bättre ska kunna bemöta, vårda och stödja dem genom kirurgin. Syfte: Studiens syfte var att beskriva patienters upplevelser av att vara vaken under ett kirurgiskt ingrepp i regional anestesi. Metod: En strukturerad litteraturstudie med kvalitativ design, baserad på 13 vetenskapliga artiklar. De vetenskapliga artiklarna har analyserades med hjälp av Bettany-Saltikov och McSherrys dataextraktion. Resultat: I resultatet framkom tre huvudkategorier: Miljöns och kirurgins påverkan, Upplevelser av att överlämna sin kropp och Vårdpersonalens betydelse. Upplevelsen av att vara vaken under ett kirurgiskt ingrepp i regional anestesi kan upplevas både positivt och negativt. Vissa patienter upplevde delaktighet och kontroll medan andra upplevde motsatsen. Vidare kunde de uppleva smärta, rädsla, oro och obehag i samband med det kirurgiska ingreppet, trots detta var de generellt nöjda genom interaktionen de hade med vårdpersonalen. Slutsats: Anestesisjuksköterskan har en avgörande roll för patientens upplevelse av att vara vaken under kirurgi. Stöd, tröst och omtanke från anestesisjuksköterskan hjälpte patienten att överkomma sin oro och rädsla. En god kommunikation, information och närhet från vårdpersonalen kan stärka patientens välbefinnande och delaktighet.

Abstrakt Bakgrund: Preoperativ fasta syftar till att minska innehållet- och sänka pH värdet i magsäcken och i sin tur reducera risken för aspiration i samband med induktion. Rekommendationerna som råder idag för preoperativ fasta är sex timmar från fast föda och två timmar från klar vätska.  Trots dessa rekommendationer har patienter tendens till att överskrida tiden för fasta från föda respektive vätska vilket kan leda till fysiologiska konsekvenser och postoperativa obehag. Anledningen till detta har bland annat beskrivits bero på bristande information från sjukhus och vårdpersonal. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka patienters följsamhet till preoperativ fasta. Metod: Designen som användes var en kvantitativ ansats med en icke-experimentell retrospektiv design. Urvalet bestod av ett bekvämlighetsurval och sammanlagt deltog 186 personer från arton regioner i Sverige. Deltagarna besvarade en egenkonstruerad webbaserad enkät som var distribuerad via sociala medier och e-post. Elva frågor analyserades i programmet SPSS version 26 och tre öppna frågor analyserades med en kvantitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att deltagarna i snitt fastade från fast föda i tretton timmar respektive vätska i sex timmar och fyrtiotvå minuter. Majoriteten av deltagarna erhöll information om preoperativ fasta från ett informationsblad från sjukhuset eller från vårdpersonal och de flesta av deltagarna upplevde informationen som tydlig eller mycket tydlig. En vanlig känsla hos deltagarna som upplevdes inför operation var oro. Den främsta orsaken och konsekvensen till varför man ska fasta inför operation beskrev deltagarna bero på aspiration eller kräkning. De främsta riskerna med lång fasta beskrevs av deltagarna vara fysiologiska konsekvenser men en del av deltagarna mindes inte eller visste inte några risker förenat med en lång fasta. Slutsats: Deltagarna i detta examensarbete upplevde att informationen de erhållit om fasta var tydlig eller mycket tydlig, dock visade resultatet att deltagarnas medeltid för fasta överskred nuvarande rekommendationer. Detta indikerar att informationen som patienter erhåller för preoperativ fasta behöver förbättras.       Nyckelord: Följsamhet, Preoperativ, Fasta, Information, Kunskap, Anestesi Keywords: Adherence, Preoperative, Fast, Information, Knowledge, Anesthesia

Bakgrund: Forskning har visat att det är vanligt att uppleva oro inför en operation och anestesi. Oro kan präglas av nervositet, oroliga tankar och fysiologiska reaktioner. De fysiologiska reaktionerna är de samma som vid en stressreaktion, vilket kan påverka den intra- och postoperativa utgången. Att använda musik i operationsförloppet ses som en omvårdnadsintervention, vilken kan användas av anestesisjuksköterskan för att lindra patienters oro. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt är att sammanställa det aktuella forskningsläget avseende musik som omvårdnadsintervention med avsikt att minska oro i samband med anestesi och operation samt att sammanställa vilka typer av interventioner som ger bäst oroslindrande effekt. Metod: En litteraturöversikt med integrativ design genomfördes. Sökningarna genomfördes under 2020 i databaserna PubMed och CINAHL; artiklar som var peer-reviewed publicerade på engelska om musikinterventioner under operation och anestesi, 126 potentiellt relevanta artiklar identifierades. Efter kvalitetsgranskning identifierades och analyserades 17 relevanta studier. Resultat: De 17 inkluderande studierna avsåg alla planerade operationer och deras resultat indikerade överlag att musik associerades med lägre nivåer av oro bland patienter som genomgår operationer.  Musik fungerar som en distraktion för patienter och kan verka som en trygg familjaritet i en okänd och skrämmande miljö. Analysen genererade tre huvudkategorier som beskriver vad som påverkar musikinterventionens effektivitet: Hur och när musiken spelades, vilken typ av musik samt hur länge musiken spelades. Musik som spelas upp under operation fungerar bäst när det spelas ur högtalare, jämfört med hörlurar. Kulturell kontext påverkar valet av musik och dess effektivitet samt durationen av interventionen kan påverka resultatet. Slutsats: Lugnande musik som spelas från en högtalare under en operation är en effektiv omvårdnadsåtgärd som kan användas för att reducera patienters oro som enda åtgärd, eller i kombination med andra omvårdnadsåtgärder. Omvårdnadsinterventionen är både kostnads- och tidseffektiv. Behov av mer forskning finns avseende patientupplevelser och implementering i olika operationsförhållanden. / Background: Previous research has demonstrated that it is common to experience anxiety during surgery and anesthesia. Anxiety is characterized by nervousness, uneasy thoughts and physiological reactions. The physiological reactions of anxiety are similar to those of a stress reaction, which may affect intra- and postoperative outcomes. To use music during the course of surgery is considered as a nursing intervention, which may be used by the nurse anesthetist to ease the anxiety of patients. Aim: To conduct a literature review of previous results on the use of music as a nursing intervention, to reduce the patient's anxiety during anesthesia and surgery. Additionally, another aim was to explore the characteristics of the music intervention which are associated with lower levels of anxiety. Method: A literature review with an integrative design was conducted.  Searches were conducted in 2020 in PubMed and CINAHL databases for peer-reviewed scientific articles published in English regarding music interventions during surgery and anesthesia and identified 126 potentially relevant studies. After a structured quality assessment, 17 relevant studies were identified and analyzed. Results: The 17 included studies all regarded planned surgeries with the results overall indicating that music was associated with lower levels of anxiety among patients undergoing surgeries requiring anesthesia. Music seems to work as a distraction for patients and can also provide a safe familiarity in an unknown and scary environment. Three characteristics that affected the effectiveness of the music intervention to reduce anxiety levels were generated: how and when the music was played, what type of music was played and the duration of the intervention. Overall, music during surgery is most effective when it is played through a loudspeaker, compared with using headphones. Cultural context affects the choice of music and the effectiveness of the intervention and the duration can also impact the results. Conclusion: Calming music played through a loudspeaker during surgery is an effective nursing intervention that can be implemented to reduce patient anxiety in itself or as a complement alongside existing interventions. Music as a nursing intervention is both cost effective and time efficient. More research is needed regarding the patient’s experience and implementation in different settings.