The aim of this study is to investigate how four West African cultural practitioners living in Stockholm view the cultural sector in Sweden. How they reflect on themselves as cultural operators, and their opinions on other West Africans participation in the cultural life in Sweden is the main focus of this study. Interviews were carried out, which were analyzed within the theoretical framework of Bourdieu’s terms, “field” and “capital”. Through analyzing the interviews different barriers within the sector were identified. I have chosen to name them the inner and outer barriers. The outer barriers are the rules and formalities one have to adapt to, as well as the informal codes within the Swedish culture. The inner barrier is the blockade from within that accepts stereotypical portraits and not breaking repetitive habits such as sticking to national unions and gatherings. This tends to close one into certain groups and therefore have an excluding effect. However, the inner barrier can be a consequence of the outer. One could argue that society must work towards appealing not only to the majority, so that more minorities can relate to the cultural sector as a space of freedom and diversity.

The purpose of this study has been to maintain a deeper understanding of how unestablished, professional musicians can get discovered by the music industry by communication, branding and positioning of their brand at social media.We found that fans have a greater impact on unestablished musicians than we previously thought. They have to create an identity for their brand, keep active on social media and engage their fans. Musical artists must maintain an ongoing dialogue to keep their fanbase, preferably with emotions involved. No fans equals minimum attention from the industry. Uniformity and professionalism is also important, because it evokes seriousness. In order to capture the industry's interest, unestablished musicians should be working on differentiating their brands from others.

Studie om hur ett grafiskt uttryck kan formges för två musikalartister.

Som aspirerande artist är det ett nålsöga att infria sina drömmar med musiken, många försöker men desto färre lyckas. Syftet med denna kvalitativa studie är att undersöka hur aspirerande artister beskriver sina drömmar med musiken. Studien ämnar dessutom besvara huruvida genretillhörighet upplevs korrelera med hur drömmarna beskrivs. För undersökningen har åtta aspirerande artister intervjuats där hälften är pop-artister medan andra halvan består av alternativa artister (punk och indie). Forskningsresultatet visar att pop-artisterna i regel beskriver större drömmar än de alternativa artisterna. Samtliga respondenter delade dock drömmen om att kunna livnära sig på musiken. Däremot tenderade pop-artisterna att drömma om större summor pengar än de alternativa artisterna som istället nöjde sig med att kunna försörja sig på sitt artisteri. Mellan genrerna delades även viljan att ta musikkarriären så långt som möjligt. Resultatet visar dock att det mellan respondenterna råder delade meningar huruvida genretillhörighet korrelerar med hur de beskriver sina drömmar. Hälfterna av popoch de alternativa artisterna upplevde att genretillhörighet haft en påverkan medan övriga respondenter var osäkra eller inte reflekterat över genretillhörighetens påverkan.

Under 2000-talet har nya tekniska innovationer både förändrat hur musik spelas in, distribueras och konsumeras. Därmed har nya möjligheter skapats för Sveriges oetablerade artister, samtidigt som utbudet blivit större och svårare att tränga igenom. Uppsatsen undersöker vad oetablerade artister har för åsikter om läget idag och fokuserar kring tre huvudområden; musikutgivning, artistens egen karriär samt musikbranschen i stort. Med djupintervjuer som metod syftar studien till att undersöka vilka problem som står i vägen för en artist som försöker etablera sig och nå ut med sin musik till en större publik. Studien har visat på att artister nuförtiden mycket enkelt kan spela in och ge ut sin musik vilket skapat en direkt länk till allmänheten. Det är dock mycket svårt att få den uppmärksammad, varför branschkontakter fortfarande värderas högt i artisters ögon. Det finns samtidigt en viss misstro mot den etablerade branschens kommersialism men varierar stort beroende på vilken typ av aktör det rör. Genom mer kunskap om fler musikrelaterade uppgifter har artisterna däremot självsäkerheten att själva kunna välja samarbetspartners utifrån var den egna kompetensen brister.

Denna studie är en inventering av tre lösningar till hur det digitala kan sättas in i ett livekonsertsammanhang, med hjälp av bland annat AR. Studien undersöker genom en videoanalys, de tre virtuella artisterna Gorillaz, Hatsune Miku och K/DAs liveuppträdanden. Tre konsertvideor från ett särskilt tillfälle med motsvarande musikvideo användes som material för analysen. Utifrån frågeställningen undersöks hur de olika semiotiska fälten samspelar, samt ett avsnitt där sambandet mellan grafisk design och AR diskuteras. Frågorna som studien fokuserat på är hur den digitala aspekten av en virtuell artist återges vid livekonserten, samt hur den virtuella artisten kan interagera med såväl levande musiker som med publiken. Analysen visar att alla tre exempel interagerar med publiken i olika mån. Hur den digitala artisten tolkas och återges vid en livekonsert löses genom olika teknologier och med olika metoder. Trots de tydliga skillnaderna har de en sak gemensamt: trots att artisten är virtuell gör samspelet med publiken konsertupplevelsen verklig.

Patrick Sjöstrand Schatzl: Queens Of Noise: En undersökning av kvinnliga artisters porträttering i svenska populärtidskrifter under 1970- och 1980-talet. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, C-uppsats, Vårtermin, 2022. 1970-talet präglades av fler samhälleliga förändringar än vad gemeneman idag förmodligenkänner till. Det är ett årtionde många tar förgivet och ändå skulle framväxten av olikafeministiska rörelser och populärkulturen skapa en social förändring i västvärlden både under1970-talet och framåt. För att konkretisera och påvisa dessa förändringar över tid ser jag idetta arbete till kvinnliga artister och deras porträttering i svenska populärkulturella tidskrifterunder 1970- och 1980-talet. Jag ser till det kvinnliga rockbandet The Runaways för attundersöka det av andra vågens feminism präglade 1970-talet och artisterna Joan Jett och Lita Ford, som tidigare verkat i bandet innan de övergick till solokarriärer, för att undersöka feminismens succesiva kommersialisering och tidskrifternas professionalisering under 1980-talet. Genom både bild- och textanalyser går det att konstatera att andra vågens feminism utmanas inom populärkulturen genom band som The Runaways. Något som tog sig i uttryck iden mansdominerade branschen genom ambivalenta kommentarer och utpekande avskillnader som kön. Feminismen och konceptet av den kvinnliga artisten verkar sedan haanammats under 1980-talet till priset av att de kvinnliga artisterna själva fick framhäva sinfemininitet, då det inte var uttalat men ändå förväntat. En image skulle säljas in, vilket också skulle synas i följande årtionden då kvinnligheten och feminismen inom populärkulturen tydligt redan var kommersialiserad.

Syftet med studien är att undersöka den osignerade, kvinnliga popartistens spelplan för att konstruera sig själv som ett “personligt (pop)varumärke” via sociala medier. Med ansats i fem djupgående intervjuer har jag sökt besvara hur detta “varumärkesgörande” ser ut, samt vilka möjligheter och svårigheter diskursen för med sig. Genom att diskutera empirin mot ett brett teoretiskt spektra, som tar upp såväl identitetens påverkan av samtida medier, socialkonstruktivistiska perspektiv, traditionella- samt postmoderna perspektiv på varumärken, genussystematiker samt mediereception, har resultaten kommit utmynna i en rad dilemman. Resultaten visar att synlighet i sociala medier prioriteras före det faktiska musikskapandet; syns en inte där, kommer heller inte musiken uppmärksammas av betydande aktörer och större publiker. Således suddas skiljelinjer ut mellan den digitala- och fysiska verkligheten, vilket resulterar i möjligheten att som trenden premierar, “imitera” den konventionella kändisens “industriella” uttryck, och på samma gång svårigheten i att fokusera medieinnehållet kring denna image utan att verka “självupptagen”. Samtidigt som den konventionella kändisens digitala konstruktion kan förstås skapad i en genusbetonad diskurs som instruerar kvinnliga (pop)musiker att alltjämt exponera sitt (attraktiva) yttre, samt, för att verka tillgängliga, ständigt dela var de går och gör, kommer studiens informanter att påvisa ett motstånd till de könsstereotyper som ofta figurerar i media. Resultaten påvisar således möjligheten att också ifrågasätta och utmana en stereotyp bild av den kvinnliga popartisten, varpå den digitala verklighetens spegel har potential att också lämna reflektioner i den “fysiska verkligheten”. Studiens informanter ger inga direkta svar på hur de faktiskt parerar svårigheten i att konstruera en delvis “fejkad” “industriell” image, utan att tappa den personliga (men inte privata) integriteten men påvisar att sökandet efter en “perfekt balanserad artistpersona” är ett oändligt, och kanske ouppnåeligt projekt.

The aim of this study was to examine Swedish hiphop-artists’ view on conditions in the suburbs and to find out what their music represent, and to reach an understanding about whether social movements exist in suburbs. The study was based on qualitative interviews with hiphop-artists’ whose music had a connection to suburbs. The artists had different ages, gender and residential area. Six of the interviews were conducted through video calls and one of them through a physical interview. The questions were made up through a framework before the interviews and our choice of interview approach enabled us to ask additional questions. The result showed that the conditions in the suburbs were characterized by community and love. It also showed that residents had difficulties because of their life choices and it affected their possibilities regarding to school and work. Further the hiphop-artists’ music was described as a reality portrayal or as a way to express their feelings. Some of them also felt responsible as role models, wanted to affect others, had the music as an interest and some just wanted to convey real experiences. The analysis was based on Eyerman and Jamison (2005) perspective about social movements, which means that a group collectively joins and acts to change existing conflicts and problems in society. As a conclusion the hiphop-artists’ experience racism from the society which affect them and their music. Another conclusion is that it exists a social movement in the suburbs and can be understood by the hiphop-artists’ descriptions of the suburbs conditions.

Bakgrund och problem: Baserat på att ett informellt ledarskap är något som tillskrivs en person av människor som har en vilja att följa denne, är ledarskapsrollen inte nödvändigtvis alltid självvald. Därmed fanns ett intresse att lyfta ledarens förhållningssätt till sin tillskrivna ledarroll. Genom detta sågs även en möjlighet att belysa att ledarskap inte enbart ger upphov till konsekvenser för följarna utan även för ledaren i fråga. Problemformulering: Hur förhåller sig artister till sitt tillskrivna ledarskap? Syfte: Syftet med detta arbete är att redogöra för om ett tillskrivet ledarskap upplevs som positivt och/eller negativt av artisten i fråga. Metod: Studien är av kvalitativ karaktär samt har en induktiv forskningsansats. Insamling av empiri till rapporten har skett genom sju semistrukturerade intervjuer med verksamma artister samt branschaktörer vilka på olika sätt arbetar nära artister. Slutdiskussion: Majoriteten av rapportens respondenter framhåller ett positivt förhållningssätt till den informella ledarroll yrket som artist medför. Framförallt lyfts aspekter som en känsla av tillhörighet, bekräftelse och uppskattning samt en ömsesidig, nära relation med följarna. Denna studie tyder på att följarna i många fall är av större vikt än ledaren i fråga. Det är vidare just denna relation samt artistens beroendeställning gentemot följarna som till stor del påverkar, och även i vissa fall avgör, hur artister förhåller sig till sitt tillskrivna ledarskap.