Detta examensarbete handlar om högläsning i hemmiljö för barn i förskoleåldern 1-5 år. Tidigare genomförd forskning inom ämnet har ofta varit inriktad på pedagoger och deras syn på högläsning inom förskola och skola men jag vill vidareutveckla detta genom att undersöka föräldrarnas användande av högläsning för barn i hemmiljö. Syftet med arbetet är att medverka till en förståelse för användandet av högläsning i hemmet som ett verktyg för barns erövrande av tal- och skriftspråk. Undersökningsmetoden jag använt mig av är en enkätundersökning till föräldrar med barn i förskoleåldern 1-5 år. Frågorna handlade om, hur ofta föräldrarna läser för sina barn hemma, vad föräldrarnas syfte med högläsningen är och använder sig barnen av CD-sagor och dator i hemmet.

Mina frågeställningar i denna undersökning har varit Vad kan arbete med digitalt berättande i några olika pedagogiska sammanhang innebära? Vad krävs för att digitala berättelser ska skapa förutsättningar för lärande i skolan? Bakgrunden till mitt intresse för digitalt berättande grundar sig i min egen erfarenhet från en workshop i digitalt berättande som Kulturskolan Stockholm genomförde 2006 i projektet 1000 unga berättar. Jag upplevde väldigt starkt att denna metod kunde vara mycket användbar i skolan. Mitt arbete har en pedagogiskt didaktisk inriktning och syftar till att förstå vad digitala berättelser faktiskt kan tillföra arbetet i skolan och framförallt till allt att kartlägga möjligheter och begränsningar i förhållande till läroprocessen. I mitt intresse har också varit att fördjupa min förståelse av vad begrepp som det vidgade textbegreppet och digital kompetens kan innebära i skolans praktik genom att sätta dem i relation till digitala berättelser. Undersökningen har haft sin bas i Paul Ricoeurs kritiska hermeneutik, som bygger på hur vi genom narrativ aktivitet och kommunikation konstruerar förståelsen av oss själva och vår omvärld, och som också betonar reflexionens betydelse för utveckling. Jag har tittat på hur det ursprungliga digital storytelling-konceptet är konstruerat och hur denna struktur modifierats till digitalt berättande i svenska pedagogiska sammanhang. Syftet har varit att se på vilket sätt det har förändrats och vad det ger för effekt. Min empiri har jag avgränsat till intervjuer med personer som både arbetar med, och utbildar i, digitalt berättande, samt intervjuer med lärare som använder detta i skolan. Jag har även tittat på digitala berättelser från workshops och på nätet. Sammanfattningsvis ser jag en stor potential med denna arbetsform för ”ett ovanligt lärande” i skolan. Metoden kan bland annat användas till; personligt berättande i ett identitetsarbete, alternativ redovisningsform, en kunskapstest eller initialt i ett projekt, för att ta reda på vilken förförståelse som finns. Den är inte minst viktig som en möjlighet till ”lustfyllt” lärande. Om digitalt berättande ska kunna bidra till lärprocesser i skolan förutsätter det att både lärare och elever har ett språk för, både skapandet av och reflektionen kring, visuella berättelser. Det är också en förutsättning att tillräckligt med tid avsätts för reflektion. Den gestaltande delen av arbetet består av tre egna digitala berättelser och en från den egna ”workshop” jag haft med en femteklass. Genom min gestaltning har jag velat visa hur digitala berättelser kan kommunicera narrativt utanför den personliga berättelsen. Genom att delvis frigöra mig från ”grundkonceptet”, vill jag visa på några av dess möjligheter. / BI/Media

Jag har alltid varit intresserad av att läsa böcker och tycker det är viktigt att läsa för barn. Att läsa tror jag är betydelsefullt för barnens språkutveckling. Syftet med mitt examensarbete var att ta reda på hur man arbetar med sagoläsning och muntligt berättade ute på förskolorna. Samtidigt ville jag veta om sagoläsning påverkar språkutvecklingen. Jag valde att genomföra en kvalitativ undersökning med enkätfrågor som jag skickade till personal på sex förskolor. Jag fick tillbaka alla sex enkätsvaren och resultatet visade att man arbetar mycket med sagor och berättande ute på förskolorna. Flanosagor, sagopåsar samt drama och teater använder man mycket. De ansåg också att mindre grupper var att föredra när man läser. Att läsa mycket är viktigt samtidigt som man inspirerar barnens glädje till sagoläsning genom att själv visa hur mycket man tycker om sagor. Litteraturstudien visar att sagor och berättande har en stor påverkan på hur språket utvecklas. Vi ger barnen ord, begrepp och språkförståelse genom att läsa sagor för dem varje dag.

<p>Jag har alltid varit intresserad av att läsa böcker och tycker det är viktigt att läsa för barn. Att läsa tror jag är betydelsefullt för barnens språkutveckling. Syftet med mitt examensarbete var att ta reda på hur man arbetar med sagoläsning och muntligt berättade ute på förskolorna. Samtidigt ville jag veta om sagoläsning påverkar språkutvecklingen.</p><p>Jag valde att genomföra en kvalitativ undersökning med enkätfrågor som jag skickade till personal på sex förskolor. Jag fick tillbaka alla sex enkätsvaren och resultatet visade att man arbetar mycket med sagor och berättande ute på förskolorna. Flanosagor, sagopåsar samt drama och teater använder man mycket. De ansåg också att mindre grupper var att föredra när man läser. Att läsa mycket är viktigt samtidigt som man inspirerar barnens glädje till sagoläsning genom att själv visa hur mycket man tycker om sagor. Litteraturstudien visar att sagor och berättande har en stor påverkan på hur språket utvecklas. Vi ger barnen ord, begrepp och språkförståelse genom att läsa sagor för dem varje dag.</p>

År 1977 stängdes grindarna vid Forsviks Bruk för vad man trodde var sista gången. Några år senare började dock de gamla industribyggnaderna renoveras och Forsviks Bruk har sedan dess fungerat som industriminne och besöksmål.Denna studie syftade att skapa en visuell novell och pröva den som intresseväckande och engagerande verktyg, likt det webbmaterial som många museer idag tillämpar. Forskning gjordes i museipedagogik, serious games och berättande med bild och text, och från detta skapades sedan den fiktiva berättelsen Spökskeppet och implementerades som visuell novell med mjukvaran Twine.Den visuella novellen utvärderades sedan i två separata undersökningar, den ena mot målgruppen (grundskoleelever i årskurs 4 – 6), den andra mot intressenter vid Forsviks Bruk. Frågeställningarna gällde huruvida den visuella novellen lämpar sig som intresseväckande material samt om det fiktiva i berättelsen hamnar i konflikt med det faktiska som Forsviks Bruk förmedlar till sina besökare.

Berättelser finns överallt, de kommer från världen runtomkring oss och någonstans lever de kvar, bildar lager i vårt medvetana eller omedvetna. Med hjälp av berättandet orienterar vi oss i världen, det skapar mening av erfarenheter, konstruerar och kommunicerar uppfattningar om världen, oss själva och andra. Berättandet är en således också en maktfaktor, i hur det positionerar och gör gränsdragningar.Undersökningen ställer frågan om hur lärande sker genom berättandet om tre platser i Israel, och syftar till att ge fördjupad förståelse för berättandet som tillblivelseprocess.Den rör sig inom området visuell kultur och behandlar seendet, representation, i relation till text och bild, verklighet och illusion.Genom att filma platserna, har jag tittat bakom de berättelser jag redan bär på om dem, och på så sätt möjliggjort nya lärprocesser. Jag valde att arbeta med det filmade materialet utifrån titeln I väntan på barbarerna, då den gestaltar också min upptagenhet med att dela in världen, i önskan att förstå den.Jag tittade på platserna och de tittade tillbaka på mig. Den självreflexiva hållningen i granskningen av berättandet har lett till att jag vunnit kunskap genom egen tankeverksamhet. Genom en cirkulär relation mellan tid och berättandet och seendet, har jag gett det till synes bekanta en ny innebörd. Historierna om det förflutna, nutiden och framtiden skapar vi själva, berättandet

Inom dramapedagogiken bedrivs ofta samtal och reflektion i samband med övningar, för att delge upplevelser och fundera kring egna och andras erfarenheter. Syftet med studien är att undersöka och problematisera samtal och reflektion med barn i samband med dramapedagogiska övningar. Övergripande frågeställningar handlar om hur pedagogens förhållningssätt påverkar samtal och reflektion. Den centrala frågeställningen är: Hur formas deltagarnas utsagor och förmedling av sina upplevelser i förhållande till hur vi som pedagoger leder samtalet? Deltagande observationer har gjorts under arbete med tre förskolegrupper vid åtta tillfällen. Barnens utsagor undersöks i förhållande till det egna pedagogiska förhållningssättet. I uppsatsen redovisas två av dramapassen, vilka utgör empiri för en djupgående analys. En hermeneutisk ansats ligger till grund för tolkningsprocessen och teorier kring pedagogik, kulturpsykologi, samtal med barn samt tidigare forskning om den estetiska kulturens möte med pedagogiken diskuteras i relation till resultatet. I analysen har två skilda pedagogiska positioner blivit synliga, vilka utmynnat i två samtalsformer; ett berättande samtal och ett reflekterande samtal. Barnens förmedling av sina upplevelser utfaller på olika sätt inom de två olika samtalsformerna och det pedagogiska förhållningssättet diskuteras i relation till detta.

Detta examensarbete handlar om hur berättandedrama kan stimulera till samspel och kommunikation mellan barnen och om hur barns lärande kan uppstår under dessa omständigheter. Studien tar sin utgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv, som ser lärande som socialt och kontextuellt betingat. Av särskilt intresse är hur barnen samspelar och kommunicerar med varandra under berättandedramats tre områden: berättande, bokskapande och drama. Den empiriska delen av studien har genomförts med hjälp av videoobservationer vid nio aktivitetstillfällen.   Mot bakgrund av studiens empiriska undersökning framträder fyra utmärkande drag som de som i huvudsak kännetecknar kommunikation och samspel mellan barnen under berättandedrama, nämligen barnens tendens att: använda konkreta föremål och egen kropp vid samspelet, ge och söka bekräftelse, stötta varandra och förhandla med varandra.   Sammantaget präglas barns samspel och kommunikation under berättandedrama av konkretisering, bekräftelsebehov, stöttning och förhandling. En analys av resultatet utifrån det sociokulturella perspektivet antyder att berättandedrama är ett medierande verktyg som möjliggöratt barnen i mindre grupperlär sig i samspelet med andra barn.

Abstract This study investigates the impact of storytelling for children's language development in preschool from a sociocultural perspective. The purpose is to find what narrative methods teachers use to promote children's language development. I also want to examine whether the children are involved in the storytelling. To get answers to my questions which include what methods teachers use, narrative meaning and function, and their children's participation, I have used qualitative interviews with four preschool teachers at four different preschools. The results of my survey show that teachers use a variety of methods at storytelling. The most common methods were reading, rhymes and daily storytelling while eating. The teachers agreed that storytelling is very important for children's language development and that it plays an important role in the daily activities. The children are involved in various ways, including being activated during reading or sharing their experiences during meals. / Sammanfattning Den här undersökningen handlar om berättandets betydelse för barns språkutveckling i förskolan utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Syftet med denna studie är att ta reda på vilka metoder pedagogerna använder sig av vid berättande för att främja barns språkutveckling. Jag vill också undersöka om barnen involveras i berättandet. För att få svar på mina frågeställningar som innefattar vilka metoder pedagogerna använder sig av, berättandets betydelse och funktion, samt barnens delaktighet, har jag använt mig av kvalitativa intervjuer. Jag valde att intervjua fyra olika förskollärare på fyra olika förskolor. Resultatet av min undersökning visar på att pedagogerna använder sig av en rad olika metoder vid berättandet. De vanligast förekommande metoderna är högläsning, rim och ramsor samt vardagsberättande vid matbordet. Pedagogerna var eniga om att berättandet har stor betydelse för barns språkutveckling och att den fyller en viktig funktion i förskolans dagliga verksamhet. Barnen involveras på olika sätt, bland annat genom att vara aktiva under läsning, dela med sig av sina erfarenheter vid matbordet eller välja en ramsa att lära sig.

En transmediaberättelse kan beskrivas som ett berättande som sker över flera separata tekniska medier, där varje enskilt mediums innehåll kan stå självständigt, men i läsningen tillsammans bildar en större sammanhållen berättelse. De enskilda mediumen kan vara icke-berättande, interaktiva, uppmuntra till medskapande och vara helt valfria både vad gäller ordningen de konsumeras i och att ta del av över huvudtaget. En sådan berättelse, eller snarare berättelsekonsumtion ställer krav på en analysmodell. Uppsatsens syfte är att att beskriva användarens förhållande till berättelsebeteenden i det pågående transmediaberättandet, avseende tolkning och påverkan av produktionen. I studien genomfördes en explorativ litteraturstudie inom flera olika ämnesområden och resultatet har sammanställts i en beskrivande modell för berättelseprocessen. Modellen inkluderar en ny begreppsapparat, som inte utgår från vilken typ av produktion det handlar om. Den skildrar användarens förhållande till de berättelsestimuli som finns i olika framställningar och hur dessa genom tolkning sammanfogas till sammanhållande berättelser. Modellen berör även skapandet och medskapandet av sådana framställningar. Modellen prövas på ett exempel med samspel mellan en distinkt icke-berättande och en berättande komponent i form av en actionfigur och dess förpackningstext. Exemplet illustrerar hur actionfiguren utan att på något sätt själv vara en berättelse ändå besitter berättelsestimuli som gör att den passar in i den större transmediaberättelsen. Skaparen har planterat berättelsestimuli, men det är läsarens uppgift att knyta samman och genom sin föreställning omvandla en rad stimuli till en faktisk berättelse.