The aim of this study is to investigate how a number of 9-10 year old students experience and describe literary characters and how they experience the text’s environment when the description is limited. As I examine this as part of students reading comprehension, I also want to see how they make connections when talking about the current text. By presenting a text for the students where it is not obvious who the narrator is, I have tried to find out how students think when they encounter literary personalities and how they perceive the environment. Students have been listening to Astrid Lindgren's "The dragon with red eyes" and received the instruction that they should concentrate on the narrator who is also a character in the story. The investigation is based on the student illustrations of the narrator and answers from group discussions. The theoretical frame is founded on text-to-text connection, text-to-self connection or text-to-world connection. The investigation shows that the text-to-text and text-to-self connection is closest at hand when the children analyze the literary personality. Maybe their own family constellations have affected their analysis, given that 81.2% of girls illustrated the narrator as a girl. When I analyzed how girls and boys experienced the narrator it shows that the girls more so than boys identified the narrator of their own sex. They could very well make connections when talking about the text and had experienced many internal images in terms of the story, the environment and the narrator.

Tage Aurell (1895-1976) var en originell författare som fick ett senkommet erkännande på 1940-talet. Kortromaner han gav ut på 1930-talet gick inte hem vare sig hos kritiker eller läsare. Varför? Min uppsats syftar till attklarlägga vad det var som gjorde Aurell så egenartad. Det sker genom en noggrann läsning och undersökningav hansroman Martina från 1937. Det skerockså genom att berättelsen analyseras med hjälp av begrepp somlitteraturforskarna Wayne CBooth, Seymor Chatman och Gerald Prince lanserat och diskuterat. Jag vill också pröva vad för slags bok Martinaär. En roman, en novell, en berättelse på prosa? Genretillhörigheten är inte självklar. Arbetet har lett fram till följande slutsatser: Martina är snarareen novell än en roman. Aurell är modernist men ingen vanlig modernist med intresse för den stora staden och livet där. Hans miljö är landsbygden. Inspirerad av främst Gustave Flaubert och Herman Bang är han också impressionist och har en berättarteknik som är karakteristisk för denna riktning: en berättare som håller distans, fri indirekt anföring, scenfragment, glimtar och antydningar, till exempel.Inget psykologiserande. Protagonisterna får avslöja sig genom handlingar och repliker. Närheten till dramat är påfallande. Aurell skrev kortprosa och var extremt sparsmakad med orden när andra med framgång skrev tjocka ordrika romaner. Han ville inte skriva många böcker, bara några små, men de böckerna skulle vara bra, sade han själv.

Syftet med studien är att utifrån en narratologisk analys av Lina Wolffs De polyglotta älskarna diskutera hur Gérard Genettes narratologiska begrepp homo-, hetero- och autodiegetisk berättare, fokalisering, analeps och proleps kan göras tydliga och greppbara för elever i den svenska gymnasieskolan. Utifrån Örjan Torells modell för litterär kompetens diskuterar jag sedan hur begreppen kan presenteras och förklaras för att förstås av elever i svenskundervisningen. Materialet som står till grund för uppsatsen är Lina Wolffs De polyglotta älskarna, Gérard Genettes Narrative discourse och Örjan Torells Hur gör man en litteraturläsare?. Analysen visar att Wolffs roman i många avseenden kan bidra med tydliga exempel och intressanta narratologiska skiften. Utifrån Torells tre delkompetenser performanskompetens, konstitutionell kompetens och literary transferkompetens presenteras sedan två praktiska, didaktiska förslag. Istället för att söka begreppsförenklingar föreslås lärare söka nya sätt att förklara avancerade begrepp.

<p>I en enkätundersökning har jag undersökt om det finns något samband mellan upplevelsen av kön hos den okönade autodiegetiska berättaren och författarens kön i två dikter av David Uppgren och Mariam Naraghi. Jag kom fram till att så inte var fallet utan att det fanns större bevis för att läsarna i huvudsak projicerade sitt eget kön på berättarrösten. Sedan analyserade jag även enkätsvaren för att undersöka vad i dikterna som avgjorde om berättarrösten upplevdes som man eller kvinna. Det framkom att stereotypa uppfattningar om kön låg till grunden för majoriteten av läsarnas upplevelse. Efter detta applicerade jag stereotyperna på dikten för att se om diktens innehåll påverkades av om berättarrösten upplevdes som man eller kvinna. Utfallet tydde på att så var fallet och att det i synnerhet är märkbart i berättarröstens förhållningssätt till den fiktiva världen.</p>

I en enkätundersökning har jag undersökt om det finns något samband mellan upplevelsen av kön hos den okönade autodiegetiska berättaren och författarens kön i två dikter av David Uppgren och Mariam Naraghi. Jag kom fram till att så inte var fallet utan att det fanns större bevis för att läsarna i huvudsak projicerade sitt eget kön på berättarrösten. Sedan analyserade jag även enkätsvaren för att undersöka vad i dikterna som avgjorde om berättarrösten upplevdes som man eller kvinna. Det framkom att stereotypa uppfattningar om kön låg till grunden för majoriteten av läsarnas upplevelse. Efter detta applicerade jag stereotyperna på dikten för att se om diktens innehåll påverkades av om berättarrösten upplevdes som man eller kvinna. Utfallet tydde på att så var fallet och att det i synnerhet är märkbart i berättarröstens förhållningssätt till den fiktiva världen.

I flera så kallade empathy games används författaren som en berättarteknik för att övertala spelaren om att narrativet är grundat på verkligheten. Gemensamt för dessa spel är att syftet med dem är att få spelaren att känna empati eller få en ökad förståelse. Om författaren kan användas för att få spelaren att känna empati undersöks därför i detta arbete med hjälp av två textbaserade spelartefakter och frågeställningen lyder som följande: hur upplever spelaren empati i ett narrativ när författaren är närvarande respektive när den inte är det? Dessa spelartefakter testades av tre respektive fyra informanter under observation. Informanterna intervjuades sedan och datan som samlades in kunde analyseras och jämföras. Slutsatser som kunde dras var att de som spelade prototypen med en påstådd verklig författare som berättare, istället för en fiktiv sådan, hade en starkare reaktion. Denna vetskapen skulle till exempel lämpa sig vid skapandet av spel som är tänkta att informera om stigmatiserade samhällsgrupper.

Att föreställa sig andra som komplexa kan vara svårt men det är viktigt i värdegrundsarbetet i grundskolans svenskämne. En text som Pappersstäder (2008) kan vara behjälplig i ett sådant arbete eftersom författaren John Green tog sig an uppgiften att skriva den med detta tema i åtanke. Det är därför syftet i detta examensarbete att utforska hur John Greens Pappersstäder kan användas i värdegrundsarbetet i grundskolans svenskämne. Detta görs genom att beskriva värdegrundsarbetet, hur det kan kopplas till litteratur och hur litteratursamtal kan göras i undervisningen. Med hjälp av socialpsykologiska teorier som beskriver hur identiteter skapas i samspel med andra människor, med hjälp av signifikanta och generaliserade andra och hur de roller som kan antas kan upplevas som masker beskrivs Margo och Quentin som huvudkaraktärer. Margo föraktar den mask hon bär inför andra och därigenom även sig själv. Quentin är så fokuserad på Margo att han tappar bort sig själv. Med hjälp av narratologiska teorier som beskriver hur en berättare ordnar en berättelse och hur tid kan hanteras i ordningen beskrivs Quentins resa i att förstå Margo som en människa lika komplex men helt annorlunda från honom själv. Genom att föreställa sig andra komplext kan fientlighet motarbetas, detta kopplar Pappersstäder till värdegrundsarbetet. Genom att läsa texten och arbeta med den tillsammans kan eleverna öva sig i att se andra som komplexa människor.

No description available.

Syftet med den här undersökningen har varit att ta reda på vad som definierar det goda reportaget. Detta har gjorts genom kvalitativ textanalys av elva stycken reportage. Reportagen är de reportage för tryckt media som har blivit nominerade eller vunnit Stora journalistprisets kategori ”Årets berättare” mellan åren 2002-2012. Anledningen till att utgångspunkten varit just Stora journalistpriset är att det är vad branschen definierar som god journalistik. Frågeställningen i undersökningen har varit: Går det att hitta gemensamma nämnare i reportagen med avseende på: • Berättartekniska metoder och användningen av reporterrösten • Retoriska och dramaturgiska grepp • Graden av dramaturgi, hur väl följer reportaget en dramaturgisk kurva • Ämnets aktualitet. Utifrån frågeställningen och litteratur har sedan en, för studiens syfte passande, analysmodell utformats som sedan applicerats på reportagen. Resultaten av undersökningen visar att det goda reportaget definieras av en synlig reporterröst, användning av hela eller delar av den klassiska dramaturgiska modellen och att ämnet inte verkar ha någon större betydelse. Det viktigaste är att reportaget på något sätt berör eller väcker känslor hos läsaren.

I detta examensarbete tar vi reda på lärares, bibliotekariers och professionella berättares uppfattningar om och erfarenheter av muntligt berättande där syftet för det första är att synliggöra om det finns några generella drag för hur fenomenet beskrivs oavsett vilken yrkeskategori de tillfrågade tillhör. För det andra uppmärksammar vi vilken avsikt som intervjudeltagarna har med användandet av berättarmetoden men också i vilka sammanhang den förekommer. Materialet samlades in genom semistrukturerade intervjuer med två personer inom varje profession. Eftersom vi undersöker flera individers erfarenheter av samma fenomen, är en fenomenologisk ansats fördelaktig för att undersöka helhetsbilden av muntligt berättande. I resultatet kom vi fram till att muntligt berättande har flera positiva effekter. Den muntliga berättarmetoden är bland annat språkutvecklande och genom mötet skapas en gemenskap mellan berättare och åhörare. Den anses även engagerande oavsett med vilken intention den utförs och i vilka verksamheter och sammanhang som den används. En av slutsatserna är att de olika professionerna var eniga om att det finns vissa grundläggande egenskaper som måste existera för att aktiviteten ska kunna kallas muntligt berättande och dessa utgör fenomenets essens.