<p>Den här studien handlar om hur invandrare upplever att deras handlingsutrymme och delaktighet påverkas av att inte behärska svenska språket motsvarande slutnivån inom sfi (svenska för invandrare). Det är en kvalitativ studie baserad på intervjuer med sju män och kvinnor som alla invandrat till Sverige i vuxen ålder från olika delar av världen. Syftet med undersökningen är att studera svenska språkets betydelse för invandrare i Sverige som inte klarar att uppnå sfi:s slutnivå. För att ha möjlighet att sätta de resultat jag kommer fram till i relation till något, för att kunna göra jämförelser, har jag som referensgrupp intervjuat fyra personer som också invandrat till Sverige i vuxen ålder men som alla klarat att få godkänt slutbetyg inom sfi. Resultaten visar att det upplevda handlingsutrymmet för samtliga är situationsbetingat och relativt, dvs. det beror på vad personen jämför med hur goda svenskkunskaper han/hon upplever sig ha. I takt med att svenkkunskaperna förbättras ökar handlingsutrymmet och självständigheten. Beroendet av andra i familjen och närmiljön minskar därmed. Ambitionsnivå måste tas i beaktande vid en diskussion om handlingsutrymme och ålder spelar här en viktig roll då de yngre intervjupersonerna generellt har en högre ambitionsnivå än de äldre. Ingen av de intervjuade personerna upplever någon känsla av ensamhet, utan istället en hög grad av delaktighet inom familjen och även delaktighet på det lokala planet. En klar skiljelinje framstår mellan de bägge grupperna beträffande upplevelse av delaktighet på den samhälleliga nivån. Resultaten visar också att alla intervjupersoner har strategier för att öka handlingsutrymmet och delaktigheten och det som utmärker personerna i referensgruppen är att de har många och välutvecklade strategier som ofta handlar om hur de själva på bästa sätt aktivt ska lära sig bättre svenska. Kunskaper i svenska språket synes således ha stor betydelse för möjligheten till utökat handlingsutrymme utanför familjen och för känslan av delaktighet på den samhälleliga nivån.</p>

<p>In 2007 a project began in the Uppsala region, which aimed to help municipalities implement BBIC (Barns behov i centrum). BBIC is a system that helps social workers increase children’s participation in investigations relating to social work. This study follows up on BBIC’s implementation process in Enköping, a municipality in the Uppsala region. The overarching aim of this study is to highlight the implementation of BBIC in Enköping and more specifically the social workers’ experiences in making children participate. One of the studied topics is whether the social workers think they have adequate and sufficient resources to make children participatory. The study is qualitative and has been conducted through interviews with eight social workers in Enköping who use BBIC daily. For this study Shiers’ model of participation for children and implementation theory has been used as a theoretical perspective. These theories were chosen since they aid in exploring the social workers’ experiences and whether or not they can increase children’s participation, and if the social workers think they have the organizational resources needed to use BBIC. The results show that the social workers can make children participatory, but they also show that participation varies due to lack of organizational resources, such as time, workspace and education.</p>

<p>Samhället har förändrats kraftigt sen införandet av folkskolan. Detta medför att andra kompetenser och förmågor efterfrågas. Även synen på utveckling och lärande har reformerats, vilket torde ha påverkat undervisningen. Trots detta dominerar den traditionella undervisningen. En alternativ undervisningsform är samarbetsinlärning. Syftet med arbetet var att läsa och analysera studenters texter om deras prövande av samarbetsinlärning under deras praktikperiod. Vårt val av metod är en kvalitativ undersökning, där vi använt oss av den reflexiva metoden i analysen. Centralt i denna metod är själva tankearbetet kring empirin, det vill säga reflektionen och tolkningen av materialet. Flera av studenterna har positiva erfarenheter av samarbets-inlärning. Dock uppkommer att den traditionella undervisningen präglar både lärarstudenterna och eleverna. Ytterligare svårigheter har visat sig uppkomma när elever med diagnoser inom autismspektrat förväntats vara aktivt delaktiga i övningarna.</p>

<p>Syftet med denna studie är att undersöka vilka rutiner olika skolor i en kommun har i samband med att upprätta åtgärdsprogram, om det finns likheter och skillnader i specialpedagogers och föräldrars upplevelse av processen, och i upplevelsen av föräldrars delaktighet omkring arbetet med åtgärdsprogram och pedagogers utbildning och kunskaper om åtgärdsprogram. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv beskrivet utifrån Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teorier Studien är gjord som en kvalitativ intervjuundersökning med kvantitativa inslag för att få en tydlig bild av vad intervjupersonerna upplever vara relevant och viktigt i fråga om åtgärdsprogram. I studien ingår sex av kommunens tolv F-9 skolor. Studien är inriktad på skolornas yngre elever, det vill säga år F-5. Urvalet av intervjupersoner gjordes utifrån vilka som skriver och har kunskap och erfarenhet om åtgärdsprogram. Intervjupersonerna var åtta specialpedagoger, en rektor, fem föräldrar och en representant från pedagogiskt centrum i den aktuella kommunen. Resultatet visar att det fortfarande, trots tydliga direktiv i styrdokument och förordningar sedan lång tid tillbaka, finns kunskapsbrister hos specialpedagoger och lärare i hur åtgärdsprogram ska upprättas, hur de ska formuleras och vad de ska fokusera på. Resultatet visar också att när föräldrar är delaktiga i processen leder det ofta till en positiv förändring för en elev i behov av stöd.</p>

<p>Syftet med studien är att undersöka hur elever med en autismspektrum problematik, i en segregerad eller semisegregerad skolmiljö, upplever sin skolsituation. Det finns sedan tidigare inte mycket forskning angående elevers upplevelser av specialpedagogik, hur deras skolsituation ser ut, deras känsla av sammanhang och hur de upplever sig bli bemötta. Vi anser därför att behovet av kunskap utifrån elevperspektiv är stort. Metoden som tillämpats i den här undersökningen är kvalitativa intervjuer som kompletterats med en observationsstudie. I studien intervjuas fyra elever med autismspektrum problematik om sina upplevelser från grundskola och särskild undervisningsgrupp. Resultatet visar att de intervjuade eleverna upplever den lilla gruppen som en möjlighet till kunskapsutveckling och sociala relationer. Samtidigt har bytet till liten grupp inte alltid varit konfliktfritt. Vår slutsats blir att det är viktigt att söka individuella lösningar på skolsituationen för elever med autismspektrumstörningar. Det måste beaktas var och hur den enskilde eleven upplever meningsfullhet och sammanhang.</p>

<p>Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur pedagoger tar reda på vad elever i skolår tre kan (och inte kan) i matematik. Med hjälp av intervjuer har vi ställt frågor till åtta pedagoger som är verksamma i skolår tre och har behörighet att undervisa i matematik. I litteraturstudien kom vi i kontakt med begreppen summativ och formativ bedömning som har stor betydelse för hur bedömning går till och följs upp. Resultaten visar att pedagogerna anser att kommunikation är viktig både i matematikundervisning och vid uppföljning av resultat. När det gäller uppföljning genomfördes den på olika sätt. Några pedagoger gav enskild feedback medan andra föredrog att göra det i grupp. För att följa elevers kunskapsutveckling i matematik användes både summativa och formativa bedömningsmaterial. Vissa pedagoger tycktes stödja sig mer på den formativa bedömningen medan andra mer på den summativa. Samtliga pedagoger i undersökningen var positivt inställda till införande av uppnåendemål i skolår tre. Ett skäl som angavs var en ökad möjlighet att fånga upp elever i behov av särskilt stöd på ett tidigt stadium. När det gäller nationella ämnesprov rådde det en större tveksamhet bland pedagogerna.</p>

<p>I våra arbeten som lärare inom grundsärskolan och gymnasiesärskolan stöter vi ofta på debatten om hur individuella utvecklingsplaner ska utarbetas tillsammans med våra elever. Vi har valt att göra en jämförande studie hur elever inom gymnasie- och gymnasiesärskolan upplever delaktighet i upprättande av individuell utvecklingsplan/individuell studieplan och hur vi som lärare kan underlätta så att elever ska kunna förstå, påverka och känna sig delaktig i sin individuella utvecklingsplan/individuell studieplan. Det finns inte så mycket forskning om elever inom gymnasie- respektive gymnasiesärskolan och deras individuella utvecklingsplan/individuella studieplan. Eftersom det nu har gått en tid sedan reformen infördes så kan det vara av intresse att studera hur elevernas delaktighet i upprättandet kan se ut idag och då även göra en jämförelse mellan gymnasieelever och gymnasiesärskoleelever. Wennbo (2005) skriver i sin D-uppsats att delaktighet ökar motivationen för eleven vilket ofta leder till bättre studieresultat. Individuella utvecklingsplaner bör inte bara innehålla korta och långsiktiga mål för eleven och verksamheten, utan även skapa lustfyllt lärande genom att eleven får svar på sina frågor ”varför ska jag kunna detta”? I och med detta menar Wennbo att eleverna även efter skolan kommer att vilja vara delaktig i det framtida samhället. På Skolverkets hemsida (Skolverket, 2007 a) kan man läsa att kravet på individuella utvecklingsplaner i grundskolan har haft stort genomslag. Drygt ett år efter att reformen genomfördes använder ca: 95 procent av lärarna individuella utvecklingsplaner för sina elever. För eleverna har individuella utvecklingsplaner inneburit större engagemang och delaktighet. Eleverna ska själva vara med och formulera utvecklingsmålen, vilket gör dem mer uppmärksamma på sina styrkor och svagheter I rapporten använder vi oss ofta av förkortningen IUP när vi menar individuella utvecklingsplaner, även ordet vårdnadshavare nämns i stället för föräldrar.</p>

<p>Tidigare har slöjden varit mer inriktad på produktion. Med vår senaste läroplan har slöjdprocessen fått en betydande roll. Vi är medvetna om att pedagogiska förändringar sker långsamt, men med vår enkätundersökning vill vi se om elever är delaktiga i processen och om lärarna arbetar utifrån skolverkets kursplan 2000. Vi vill även se om lärarna arbetar med den förståelseinriktade kunskapen. Vi har vänt oss till 100 elever och 10 lärare som arbetar i år 5 med slöjd. Resultatet av enkätundersökningen visade på att de flesta av eleverna känner sig delaktiga i ett processarbete där de är aktiva från idé till utvärdering. Eleverna påverkar och ser på så sätt sitt eget lärande. När vi sammanställde resultatet arbetade de flesta lärarna utifrån elevens egna idéer, också de lärare som examinerats tidigare än 1980.</p><p>Vi tror att när det kommer nya läroplaner borde slöjdlärare från närliggande skolor samlas i seminariegrupper och arbeta med djupgående analyser av texterna. På detta sätt får man möjlighet att utvecklas som lärare och risken att köra fast i samma arbetssätt minskar.</p>

<p>Syftet med denna studie är att kartlägga en grundskolas psykosociala klimat. Genom kartläggningen har vi kunnat synliggöra klimatet på skolan och föreslagit olika sätt att förändra detta i positiv riktning. De metoder som används i studien är kvalitativa och de består av cirka 10 observationer och 12 intervjuer. Intervjuerna har gjorts med föräldrar och elever från skolan. Resultaten visar bland annat att många föräldrar uppfattar rasterna som ett osäkert område för eleverna. Föräldrarna menar att det finns för få lärare ute på det stora skolområdet. Eleverna anser att det är mycket som lärarna inte ser av det som händer på rasterna. Det är dock ganska lätt att få tag i en lärare om något inträffar. Kommunikationsproblem mellan skolan och hemmet är också något som omtalas av föräldrarna. Elevernas delaktighet och inflytande är relativt begränsat. Analysen av resultatet utgår från Salutogen teori. Några slutsatser som dragits handlar bland annat om kommunikations- och informationsproblem. Andra slutsatser pekar på att skolan, tillsammans med elever och föräldrar, måste formulera gemensamma regler och mål, för att kunna skapa ett positivt skolklimat. Med slutsatserna som utgångspunkt presenteras förslag på hur skolan ska kunna gå vidare med sitt värdegrundsarbete.</p>

<p>Titel: Samverkan inom äldreomsorgen – Konstruktiva möten eller tråkiga måsten?</p><p>År 2007 Antal sidor: 35</p><p>________________________________________</p><p>Syftet med undersökningen var att undersöka om och hur samverkan mellan arbetsgivare och medarbetare inom äldreomsorgen ger medarbetarna möjlighet att påverka sin arbetsplats och sin arbetssituation samt om det fanns områden inom samverkan som kunde förbättras. Ledarskapet på enheterna är så intimt förknippat med samverkan och medarbetarnas möjlighet till påverkan vilket gjort att även det har fått en roll i denna undersökning. Undersökningen, som bestod av riktade öppna intervjuer, genomfördes med sex respondenter som arbetade på tre olika arbetsplatser. Respondenterna var personer som arbetade i den direkta omvårdnaden som undersköterskor eller vårdbiträden. Arbetsplatserna var särskilda boenden inom äldreomsorgen i en medelstor stad i Mellansverige. Resultatet visade att de flesta respondenterna var nöjda med den samverkan som fanns på arbetsplatsen och att de kände att de hade möjlighet att kunna påverka både sin arbetsplats och sin arbetssituation. Det fanns brister och förbättringsområden inom samverkansarbetet, men på det stora hela så var medarbetarnas intryck positivt. En slutsats jag kan dra av denna undersökning är att samverkan mellan arbetsgivare och medarbetare inom äldreomsorgen fungerar på ett för medarbetarna tillfredställande sätt. Det finns områden som kan och bör förbättras, framförallt när det gäller mer övergripande frågor i verksamheten, men överlag är de flesta medarbetarna nöjda med samverkan som den ser ut i dag.</p>