SAMMANFATTNING Bakgrund: Ökad kunskap om omvårdnadsåtgärder istället för användande av läkemedel vid oro hos dementa personer kan leda till förbättrad livskvalitet för patienten samt förbättrad arbetsmiljö för omvårdnadspersonalen. Syfte: Syftet var att beskriva vilka omvårdnadsåtgärder som kan vidtas vid oro hos personer med demens. Metod: Metoden var en kvalitativ intervjustudie med elva undersköterskor på vård- och omsorgsboenden i kommunal regi. Insamlade data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Ur analysen av datamaterialet framträdde fyra kategorier; 1. Tillgodose mänskliga behov, 2. Personcentrerad omvårdnad, 3. Medvetenhet om bemötandets betydelse vid kommunikation, samt 4. Aktivitet som avledningsmetod. Slutsats: Ett lugnt bemötande och mjukt tonläge var viktiga faktorer för en bra relation till den dementa. Att arbeta personcentrerat och ha god kännedom om den dementa personens livshistoria, vanor och intressen hade stor betydelse för att förhindra oro. Fysisk och mental avledning ansågs ha god effekt.

The purpose of this thesis is to examine how relatives experience the care in dementia homes and how they perceive the communication with the care staff. The purpose is illuminated through the following research questions: 1) What perceptions do the relatives have of good care? 2) How do the relatives perceive the care that the demented person receives? 3) How do the relatives experiencing the cooperation with the care staff? In order to answer the questions, unstructured qualitative interviews have been conducted. This method has enabled a deeper understanding of the respondents’ perspectives. The interviews have been analyzed with the help of systems theory. The study shows that the care was not as good as it could be. Most respondents expressed dissatisfaction regarding the quality of life and care for the demented person. There were also deficiencies of mental and physical character, lack of stimulation and social interaction for people with dementia. The discontent also concerned a lack of communication between the relatives and the care staff, lack of information and that the relatives had not been taken seriously and not been listened to. According to the relatives, relationships can be built up with factors such as approach, time, continuity and satisfying needs. / Syftet med denna uppsats är att undersöka hur anhöriga upplever omsorg på demensboenden samt kommunikationen med omsorgspersonal. Syftet belyses via följande frågeställningar: 1) Vad är de anhörigas uppfattning gällande god omsorg? 2) Hur upplever de anhöriga den dementes omsorg? 3) Hur upplever de anhöriga samarbetet med omsorgspersonalen? För att kunna svara på frågorna, har ostrukturerade, kvalitativa intervjuer utförts. Denna metod har möjliggjort en djupare förståelse av den intervjuade personens perspektiv. Intervjumaterialet har analyserats med hjälp av systemteori. Studien visar på att omsorgen inte var så bra som den skulle kunna vara. De flesta intervjupersoner påvisade ett missnöje gällande livskvalitet och omsorg. Det fanns även brister av psykisk och fysisk karaktär, brist på stimulans och socialt umgänge för de dementa. Missnöjet handlade även om bristande kommunikation mellan de anhöriga och omsorgspersonalen, informationsbrist samt att de anhöriga inte blivit tagna på allvar och inte blivit lyssnade på. Enligt de anhöriga, kan relationer dock byggas upp med faktorer så som bemötande, tid, kontinuitet och tillfredställande av behov.

No description available.

No description available.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Tidigare forskning visar att viktminskning är ett problem hos personer med demenssjukdom på särskilt boende och många lider av undernäring. Närstående uttrycker en osäkerhet att hantera personer med demenssjukdom under måltidssituationerna. Denna osäkerhet kunde uttrycka sig under måltidssituationer i hur det skulle stötta personer med demenssjukdom. Personer med demenssjukdom fick ibland en känsla av skam när det tappade förmågor, detta kunde medföra att det nekade hjälp från närstående.  Syfte: Att få en överblick hur vårdpersonalen främjar en gynnsam måltidssituation för personer med demenssjukdom. Metod: En litteraturöversikt genomfördes utifrån tio vårdvetenskapliga studier. Resultat: I resultatet framkommer fyra teman. Första temat fokuserar på miljöns betydelse och hur miljöstimulering kan ha en positiv effekt på personer med demenssjukdom under måltidssituationer. Nästa tema handlar om att vårdpersonalen upprätthåller självständighet och autonomi under måltidssituationer. Tema tre beskriver kulturens betydelse vid servering av traditionell mat. Tema fyra lyfter behovet av kunskapsutbyte och reflektion mellan vårdpersonal. Slutsats: Måltidssituationer gynnas då vårdpersonalen individualiserar hjälpen utifrån personer med demenssjukdoms behov samt att relevant stöttning ges från vårdpersonalen. Nyckelord: Demens, miljöstimulering, måltid / ABSTRACT Background: Previous research shows that weight loss is a problem in people with dementia on retirement homes and many suffer from malnutrition. Relatives express an uncertainty of dealing with people with dementia during mealtime. This uncertainty could express itself during mealtime in how it would support people with dementia. People with dementia sometimes got a sense of shame when it lost their skills, this could mean that denied help from related persons. Aim: To get an overview of how healthcare professionals promote a favorable mela situation for people with dementia. Method: A general literature review was carried out based on ten health science studies. Result: The result shows four themes. The first theme is about the importance of environment and how the environmental stimulation can have a positive effect on people with dementia during mealtime. The next theme is about that health professionals maintain independence and autonomy during mealtime. Theme three discloses importance of culture showing serving of traditional food. Theme four highlights the need for knowledge exchange and reflection between healthcare professionals. Conclusion: Meal situations are favored when the healthcare individualize the help based on people with dementias needs and that relevant support is provided by healthcare. Keywords: Dementia, environment stimulation, mealtime

Bakgrund: Demenssjukdomar blir överväldigande både för personen med sjukdomen och även dennes anhöriga. Att växa in den roll anhöriga får när de vårdar sin närstående är ofta en smygande process som påkallas av de förändringar som sjukdomen medför. Livet tillsammans med en närstående som drabbats av en demenssjukdom innebär ständiga förändringar. För många anhöriga som vårdar en närstående med en demenssjukdom i hemmet kommer det till slut en fas där de känner att de inte kan bära ansvaret själva längre då behovet av hjälp kan bli mer omfattande och komplicerat, då kan placering inom särskilt boende vara aktuellt. Ett fåtal forskare har försökt förstå anhörigas fortsatta roll efter placering inom särskilt boende, deras uppfattningar om sin förändrade roll samt konsekvenserna för de anhörigas egna hälsa och välbefinnande. Syfte: Syftet var att beskriva anhörigas upplevelser relaterade till de förändringar det innebär när en närstående med demenssjukdom flyttar till särskilt boende. Metod: Integrativ litteraturöversikt av 13 vetenskapliga artiklar Resultat: Anhörigas upplevelser relaterade till de förändringar det innebär när en närstående med demenssjukdom flyttar till särskilt boende handlar om att relationen till sin närstående förändras, den vårdande rollen förändras och att anhöriga övergår från tvåsamhet till ensamhet. Slutsats: Studien gör de anhörigas upplevelser tillgängliga för sjuksköterskor, vilket är av stor vikt för att kunna förbättra bemötandet av anhöriga till personer med demenssjukdom inom vården. Sjuksköterskan bör ha god kommunikation med anhöriga om deras förväntningar samt informera de om eventuella förändringar och därmed stödja anhöriga till  förbättrat välbefinnande. Sjuksköterskan kan underlätta de upplevelser anhöriga går igenom i samband med att deras närstående flyttar till ett särskilt boende genom att den anhöriga tidigt delaktiggörs och blir en del av vårdteamet runt den närstående.

Bakgrund: Undernäring är vanligt förekommande bland personer med de-mens. Ofrivillig viktnedgång är en riskfaktor för dödlighet och försämrad funktionsstatus hos äldre. I Sverige finns ca 160 000 personer med demens.Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans omvårdnadsarbete när det gäller att förebygga och behandla undernäring hos personer med demenssjukdom.Metod: En litteraturöversikt med 14 artiklar som har sammanställts. Artik-larna var både kvalitativa och kvantitativa.Resultat: När analysen var klar framkom fyra kategorier: Behov av utbild-ning, sjuksköterskans kliniska observationer, utformning av måltidsmiljön och sociala interaktioner.Diskussion: Måltidsmiljön hade en stor inverkan på personer med demens-sjukdom. Omgivningen i matsalen anpassades utifrån patientens förutsätt-ning. Den förbättrade måltidsmiljön med sociala interaktioner och sjukskö-terskans kliniska observationer samt utbildning ökade välbefinnande hos och hade en stor betydelse för personer med demens. Den positiva effekten var att det minskade risken för undernäring och förbättrade nutritionsstatus hos personer med demens som var undernärda.Slutsats: Studien visar att personer med demens är i riskzonen för undernä-ring. Genom omvårdnadsåtgärder kan sjuksköterskan förebygga och i viss mån behandla undernäring. / <p>Godkännande datum: 2019-03-25</p>

Arbetet med livshistoria används i vård av personer med demenssjukdom för att personerna inte ska tappa bort sig själva allt eftersom demenssjukdomen fortskrider. Personer med demenssjukdom är i behov av en så personcentrerad vård som möjligt och livshistoria är ett verktyg som kan användas för att personalen lättare ska kunna bemöta personen utifrån behov och önskningar. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva upplevelser och erfarenheter hos personer med demenssjukdom, vårdpersonal samt nära anhöriga vid användande av livshistoria. Metoden är en allmän litteraturstudie och sammanlagt har nio vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats tolkats med hjälp av innehållsanalys. Resultatet sammanställdes i tre kategorier: Livshistoria synliggör och bekräftar identiteten hos personer med demenssjukdom, Livshistoria förbättrar kommunikation och samspel och Livshistoria är utmanande att tillämpa i omvårdnaden. Kommunikation och samspel förbättras då den berättade historien ger en ökad förståelse för de beteenden som demenssjukdomen skapar och personer med demenssjukdom får glädje av att berätta sin historia. Det är en utmaning att tillämpa livshistoria i omvårdnaden sett från alla informanter i studiens perspektiv. Arbete med livshistoria uppfattas på olika sätt och just därför ser innehållet olika ut, tiden till att använda livshistoria varierar och anhörigas roll i upprättandet kan förtydligas. / Life story work is a method used in care of people with dementia that assist these people from losing them selves while the disease progresses. People with dementia are in the need for an as person centred care as possible and life story is a tool that can be used by staff to better treat the persons needs and desires. The aim of the study was to describe experiences from the point of view of people with dementia, caregivers and close relatives while using life story work. The method used is a general literature review and a total of nine scientific articles with a qualitative method was read with content analysis. The result was put together in three categories: Life story confirms the identity of people with dementia, Life story improves comunnication and interplay and Life story is challenging to apply to care. Communication and interplay improves because the told story increases the staffs understanding of the behaviours that the disease creates and people with dementia are happy to tell their story. It is a challenge to apply life story to care according to all informants in the study. Life story work is perceived in different ways that results in different contents, a mix of time to use lifes story and close relatives part in establishing the life story can be questioned.

Demens är en typ av kognitiv svikt som drabbar cirka 25 000 personer varje år. Beteendeförändringar och psykiska symtom är vanliga och det som påverkar de närstående mest. Närstående till personer med demensdiagnos syns genom hela vårdkedjan och befinner sig i en svår och utsatt situation. Genom att belysa de närståendes situation, kan de berörda mötas med rätt kompetens. Syftet med litteraturöversikten var att utforska närståendes upplevelse av att leva med en person med en demensdiagnos. Översikten utformades enligt Friberg (2017, ss. 141-142) och baserades på sex kvalitativa och fem kvantitativa artiklar. Analysen mynnade ut i fem teman: Upplevelse av sårbarhet, Upplevelse av förändrad relation, Behov av att finna mening, Upplevelse av att vaka och Behov av stöd. Resultatet visade att närstående upplevde det påfrestande att vårda personen med demensdiagnos. De upplevde ensamhet och isolering och ett uteblivet stöd från vänner, familj och vården. Vilket förändrade deras relation och roll då de fick kliva in i en ny roll. Att vara närstående till en person med demens är komplext och påverkas av många faktorer. Egna strategier och utgångspunkter spelar en stor roll i vårdandet av personer med demensdiagnos.

I dag är cirka 140 000 personer drabbade av demenssjukdom och en stor del av dessa vårdas av sin partner. Att leva med en person drabbad av demenssjukdom innebär en förändrad livssituation och en förändring av den närståendes livsvärld. Livskamrater till personer med demenssjukdom har enligt forskning behov kopplade till sjukdomen och den nya livssituation som sjukdomen medför både för dem själva och för deras partner. För att kunna möta den närståendes behov har sjuksköterskan ett ansvar att skapa en bild av deras upplevelser. Syftet med studien är att belysa närståendes upplevelser och känslor av att leva med en demenssjuk livskamrat. Metoden utgår från en kvalitativ ansats där 5 självbiografier granskas och analyseras. Resultatet innehåller tre teman: närståendes kamp, ensamhetens former samt tillfälliga ljuspunkter. Under dessa teman presenteras författarnas tolkning av de närståendes upplevelser och detta styrks med citat från de närståendes berättelser. I resultatet framkommer att de närstående bland annat upplever rädsla, ensamhet, nedstämdhet, sorg och i vissa situationer glädje i sitt liv med en demenssjuk livskamrat. I metoddiskussionen diskuteras val av metod och varför självbiografier valts som grund. I resultatdiskussionen kopplas resultatet till kvalitativ forskning inom området och författarna reflekterar kring hur sjuksköterskan kan förhålla sig till och fungera som ett stöd för den närstående. / <p>Program: Sjuksköterskeutbildning</p><p>Uppsatsnivå: C</p>