Bakgrund: Äldre personer med en demensdiagnos är en växande patientgrupp som ställer högre krav på sjuksköterskans förmågor. Demenssjuka personer kräver ett annorlunda synsätt och andra typer av observationer vid bedömning av smärta och smärtlindring, än personer med intakt kognitivt medvetande. Syfte: Syftet med litteraturstudien är att belysa sjuksköterskans erfarenhet av att smärtbedöma och smärtlindra personer med demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie där 10 vetenskapliga artiklar granskats, analyserats och tematiserats utifrån valt syfte. Resultat: Fem olika teman identifierades: Sjuksköterskans upplevelser i mötet med den demenssjuka, sjuksköterskans smärtbedömning av demenssjuka personer, sjuksköterskans erfarenhet av att använda bedömningsinstrument, farmakologisk smärtlindring och icke-farmakologisk smärtlindring. Det framkom att bedöma smärta hos en demenssjuk innebar många svårigheter, som till exempel att symtom på smärta inte berodde på andra bakomliggande orsaker som stress eller oro hos personen. Det framkom att det fanns andra sätt att ge smärtlindring på än bara genom läkemedel. Att inte kunna bedöma smärta adekvat hos en demensdiagnostiserad person kunde leda till både under- och övermedicinering samt felaktig medicinering. Konklusion: Att arbeta med demenssjuka personer kräver stor kunskap och förmåga att tänka utanför ramarna. Sjuksköterskans förmåga till nytänkande vid bedömning och smärtlindring, har stor betydelse för personens välmående. / Background: Older people with a dementia diagnosis is a growing patient group that is demanding higher requirements about nurse’s abilities. People with dementia are demanding a different point of view and other kind of observations in evaluating of pain and pain relief, than people with intact cognitive consciousness. Aim: The aim of this literature study is to illuminate nurse’s experience in estimating pain and pain relief in people with dementia. Method: A literature review where 10 studies have been viewed, analyzed, and the matis to answer the aim. Result: Five different themes were identified: nurse`s experience in the meeting with dementia, nurse`s pain assessment of people with dementia, nurse`s experience in using assessment instruments, pharmacological pain relief, non pharmacological pain relief. It transpired that assess pain in a person with dementia meant a lot of difficulties, as to know if it really was symptom of pain and not other underlying causes such as stress or anxiety within the person. It appeared that it was other ways of giving pain relief than just medical treatment. Not to be able to assess pain adequately with a dementia diagnosed person could lead to both under- and over medication as well as wrong medication. Conclusion: Working with people with dementia requires huge knowledge and ability to think outside of the box. The ability of the nurse to express new thoughts in estimation of pain and to produce pain relief has huge importance regarding the wellbeing of that person.

Introduktion: I världen uppskattas mer än 55 miljoner människor leva med en demenssjukdom, vilket förväntas öka i antal i framtiden. Det finns inget botemedel, utan bromsmediciner och icke-farmakologiska åtgärder används idag som behandling. Vårdhunden skulle kunna användas för att förbättra en individs sociala, psykologiska och fysiska hälsa, men det krävs mer forskning för att bli en evidensbaserad omvårdnadsåtgärd. Syfte: Att utforska hur vårdhunden påverkar faktorer som berör livskvaliteten hos vårdtagare med demenssjukdom. Metod: Deskriptiv litteraturstudie baserat på nio vetenskapliga kvantitativa originalartiklar. De hämtades från PubMed och inkluderades efter kvalitetsgranskning. En innehållsanalys gjordes för att identifiera faktorer som påverkar livskvaliteten. Resultat: Sex faktorer som påverkar livskvaliteten identifierades. Dessa var kognitiv svikt, depression, fysisk funktion, agitation, emotionellt tillstånd och sociala interaktioner. För samtliga faktorer, förutom för agitation och emotionellt tillstånd, fann majoriteten av artiklarna att vårdhunden hade en statistiskt signifikant positiv påverkan. Ingen artikel fann en statistisk signifikant negativ effekt av vårdhunden. Slutsats: Denna litteraturöversikt visar på att vårdhunden har en positiv effekt på livskvalitet hos personer med en demenssjukdom. En sammanvägd bedömning visar att detta kan vara en omvårdnadsåtgärd av klinisk relevans som sjuksköterskan kan tillämpa. Vidare forskning behövs. / Introduction: More than 55 million people in the world are estimated to live with dementia, a  number that is expected to increase in the future. There is no cure, and the treatment today consists of drugs that reduce symptoms and non-pharmaceutical interventions. A therapy dog can be used to enhance an individual's social, psychological and physical health. However, more research is needed for this to become an evidence-based care intervention.   Aim: To explore how the therapy dog affects factors impacting the quality of life for care recipients with dementia. Method: A descriptive literature review, based on nine scientific quantitative original articles, was performed. These were found in PubMed and were included after a quality assessment. A content analysis was carried out to identify categories with factors that affect the quality of life.  Result: Six categories describing factors that affect the quality of life were identified. The categories were cognitive impairment, depression, physical function, agitation, emotional state and social interactions. For each category, with the exception of agitation and emotional state, the majority of the articles found a statistically significant positive effect of the therapy dog. No article found a statistically significant negative effect of the therapy dog. Conclusion: This literature review found that the therapy dog has a positive effect on the quality of life of care recipients with dementia. A final assessment showed the clinical relevance regarding for the nurse to use the therapy dog as a care intervention. However, further research is needed.

Självförsummelse är ett fenomen som är vanligast bland personer som har nedsatt beslutsfattande till följd av olika kognitiva funktionsnedsättningar som demens. Fenomenet handlar om personer som har uppenbara behov, men av olika skäl tackar nej till stöd. Fenomenet i sin tur utgör en utmaning för biståndshandläggare som arbetar med målgruppen. Denna studie syftade till att få en förståelse och fördjupad kunskap om hur biståndshandläggare arbetar med äldre personer med demens, samt hur de bemöter utmaningarna när självförsummelse är aktuellt. Studien lyfte även fram vilka stöd biståndshandläggare har i arbetet och hur biståndshandläggare upplever stöden. Metoden som applicerades i studien var kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer med fem biståndshandläggare. Det teoretiska ramverket i studien består av styrkeperspektiv, lösningsfokuserad praktik samt omsorgsrationalitet. Utifrån intervjuerna analyserades empirin med tematisk analys. Det huvudsakliga resultatet av studien var att biståndshandläggare möter flera utmaningar i arbetet med målgruppen. Vidare visade studien att biståndshandläggare utvecklat egna strategier för att möta utmaningarna i arbetet. En genomgående utmaning i arbetet är socialtjänstlagens betoning på självbestämmande samtidigt som äldre personer med demens har svårigheter att tillgodose sina behov. Studien visade även att den svåraste utmaningen är hur biståndshandläggare ska hanterat dilemmat kring personens autonomi och självbestämmande som är reglerad av socialtjänstlagen, samtidigt som biståndshandläggaren försöker tillgodose stödbehovet hos äldre personer med demens och som uppvisar självförsummande beteende. Studien visade även att biståndshandläggarna upplever att deras stöd i arbetet till viss del är tillräckligt, men vissa biståndshandläggare önskar mer kompetensutveckling kring demens. / Self-neglect is a phenomenon that is prevalent within individuals who have low decision-making abilities as a result of cognitive impairment like dementia. The phenomenon is about people that have obvious needs but resists care. The phenomenon in turn creates a challenge for professionals who work with them. The purpose of this study was to explore and gain a deeper understanding for how social workers meet the challenges in working with elderly people with dementia who self-neglect. This study also had an aim to highlight the different support systems that social workers can utilize when met with challenges, and how they experience these support systems. Strengths-perspective, solution-focused practice and care rationality were used as the theoretical framework for the study. Through a qualitative approach, semi-structured interviews were conducted with five social workers. The empirical material was then analyzed using thematic-analysis which showed that social workers meet great challenges when working with the described demographic. The analysis showed that social workers have adapted and developed their own strategies in order to meet these challenges. The study concluded that the hardest challenge arises when social workers meet the dilemma of conserving a self-neglecting person’s autonomy and self-determination, which is regulated by law, while simultaneously trying to meet their needs. The study further showed that some social workers perceived their support systems as adequate, while some other social workers expressed the need of competence development pertaining to dementia.

Bakgrund: Demens är ett samlingsnamn på flera sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktion och drabbar främst äldre personer. Sömnsvårigheter är vanligt förkommande hos personer med demens. Sömnen är ett sätt för kroppen att koppla av och återhämta sig. Det finns olika faktorer som kan påverka sömnen och orsaka sömnsvårigheter hos den drabbade personen. Miljöfaktorer, smärta och substansanvändning kan påverka sömnen negativt. Syfte: Syftet var att kartlägga omvårdnadsåtgärder som kan främja sömnen hos personer med demenssjukdom. Metod: En litteraturöversikt enligt Friberg bestående av 12 artiklar varav 10 kvantitativa studier och två kvalitativa studier. Resultat: I resultatet lyfter olika omvårdnadsåtgärder upp som kan främja sömnen hos personer med demens. Analysen av artiklarna utmynnade i kategorierna: betydelsen av miljön, betydelsen av beröring och betydelsen av meningsfulla aktiviteter. Slutsats: Omvårdnadsåtgärderna i de olika kategorierna kan utifrån det som redovisas i resultatet användas för att främja sömnen hos personer med demens. Genom en personcentrerad och individanpassad vård kan sjuksköterskor tillgodose patienternas behov och önskemål. / Bakgrund: Demens är ett samlingssubstantiv för flera sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktion och främst drabbar äldre. Sömnstörningar är vanliga hos personer med demens. Sömn är ett av kroppens sätt att slappna av och återhämta sig. Det finns olika faktorer som kan påverka sömnen och orsaka sömnstörningar hos personer med demens. Miljöfaktorer, smärta och droganvändning kan påverka sömnen negativt. Syfte: Syftet med denna studie var att kartlägga omvårdnadsåtgärder som kan främja sömn hos personer med demens. Metod: En litteraturöversikt genomfördes enligt Friberg bestående av tolv artiklar: tio kvantitativa studier och två kvalitativa studier. Resultat: Resultaten presenterar olika åtgärder som kan främja sömn hos personer med demens. Resultaten innehåller följande kategorier: miljöns betydelse, vikten av fysisk kontakt och betydelsen av meningsfulla aktiviteter. Slutsats: Omvårdnadsåtgärder kan användas för att främja sömn hos personer med demens. Sjuksköterskor kan möta patienters behov och önskemål genom en personcentrerad och individanpassad vård.

Bakgrund   Antalet personer med kognitiva sjukdomar ökar dramatiskt. Största andelen av människor som drabbas av kognitiva sjukdomar är äldre vuxna, 65 år eller äldre. Personer med kognitiva sjukdomar upplever att de har sämre livskvalitet och mindre mobilitet. Därför är fysisk aktivitet för denna patientgrupp en viktig fråga för att förbättra deras livskvalitet via implementering av personcentrerad omvårdnad. Därför finns det behov av att genomföra en icke-systematisk litteraturöversikt för att belysa den evidens och forskning som finns inom området. Syfte  Syftet var att beskriva upplevelser av fysisk aktivitet hos personer med kognitiva sjukdomar som är 65 år eller äldre.  Metod Denna studie är en icke-systematisk litteraturöversikt som inkluderar 16 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ metodansats. Databaserna PubMed och CINAHL användes för inhämtning av artiklarna med hjälp av olika sökordskombinationer. Alla de inkluderade artiklarna kvalitet granskades med hjälp av Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag och resultatet analyserades med hjälp av en integrerad dataanalys. Resultat I resultatet sammanställdes fyra huvudkategorier: Positiva upplevelser av fysisk aktivitet, Upplevelser av hinder vid fysisk aktivitet, Upplevelser av social interaktion och Omgivningens betydelse vid fysisk aktivitet. Resultatet visade en nyanserad bild av olika subjektiva upplevelser där positiva emotionella upplevelser och upplevelser av social interaktion var centrala. Känsla av sammanhang, interprofessionella samspel samt betydelse av miljö var viktiga faktorer som bidragit till både positiva och negativa upplevelser hos personer med kognitiva sjukdomar. Slutsats Denna icke-systematisk litteraturöversikt visade behov av personcentrerat omvårdnad samt interprofessionell, tvärvetenskaplig rehabilitering i form av fysisk aktivitet hos personer med kognitiva sjukdomar. Evidensbaserad implementering kan med fördel användas i syfte att skapa individuellt anpassade tränings- och aktivitetsprogram samt förbättra sjuksköterskans kunskap, kompetens och genomförande av omvårdnadsarbete inom denna patientgrupp. En effektiv planering, resursfördelning och genomförande av interventioner som inkluderar social interaktion mellan vårdtagare, deras anhöriga och vårdpersonal bidrar till positiva upplevelser av fysiska aktiviteter hos personer med kognitiva sjukdomar. / Background The number of people with cognitive disorders is increasing. The largest proportion of people affected by cognitive disorders are people 65 years of age or older. People with cognitive disorders experience a lower quality of life and less mobility. Physical activity for this patient group is an important issue to improve their quality of life via the implementation of person-centered care. Aim The aim was to describe experiences of physical activity in people with cognitive disorders aged 65 or older. Method This study is a non-systematic literature review that includes 16 original scientific articles with a qualitative methodological approach. The databases PubMed and CINAHL were used to retrieve the articles using different search word combinations. All the included articles were analyzed by Sophiahemmet Högskolas assessment basis document. An integrated data analysis method was used. Results In the result four main categories were compiled: Positive experiences of physical activity, Experiences of obstacles during physical activity, Experiences of social interaction and The importance of the environment during physical activity. The result showed a nuanced picture of different subjective experiences where positive emotional experiences and experiences of social interaction were central. A sense of coherence, interprofessional interaction and the importance of the environment were factors that contributed to both positive and negative experiences. Conclusions This non-systematic literature review showed a need of person-centred nursing as well as interprofessional, interdisciplinary physical activity rehabilitation for people with cognitive disorders. Evidence-based implementation can be used in order to create individually adapted training and activity programs and to improve the nurse's knowledge, competence and implementation of nursing work within this patient group. An effective planning, resource allocation and implementation of interventions that include social interaction between care recipients, their relatives and care staff contributes to positive experiences of physical activities in people with cognitive disorders.

Bakgrund: Idag lever cirka 55 miljoner människor med demensdiagnos i världen varav cirka 160 000 i Sverige. Demens finns i olika typer och saknar botande behandling däremot går symtomen att lindra. Syfte: Att beskriva omvårdnadspersonalens erfarenheter av att vårda personer med demensdiagnos i särskilt boende för äldre personer. Metod: Litteraturöversikt med kvalitativ design inkluderande 14 kvalitetsgranskade artiklar. Data analyserades med hjälp av en femstegsanalys. Resultat: Tre huvudteman yttrades; ”Att bedriva demensvård när organisationen brister”, ”Att samverka med anhöriga och personer med demens” och ”Att vårda demensens emotionella uttryck”. Resultatet visade att omvårdnadspersonalens kunskap är en viktig faktor i vårdandet av demens. Tidsbrist och tung arbetsbelastning är enligt omvårdnadspersonalen förekommande och beror ofta på att personalen är oerfaren. Omvårdnadspersonalen ansåg att kommunikationen mellan patient, personal och anhöriga kan habetydelse i vårdandet. Slutsats: Omvårdnadspersonalen upplevde brister i vårdandet av personer med demens och att förbättring behövdes. Att vårda personer med demens är utmanande och ger upphov till frustration, stress och sorg enligt omvårdnadspersonalen. Mer tid, resurser och utbildad personal behövs för att omvårdnadspersonalen ska kunna ge personerna en demensvård av bra kvalitet. Anhöriga bör synliggöras samt erbjudas delaktighet i vårdandet. Bristande kommunikation kan leda till negativa konsekvenser i vårdandet. / Background: Today, around 55 million people live with a diagnosis of dementia in the world, of which around 160,000 are in Sweden. Dementia comes in different types and lacks curative treatment, however, the symptoms can be alleviated. Purpose: To describe the nursing staff's experiences of caring for people with a diagnosis of dementia in special housing for the elderly people. Method: Literature review with qualitative design including 14 quality-reviewed articles. Data were analyzed using a five-step analysis. Results: Three main themes were expressed; “To provide dementia care when the organization fails”, "To cooperate with relatives and people with dementia" and "To care for the emotional expression of dementia" The results showed that the nursing staff's knowledge is an important factor in the care of dementia. According to the nursing staff, lack of time and heavy workload are common and are often due to the staff being inexperienced. The nursing staff considered that communication between patient, staff and relatives can be important in care. Conclusion: The nursing staff experienced deficiencies in the care of people with dementia and that improvement was needed. Caring for people with dementia is challenging and gives rise to frustration, stress and sadness according to nursing staff. More time, resources and trained personnel are needed for the nursing staff to be able to provide people with dementia care of good quality. Relatives should be made visible and offered participation in the care. Lack of communication can lead to negative consequences in care.

Bakgrund: Globalt lever 55 miljoner personer med demenssjukdom. Mötet mellan sjuksköterskan och patienten med demenssjukdom sker i nästintill alla vårdsammanhang. Sjuksköterskan kommer i sitt arbete stöta på etiska dilemman gällande vårdandet, samt ha en viktig roll i att vårda patienten enligt ett personcentretat förhållningssätt för att förebygga lidande.Syfte: Att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av personcentrerad vård vid vårdandet av personer med demenssjukdom.  Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ design och induktiv ansats. Datainsamling gjordes i databaserna CINAHL, MEDLINE och PubMed som genererade i 13 vetenskapliga artiklar. Dataanalys av artiklarna gjordes enligt Fribergs femstegsmodell.Resultat: Resultatet nämner tre teman: vikten av livsberättelsen, kompetenser och erfarenheter och organisation och dess påverkan på omvårdnaden. Till detta tillhör två subteman till varje tema. Slutsats:  Examenarbetet visar att sjuksköterskor möter svårigheter i vårdandet av personer med demenssjukdom. Dessa personer finns i nästintill alla vårdmiljöer, därav bör vården vara anpassad utefter varje enskild persons behov. Det framkom att sjuksköterskan bör ta sig tiden att försöka förstå personens livsberättelse, vikten av utbildning samt organisationens påverkan och hur den kan gynna vårdandet. Sjuksköterskan har en viktig del i det personcentrerande vårdandet för att främja personer med demenssjukdoms hälsa. / Background: Globally 55 million people are living with dementia. The meeting between the nurse and a patient with dementia happens in almost all care environments. The nurse will encounter ethical dilemmas regarding the care of the patient with dementia. Nurses have an important role where they need to give person-centred care to prevent unnecessary suffering.  Aim: To describe the nurse's experiences of person-centred care when caring for people with dementia.Method: A literature review with qualitative design and inductive approach. Data collection was done in the databases CINAHL, MEDLINE and PubMed which generated in 13 scientific articles. Data analysis of the articles was done according to Friberg's five-step model.Results: The results mention three themes: the importance of the life story, competences and experiences and the organization and its impact on nursing. To this belong two subthemes to each theme.Conclusion: The thesis shows that nurses face difficulties in caring for people with dementia. These people can be found in almost all care environments, hence the care should be adapted to the needs of each individual person. It emerged that the nurse should take the time to try to understand the person's life story, the importance of education and the influence the organization have and how it can benefit the care. The nurse has an important part in person-centered care which is to promote the health of people with dementia.

Demenssjukdomars neurodegenerativa och progressiva förlopp leder till bristande förmåga att förmedla behov och önskemål. Många vårdas i livets slut på äldreboende där anhörigas delaktighet i vårdplanering ofta behövs vid beslut om vårdinsatser. Sjuksköterskan ansvarar för att planera och samordna vårdinsatser enligt ett personcentrerat förhållningssätt. Det inkluderar att ta hänsyn till anhörigas välbefinnande och ge praktiskt och emotionellt stöd under sjukdomsförloppet. Syftet med studien var att undersöka anhörigas erfarenheter av vård given i livets slut för personer med demenssjukdom på äldreboende. Studien genomfördes enligt metod för allmän litteraturöversikt där originalstudier mellan 2013-2023 erhölls genom systematisk sökning i databaserna PubMed och CINAHL. Sökningar genererade i femton originalartiklar, relevanta data extraherades och syntetiserades i en integrerad analys. Studiens resultat antyder att anhörigas erfarenheter och emotionella upplevelser berodde på hur väl de hölls uppdaterade om sin närståendes hälsa, prognos och förväntade symtom. Vid delaktighet i vårdplanering kunde bristande kunskap och information om sjukdomsprocess leda till ökad emotionell börda. Upprätthållande av kontinuerlig dialog kunde stärka upplevelsen av att inkluderas som vårdpartner och bidra till känsla av att ha fått stöd. Resultatet visade att upplevelse av att ha fått få stöd kunde påverkas av vårdpersonals förhållningssätt och bemötande. Studiens slutsats visar att anhöriga är i behov av kontinuerlig dialog kring hälsotillstånd, prognos och behandlingsmöjligheter under hela sjukdomsförloppet. En personlig och trygg vårdrelation kunde minska emotionell börda vid vårdplanering och möjliggöra emotionell förberedelse inför döden. / The neurodegenerative and progressive courses of dementia diseases lead to diminishing ability to communicate needs and wishes. Many individuals receive end-of-life care in nursing homes, involvement of family members is essential to support in decisionmaking regarding care interventions. Nurses are responsible for planning and coordinate care interventions in line with a person-centered approach. This involves considering the well-being of family members and providing practical and emotional support throughout the course of the disease. The aim of the study was to investigate family members' experiences of end-of-life care provided to individuals with severe dementia in nursing homes. The study was conducted following a methodology for a general literature review, where original studies conducted between 2013 and 2023 were obtained through systematic searches in the PubMed and CINAHL databases. These searches yielded fifteen original articles, the relevant data were synthesized through an integrated analysis. The findings of the study suggest that the experiences and emotional responses of family members depended on how well they were kept informed about the health, prognosis, and expected symptoms of their loved ones. Involvement in care planning could be hindered by a lack of knowledge and information about the disease process, leading to increased emotional burden. Maintaining continuous dialogue could strengthen the perception of being included as a care partner and contribute to a sense of having received support. The results also indicated that the perception of receiving inadequate support could be influenced by the attitudes and interactions of healthcare personnel. The study concludes that family members require ongoing dialogue regarding the health status, prognosis, and treatment options throughout the entire course of the illness. A personal and supportive care relationship could reduce emotional burden during care planning and facilitate emotional preparation for death.

Bakgrund: Äldre personer med kognitiv sjukdom i behov av särskilt boende kommer att öka i framtiden. Personer med beteendemässiga och psykiska symtom vid kognitiv sjukdom förväntas därmed öka. Den främsta behandlingen för BPSD är omvårdnad och kommunikation medan medicinsk behandling kommer i andra hand. Omvårdnadspersonal som arbetar på demensavdelning använder dagligen olika kommunikationsstrategier i sitt arbete med äldre med kognitiv sjukdom. Syfte: Syftet med intervjustudien var att undersöka omvårdnadspersonalens erfarenhet av att kommunicera med personer med kognitiv sjukdom och hur de använder kommunikationen i det dagliga mötet. Metod: Åtta omvårdnadspersonal på demensboende i mellansverige intervjuades med semistrukturerade intervjuer. Kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta och analysera materialet. Resultat: Omvårdnadspersonalens erfarenheter av att kommunicera med personer med kognitiv sjukdom resulterade i ett teman och tre subteman. Temat som identifierades var kommunikation som verktyg i mötet med personer med kognitiv sjukdom och de tre subteman som identifierades var; kommunikationsstrategier som omvårdnadsåtgärd, kommunikation som verktyg för att skapa relation samt bristen på kommunikation leder till svåra situationer. Slutsats: Kommunikationen är en avgörande faktor i mötet med den äldre med kognitiv sjukdom. Den kognitiva funktionsnedsättningen försvårar kommunikationen och ökar risken för svåra situationer. Omvårdnadspersonalen behöver därför kontinuerligt anpassa sin kommunikation och sitt bemötande för att hitta andra vägar och strategier för att kommunicera. / Background: Older people with cognitive disorders (dementia) in need of special accommodation will increase in the future. Various behavioral and psychological symptoms of cognitive disorder are thus expected to increase. The main treatment for the symptoms is care measures and communication, while medical treatment comes secondary. Assistant nurses working in dementia wards use different communication strategies on a daily basis in their daily work with older people with cognitive disorders. Aim: The purpose of the interview study was to investigate the assistant nursing staff's experience of communicating with people with cognitive illness and how they use communication in the daily meeting. Method: Eight assistant nursing staff at nursing homes in central Sweden were interviewed with semi-structured interviews.  Qualitative content analysis was used to process and analyze the material. Results: The assistant nursing staff's experiences of communicating with persons with cognitive disease resulted in one theme and three subthemes. The theme that was identified was communication as a tool in the meeting with people with cognitive disease and the three subthemes that were identified were communication strategies as a nursing measure, communication as a tool for creating relationships and lack of communication leads to difficult situations. Conclusion: Communication is a critical factor in encounters with older persons with cognitive disease. This since cognitive impairment makes communication difficult and increases the risk of difficult situations. Therefor assistant nursing staff continuously need to adapt and find other strategies to communicate.

Bakgrund Enligt Socialstyrelsen ska all omvårdnad av personer med demenssjukdom bedrivas personcentrerat. En stor del av denna omvårdnad sker i privata och kommunala särskilda boenden. Levnadsberättelsen för personer med demenssjukdom beskrivs som ett viktigt verktyg i den personcentrerade omvårdnaden. Syfte Syftet med studien är att beskriva undersköterskans erfarenheter av arbetet med levnadsberättelser i omvårdnaden av personer med demenssjukdom på särskilt boende. Metod Kvalitativ intervjustudie med tematisk analys. Semistrukturerade intervjuer genomförde med fyra undersköterskor som arbetade på särskilt boende för personer med demenssjukdom. Resultat Resultatet i föreliggande studie presenteras i form av tre huvudteman och sex underteman. Huvudtemana som presenteras är;  ”Stöd för personcentrering” som handlar om undersköterskans erfarenhet av att använda levnadsberättelsen som ett sätt att lättare utforma omvårdnaden på ett personcentrerat sätt. ”Att förstå människan bakom berättelsen” som handlar om undersköterskans erfarenhet av att genom levnadsberättelsen lättare kunna tolka och förstå reaktioner och beteenden hos den demenssjuke. ”Någon annans berättelse” som berör undersköterskans erfarenhet av att det är någon annan än den demenssjuke som styrt innehållet i levnadsberättelsen.  Slutsatser De slutsatser som dras av denna studie är att levnadsberättelsen är en grundpelare för personcentrerad omvårdnad. Levnadsberättelsen måste betraktas som och användas som ett levande dokument. Rutinerna för insamlande och revidering av levnadsberättelsen måste utvecklas. Levnadsberättelsen kan underlätta men aldrig ersätta relationsbyggandet mellan den demenssjuka personen och vårdaren. / Background The Swedish National Board of Health and Welfare states that all caring for people with dementia shall be done with a person-centered approach. A large amount of this care takes its place in private and community nursing homes. Using life stories for people with dementia is described as an important tool for person-centred care.  Aim The aim of this study is to describe the associate nurses' experience of life story work in caring for people with dementia in nursing homes.  Method Qualitative interview study with thematic analysis. Semi-structured interviews were conducted with four associate nurses working in a nursing home for people with dementia.  Results The result of the present study is presented in three main themes and six subthemes. The man themes presented is: “A support for person-centredness” which deals with the associate nurse’s experience of using the life story as a way to make the caring more personcentered. “To understand the person behind the story” which deals with the associate nurse’s experience of using the life story to easier interpretet and understand reactions and behaviours of the person with dementia. ”Someone else’s story” Which delas with the experience of the associate nurse that there is someone other than the person with dementia that have controlled the content of the life story.  Conclusions The conclusions drawn by this study is that the life story is a cornerstone in person-centered care. The life story must be looked upon and used as a living document. The routines for collection and revision of life stories need further development. The life story can help but never replace the building of relationships between the person with dementia and the carer.