Bakgrund: Diabetes typ 2 ökar globalt och är en stor patientgrupp för vården att möta. För att minska risken för komplikationer i form av hjärt- och kärlsjukdomar anses optimering av patientens egenvård vara av stor vikt. Patienter känner en oro över sin sjukdom och vet inte hur de ska hantera de livsförändringar som sjukdomen kräver. Att självständigt kunna hantera diabetes typ 2 är för patienten en förutsättning för att känna livskvalité. Rekommendationerna från socialstyrelsen är att hålla egenvårdsutbildning i grupp. Patienters upplevelse av den egenvårdsutbildning som erbjuds är av vikt att undersöka eftersom de utgör nyckeln i strävandet och utformningen av en god diabetesvård. Syfte: Syftet var att beskriva hur patienter med diabetes typ 2 upplever egenvårdsutbildning i grupp i primärvården. Metod: Litteraturöversikt med tretton artiklar. Resultat: De olika studierna som redovisades i resultatet har gett en klarare bild av hur deltagarna upplevde egenvårdsutbildning i grupp. De flesta upplevde egenvårdsutbildning i grupp som positiv. Deltagarna kunde ställa frågor och dela med sig av tips och råd till varandra. Mötena gav dem chansen att uttrycka sina frågor mer öppet och motiverade till att utföra de livsstilsförändringar de behövde göra. Miljön upplevdes inte lika sträng som under de individuella mötena. Konklusion: De flesta deltagarna upplevde möjligheten att ställa frågor fritt och dela med sig av sina erfarenheter som positiv. Detta är en bidragande faktor till att deltagarna fortsatte att delta i grupperna och på så sätt genomföra de olika livsstilsförändringarna som de behövde göra för en bättre hälsa och livskvalité. / Background: Diabetes type 2 has increased globally which has become a huge patient-group for the healthcare system to face. To minimize the risk of complications such as cardiovascular complication it is therefore of great importance to optimize the self-management care for patient with diabetes type 2. Some patient feel level of uneasiness when it comes to their disease and the lifestyle changes that their disease require them to do. To be able to individually manage their diagnosis is the key for quality of life. The recommendations from Socialstyrelsen is to have self-management care education in groups. Patients experience of self-care management groups are therefore of great importance for the requisite and formation of better diabetes care. Aim: The aim of this study was to examine patient with diabetes type 2 experiences of self-care management education in groups. Method: Literature review consisting of 13 articles. Results: The different studies in this review has given a clearer picture of how the participants experienced the self-care management education in groups. The majority of the participants experienced the self-care management groups as a positive, where they could ask questions and share ideas and experiences with other participants. The meetings in group gave them the chance to express questions more freely. This was experienced by the participants as a positive experience. The meeting in groups motivated them to change their lifestyles changes that were required for a better health and quality of life. The environment of the groupmeetings were not as stern as the individual meetings could be. Conclusion: Most of the participants experienced the possibility of raising questions freely and sharing experiences as something positive. This were a contributing factor that motivated them to continue participate in the groupmeetings to follow through with the lifestyle changes for a better health and quality of life.

Sammanfattning BAKGRUND: Diabetes mellitus typ-1 är en kronisk ämnesomsättningssjukdom. Dagens vårdsituation för personer med diabetes typ-1 är komplex. Många av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för en bättre diabetesvård (2015a) behandlar planer om utveckling inom områdena fysisk aktivitet och kost. Detta ger flera anledningar samt skapar behov av att utvärdera situationen mellan vårdtagare och vårdgivare.SYFTE: Att undersöka om det finns skillnader mellan vårdgivares och vårdtagares (personer med diabetes typ-1) syn på fysisk aktivitet och kost som del av diabetesbehandlingen. METOD: Kvantitativ ansats, en enkätstudie där vårdtagare (n=85) och vårdgivare (n=68) har svarat på frågor om fysisk aktivitet och kost som del av diabetesvården.RESULTAT: Det finns en signifikant skillnad (p<0,05) i svaren beroende på om du är vårdtagare eller vårdgivare i sex av åtta gemensamma frågor i enkäten. Två av frågorna visar starka tendenser (p<0,065) till skiljaktighet i svaren. SLUTSATS: I sex av åtta gemensamma frågor går svaren isär. Det kan således finnas ett glapp mellan kunskapen inom vården och uppfattningen om livsstilsrelaterade justeringar som del av vården hos vårdtagare med diabetes typ-1. Mer omfattande studier krävs för att belysa området som viktig del av utvärdering i diabetesvården och situationen som vårdtagare.

Bakgrund: Diabetes Mellitus typ 1 är en autoimmun sjukdom som innebär att kroppens eget immunförsvar förstör insulinproduktionen. Graviditet är en stressituation för kroppen, vilket leder till ökad förbränning och därmed ökat energibehov. Syfte: Syftet med studien var att belysa diabetes typ 1 sjuka kvinnors upplevelser av sin sjukdom i samband med graviditet. Metod: En kvalitativ litteraturstudie baserad på sju vetenskapliga originalartiklar gjordes. Artiklarna kvalitetsgranskades och de artiklar som inkluderades var av hög och medelhög kvalitet. Därefter gjordes analys av materialet med innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom två huvudkategorier; Påverkan av sammanhang och Mötet med vårdpersonal. Slutsats: Det är viktigt att kvinnor med Diabetes Mellitus typ 1 får den kunskap som krävs för att kunna hantera sin graviditet. Kvinnorna upplever dock en kunskapsbrist hos vårdgivarna, både när det rör sig om sjukdomen, men även när det gäller hur graviditeten kan påverka sjukdomen.

År 2012 avled 1.5 miljoner människor till följd av diabetes och förekomsten av sjukdomen ökar i världen hela tiden. Diabetes typ 1 betraktas som den allvarligaste formen av diabetes och varje år insjuknar 400 personer i åldrarna 15–34. Individen måste själv hantera 95% av sin egen diabetesvård vilket gör att hen ställs inför många krav att utföra olika former av livsstilsförändringar. Syftet med studien var att belysa unga vuxnas upplevelser av att leva med diabetes typ 1. Studien genomfördes som en systematiskt litteraturstudie med kvalitativ metod med en induktiv manifest design. Under databearbetningen framkom fem teman: upplevd rädsla, upplevelser av bristande kunskap, upplevelser av egenvård, upplevda svårigheter samt upplevelser av relationer och stöd. Resultatet i studien belyser svårigheter med egenvård, rädslor relaterade till sjukdomen, att känna sig annorlunda, svårigheter med att avslöja sin sjukdom, att känna sig dömd av andra på grund av deras okunskap, bristen på stöd och dåligt bemötande från vårdpersonal. Dessa upplevelser är viktig kunskap för sjuksköterskor för att ge en god omvårdnad och det kan vara intressant att genomföra vidare forskning kring hur individer upplever sjuksköterskans stöd samt vad sjuksköterskan kan göra för att främja egenvård. / In 2012, 1,5 million people died due to diabetes and the prevalence of the disease increases worldwide all the time. Type 1 diabetes is considered the most serious type of diabetes and every year 400 people in the ages 15-34 sicken in the disease. The individual must manage 95% of their diabetes management which puts him or her to be faced with a lot of demands to perform different kinds of lifestyle changes. The aim of this study was to illustrate young adults’ experiences of living with type 1 diabetes. The study was performed as a literature study with a qualitative methodology and inductive manifest design. In the data analysis five categories emerged: experienced fear, experiences of lack of knowledge, experiences of self-care management and experiences of relationships and support. The result of this study highlights the difficulties of self-care management, fears related to the disease, feeling different, the difficulties of disclosing the disease, feeling judged by others because of their lack of knowledge, lack of support and bad treatment from healthcare professionals. These experiences are important knowledge for nurses to give a good nurturance and it could be interesting to do further research about how individuals experience the support from the nurse and what the nurse can do to promote self-management.

Bakgrund: Erfarenheterna av att få diagnosen diabetes typ 2 upplevs olika mellan personer. Sjukdomen finns över hela världen och antalet drabbade ökar. Diagnosen medför i många fall stora livsstilsförändringar som påverkar personerna både fysiskt och psykiskt. För att kunna tillämpa en god omvårdnad är det viktigt att vårdpersonalen är medveten om de upplevda erfarenheterna och involverar personerna i behandlingen. Syfte: Att beskriva personers erfarenheter av att leva med diabetes typ 2. Metod: Studien var en litteraturöversikt och baserades på 10 vetenskapliga artiklar med kvalitativ design som analyserades utifrån Fribergs femstegsmodell. Resultat: Huvudfynd som framkom presenterades med fem huvudteman: Att få stöd från vårdpersonal, att få ökade ekonomiska utgifter, att känna frustration över kost-och läkemedelsförändringar, att få stöd från närstående och att känna oro och rädsla. Slutsats: Erfarenheterna av att leva med diabetes typ 2 var olika. Det som upplevdes svårt var att hålla kostrekommendationerna. Stöd från vårdpersonal och omgivningen var betydelsefullt för att hanteringen av sjukdomen skulle bli så bra som möjligt.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Att vara förälder till ett barn som insjuknar i diabetes kan innebära svår stress. Även om den akuta stressen vid diagnosen avtar, så upplever många föräldrar en pågående psykisk stress som kan leda till utbrändhet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur föräldrar till barn med typ1 diabetes upplever stress minst ett och ett halvt år efter diagnos samt vilket stöd de önskar att sjukvården kunde bistå med. Metod: För att utföra studien valdes en kvalitativ design. Författaren genomförde semistrukturerade intervjuer med sex mammor vars barn var i åldrarna tre till arton år. Intervjudata analyserades med en deduktiv innehållsanalys. Karasek och Theorells kravkontroll-stödmodell användes som en teoretisk referensram för studien. Resultat: Studien resulterade i tre kategorier samt elva subkategorier och det övergripande temat Arbetet Diabetes. Kravet att hantera de oförutsägbara och instabila aspekterna med barnets sjukdom kunde orsaka oro och stress hos föräldrarna, liksom sömnbrist samt omgivningens oförståelse och okunskap. Att lämna över kontrollen över behandlingen till barnet självt eller förskola och skola var också något som kunde medföra en belastning och stress hos föräldrarna. Partnern och sjukvården utgjorde ett viktigt stöd i vardagen. Tekniska hjälpmedel upplevdes som ett avlastande stöd, men som även kunde bidra till ytterligare stress. Föräldrarna var i regel nöjda med sjukvården men önskade mer förståelse på vissa områden samt en obligatorisk uppföljning hos psykolog. Det fanns även en önskan om att syskon skulle inkluderas mer i vården. Slutsats: Upplevelsen av stress hos föräldrar till barn med typ 1 diabetes varierade och påverkades av faktorer som krav, kontroll och stöd. Oro för situationer man inte kunde påverka och förutse liksom osäkerheten i att lämna över kontrollen till andra bidrog till upplevelsen av stress. Stöd från partner, sjukvård, tekniska hjälpmedel och sociala medier hade betydelse för upplevd stress och belastning. En ökad förståelse och förebyggande insatser behövs för att förbättra sjukvårdens omhändertagande av föräldrarna till barn med diabetes / ABSTRACT Background: To be a parent of a child type 1 Diabetes can be severally stressful. Even if the initial stress at diagnosis recedes, many parents experience a persistent psychological stress which can lead to burnout symptoms. Aim: The aim of the study was to describe how parents of children with type 1 diabetes experienced stress at least 1.5 years after receiving the diagnosis and what support they wanted from healthcare providers. Method: A qualitative design was used conducting semi structured interviews with six mothers whose children were between the ages of three to eighteen. The collected data was analysed by using deductive content analysis. Karasek and Theorell’s demands-controlsupport model was used as a theoretical framework for the study. Results: The study resulted in three main categories and eleven subcategories with the work Diabetes as an underlying theme. The demands of handling the unpredictable and unstable aspects of the child’s disease caused stress, as well as sleep deprivation and handling other people’s ignorance. Handing over the control of care to school staff or the children themselves was sometimes associated with frustration and stress. The parent’s partner and the health care providers were important support. Technical aids were perceived as an unburdening support, but could also create more stress. The parents were satisfied with the health care support in general but wanted more understanding in some areas as well as a mandatory follow-up with a psychologist. A need to include siblings in the care and follow-up was also mentioned. Conclusion: The experience of stress among parents of children with type 1 diabetes varied and was affected by demands, control and support. The concern about situations that were beyond their control and prediction created stress as well as the ability to hand over the control to others. The support from partners, health care providers, technical aids and social media was important for perceived strain and stress. Better understanding and preventive interventions are needed to improve the care of parents of children with diabetes.

Diabetes typ II är en kronisk sjukdom som ökar bland ungdomar. Fetma och övervikt ses som en bidragande faktor till att diabetes typ II ökar. Mer stillasittande och sämre kostvanor påverkar kroppen med insulinresistens och trötta insulinproducerande celler som till slut kan leda till diabetes typ II. Att som ungdom drabbas av en kronisk sjukdom kan upplevas som en turbulent tid i ungdomars liv. Familjens och samhällets stöd påverkar ungdomarnas levnadsvanor och deras val av livsstil. För att sjuksköterskan skall kunna arbeta preventivt med stöd och motivation samt sätta in rätt resurser måste sjuksköterskan veta vilka faktorer som främjar och hindrar följsamhet till de livsstilsförändringar som ungdomarna behöver göra. Bra kostvanor och regelbunden fysisk aktivitet kan bidra till att förebygga diabetes typ II. Syftet med denna studie är att beskriva faktorer som främjar och hindrar livsstilsförändringar hos ungdomar med diabetes typ II. Litteraturstudien innehåller tio artiklar, både kvalitativa och kvantitativa. Det framkommer av resultatet att familj och vänner spelar en avgörande roll i följsamheten till livsstilsförändringar. Att som ungdom ha tillgång till bra mat och att utöva fysisk aktivitet med vänner, ökade följsamheten hos ungdomen. Resultatet visar också betydelsen av att ungdomar vill vara som alla andra och inte känna sig annorlunda.

Diabetes typ 1 är en av de vanligaste kroniska sjukdomar hos barn. När barnet insjuknar i diabetes är det föräldrarna som bär huvudansvaret för behandlingen vilket är påfrestande för föräldrarna både fysisk och psykiskt. Föräldrarna uttrycker behov av stöd men kunskapen är begränsad om vad föräldrar upplever som stöd. Syftet med studien är att beskriva upplevelser av och önskemål om stöd för föräldrar till barn med diabetes typ 1. För att besvara syftet genomfördes intervjuer med 10 föräldrar. Intervjuerna transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Elo & Kyngäs modell och resulterade i två huvudkategorier: “Stödet från professionella” och “Stödet från omgivningen”. I resultatet framkommer vidare betydelsen av stödets tillgänglighet, vilka vårdpersonalens egenskaper som upplevs som stödjande, vikten av hur kunskap sprids, betydelsen av medicinsk-teknisk kompetens hos vårdpersonalen samt vikten av känslomässigt stöd föräldrarna får. Stödet av omgivningen diskuteras kring närståendestöd och stöd i skolan och barnomsorg samt möjlighet till föräldrastöd genom att träffa andra föräldrar. Sammanfattningsvis kan denna nya kunskap ligga till grund för en utveckling av sjukvårdens insatser genom att uppmärksamma föräldrarnas psykologiska behov av stöd. Att förebygga psykisk ohälsa bland föräldrar påverkar barnets behandlingsresultat positivt, något som verkar för den hållbara utvecklingen i sjukvården.

Diabetes typ 2 medför oftast förhöjda blodsockernivåer och om sjukdomen inte behandlas kan allvarliga komplikationer uppstå. Egenvård är mycket betydelsefullt för att bibehålla en jämn blodsockernivå. Livsstilsförändringar kan behöva göras vilket kan vara en stor utmaning för patienten. Sjuksköterskan har ett ansvar i att fungera som stöd samt ge god kunskap och försöka motivera patienter till god egenvård och därmed förebygga komplikationer. Även anhöriga utgör ett viktigt stöd och har en roll till att bidra till patientens förmåga att utföra egenvård. Syftet med studien är att beskriva den vuxna patientens upplevelser kring vad som främjar och hindrar egenvård hos patienter med diabetes typ 2. En litteraturstudie gjordes och 15 artiklar analyserades med hjälp av Fribergs modell. Resultatet visade både hindrande och främjande faktorer som påverkar egenvård. Faktorerna bestod av familj och sociala nätverk, kunskap, motivation och sjuksköterskans roll. I diskussionen diskuteras familj och sjuksköterskans stöd samt kunskap och motivation och det påvisas hur en fungerande egenvård främjas av dessa faktorer. Sjuksköterskans ansvarsroll för att patienten ska kunna göra livsstilsförändringar som krävs för patientens sjukdom och därmed bidra till en hållbar utveckling i vården, synliggörs.

Bakgrund: Diabetes typ 1 är en autoimmun kronisk sjukdom som har ökat i antal drabbade de senaste 20 åren. Kontroll av plasmaglukosvärdet är centralt för att kunna utföra behandlingsåtgärder samt minska risken för komplikationer. En del av sjuksköterskans roll är att bidra med information, stödja och ge råd. Hantering av diabetes typ 1 bygger på egenvård där sjuksköterskan genom individanpassning kan skapa motivation till förändring hos personer med diabetes typ 1. Syfte: Syftet var att beskriva hur personer med diabetes typ 1 upplever sitt dagliga liv Metod: Litteraturöversikt med induktiv ansats där 10 artiklar analyserades enligt Fribergs femstegsmodell. Resultat: Resultatet utmynnade i två huvudkategorier. Dagliga resurser, som efterföljs av underkategorierna behov av stöd från sjukvården, behov av socialt stöd och behov av kunskap. En diagnos som förändrar livet följt av underkategorierna vardagen struktureras och mental påverkan av egenvården. Resurser som stöd och kunskap beskrevs i relation till egenvård och det dagliga livet. Det framkom även att faktorer som struktur, ansvar och rädsla förändrades vid diabetes typ 1. Slutsats: Rädsla för hypoglykemi och bristande individualiserad vård var utmärkande bland deltagarna. Stöd och information kan utveckla möjligheten för sjuksköterskan att stötta personer med diabetes typ 1 i deras dagliga liv relaterat till egenvård. / Background: Diabetes type 1 is an autoimmune chronic disease wich has increased in number over the past 20 years. Control of the plasma glucose value is central to being able to perform treatment measures and reduce the risk of complications. Part of the nurse's role is to contribute information, support and advise. Management of diabetes type 1 is based on self-care where the nurse can, through individual adaptation, create motivation for change in people with type 1 diabetes. Aim: The aim was to describe how people with Type 1 Diabetes experiencing their daily life. Method: A literature review with an inductive onset, 10 articles was analyzed through Friberg’s five-step model. Results: The result culminated in two main categories. Daily resources, which are followed by the subcategories of need for healthcare support, the need for social support and the need for knowledge. A diagnosis that changes life followed by the subcategories everyday life is structured and mental impact of self-care. Resources like support and knowledge was described in relation to self-care and daily life. Factors of structure, responsibility and fear emerged to be changing in relation to diabetes type 1. Conclusion: Fear of hypoglycemia and lack of individualized care was characteristic throughout the result. Support and information can develop the opportunity for nurses to support people with type 1 diabetes in their daily lives related to self-care.