Syftet med denna uppsats är att undersöka hur SJ kommunicerar ut rätten till restidsgaranti till sina kunder via informationstexter publicerade på SJ.se. Detta gör jag genom att bland annat besvara frågorna: hur tilltalas mottagarna i texterna och på vilket sätt speglar texterna SJs policy som samhällsaktör, SJs roll inom allmänservice och som affärs- och vinstdrivande företag, sett i ljuset av de senaste årens avreglering av statliga företag i monopolställning. Som metod använder jag mig av Faircloughs kritiska diskursanalys och den interpersonella analysen. Materialet består av totalt tre texter från SJ som berör restidsgarantiersättningen. Resultatet visar att SJ växlar röstläge mellan att vara personlig och opersonlig. Inledningsvis speglas SJs kommunikation av ett personligt tilltal där SJ är ”vi” med resenären. Men ju längre texterna vecklar ut sig blir omtalet allt oftare ”SJ”,och ”vi”- omtalet används de gånger SJ framställer sig i positiv dager. Analysen av språkhandlingar visar att såväl text 1 som text 2 är påståendetunga. Många av påståenden är realiserade som erbjudanden där det går att urskilja två typer av erbjudanden: villkorserbjudanden och villkorslösa erbjudanden. Avslutningsvis diskuteras hur väl anpassade SJ är i sin roll som affärs- och vinstdrivande företag. Analysen tyder på att de många åren som statligt verk fortfarande verkar ha lämnat kvar spår i hur SJ kommunicerar.

Det här arbetet har undersökt hur sex gymnasielärare med olika ämnesprofil diskuterar ochsamtalar kring estetiska lärprocesser. Resultatet utgår från två fokusgruppsintervjuer på två olikagymnasieskolor i sydvästra Sverige. Syftet har varit att genom samtalen få en bild av hur lärarnakonstruerar och legitimerar estetiska lärprocesser i klassrummet samt att utifrån diskussionenidentifiera de diskursiva mönster som framträder i samtalen. Arbetet tar sitt avstamp isocialkonstruktionism och använder diskursanalys som vetenskaplig metod. I analysenframträder fyra diskurser kring vilka lärarna diskuterar de estetiska lärprocesserna. Av resultatetframgår att begreppet estetiska lärprocesser i sig är abstrakt och svåranvänt, kreativitet är iställetdet begrepp som lyfts fram och som anses eftersträvansvärt i all undervisning. Lärarna ser ocksåvariation som en viktig del av undervisningen i skolan, för att möta olika elevers och klassersbehov, men också för att variation är något bra i sig. Här blir den estetiska dimensionen ettpedagogiskt sätt bland flera som skapar variation och gör undervisningen roligare och merkreativ. Lärarna lyfter dock fram att den stoffträngsel som finns i kursplaner och kursmål gördet svårt att i praktiken arbeta så processorienterat och kreativt som man gärna skulle vilja ochatt det därmed finns en motsättning mellan pedagogiska idéer och den faktiska verkligheten. Ettfaktum som också skapar irritation och frustration hos vissa lärare som tycker att olikapedagogiska begrepp lanseras utan förankring i verkligheten.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur de abrahamitiska religionerna framställs i fyra läromedel i religionskunskap för gymnasiet, analysera likheter och skillnader mellan äldre och nyare läromedel samt analysera hur eurocentriska/orientalistiska och kristocentriska perspektiv tar sig uttryck i texterna.  Mitt material bestod av fyra läroböcker i religionskunskap för gymnasiet. Som metod använde jag mig av diskursanalys, vilken även fungerade som en teoretisk utgångspunkt. Övriga teoretiska begrepp som jag använde som analysverktyg är orientalism, eurocentrism och kristocentrism. Analysen av läromedlen visade att framställningarna av såväl judendomen som islam uppvisade ett orientalistiskt/eurocentriskt och kristocentriskt synsätt. Samma förhållande rådde i framställningarna av kristendomen. I läromedlen betraktades kristendomen som norm, vilket ledde till att kristendomen beskrevs ur ett inifrånperspektiv medan judendomen och islam i stor utsträckning beskrevs ur ett utifrånperspektiv. Samtidigt förknippades kristendomen genomgående och ensidigt med västvärlden medan judendomen och islam huvudsakligen representerade Mellanöstern, trots att samtliga dessa religioner idag är spridda över stora delar av världen. Den tydliga uppdelningen i väst och öst resulterade i ett ”vi och de”-perspektiv där ”vi” utgjordes av västerländska kristna och ”de” av judar och muslimer i andra, främmande, exotiska delar av världen. ”De” är allt som ”vi” inte är. Detta motsatsförhållande i kombination med generaliseringar och ordval i texterna fick judendomen och islam att framstå som främmande och annorlunda, även i de fall då i synnerhet islam beskrevs ur en svensk kontext. De fyra läromedlen uppvisade fler likheter än skillnader, vilket innebär att kristendomen haft en framskjuten plats i läromedel redan innan skolreformen 2011. De nyare läromedlen uppvisade dock en större medvetenhet kring kristocentriska perspektiv och försökte i högre grad beskriva judendomen och islam ur ett inifrånperspektiv, genom att i större utsträckning använda begrepp som anhängare av dessa religioner själva använder istället för kristna begrepp.

Facebook är idag världens största sociala nätverk och utgör en integrerad del i många människors liv. Facebook erbjuder en ny typ av interaktion där hela världen kan kopplas samman. En individ kan nå ut till flera hundra andra med hjälp av ett par knapptryckningar, det enda som krävs är en telefon eller dator med internetuppkoppling.  I och med Facebooks inträde i människors liv erbjuds också nya möjligheter för individen att skapa sin identitet vilket väckte vårt intresse att studera ämnet närmare. Vi har därför valt att undersöka: Hur väljer individer att konstruera sin identitet på Facebook?  Detta gör vi genom att analysera så kallade statusuppdateringar med diskursanalys. En statusuppdatering är ett kort meddelande som når ut till alla individens ”vänner” på Facebook och är ett relevant datamaterial för att studera identitetskonstruktion då det utgör en självpresentation som kan bekräftas på olika sätt. I vår studie fann vi sex subjektspositioner som beskriver hur individer konstruerar sin identitet på Facebook. Dessa var: Den lyckade, Den lustige, Den relationsorienterade, Den aktive, Den negative och Den kloke. Vi har också tittat på de tolkningsrepertoarer som kopplas till respektive subjektsposition samt vilka mekanismer individen använder då hon antar subjektspositionen. När vi presenterar vårt resultat har vi tagit hänsyn till responsen i form av antal ”gilla” kopplad till respektive subjektsposition och därmed funnit att subjektspositionerna Den lyckade och Den lustige var de mest accepterade samt att Den negative och Den kloke var de minst accepterade subjektspositionerna på Facebook.

No description available.

Ett barn som blir utsatt för övergrepp står inför flera utmaningar. För det första är det vanligt att barnet inte berättar för någon om det som hänt och på så sätt försvåras barnets bearbetning av övergreppet. För det andra har en rättsprocess ofta en mer eller mindre retraumatiserande verkan på barnet. När flera olika myndigheter, med inbördes skilda ansvarsområden och prioriteringar kopplas in på ett och samma fall är det inte ovanligt att barnet kommer i kläm. Barn har inte samma rättssäkerhet som vuxna då de står i mentalt underläge i alla situationer. Barnet är beroende av stödjande vuxna för att i rättsprocessen kunna hävda sina rättigheter. Barns utsatthet kan kanske aldrig helt utplånas men verkningarna därav kan förebyggas och dämpas. Olika myndigheter och instanser har olika idéer på hur detta arbete bör se ut. Regeringen via Justitieministern har valt att arbeta med så kallade Barnahus efter en inspirerande modell på Island. I Barnahuset samverkar myndigheterna för att tillgodose barnets bästa. Samverkan har också visat sig positiv vad det gäller lyckade utredningar, åtal och fällande domar av förövare mot barn. Diskursteori och diskursanalys lämpar sig mycket bra för djupare studier av texter som de vi har analyserat. Teorin i kombination med metoden är ett effektivt grepp vid textanalys.

Studiens övergripande syfte var att undersöka hur elever, lärare, specialpedagoger samt rektorer definierar begreppet särskilt stöd. Mer specifika frågeställningar var vilka diskurser som gick att identifiera, samt om dessa var i samspel eller i konflikt. Ytterligare en fråga var om det var möjligt att fastställa en dominerande diskurs. En kvalitativ metod användes i studien där samtliga deltagare lämnade brevsvar som analyserades utifrån Laclau och Mouffes diskursteori. I studien deltog sju elever, sju lärare, tre specialpedagoger samt fem rektorer. Resultatet har analyserats utifrån ett dilemmaperspektiv som innebär att snarare än att hitta lösningar som är rätt eller fel, är syftet att lyfta problematiska frågor till diskussion och undersöka hur aktörer ser på dilemman ur olika perspektiv. Resultatet visade att samtliga aktörers svar kunde delas in i sju olika teman: en tidsaspekt, rumsaspekt, aktörsaspekt, innehållsaspekt, orsaksaspekt, känsloaspekt samt en juridisk aspekt. Grupperna skilde sig åt då eleverna saknade en juridisk aspekt i sina svar medan lärarna inte uttryckte en rumsaspekt. Specialpedagogernas svar gav inte uttryck för en känsloaspekt. Eleverna var mer samstämmiga i sina beskrivningar av särskilt stöd, medan det i de övriga gruppernas svar fanns stor variation i definitionerna. De diskurser som återfanns var en emotionell, pedagogisk, medicinsk, juridisk samt en expert-diskurs. Den diskurs som dominerade var den pedagogiska diskursen som förekom i samtliga gruppers svar men därefter skiljde det sig åt. Förekomsten av de övriga diskurserna visade att begreppet särskilt stöd är problematiskt i flera aspekter, då olika diskurser ger uttryck för olika perspektiv på hur det särskilda stödet ska ges och av vem. Motsättningen mellan den emotionella och juridiska diskursen innebär ett stort dilemma, då särskilt stöd för elever berör självförtroende och självkänsla medan det för övriga grupper samtidigt handlar om kompetens, organisation och resurser. Samtliga grupper beskrev särskilt stöd i ett motsatsförhållande till den ordinarie undervisningen vilket påvisade dilemmat med särskiljning samt skillnaden mellan pedagogik och specialpedagogik.

No description available.

Den föreliggande studien av Nya språket lyfter syftar till att undersöka vilka skriftspråksdiskurser (Ivanič, 2004; Liberg & Säljö, 2010) som konstitueras i diagnosmaterialet samt att jämföra talet inom dessa diskurser med hur man inom olika forskningstraditioner ser på språk och språkhandlingar. Det analytiska rastret i den diskursanalys som genomförts av Nya språket lyfter har utgjorts av Ivanič uppdelning av språk och språkhandlingar i fyra lager: texten och dess formaspekter, läsarens och skrivarens kognitiva processer, den sociala kontexten för läsandet och skrivandet samt sociopolitiska aspekter av helheten. Resultatet visar att bedömningsdelen i materialet i stor utsträckning fokuserar på formaspekter av elevernas läsande och skrivande samt elevernas kreativa handlande. Men resultatet visar också att materialet beskriver en undervisning där läsande och skrivande sätts in i ett vidare sammanhang och olika sociala kontexter för läsandet och skrivandet lyfts fram. I den avslutande diskussionen behandlas bland annat frågan om en lärare kan komma att uppfatta och även använda diagnosmaterialet olika beroende på vilken forsknings- och undervisningstradition han eller hon anser sig höra hemma inom, exempelvis en tradition som fokuserar på formaspekterna, en som fokuserar på de sociala kontexterna eller en som fokuserar på flera av dessa aspekter.