“Doctor Moreau and The Hunt for The Ethical Figure. From unsuccessful man-making to respectful relations with Jacques Derrida, Donna Haraway and H. G. Wells” In H. G. Wells’ science fiction novel, The Island of Doctor Moreau (1896), a scientist on a remote island in the Pacific Ocean attempts to create humans from animals. Wells draws on Charles Darwin’s theories on the origins of species and the descent of man to create a horror story in which the uniqueness of the human is called into question. This study uses the novel to investigate the re-emergent interest in human-animal relations, within the natural sciences as well as the arts and humanities, in the past twenty years. In what is often termed “the Animal Turn,” theorists such as Jacques Derrida and Donna Haraway, who are at the centre of this study, have dedicated a significant amount of their work to the animal question and in particular to the ethics of inter-species relationships. Furthermore this essay stages the interaction of fiction and theoretical discourse in an analysis that probes challenges inherent to the relations of humans to other species, such as the practice of eating meat, the killing of animals, and animal rights. Moreover, it considers how the figure of the animal has been used to define the human, as well as to dehumanize people in the justification of abuse and persecution. However, human-animal ethics also has positive connotations, discussed through the figures of positivity and possibility in play, sharing, contact and responsive responsibility. Taking its inspiration from Karen Barad’s method of diffraction, this study foregrounds new pattern-making while exploring how Derrida’s and Haraway’s strategies for formulating a new ethics are present in their use of tropes and figures. / Science fiction-romanen The Island of Doctor Moreau skrevs 1896 och handlar om hur en vetenskapsman på en avlägsen ö i Stilla havet försöker skapa människor av djur. Författaren H. G. Wells inspirerades av Darwins teorier om arternas uppkomst till att skriva en skräckberättelse där mänsklighetens unikhet sätts ur spel. Den här studien använder Wells text i syfte att undersöka hur relationen mellan människor och andra arter har kommit att få ett nytt intresse inom en mängd olika vetenskapliga, praktiska och konstnärliga ämnen i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, något som har kommit att kallas ”The Animal Turn”.  I centrum för studien återfinns teorier formulerade av filosofen Jacques Derrida och den feministiska vetenskapsteoretikern och biologen Donna Haraway. Båda två har ägnat stor del av sina respektive arbeten åt djurfrågan, framför allt med enträget intresse för hur ett etiskt förhållande mellan arter kan se ut. Studien låter romanen och de teoretiska texterna samverka i en analys som diskuterar utmaningar i människa-djur-relationer – som köttätande, dödande och rättigheter. Människan har till exempel använt sig av djuret för att definiera sig som människa, men också för att dehumanisera andra människor, och därmed kunnat utnyttja eller våldföra sig på dessa människor. Men människa-djur-etiken har också positiva aspekter: kontakt över språkgränser, att tillsammans utgöra världsmedborgare som alla består av och är beroende av varandra, att dela lek och arbete, att se och upptäcka den andre.  Med inspiration från Karen Barads användning av metoden diffraktion vill den här uppsatsen utforska Derridas och Haraways strategier för att formulera en ny etik genom bruket av figurer och troper.

In reading The story of Edgar Sawtelle, this essay applies posthuman studies with animal studies and disability studies to analyse how the communication between species occur and how boundaries are expanded. Non-verbal language is closely examined and argued to be just as viable as verbal language in the making of relationships and subjects in literature. By applying posthumanism, biological research and a non-anthropocentric way of thinking one can evolve from the notion that humans are the only subjects which matter, something that has been verified because non-human animals never have been given a voice or an acknowledgment of a language. What happens in a novel when the main protagonist is lacking the ability to speak verbally, when verbal language is what has constructed human exceptionalism over all the other species? / Denna uppsats tillämpar posthumanistiska studier med djurstudier och funktionshinder-studier för att analysera hur kommunikationen mellan arter äger rum och expanderar gränser i David Wroblewskis roman The Story of Edgar Sawtelle. Icke-verbalt språk undersöks och argumenteras vara lika betydande som verbalt språk vid skapandet av relationer och subjekt i litteratur. Genom att applicera posthumanism, biologisk forskning och ett icke-antropocentriskt sätt att tänka kan man avveckla tanken om att människan är det enda subjekt som räknas, detta är något som enbart verifierats eftersom icke-mänskliga djur aldrig fått någon agens eller bekräftande att de har rätten till en röst. Vad händer i en roman när protagonisten saknar förmågan till verbalt språk, när det verbala språket är central som verkning i mänsklig exceptionalism?

The following essay investigates the artificial magic environment in two fairy tales with similar tropes and themes, to find out if the magic is necessary for the growth of the characters. The ecocritical movement constitutes the essay’s theoretical background in order to shine a light on the physical nature that has been slightly neglected when it comes to discerning the inner nature of the heroines in these stories. By employing theoretical concepts from animal studies, the essay also examines the relationship between animals and humans for the purpose of including the portrayal of animals in an expanded view on nature. The major conclusion of the essay is that magic can both help and hinder the protagonist’s journey to maturity. Furthermore, these fairy tales portray different methods of downgrading animals, but they also challenge an anthropocentric view of the world.

This thesis investigated the representation of horses in the video games Star Stable 1: Autumn Riders and Dragon Age: Inquisition from an ecocritical lens. It applies the method of close reading to the game research field to analyse the representation of horses in video games and how that representation can be objectifying. The study finds that by framing horseback riding as the primary aspect of the horses the game design in these two games prioritises an anthropocentric view, where horses are modelled after their value to humans. This game design perspective can be seen in the lack of non-riding related behaviours, lack of non-rideable horses and in the interfaces and language use found in the games, as well as the extradiegetic horse call mechanic used in Dragon Age: Inquisition. Star Stable 1: Autumn Riders includes some game design choices that portray a greater feeling of subjectivity in horses. Some ways it does this is by modelling autonomy in horses by avoiding perfect obedience in riding mechanics or including player affordances related to the care of horses. The conclusion points to that by representing horses as subjects rather than objects game designers can encourage a game feeling of respect and cooperation in players, as well as the potential for future research of horses in games to study emotional game design. / Denna studie har undersökt representationen av hästar i spelen Star Stable 1: Autumn Riders och Dragon Age: Inquisition genom ett ekokritiskt perspektiv med hjälp av närläsning, samt hur representationen av hästar kan vara objektifierande. Genom att framställa ridning som det primära med hästar så prioriterar speldesignen en antropocentrisk vinkel där hästens värde kopplas till vad de kan göra för människan. Detta perspektiv kan ses i bristen på beteenden hos hästen som inte kan kopplas till ridning, bristen på icke ridbara hästar samt i spelens gränssnitt och språkbruk. I Dragon Age: Inquisition kan det även ses i spelets extradiegetiska “call mechanic”. Star Stable 1: Autumn Riders inkluderar viss speldesign som representerar subjektivitet i hästar, till exempel porträtterar spelets hästars autonomi genom att inte låta hästarna lyda spelaren till fullo samt att inkludera alternativ för spelaren angående hästomsorg. Studiens slutsats poängterar att genom att representera hästar som subjekt snarare än objekt så kan speldesigners skapa en spelkänsla av respekt och samarbete hos spelaren och att det finns utrymme för framtida studier av hästar i spel att forska om emotionell design.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur relationen mellan människa och djur framställs i den samtida realistiska litteraturen för att diskutera motsägelsefulla etiska aspekter av djursynen i den industrialiserade delen av världen. Genom att i analysen av romanen Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler utgå från djurstudier är ambitionen att synliggöra och ifrågasätta rådande normer kring djursyn. Fowler illustrerar hur en nära relation till ett annat djur kan skapa medkänsla för andra levande varelser, påverka livsval och förändra sättet vi agerar på. Genom att minska distanseringen arterna emellan och leva med andra djur kan människan få en mer empatisk djursyn och förlegade idéer om att utnyttja djur kan ifrågasättas. Fowlers roman visar att olikheterna mellan arter snarare handlar om uppträdande än om beteckning, vilket öppnar för en diskussion kring multiarter. Det framgår också att språket saknar förmågan att spegla verklighetens rikedom och komplexitet när det rör sig om identitet. / The purpose of the thesis is to examine how the relation between human and animal is depicted in the contemporary realistic literature and to discuss contradictory ethical aspects of the Western view of animals. Using Animal Studies, the analysis of the novel We Are All Completely Beside Ourselves by Karen Joy Fowler questions the prevailing norms around the view of animals in our society. Fowler’s novel illustrates how a close relationship with another animal can create compassion for other living beings, influence the choices we make and may change the way we act. By reducing the distance between species, humans can develop a stronger understanding for animals and start to question norms and outdated ideas about exploiting animals. Fowler’s novel shows that the differences between species concerns behavior rather than designation, which opens up for a discussion about multi-species. It is clear that language lacks the ability to reflect the richness and complexity of reality when it comes to identity.

Uncontainable Life: A Biophilosophy of Bioart investigates the ways in which thinking through the contemporary hybrid artistico-scientific practices of bioart is a biophilosophical practice, one that contributes to a more nuanced understanding of life than we encounter in mainstream academic discourse. When examined from a Deleuzian feminist perspective and in dialogue with contemporary bioscience, bioartistic projects reveal the inadequacy of asking about life’s essence. They expose the enmeshment between the living and non-living, organic and inorganic, and, ultimately, life and death. Instead of examining the defining criteria of life, bioartistic practices explore and enact life as processual, differential, and always already uncontainable, thus transcending preconceived material and conceptual boundaries. In this way, this doctoral thesis concentrates on the ontology of life as it emerges through the selected bioartworks: “semi-living” sculptures created by The Tissue Culture and Art Project and the performance May the Horse Live in Me (2011) by L’Art Orienté Objet. The hope is that such an ontology can enable future conceptualisations of an ethico-politics that avoids the anthropocentric logic dominant in the humanities and social sciences. / Otyglat liv: Biokonst och biofilosofi undersöker hur biofilosofisk praktik och biokonst, alltså tänkande genom samtida hybrida konstnärliga-vetenskapliga praktiker, kan bidra till en mer nyanserad förståelse av liv än vad vi vanligtvis möter i akademiska diskurser. Med utgångspunkt i ett feministiskt deleuzianskt perspektiv, och i dialog med samtida biovetenskap, pekar biokonstnärliga projekt på det otillräckliga i att ställa frågor om livets innehåll. Projekten tydliggör istället hur det levande och det icke-levande, det organiska och oorganiska, precis som liv och död, är sammanflätade. Istället för att sätta upp fasta kriterier för liv undersöker och framställer biokonstnärliga praktiker liv som en differentiell process, i sig omöjlig att fastställa och därmed något otyglat, som överskrider uppsatta gränser mellan det materiella och föreställda. Följaktligen fokuserar föreliggande avhandling på livets ontologi så som den framträder i ett urval av biokonstnärliga arbeten: ”semi-levande” skulpturer skapade av The Tissue Culture and Art Project, samt performance-konstverket May the Horse Live in Me (2011) av L’Art Orienté Objet. Förhoppningen är att en sådan ontologi kan möjliggöra framtida begreppsliggöranden av en etisk politik som undviker den antropocentriska logik som dominerar humaniora och samhällsvetenskap idag.

This thesis, Birdpoetic Worlds: Sensing the more-than-human worlds through Nina Södergren’s bird poems, analyses a selection of poems by Swedish poet Nina Södergren (1924–2015) from the collection Högt ärade trana: Nya dikter och urval av tidigare poesi* (2012),  through the lens of ecocriticism and animism. The aim is to identify and explore how her bird poetics can function as an invitation to sense a relational experience and interconnectedness with the more-than-human world, especially through attentiveness. Examples of bird poetry by a small selection of different poets will be explored to provide a broader context of the genre. The analyses will be followed by reflections about going beyond the written human language, transitioning from reading to listening, immersing in nature’s soundscapes, and experiencing it attentively firsthand. It explores the different linguistic, poetic, and embodied approaches, and what these mean for interconnectedness will be discussed. The entrance point to the contextual review is The Bird Symphony by Nils Aslak Valkeapää. * Translated: Highly honored crane: New poems and a selection of earlier poetry. / Denna uppsats, Birdpoetic Worlds: Sensing the more-than-human worlds through Nina Södergren’s bird poems, analyserar ett urval av dikter av poeten Nina Södergren (1924–2015) från samlingen Högt ärade trana: Nya dikter och urval av tidigare poesi (2012), genom en ekokritisk och animistisk lins. Syftet är att identifiera och utforska hur hennes fågelpoetik kan fungera som en inbjudan att känna en relationell upplevelse och samhörighet med den mer-än-mänskliga världen, särskilt genom uppmärksamhet. Som en kort bakgrund presenteras exempel på fågelpoesi av olika poeter. Efter analysen finns en reflektion kring att gå bortom det litterära mänskliga språket, genom övergången från att läsa till att lyssna och fördjupa sig i naturens ljudlandskap, att uppmärksamt uppleva dem på egen hand. Den utforskar de olika språkliga, poetiska och förkroppsligade tillvägagångssätten och vad dessa betyder för samhörigheten diskuteras. Ingången till den kontextuella genomgången är Fågelsymfonin av Nils Aslak Valkeapää.