Denna uppsats handlar om autenticiteten i bokbinderiverkstaden på Skansen som immateriellt kulturarv. I uppsatsen analyseras hur autenticitet förmedlas i hantverket och hur det skapas autentiska upplevelser på platsen. Autenticiteten bevaras i hantverket och förmedlas och kommuniceras av hantverkarna. Detta förmedlingssätt förändras över tid. Autenticiteten överfördes mellan generationer genom de yrkesverksamma hantverkarna. Detta sätt analyseras inom dagens globala kontext, genom att jämföra med överföringen av hantverkskunskap inom japansk immateriellt kulturarv. Skansen är idag mer medveten om hantverkets kunskap och autenticitetsöverföring i museiverksamheten. Deras medvetenhet är ett sätt att bevara hantverkets autenticitet och att anpassa det till förändringar i samhället.

Mitt examensprojekt är ett visuellt utforskande av samband och kopplingar mellan kreativitet och psykisk ohälsa, och om att försöka tänka bara på jordgubbar.Det är ett sorgearbete, en samling, ett experimenterande med materialitet, ett prövande av olika tekniker, ett undersökande av stereotyper och ett försök till att djupdyka i och kommunicera om något som många lever eller har levt med men inte vill, eller kan tala om.

Mitt examensarbete är ett utforskande av skogsgläntan. Med skogsglänta syftar jag delvis på den faktiska fysiska platsen men även ett sinnestillstånd, en mental plats, som jag starkt förknippar med skogen. Denna mentala plats kan beskrivas som ett djupt inre lugn och acceptans - en tidlös närvaro befriad från självmedvetenhet, rationalitet och norm. Projektets process har formats av ett sökande efter sätt att uppleva detta även utanför skogen och en vilja att frigöra min kreativa process från tidigare inlärda mönster och idéer. Med skogsgläntan närvarande i tankarna har jag arbetat förutsättningslöst och intuitivt för att potentiellt skapa en grogrund för något visuellt oförutsägbart och symboliskt att växa fram.

No description available.

Det här projektet berör människor som är engagerade i kreativt hantverk i sin hemmiljö, och de särskilda utmaningar de står inför. Arbetet har genomförts i enlighet med designprocess. Med en grund i enkätstudier, personliga intervjuer och observationer har en djupare förståelse för användargruppens situation och behov kunnat skapas. Genom sätta i målgruppens perspektiv i fokus har en iterativ process av generering och utvärdering kunnat genomföras och återkopplastill användare för att kunna säkerhetsställa arbetets riktning. Designarbetet har resulterat ett förslag på en produkt som är ämnad att underlätta kombinationen av levnadsmiljö med den miljö som gynnar användarens kreativa skapande.  Den resulterande lösningen erbjuder en möjlighet att kunna förvara redskap och annat material,överblickbart i anpassad ordning inom en armlängds avstånd. Samtidigt är det enkelt att gömma innehållet och flytta undan möbeln när ytan behövs till andra delar av vardagen. Anpassningsbarhet och flexibilitet har varit grundläggande krav för att användaren både skall få maximal nytta och kunna fortsätta använda produkten även när hens behov ändras. Detta är mycket viktigt för att kunna göra en produkts livscykel ekologiskt försvarbar. Konstruktionen är skapad för att ge produkten en bra potential att kunna vidareutvecklas för en effektiv och klimatvänlig produktion.

Detta projekt beskriver skapandet av en levande plats i en landsbygdsmiljö som fungerar som lärandemiljö, rekreationsområde och mötesplats för såväl långväga besökare som boende i närområdet. Platsen är en destination och aktiverar såväl naturen som kulturmiljön i området och områdets historia, som produktivt område tillhörande det tidigare närliggande tegelbruket, har fått en central roll i den tilltänkta verksamheten som ska tillföras området - Lerateljén.  Lerateljén är en plats för kreativt skapande, utbyte och utveckling med inriktning på naturlera - det material som människan sedan länge vet finns i marken i just detta område. Lerateljén inrymmer bland annat rum för hantverksarbete med lera, en konsthall, ett café, en konferensdel liksom mötesrum och arbetsplatser. En spännande gestaltad vandring om ca 3 km genom fantastisk natur har även tillförts området liksom tre utsiktsplatser med utsikt över den vackra sjön Lersjön. Målet med detta projekt är att få människor i en digital och urban tid att vistas mer i den rika natur som finns på platsen och samtidigt få en större förståelse för och anknytning till densamma. I en tid som för många är starkt präglad av den allt mer omfattande digitala världen kan en längtan efter fysiskt arbete och hantverk finnas och kanske kan denna längtan stillas genom att vistas i Lerateljén. Verksamheten har sin utgångspunkt i den lokala historien och områdets naturliga förekomst av naturlera. Förhoppningsvis kan projektet även bidra till en ökad förståelse och ett större engagemang för naturens resurser och vad hållbar produktion - konsumtion innebär. / This project describes the creation of a vivid environment in a rural setting that functions as a place for learning, recreation and meetings. The place is a destination and activates both the nature and the cultural environment in the area and the history of the place, as a productive area belonging to the former nearby brickyard, has been given a central role in the project. Lerateljén is a place for creative work and exploration with focus on natural clay - the material that exists naturally in the soil in this particular area. Leratljén houses, among other things, rooms for handicraft work with clay, an art gallery, a café, a conference area as well as meeting rooms and workplaces. A 3 km hike through fantastic nature has also been designed as well as three viewpoints overlooking the beautiful lake Lersjön. The goal of this project is to make people in today's digital and urban world spend more time in the nature and at the same time gain a greater understanding of and connection to it. In a an increasingly extensive digital world, a longing for physical work and crafts may have intensified and perhaps this longing can be stilled by visiting Lerateljén. Hopefully, the project can also contribute to an increased understanding of the nature and what sustainable production - consumption means.

The informants say in the interviews that when it was finished with all the heavy daily duties and everyday things, the knitting was brougt out. That is perhaps what is the connection to today's knitting, that the everyday fades a little, one's monotonous work, one's state of health, whatever it is, maybe knitting frees us from it and gives us a new spirituality, a new liberating space where our creation achieves something free, without musts, a space where we can create as we want and feel free. A way to move from the thought to the hand, from thinking to doing, a way to rest from stressed minds. The knitting is concrete, something is created, perhaps something to be proud of, visible productivity, what remains.

Väven grundar sig i nyfikenheten för vad som sker i konstnärernas ateljéer och utforskandet i hur ett rum som ofta upplevs som slutet kan vävas samman med aktiviteten i ett hus för folket.  Projektet är placerat söder om Ösmo i Nynäshamns kommun och innefattar ett konsthantverkscentrum där konstnärer får utrymme att producera, leva och lära i samverkan med publika rum och husets besökare. I programmet ryms  konstnärsbostäder för de 12 residerade konstnärerna och deras familjer, verkstäder inom keramik, textil, glas, metall, trä samt två skrivarstugor. Verkstäderna är ständigt närvarande i gestaltningen och har utformats för att låta besökare ta del av konstnärernas arbete, både visuellt och aktivt genom utbildningslokaler, galleri och butik. Syftet med projektet Väven är därmed att undersöka hur ett konsthantverkscentrum som både är utformat för utövarna och besökarna kan se ut samt hur konsten via projekt som dessa kan nå nya grupper och skapa mervärde till en plats. / The project aims to investigate how a house for culture, with a focus on arts and crafts, can be combined and integrated with a house for the people, and to explore how art and culture can reach new groups in smaller cities through projects like this.

I denna uppsats analyseras ritualer, aktörer och det materiella på ett stickcafé beläget i ett mindre samhälle på Sveriges landsbygd. Dessa element betraktas, i uppsatsen, som ett sätt att skapa gemenskap, där gemenskapen träder fram genom dessa aspekter.  Syftet med uppsatsen var att undersöka hur relationer, både mellan människor, och människor och material, bidrar till ett skapande av gemenskap, samt hur de praktiseras. De frågor som behandlas i uppsatsen är följande: Vad finns det för praktiker inom stickcaféet? Vilka olika aktörer finns inom gruppen, mänskliga och icke-mänskliga? Hur framställs gemenskap utifrån dessa praktiker? Uppsatsens metod och material bygger på deltagandeobservationer, samt intervjuer med personer som medverkar på stickcaféet. Den teoretiska grunden är en aktör-nätverksteoretisk ram och ritual som analysverktyg. Resultatet visar att flera olika aspekter är beståndsdelar som gestaltar stickcaféet både som ritual och som gemenskap. Rituella praktiker bildar upprepning och sammanhang på stickcaféet. Dessa praktiker skapar även kraftfält som stärker samhörigheten och gemenskapen mellan gruppmedlemmarna. Det materiellas agens visar sig även ha en central betydelse i stickcaféets gemenskap. Resultatet är viktigt för att få en djupare förståelse för gemenskapens olika beståndsdelar på detta stickcafé.

Biokomposit är ett material som har stor potential att ersätta plastprodukter i framtiden. Med ett innehåll av träfibrer och växtbaserad plast är det både biologiskt nedbrytbart och fullt möjligt att återvinna. I det här projektet undersöks materialet biokomposit i samklang med additiv tillverkning, 3D-print. Syftet är att undersöka materialets estetiska potential, och visa möjligheter inom en tillverkningsteknik som inte håller samma status som exempelvis formsprutning. Författaren vill framhäva det som många skulle se som defekter i en tillverkningsprocess, för att ge komplement till Studio Tabos rotationssymmetriska armaturer. En fokusgrupp har varit till stöd i beslutstagande, och processen har varit experimentell med strikta ramar och mål.  Det intressanta är inte hur man kan skriva ut ett objekt, utan det är varför. Är det för massproduktion av kommersiella produkter som kräver perfektion, så är inte additiv tillverkning rätt väg att gå. Är det för att göra en mindre kollektion, i en produkt där tekniken estetiskt tillför någonting kan tekniken i stället vara en fördel. Framtiden ser ljus ut för nya produkter och det finns mer att utforska i ämnet.