Syftet med studien var att undersöka om det fanns ett samband mellan specifika personlighetsegenskaper, copingresurser, tidigare stressorer och uppkomsten av idrottsskador hos aktiva lagidrottare i åldrarna 16-20. Insamlingen av data skede via ett icke slumpmässigt urval då idrottsgymnasium och idrottsföreningar blev utvalt kontaktade. Sammanlagt utfördes två mätningar där första mätningen utfördes 4-5 veckor efter första tillfället där tränare och ledare skulle rapporta de idrottsskador som uppkommit sen den första mätningen genomfördes. Det slutgiltiga urvalet bestod av 94 idrottare varav 61 manliga (M=16.74, SD=0.83) och 33 kvinnliga (M=17.40, SD=1.31). De idrotter som inkluderades var fotboll (n=36), handboll (n=27), ishockey (n=23) och baseboll/softboll (n=8). Resultatet visade att negativa livshändelsestressorer var den enda psykologiska riskfaktorn som hade ett signifikant samband med idrottsskador. Baserat på resultatet från föreliggande studie rekommenderas fortsatt forskning inom området för att kunna kartlägga hur psykologiska faktorer förhåller sig till uppkomsten av idrottsskador för att bättre kunna förebygga idrottsskador genom exempelvis utbilda idrottare och tränare. / The purpose of the study was to investigate whether there was a relationship between specific personalitytraits, coping resources, history of stressors and the occurrence of sports injuries in active team athletesaged 16–20. The data was collected from a non-random sample due to sport high schools and sportassociations were selectively contacted. A total of two measurements were performed where the firstmeasurement was in form of a questionnaire that the participants would answer while the secondmeasurement was performed 4–5 weeks afterwards where the coaches/leaders would report the sportinjuries that had occurred since the first measurement was performed. The final sample consisted of 94athletes, of which 61 were male (M = 16.74, SD = 0.83) and 33 were female (M = 17.40, SD = 1.31). Theteam sports included were football (n = 36), handball (n = 27), ice hockey (n = 23) and baseball/softball(n = 8). The results showed that negative history of stressors was the only psychological risk factor thathad a significant relationship with sport injuries. Based on the results from the present study furtherresearch is recommended in the field, to be able to address how psychological factors relate to theoccurrence of sport injuries to better prevent sport injuries, for example by educating athletes andcoaches.

Bakgrund: Nickningar är en stor del av fotboll. Studier som framkommit de senaste åren har visat på långsiktiga risker med nickningar. På grund av det har bland annat England och USA infört restriktioner för att reducera dessa risker. I Sverige finns idag inga restriktioner men spelreglerna är anpassade för att bollen ska vara på marken så mycket som möjligt hos spelare under 13 år.  Syfte: Att beskriva fotbollstränares tankar och upplevelser av nickningsrelaterade huvudtrauman inom svensk barn- och ungdomsfotboll samt hur det kan förebyggas. Metod: En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats samt en kvalitativ innehållsanalys. Åtta fotbollstränare för barn- och ungdomar mellan 10-13 år intervjuades.  Resultat: Innehållsanalysen resulterade i fyra huvudkategorier; “Tränarens tankar om nickningsrelaterade huvudtrauman”, “Faktorer hos barn och ungdomar som påverkar risker med nickningar”, “Stödet tränaren får i det skadeförebyggande arbetet”, “Det skadeförebyggande arbetet”. Vardera huvudkategori innefattar två till fyra underkategorier. Konklusion: Informanterna ansåg sig varken ha stor kunskap om eller erfarenhet av skador relaterade till nickningar. Det fanns en önskan om att få mer kunskap på området. Informanterna lyfte Svenska Fotbollförbundet som en viktig aktör i både kunskapsspridning och i det skadepreventiva arbetet.

Bakgrund: Hjärnskakning i idrott är vanligt och det finns etablerade riktlinjer för identifiering, hantering och rehabilitering. För tidig återgång till idrott kan medföra risker. Kvalitativ forskning om idrottares upplevelser och erfarenheter av och om idrottsrelaterad hjärnskakning har ej påträffats. Syfte: Att undersöka hjärnskakningsdrabbade idrottares upplevelser och erfarenheter om hjärnskakning inom idrott samt återgång till idrottsaktivitet efter skadehändelsen. Metod: Data insamlades från fem idrottare med hjälp av semistrukturerade intervjuer som analyserades med hjälp av innehållsanalys. Resultat: I studien framkom tre teman; ”Föranledd vårdkontakt”, ”Motiverande och hindrande faktorer för återgång till idrott”, samt ”Resonemang kring hjärnskakning” som innefattade bland annat att idrottarna upplevde undermålig information från vården gällande återgång till idrott efter hjärnskakning och att tränare hade bristande kunskap om omhändertagande vid idrottsskada. Idrottarna uppfattade ett behov av ökad kunskap. Stöttning och förståelse för idrottarens situation från omgivningen påverkade positivt för återgång medan press och rädsla för en ny hjärnskakning hämmade. Konklusion: Föreliggande studie har uppnått syftet att undersöka hjärnskakningsdrabbade idrottares upplevelser och erfarenheter om hjärnskakning samt återgång. Resultaten ökar förståelsen för idrottare som råkar ut för hjärnskakning i idrottssammanhang. Ytterligare forskning behövs för att bilda uppfattning om läget av idrottsrelaterad hjärnskakning i Sverige. / Background: Concussion in sport is common and there are established guidelines for identification, management and rehabilitation. Premature return to play may be dangerous. Qualitative research on athletes' experiences on sport-related concussion has not been found. Objective: To examine concussed athletes' perceptions and experiences about concussion in sports and return to play after their concussion. Method: Data was collected from five athletes using semi-structured interviews and was analyzed through content analysis. Results: Three themes emerged; "Cause for health care", "Motivations and hindrances on return to play", and "Reasoning about concussion”. They included for instance that athletes experienced poor information from health institutions regarding return to play, and coaches had insufficient knowledge of sport-injury management. The athletes perceived a need for increased knowledge. Support and understanding for the athlete's situation had a positive impact on the return to play while pressure and fear of a new concussion inhibited return to play. Conclusion: The objective to examine concussed athletes' perceptions and experiences about concussion in sports and return to play, has been achieved. The results increase our understanding for athletes who sustain concussions in sports. Further research is needed to form an estimation of ​​the extent of sports-related concussions in Sweden.

Aim Recent studies of Swedish track and field athletes have shown that there is a substantial risk of injury. None of these studies have investigated the potential role of how athletes perceive their injury risk, and how it may play a part in the occurrence and prevention of sport injures. The aim of the study was to explore how Swedish track and field athletes perceive their injury risk, and examine the potential correlation with prior injury experience using a quantitative design. Method The sample comprised 69 Swedish junior elite track and field athletes. The athletes filled out a two-part online questionnaire. The first part requested relevant personal information including gender, track and field event and previous injuries in the past 12 months; the second part consisted of "The Perception of Risk of Injury Scale", but modified accordingly to the targeted sport. For the statistical analysis, the R version 3.5.2 software was used and the results were analyzed with the Mann-Whitney U-test and Spearman's non-parametric test. Results 52 out of the 69 athletes in the study reported at least one injury during the past 12 months, and the most commonly reported period of time lost due to injury was between eight and 28 days. Non-significant results (p=0,095) were found between gender and perceived injury risk. If an athlete reported more than one injury in the past 12 months, they perceived their re-injury risk (p<0,025) to be higher. Significant results were found between perceived injury risk and the severity of the injury (p<0,006), with a negative correlation (r=-0,32). When the severity of the injury increased, the tendency of perceived injury risk decreased. Conclusions A history of previous injury has a small correlation to perceived injury risk. This study comes one step closer to understanding the potential impact of perceived risk of injury on occurrence of actual injury. With this knowledge, it may be possible to reduce the negative perceptions concerning re-injury in athletes with higher perceptions of injury risk. Finally, awareness of reinjury should be increased among athletes with a history of severe injury. / Syfte Studier inom Svensk Friidrott har visat att friidrottare löper en påtaglig skaderisk. Inga av dessa studier har studerat den potentiella rollen av hur skadefria friidrottare uppfattar sin skaderisk eller hur det kan påverka skadeförekomst och prevention. Syftet med studien var att undersöka förekomsten av uppfattad skaderisk hos svenska friidrottare på elitnivå samt att undersöka den potentiella korrelationen med skadehistorik. Metod Totalt inkluderades 69 juniorer på elitnivå inom Svensk Friidrott. Friidrottarna fyllde i en tvådelad webbaserad enkät. Första delen bestod av bakgrundsfrågor som inkluderade kön, friidrottsgren och skadehistorik de senaste 12 månaderna. Den andra delen innefattade ”The Perception of Risk of Injury Scale”, modifierad för att passa idrotten friidrott. Till den statistiska analysen användes statistikprogrammet R version 3.5.2 och resultatet analyserades med Mann-Whitney U-test samt Spearmans icke parametriska test. Resultat 52 av de 69 inkluderade friidrottarna rapporterade minst en skada under de senaste 12 månaderna och vanligaste skattad frånvarotid på grund av skada var åtta till 28 dagar. Ingen signifikant skillnad (p=0,095) påvisades mellan kön och uppfattad skaderisk. Friidrottare som rapporterade mer än en skada de senaste 12 månaderna uppfattade sin skaderisk som högre för återfallsskada (p<0,025). Signifikanta resultat fanns mellan uppfattad skaderisk och skadans allvarlighetsgrad (p<0,006), där sambanden var negativa (r=-0,32). När skadans allvarlighetsgrad ökade så tenderade den uppfattade skaderisken att minska hos friidrottarna. Slutsats Skadehistorik har ett mindre samband med uppfattad skaderisk. Denna studie är ett steg mot en ökad förståelse för den potentiella inverkan som den egna uppfattade skaderisken har på den faktiska risken för skada. Med denna kunskap kan det vara möjligt att minska de negativa uppfattningarna gällande återfallsskador hos friidrottare som uppfattar en högre skaderisk. Resultatet kan även användas för att medvetengöra friidrottare med en historik av allvarliga skador om risken för återfallsskada.

Många av de skador som inträffar inom ridsport är ofta orsakat av ett trauma (Havlik, 2010) vilket för det mesta resulterar i allvarliga skador. De psykologiska reaktionerna som uppkommer hos skadade ryttare är mångfacetterade och rehabiliteringsprocessen och resultatet är ofta en följd av ryttarens kognitiva värdering av sin skada (Wiese-Bjornstal, Smith, Shaffer & Morrey, 1998). Syftet med studien var att ur ett holistiskt perspektiv (1) skapa en förståelse över vilka psykologiska reaktioner ryttare upplever efter att ha råkat ut för en allvarlig idrottsskada, (2) förstå hur deras upplevelse av rehabiliteringsprocessen påverkade deras kognitiva värdering samt (3) förstå vilka faktorer som underlättade eller försvårade vägen tillbaka till aktiv ridsport igen. En kvalitativ metod i form av narrativa intervjuer användes och analysmetoden var holistiskt-innehåll (II), holistiskt-form (III) och kritisk narrativ analys (VI). Antalet deltagare var två ryttare som har tagit sig tillbaka till ridsporten efter en allvarlig skada. Resultatet av holistiskt-innehålls analysen redovisas enligt studiens frågeställning. Resultatet av holistiskt-form analysen visade 4 vändpunkter i ryttare A´s berättelse och 5 vändpunkter i ryttare B´s berättelse. Den kritisk narrativa analysen visade att ryttare A och B berättade om sig själva i relation till 3 olika teman. Resultaten diskuteras i relation till teoretiska referensramen samt tidigare forskning. / Many of the injuries occurring in equestrian sports are often caused by some form of trauma (Havlik, 2010) and they often results in a serious injury. The psychological reactions that equestrian riders may experience are multifaceted and the rehabilitation process and the result is often a result of the rider's cognitive appraisal of the injury (Wiese-Bjorn Stal, Smith, Shaffer & Morrey, 1998). The purpose of this study was from a holistic perspective (1) create an understanding of the psychological reaction a equestrian rider may feel after having suffered a serious sport-related injury, (2) understand how their experience of the rehabilitation process affected their cognitive appraisal, and (3) understand the factors that helped/did not help them get back to equestrian-sport. A qualitative approach through narrative interviews were used and the analysis was holistic-content (II), holistic-form (III) and critical narrative analysis (VI). Two equestrian riders who made a comeback to equestrian-sport after a serious injury participated. The result of the holistic-content analysis was reported according to the study questions. The result of the holistic-form analysis indicate 4 turning points in the rider A's story and the 5 turning points in the rider B's story. The critical narrative analysis illustrates that rider A and B described themselves in relation to 3 different themes. The results are discussed in relation to the theoretical framework and previous research.

Judo är en komplex sport som ställer stora krav på judokas, detta medför att det finns en skaderisk inom idrotten. Syftet med studien är att analysera hur manliga och kvinnliga judokas upplever skador och skademekanism inom svensk judo. Detta genomfördes genom att en enkät lades ut på en judo-grupp på Facebook.com. Tidigare insamlade data och data från Provins Insurance AB användes. Flest skador sker på träning och oftast under tachi waza och främst tachi waza randori. Achi waza var den skademekanism som orsakade flest skador för kvinnor och för män var det achi waza och te waza. De mest skadedrabbade teknikerna var O soto gari som orsakade ligamentskador i knäet, och Seoi nage som orsakade olika sorters skador. På tävling var te waza den vanligaste skademekanismen för både män och kvinnor. Kastteknikerna var Seoi nae och Tai otoshi. Med denna studies resultat, tidigare data och statistik från Provins Insurance AB i kombination med tidigare studier går det att till viss del dra slutsatser om vilka skador som är de mest frekventa inom judo och hur dem uppstår. Det går även att dra slutsatser över hur deltagarna påverkades i vardagslivet efter skadan. Detta kan ge en inblick om vilka skador som idrottsrörelsen bör lägga fokus på att försöka motverka. / Judo is a complex sport that places great demands on the judoka, which means there is a risk for injuries in judo. The aim of this study is to analyze how male and female judokas experience injuries and mechanisms where injuries appear in Swedish judo. This was done by publishing a survey on a judo group on Facebook.com. Previously collected data and data from Provins Insurance AB was used. Most injuries happened during exercise and usually under tachi waza and mainly tachi waza randori. Achi waza was the mechanism that caused the most injuries to women and for men it was achi waza and te waza. The technics that caused the most injuries were O soto gari, which caused ligament damage in the knee, and Seoi Nage caused various types of injuries. On competition the most common mechanism for injuries for both men and women was te waza. The technics were Seoi nage and Tai Otoshi. With this study results, previous data and statistics from Provins Insurance AB in combination with previous studies, some conclusions can be reached on the most frequent injuries and how they occur. It is also possible to draw conclusions about how participants were affected in their daily life after the injury. This can provide an insight as to what injuries the sports movement should focus on trying to counteract.

Syftet med denna systematiska litteraturöversikt var att jämföra radiell mot fokuserad stötvågsbehandling samt att undersöka effekten utav stötvågsbehandling för att reducera smärta och återfå fysisk funktion vid Akillestendinopati. Litteraturöversikten har följt checklistan PRISMA (Preferred Reporting Items for Systematic Review and Meta-Analysis). Inklusionskriterier till litteraturöversikten är utformade efter PICO (population, intervention, control, outcome) och databaser som använts är PubMed, SPORTDiscus, CINAHL, Scopus och Web of Science. Data har analyserats narrativt och tillförlitligheten hos utfallen har bedömts med GRADE.Sju studier inkluderades till litteraturöversikten varav fyra studier som utfört radiell och tre studier som utfört fokuserad stötvågsbehandling som intervention. En signifikant skillnad för smärtreduktion sågs i två av studierna för båda behandlingarna. När radiell stötvågsbehandling användes hade interventionsgrupperna en högre smärtreduktion än kontrollgrupperna och när fokuserad stötvågsbehandling användes hade kontrollgrupperna en högre smärtreduktion än interventionsgrupperna. En signifikant skillnad för återställande utav den fysiska funktionen i ankeln sågs i tre studier för radiell stötvågsbehandling och två studier för fokuserad stötvågsbehandling. Där radiell stötvågsbehandling användes hade interventionsgrupperna en större ökad fysisk funktion än kontrollgrupperna och där fokuserad stötvågsbehandling användes hade kontrollgrupperna en större ökad fysisk funktion än interventionsgrupperna.Radiell stötvågsbehandling verkar kunna fungera för att reducera smärta och öka fysisk funktion vid Akillestendinopati. Tillförlitligheten för utfallen vid fokuserad stötvågsbehandling är för låg för att kunna dra någon slutsats om vilken typ av stötvågsbehandling som är mest effektiv. Ifall det varit känt vilken typ av stötvågsbehandling som ger bäst resultat hade det varit en bra vägledning för vårdpersonal som arbetar med stötvågsbehandling. / The purpose of this review was to compare radial versus focused shock wave therapy and to review shock wave therapies usage to reduce pain and increase physical function for the Achilles tendinopathy.The review has followed PRISMA’s checklist while using PubMed, SPORTDiscus, CINAHL, Scopus and Web of Science databases. Data has been analyzed narratively and the evidence of the outcomes has been assessed.A significant difference in pain reduction was seen within two studies for both interventions. Where radial shock wave therapy was administered the intervention groups had a higher pain reduction than the control group. Where focused shock wave therapy was administered the control group had a higher pain reduction than the intervention group. A significant difference in the restoration of physical function was seen within three studies for radial shock wave therapy and two studies for focused shock wave therapy. Where radial shock wave therapy was administered the intervention groups had a greater increased physical function than the control groups and where focused shock wave treatment was administered the control groups had a greater increased physical function than the intervention groups.Radial shock wave therapy seems to be effective to reduce pain and increase physical function in the Achilles tendinopathy. The evidence of the results for focused shock wave therapy is too low to draw any conclusion, or allow us to compare the two methods. Had the studies allowed for a direct comparison between the two methods, this could have led to a guide for healthcare professionals.

Bakgrund: I Sverige uppkommer varje år runt 100 000 idrottsskador som kräver vård. Idrottsskador förekommer i stor utsträckning inom truppgymnastik, den största disciplinen inom svensk gymnastik. Fysioterapeutens roll i rehabilitering av idrottsskador syftar till att stödja läkningsprocessen men också till att försöka minimera de negativa följderna som en eventuell skadefrånvaro kan innebära, ur ett såväl fysiologiskt som psykosocialt perspektiv. Det finns i studieförfattarnas vetskap inga studier om truppgymnasters upplevelse av rehabiliteringsprocessen trots att detta är en idrott med helt unika krav. Syfte: Syftet med studien var att undersöka truppgymnasters upplevelser av rehabiliteringsprocessen för återgång till idrott efter skada. Metod: Kvalitativ deskriptiv design med semistrukturerade intervjuer. Sex tidigare skadade truppgymnaster som var aktiva på SM-nivå inkluderades i studien. Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i arton underkategorier indelade i fem kategorier: Tankar och känslor under rehabiliteringstiden, Utmanande faktorer vid genomförandet av rehabiliteringen, Omständigheter som påverkade genomförandet av rehabiliteringen positivt, Fysioterapeutens förmågor och insatser och Stödet från den sociala omgivningen. Slutsats: Resultatet i den här studien pekar på att såväl fysiska, psykologiska som sociala faktorer kan påverka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen hos skadade truppgymnaster. / Background: Approximately 100 000 sport injuries that require medical care, occur in Sweden every year. Sport injuries are common in teamgym, the gymnastics discipline with the largest number of members in Sweden. In rehabilitation the physiotherapist´s role is to support the healing process and minimize negative consequences following injury absence, considering both physical and psychosocial aspects. According to the authors knowledge no study exists that examine teamgymnasts’ experience of the rehabilitation process, even though the sport has unique demands.  Aim: To explore teamgymnasts’ experience of the rehabilitation process in returning to sport after injury. Method: Qualitative descriptive design. Semistructured interviews were conducted. Six previously injured teamgymnasts competing at national level were included. Qualitative content analysis with inductive approach was used to analyze the data. Results: The analysis resulted in 18 subcategories devided into five categories: Cognitions and emotions during rehabilitation, Challenging factors during the performance of rehabilitation, Circumstances that positively influenced the performance of rehabilitation, Abilities and contributions of the physiotherapist, Support from the social environment.  Conclusion: The results of this study indicate that both physical and psychosocial factors may influence the experience of the rehabilitation process among injured teamgymnasts.

The aim of the study was to examine perceived challenges and coping strategies of Swedish elite show jumpers from the holistic perspective. A mixed-methodology was used with a dominant qualitative design and a supportive quantitative design. Semi-structured interviews based on the holistic athletic career model and two surveys developed from the qualitative results were used to collect the data. The participants of the study were 5 Swedish elite show jumpers between the age of 24-29 (M=26.4, SD=2.06). The qualitative findings resulted in two category profiles of perceived challenges and use of coping strategies. The quantitative findings resulted in two individual profile for each participant. The findings identified five higher order themes of perceived challenges (psychological, financial, psycho-social, athletic and vocational) and three higher order themes of coping strategies (social support, problemfocused coping and emotion-focused coping). The individual profiles showed both similar patterns and individual nuances between the participants. Major challenges for the equestrians were financial, injuries and dealing with identity foreclosure. This study represents an effort to highlight the challenges met and coping strategies used by equestrians on elite level, to prevent ineffective coping and negative consequences such as a premature dropout. / Syftet med studien var att undersöka svenska elithoppryttares upplevda utmaningar och coping strategier utifrån ett holistiskt perspektiv. En mixad metod användes med en dominant kvalitativ design och en stödjande kvantitativ design. Semistrukturerade intervjuer baserade på den holistiska karriärutvecklingsmodellen samt två enkäter utvecklade ur det kvalitativa resultatet användes för att samla in data. Deltagarna i studien utgjordes av 5 svenska elithoppryttare i åldrarna 24-29 (M=26.4, SD=2.06). Det kvalitativa resultatet gav två kategoriprofiler av upplevda utmaningar och användandet av coping strategier. Det kvantitativa resultatet gav två individuella profiler för varje deltagare. Resultatet identifierade fem överordnade teman av upplevda utmaningar (psykologiska, finansiella, psyko-sociala, idrottsliga och yrkesmässiga) och tre överordnade teman av coping strategier (socialt stöd, problemfokuserad coping och emotionsfokuserad coping). De individuella profilerna visade både liknande mönster samt individuella nyanser mellan deltagarna. De största utmaningarna för ryttarna var finansiella, skador och att hantera en sluten idrottsidentitet. Denna studie representerar ett försök till att belysa vilka utmaningar och coping strategier som används av ryttare på elitnivå, för att undvika ineffektiv coping och negativa konsekvenser så som ofrivilligt avslut av idrottskarriär.

SAMMANFATTNING  Bakgrund: Ishockey tillhör en av de idrotterna med högst skadefrekvens. Det finns olika faktorer ur ett biopsykosocialt perspektiv som har inverkan på spelares respons och beteende vid skada och rehabilitering. Fysioterapeuter har som uppgift att stötta patienter i rehabilitering och återgång till målaktivitet. Till författarnas vetskap finns det ingen forskning på fysioterapeuters upplevelse av spelares beteende under en rehabiliteringsprocess inom svensk elitishockey.  Syfte: Syftet med följande studie var att undersöka fysioterapeuters upplevelser kring spelares beteende i relation till rehabiliteringsprocessen vid skada inom svensk elitishockey.  Metod: En kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer. Ett ändamålsenligt urval användes där sex fysioterapeuter inkluderades från Hockeyallsvenskan och Svenska Hockeyligan (SHL). En kvalitativ innehållsanalys genomfördes med induktiv ansats.  Resultat: Den tematiska analysen resulterade i fem kategorier och 20 subkategorier. Kategorier som framkom var personliga faktorer påverkar beteende, erfarenhet påverkar beteende, omgivningsfaktorer påverkar beteende, egna prioriteringar påverkar beteende samt kunskap om skada påverkar beslutsfattande.  Slutsats: Studien belyste hur samspelet mellan individ- och omgivningsfaktorer hos spelare påverkar beteende under rehabilitering. Identifiering av dessa faktorer visar att rehabilitering med fördel kan utgå från ett biopsykosocialt perspektiv. Spelares hantering av skada upplevdes variera beroende av olika copingstrategier samt hur skadan värderades. / ABSTRACT  Background: Ice hockey is one of the sports with the highest incidence of injuries. There are different factors seen from a biopsychosocial perspective which all influence the players response and behavior during an injury and rehabilitation. The task of physiotherapists is to support patients in their rehabilitation and return to their target activity. There is a limited knowledge of the experiences of physiotherapists regarding player behavior during a rehabilitation process in Swedish elite ice hockey.  Aim: The aim of this this study was to examine physiotherapists experiences of players behaviors in relations to a rehabilitation process after an injury in Swedish elite ice hockey.  Method: A qualitative design with semi structured interviews. An expedient selection was used with six physiotherapists who were included from Hockeyallsvenskan and Svenska Hockeyligan (SHL). The interviews were analyzed with qualitative content analysis with inductive approach.  Results: The thematic analysis resulted in five categories and 20 subcategories. The categories identified were personal factors affects behavior, experience affects behavior, environmental factors affect behavior, personal priorities affect behavior and knowledge about injury affects decision making.  Conclusion: The study illustrated how the interplay between individual- and environmental factors affected player behavior during rehabilitation. Identification of these factors shows that rehabilitation benefits from a biopsychosocial perspective. The experience was that players management of an injury variated depending on different coping strategies and how the injury was valued.