Syfte Syftet med studien var att undersöka hur idrottare upplever socialt stöd vid långvariga skador. Särskilt fokus ligger på hur tränarens sociala stöd upplevs av idrottare samt hur det kan underlätta en idrottslig comeback. Vilken typ av socialt stöd har idrottare erhållit eller saknat under sin rehabilitering? Hur har idrottare som erhållit ett bra socialt stöd agerat och vad kan de som upplevt en saknad göra för att få ett ökat socialt stöd? Hur anser idrottare att tränare bör agera för att underlätta rehabiliteringen? Metod Studien genomfördes med en kvalitativ ansats vilket innebär att sju individer medverkat i semi-strukturerade intervjuer. Deltagarna hade varit borta i minst två månader på grund av idrottsskada. Informationen från intervjuerna analyserades i programmet NVivo 10.  Resultatet granskades genom ett Self-Determination Theory perspektiv. Resultat Den största delen av det sociala stödet som idrottarna erhållit har upplevts positivt. Deltagarna har upplevt stöd ifrån olika källor samt av olika typer: emotionellt stöd, materiellt stöd, informativt stöd och tillhörighetsstöd. I resultatet framkom det ett nytt fenomen som benämns som negativt stöd. Överdrivet stöd från omgivningen upplevdes negativt och stressande. Alla deltagare var medvetna hur de agerat för att erhålla ett bra socialt stöd eller vad de kunde gjort för att få ett ökat socialt stöd. Den mängd socialt stöd idrottarna erhållit har påverkats till en viss del av idrottarnas eget agerande. Deltagarna ansåg att stöd och engagemang ifrån tränare underlättade en comeback. Slutsats Idrottarna i denna studie uppgav att socialt stöd hjälpt dem under sin rehabiliteringstid. Genom att känna tillhörighet, uppleva kompetens och genom att fatta sina egna beslut kan en idrottare underlätta sin rehabilitering. Framförallt finns det saker som både tränare och idrottare kan göra för att idrottaren ska få ett bra eller ökat socialt stöd.

Vården och idrottsledarens sätt att agera och uttala sig om behandling och prognos påverkar idrottaren på ett sätt som både kan stärka, men även minska tilltron till sin egen förmåga varför vikten av optimalt stöd och omhändertagande av omgivningen genom hela rehabiliteringen har stor betydelse, särskilt hos barn och ungdomar vars reaktioner på trauma är starkare än hos vuxna. Syfte: Syftet med studien var att ta reda på vem som har ansvaret för att barn och ungdomar får det psykosociala stöd som behövs i samband med en allvarlig idrottsskada, vilken kunskap som finns hos tränare, föräldrar och fysioterapeuter samt om det finns någon handlingsplan för de som inte lyckas återgå. Metod: Kvalitativa intervjuer med tränare, föräldrar och fysioterapeuter med erfarenhet av allvarliga idrottsskador hos barn och ungdomar i åldern 12-16 år från olika idrotter i Stockholmsregionen analyserades med innehållsanalys. Resultat: Alla informantgrupper oberoende av varandra ansåg att kommunikationen var det största problemet och att rollen som koordinator saknades. De förmedlade en känsla av kognitiva, emotionella och beteendemässiga reaktioner hos barnen, som i likhet med tidigare studier ansågs större ju yngre barnen var. Tränarna upplevde brist på utbildning och tid, föräldrarna beskrev sin besvikelse på vården samt personlighetsförändringar hos sina barn i samband med skadan. Fysioterapeuterna upplevde att rehabiliteringen ofta fungerade som substitut för idrotten och att de därför tvingades bära ett större ansvar än de ansåg sig ha utbildning för. Resultaten är tänkta att förmedlas till aktiva inom barn och ungdomsidrott i Sverige för att öka kunskapen och därmed kunna ge våra barn och ungdomar bästa möjliga förutsättningar oavsett om de lyckas återgå till idrott eller inte. Sökord: unga, idrottsskador, rehabilitering, tränare, föräldrar, fysioterapeut / Medical staff and coaches way to act and decide on treatment and prognosis will influence the athlete in a way that both can strengthen, but also reduce confidence in his or her own ability, why the importance of optimal support and care of the environment throughout the entire rehabilitation are of great importance, particularly among children and young people whose reactions to trauma is stronger than in adults. Purpose: The aim of this study was to determine who is responsible for children and young people to receive psycho-social support needed in connection with a serious sports injury and the knowledge held by coaches, parents and physiotherapists. Method: Qualitative interviews with coaches, parents and physiotherapists with experience of serious sports injuries in children and young people aged 12-16 years old from different sports in the Stockholm region were analysed using content analys. Results: All categories independently thought that communication was the major problem and that the role of a coordinator was missing. They imparted a sense of cognitive, emotional and behavioural reactions in children, as with previous studies were considered more with younger children. Coaches felt a lack of education and time, parents described their disappointment on care and personality changes with their children in connection with the injury. The physiotherapists felt that rehabilitation is often served as a substitute for sport and they therefore had to bear a greater responsibility than they believed they had the education for. Results is thought to be communicated to active in the children's and youth sport in Sweden in order to increase the knowledge and thus be able to give our children and young people  the best position, regardless of whether they manage to return to sport or not.   Keywords: young people, sports injuries, rehabilitation, coaches, parents, physioterapeut

Syftet med studien var att belysa om och hur lärare i idrott och hälsa arbetar skadeförebyggande i undervisningen. Vi utgick från en kvalitativ metod och intervjuade åtta utbildade lärare med inriktning mot årskurs 6-9 i ämnet idrott och hälsa. Resultatet kopplas till Haddons (1980) strategier om skadeförebyggande arbete. Genom samtliga intervjuer framkom att lärare medvetet arbetar förebyggande med funktionella idrottsskador och integrerar det i undervisningen. Informanterna menar att det i första hand är aktiviteten som står i fokus och inte huruvida undervisningen sker inomhus eller utomhus men nämner att det finns skillnader i planering och utförande. Informanterna betonar vikten av att eleverna lär sig hur arbetet kring förebyggande av funktionella idrottsskador kan implementeras för att kunna använda kunskaperna för ett livslångt lärande. Baserat på Haddons (1980) strategier om skadeförebyggande arbete utformade vi en ny modell för att förebygga skador. Ur ett framtida perspektiv är vår önskan att lärare använder modellen till att strukturera och organisera en lärorik undervisning. / The purpose of this study was to elucidate whether and how teachers in physical education and health work to prevent injuries. We used qualitative method and interviewed eight educated teachers specializing in sixth to ninth grade in physical education and health. The results are based on Haddon´s (1980) strategies for injury prevention. The results showed that teachers consciously work to prevent functional sports injuries and integrate the preventional work into the education. The informants believe that it is primarily the activity that is focused on and not whether the education takes place indoors or outdoors, but mentions that there are differences regarding planning and execution. The informants emphasize the importance of students learning how to work preventively with functional sports injuries and how to use the knowledge for lifelong learning. Based on Haddon´s (1980) strategies we created a strategy model for injury prevention. From a future perspective, it is our desire that teachers use the model to structure and organize a worthwhile education.

Background: The need to find the underlying causes to handball injuries and to develop injury prevention programs is great. In other sports a relationship between maximal oxygen uptake (VO2 max) and injury have been seen. Purpose: To examine the relationship between VO2 max and/or lactate threshold and injuries in elite handball players. Methods: A prospective, non experimental correlational study was conducted. Thirty elite handball players and handball high school players were included. Injuries and test results for VO2-max, lactate threshold and potential confounders ( re-injury of the previous injury, re- injury of previous injury of the lower limb, age, BMI and legs and core strength for the high school players) were registered during the season 2014-2015. A bivariate analysis using Spearman's rank correlation calculation was conducted. Twenty-six respectively 11 of the players had data on VO2-max, respectively lactate threshold. Confounders that showed connection with injuries or injuries in the lower extremity were analyzed for the bivariate correlation with VO2-max and lactate threshold. Results: No significant correlation was found between VO2-max respectively lactate threshold and injury. Significant correlations were seen between previous injury respectively previous injury to the lower extremity and to get a re-injury. A significant correlation were seen between re-injury of a previous injury in the lower limb and VO2-max. Conclusions: Significant associations were seen between re- injury of earlier injury and between re-injury of the lower extremity and VO2-max and should therefore be considered in the clinical practice. Larger studies are needed to clarify the relationship between VO2-max and lactate threshold and injuries. / Bakgrund: Behovet att hitta bakomliggande orsaker till handbollsskador för att kunna utforma skadepreventiva åtgärder är stort. I andra idrotter har ett samband mellan maximal syreupptagningsförmåga (VO2-max) och skador kunnat ses. Syfte: Att undersöka samband mellan VO2-max och/eller laktattröskelvärde och skador hos elithandbollspelare. Metod: En prospektiv icke experimentell sambandsstudie utfördes. Trettio elithandbollsspelare och handbollsgymnasiespelare inkluderades. Skador och testresultat för VO2-max och laktattröskel samt tänkbara konfounders (återskada av tidigare generell skada, återskada av tidigare skada i nedre extremitet, ålder, BMI och ben och bålstyrka för gymnasiespelarna) registrerades under matchsäsongen 2014-2015. En bivariat analys med Spearmans rangkorrelationsberäkning utfördes. Tjugosex respektive 11 av spelarna hade data på VO2-max respektive laktattröskelvärde. Konfounders som visade samband med generella skador eller skador i nedre extremiteten analyserades bivariat för samband med VO2-max och laktattröskelvärde. Resultat: Inga signifikanta samband fanns mellan VO2-max respektive laktattröskelvärde och skador. Signifikanta samband fanns för tidigare generella skador respektive tidigare skada i nedre extremiteten och att återfå densamma samt mellan återskada av tidigare skada i nedre extremiteten och VO2-max. Konklusion: Signifikanta samband fanns för återskada av tidigare skada samt mellan återskada i nedre extremiteten och VO2-max vilket bör beaktas i den kliniska vardagen. Större studier behövs för att klargöra det sambandet mellan VO2-max respektive laktattröskel och skador.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2003. / Härtill 5 uppsatser.

Bakgrund: Det finns i tidigare studier beskrivna problem så som implementering och följsamhet när det gäller skadeförebyggande träningsprogram (SPP) för fotbollsspelare.   Syfte: Syftet med studien är att kartlägga och undersöka om kvinnliga och manliga fotbollslag i Stockholm utför ett SPP samt om det finns något samband med deras tillgång till medicinsk personal. Syftet är också att undersöka om det finns någon skillnad på tillgången till medicinsk personal och utförande av SPP mellan kvinnliga och manliga fotbollsspelare.   Metod: Enkäten skickades ut till 133 manliga och kvinnliga fotbollsspelare från samma fotbollsklubb. Enkäten innehöll 14 frågor om tillgång till medicinsk personal, information om skadeförebyggande träning samt utförande av SPP.   Resultat: Totalt 82 fotbollsspelare besvarade enkäten.  Majoriteten av deltagarna uppgav att de har tillgång till medicinsk personal. Fler manliga än kvinnliga fotbollsspelare har tillgång till medicinsk personal (P=0,018). Ingen korrelation visades mellan att ha tillgång till medicinsk personal och att ha fått information om skadeförebyggande träning (P=0,45). 66% av deltagarna angav att de utför ett SPP. Tillgång till medicinsk personal korrelerade med utförande av ett SPP (P=0,04).   Slutsats: Medicinsk personal verkar ha en betydelse när det gäller utförande av ett skadeförebyggande träningsprogram. Vidare forskning krävs inom området för att motivera fotbollslag att ta hjälp av medicinsk personal / Background: There are described problems with implementation and compliance in previous studies when it comes to Injury Prevention Programs (IPP) for soccer players.   Aim: The aim of this study was to examine if female and male soccer teams in Stockholm are performing an IPP in relation to their access to medical staff. The aim was also to examine if there are any difference between male and female soccer players in their access to medical staff and performing of an IPP.   Method: The survey was delivered to 133 male and female soccer players from the same soccer club. The survey involved 14 questions about medical staff, information about injury prevention training and performance of an IPP.   Results: Totally 82 soccer players answered the survey. The majority of the participants indicated that they have access to medical staff. More male than female soccer players indicated access to medical staff (P=0,018). No correlation was found between access to medical staff and have gotten information about injury prevention training (P=0,45). 66% of the participants indicated that they were performing an IPP. The access to medical staff correlated to the performing of an IPP (P=0,04).   Conclusion: Medical staff seems to have an impact when it comes to performing of an IPP. Further research is needed to motivate soccer teams to take advantage of medical staff with their injury prevention training.

Idrott är både en vanlig fritidssysselsättning och en vanlig orsak till skador. Tidigare forskning har främst studerat idrottsrehabilitering ur ett biomekaniskt perspektiv men på senare år har psykosociala aspekter studerats allt mer. Syftet med denna studie var att beskriva hur motivation påverkar och uttrycks vid rehabilitering av idrottsskador, genom en litteraturstudie med den arbetsterapeutiska Model of Human Occupation som teoretisk utgångpunkt. Resultatet baserades på analys av nio kvalitativa artiklar. En av artiklarna hade även en kvantitativ del som exkluderades från denna studie. I resultatet framkom två huvudteman; ’intrapersonella faktorer’ och ’interpersonella faktorer’, med totalt sju underkategorier. I ’intrapersonella faktorer’ framkom att självförtroende, värderingar och intresse var faktorer som hade samband med motivation. Under ’interpersonella faktorer’ framgick det att även omgivningen spelade en betydande roll i relation till motivation och idrottsrehabilitering. Merparten av de faktorer som framkom visade sig kunna styra utfallet av rehabiliteringen i olika riktningar, beroende på den övriga kontexten. Utifrån studiens resultat kan motivation beskrivas som resultatet av många olika faktorer samt att motivation tydligt påverkar rehabilitering av idrottsskador. Däremot kan dessa faktorer påverka både positivt och negativt. Därmed krävs vidare forskning för att kartlägga vad som styr påverkans riktning och vilka interventioner som kan främja ett positivt utfall.

Tidigare studier på elitorienterare har framför allt fokuserat på skadeförekomst och skadeområde. Studier på riskfaktorer och psykologiska faktorer i samband med skadeförekomst är bristfälligt studerat. Därför var syftet med denna studie att undersöka om det finns samband mellan demografiska, psykologiska eller fysiska faktorer och allvarlighetsgraden av skador hos elitorienterare. Denna studie använde redan insamlade data från en tidigare genomförd RCT-studie. I studien deltog 62 personer varav 32 män och 30 kvinnor. Datan som analyserades var bestod av demografiskdata, frågeformulär om upplevd stress och fysiska tester. Frågeformulären som användes var Hassles and Uplifts Scale och Perceived Stress Scale. De fysiska testerna var tåhävningstest och hopptest i kvadrat. För att bedöma allvarlighetsgraden av skador fick deltagarna fylla i Oslo Sport Trauma Research Center Overuse Injury Questionnaire under varannan vecka i 14 veckor. I analysen användes linjära regressionsanalyser, men residualerna bedömdes inte var normalfördelade och därför genomfördes även icke-parametriska tester som sedan jämfördes med de linjära regressionsanalyserna. I den multipla linjära regressionsanalysen noterades ett samband mellan allvarlighetsgraden av skador och för två variabler, men som inte kunde bekräftades av de icke-parametriska testerna vid jämförelsen. Denna studie kunde därför inte konstatera någon riskfaktor för skador hos elitorienterare. Detta överensstämmer inte med tidigare studier på liknande idrotter, som har konstaterat att en tidigare skada och stress är riskfaktorer för skador. Studier med större antal deltagare och längre uppföljningsperiod behövs för att kunna identifiera riskfaktorer för skador hos elitorienterare innan några slutsatser kan dras. / Previous studies on elite orienteers have been focusing on injury occurrence and location of injuries. Studies on risk factors and psychological relationship to injuries are limited. The purpose of this study where to evaluate if there are correlation between demographic, psychological or physical factors and severity score of injuries in elite orienteers. The study used already collected data from an RCT-study. The study involved 62 participants, of whom 32 were men and 30 women. Base measurements were collected from demographic data, stress questionaries and physical tests. The questionnaires that were used were Hassles and Uplifts Scale and Perceived Stress Scale. The physical tests consisted of heel- rise test and square jump test. To evaluate injuries the Oslo Sport Trauma Research Center Overuse Injury Questionnaire were performed every second week for 14 weeks. The analysis was performed with linear regression, but the residuals were not normally distributed and therefore non-parametric statistics were also performed and was compared with the linear regressions. In the multiple linear regression, a relationship was identified between the severity score of injuries and two variables, but which could not be confirmed by the non-parametric statistics. Therefore, no risk factor for injuries in elite orienteers could be established. This result is not corresponding with previous studies on similar sports, who have established that previous injury and stress are risk factors. Before conclusions can be drawn more studies with larger numbers of participants and longer follow-up period are needed before risk factors for injuries in elite orienteers can be identified.

Syftet med den här pilotstudien var att undersöka sambandet mellan dygnsrytmen och tidpunkten för skada hos elitaktiva idrottare från två olika lagidrotter. Ett sekundärt syfte var att undersöka skaderisken bland kvinnliga idrottare med hänsyn till menstruationscykeln. Tjugosex (n = 26) idrottare deltog i studien, varav 19 stycken var kvinnor. Bland deltagarna var 11 stycken fotbollsspelare, resterande spelade handboll. Handbollsspelarna deltog under hela säsongen 2019-2020, totalt 23 veckor medan fotbollsspelarna deltog under försäsongen 2020 (totalt 13 veckor). Av dessa kategoriserades 30,8 % som morgonmänniskor, 65,4 % som ’varken morgoneller kvällsmänniska’ samt 3,8 % som kvällsmänniska. Dygnsrytmskategorin baserades på enkäten Morningness-Eveningness Quesionnaire (MEQ). Totalt inträffade 19 akuta skador under studieperioden, de flesta skedde på kvällen. Det var ingen signifikant skillnad i när skadan uppstod mellan de morgonmänniskor och ’varken morgon- eller kvällsmänniskor’ (p = 0,86). Ingen kvällsmänniska ådrog sig någon skada under studien. Bland de kvinnliga idrottarna så ådrog sig 8 stycken skador som hade visat på en ökad risk för skada enligt ”The low energy availability in females quesionnaire” (LEAF-Q). Totalt visade 71,4 % av de kvinnliga deltagarna upp ett resultat som kan innebära en ökad risk för skada. Baserat på resultaten i den här pilotstudien så föreligger inget samband mellan tidpunkt för skada och dygnsrytmsvariation. Däremot visade studien att ett resultat från LEAF-Q som överstiger gränsvärdet (≥ 8) en indikation på att skaderisken är förhöjd och att skador sker. / The aim of the present pilot study was to explore the relationship between chronotype and time of injury among elite athletes from two different team sports. A secondary aim was to investigate the incidence of injury among female athletes with consideration to the female athlete triad. Twenty-six (n = 26) athletes participated in the study, of which 19 were women. Among the participants 11 were soccer players. During the season of 2019-2020, handball participated for 23 weeks. Soccer players took part of the study during their pre-season of 2020, a total amount of 13 weeks. Of the participants, 30.8 % was categorized as morning-type, 65.4% as neither morning- nor evening type and 3.8% was evening-type people, based on the Morningness-Eveningness Questionnaire (MEQ). In total, 19 acute injuries occurred during the study period. Most of the injuries happened during the evening. There was no significant difference in the time-points of injury between the morning-type and neither morning- nor evening type (p = 0.86). No evening-type was injured during the study period. According to “The low energy availability in females questionnaire” (LEAF-Q), 71.4% of the female athletes who took part of the questionnaire, showed a result that would sign for an increased risk of athletic injury (≥ 8). Among the women athletes that responded to the questionnaire, eight (n = 8) got injured. Based on the results of this pilot study, there is no existing relationship between the time of injury and the chronotype. However, a result above the cut-off point in the LEAF-Q (≥ 8) shows an increased risk of athletic injury.

Sammanfattning Bakgrund: Ungdomsinnebandyn är förknippad med en hög skadeincidens och en stor del av skadorna anses möjliga att förebygga med skadeförebyggande åtgärder. Dock råder det en osäkerhet kring hur det skadeförebyggande arbetet fungerar i praktiken på Nationell Idrottsutbildning (NIU).   Syfte: Syftet med studien var att utforska NIU-instruktörers erfarenheter och tankar kring sin roll avseende skadeförebyggande arbete.    Metod: En kvalitativ intervjustudie med beteendemedicinsk inriktning genomfördes med innebandyinstruktörer verksamma inom NIU. Insamlad data analyserades med en manifest innehållsanalys och induktiv metodansats.    Resultat: 4 kategorier framkom som centrala i det skadeförebyggande arbetet: ”Valet av ledarskapsstil upplevs ha betydelse för spelarnas skaderisk”, ”Kommunikationen upplevs vara av betydelse för att styra spelarnas tränings-, och matchbelastning”, ”Det skadeförebyggande arbetet upplevs vara ett gemensamt ansvar mellan flera parter”, ”Implementering av skadeförebyggande åtgärder kopplat till träning och match upplevs vara nödvändiga för att minska spelarnas skaderisk”.   Slutsats: Instruktörerna upplevde att en sund träningsplanering, god kommunikation, öppet & inkluderande ledarskap, och regelbunden implementering av skadeförebyggande träning är nycklar i det skadeförebyggande arbetet. Svårigheter i samarbetet mellan NIU och klubblagsverksamheter framkom, och det finns ett utbildningsbehov av klubblagstränare och spelare inom skadeförebyggande arbete.    Nyckelord: Barn-, och ungdomsidrott, beteendemedicin, fysioterapi, idrottsmedicin, idrottsskador, primärprevention.