<p>Barn bedöms i skolan och det görs via betygen. Alla barn är olika individer, har olika lärstilar, bakgrund och erfarenheter. Trots det ska alla följa samma mål i skolan. Elever som inte lyckas uppnå målen tenderar att bli föremål för åtgärder. Syftet med uppsatsen är att undersöka den organisatoriska och praktiska utformningen av det individuella programmet och hur det upplevs av lärare och elever. Teoretiskt har jag använt mig av klassiska sociologiska teoretiker som Erving Goffman, Howard Becker och Michel Foucault som behandlar normalitet och avvikelse som fenomen. Jag har även använt mig av studier som beskriver hur det sker en kategorisering av elever i skolans värld och hur elever historiskt har stämplats som avvikare då de haft svårt att hänga med i skolarbetet eller varit stökiga. Metodologiskt har jag använt mig av ett kvalitativt tillvägagångssätt där jag intervjuat två lärare och fyra elever på ett individuellt program i Stockholm. Resultaten visar att eleverna har en individuellt utformad undervisning anpassad till deras individuella nivå och svårigheter, vilket upplevs både positivt och negativt. Lärarna anpassar även undervisningen utifrån en kategorisering av elever. Eleverna upplever inte att de går på ett ”vanligt” program och uppvisar en skoltrötthet som kan kopplas till deras grundskoleerfarenheter och att de inte blivit sedda och lyssnade på, samt till deras sociala erfarenheter som resulterat i skolk och mobbning. Samhällsklimatet som råder idag, med prestation som ledstjärna, påverkar dessa elever negativt då de har svårt att konkurrera med betygen, och därmed bli antagna till ett nationellt program.</p>

<p>Sammanfattning </p><p>Syftet var att studera om personers attributioner skiljer sig åt mellan positiva och negativa prestationer. Dessutom undersöktes kön- och åldersaspekter, samt skillnader mellan icke-idrottare, motionärer, individuella och lagidrottare gällande attributionsstil och situationsspecifikt självförtroende. Vidare syftade arbetet till att studera samband mellan attributionsdimensionerna och situationsspecifikt självförtroende. Urvalet bestod av 115 försökspersoner i åldern 16 till 67 år. För att mäta attributioner användes Causal Dimension Scale – II (CDS-II; McAuley, Duncan, & Russell, 1992) och för att mäta situationspsecifikt självförtroende användes General Perceived Self-Efficacy Scale (GSE; Schwarzer & Jerusalem, 1995, ref. i Luszczynska, Scholz, & Schwarzer, 2005). Resultatet visade att positiva prestationer förklarades med inre och personligt kontrollerbara orsaker. Negativa prestationer förklarades med inre, instabila och personligt kontrollerbara orsaker. Icke-idrottare förklarade negativa prestationer med mer inre orsaker än motionärer och mer stabila orsaker än motionärer och individuella idrottare. Både positiva och negativa korrelationer uppvisades mellan attributionsdimensionerna och generellt situationsspecifikt självförtroende.</p>

Det politiska målet från starten i början 1990-talet med IV programmet var att motivera unga att komplettera sina obehöriga betyg för att därefter söka och slutföra som lägsta nivå en nationell gymnasieutbildning. Avsikten var aldrig att programmet skulle bli permanent. Men 2010 visar det sig att programmet sedan flera år är tredje största i Sverige och orsakerna till att söka till IV har blivit så många fler. Kritiken har under åren ökat och i och med nya gymnasiereformen 2011 kommer programmet att avskaffas i sin nuvarande form. Istället splittras det i fem ettåriga program med olika inriktningar. Medan syftet med IV programmet kvarstår det vill säga att motivera unga till studier och alla helst högre än gymnasienivå. Uppsatsämnet fokuserar på tjugonio flickor och pojkar som 1999/1998 gick Individuella programmet (IV) i en medelstor stad. Syftet är att undersöka deras upplevelser av IV.   Undersökningen består av kvantitativa och kvalitativa intervjuer som genomfördes 2002. För att införliva bred och djup i undersökningen. Totalt studerade tretton av tjugonio 1999 enligt detta så verkar programmet uppfylla sitt syfte. Medan det vid intervjutillfället 2002 har ändrats till sex personer. Ser man närmare på de fyra kvalitativa intervjuerna så visar det sig att tre av dem har behöriga betyg när dem börjar på IV och den fjärde saknar betyg i engelska. Två av dem kände sig tvingade att välja IV och två menar att programmet var ett frivilligt val.  En flicka och en pojke sökte och påbörjade en gymnasieutbildning efter IV. Flickan hade en anställning 2002 medan pojken fortfarande studerade. Dem andra, en flicka och pojke är arbetslösa 2002. Men båda är inställda på att i framtiden återuppta studierna. Skälen till att börja på IV är många, men frågar man vad det bästa med IV är besvaras det nästan unisont: Möjligheten att praktisera.

Tidigare studier har visat att det ofta finns bestämda mönster som inspirerar människor till förändring. Denna studie syftar till att beskriva hur vändpunkter kan te sig i en pedagogisk verksamhet. Genom att lyfta fram lärares och elevers erfarenheter av förändringar och vändpunkter, bidrar studien till en fördjupad förståelse av hur dessa förändringar och vändpunkter kan åstadkommas i en pedagogisk verksamhet. Studien har en kvalitativ ansats baserad på kvalitativa forskningsintervjuer med fem lärare och fyra elever. Intervjuerna har analyserats och utgör därefter inledningar till så kallade livsberättelser. Alla nio intervjuade har varit med om vändpunkter eller vändpunktsliknande förändringar, antingen hos sig själva eller andra.  - Alla vill lyckas med sina liv! Och därför är det så viktigt för elever att bemötas med ett hopp om att detta är möjligt. Det verkar också vara något som lärare är medvetna om. Att bemötas och bemöta med förståelse - men också krav - är gemensamma teman hos både lärare och elever. Eleverna tycker inte alltid att skolan gett dem tillräckliga utmaningar. Det kan bero på att informationsöverlämningar om elever inte sker i tillräcklig utsträckning från lärare till lärare. Eleverna tycker ofta att de får börja om. Det är inte något som berörs alls av lärarna, men såväl lärare som elever varnar för rutiniseringan. Eleverna tycks ha gjort medvetna val att delta i studien utifrån behovet att tala ut, tala färdigt, sätta punkt. Det finns ett stort sug i deras berättelser. En lättnad infinner sig efteråt. Detta är inte lika tydligt hos lärarna, men även de berör den enande effekten av att på djupet tala om sig själva och sin lärargärning. Rutiner och vanor ska enligt eleverna utgöra skolans ryggrad. Lärarna ska hålla på och hålla på och hålla på. Spontaniteten och flexibiliteten skapar sedan förutsättningar för lärande och utveckling. Både elever och lärare försöker fånga in det spontana och intuitiva inslaget i lärarollen. En bra lärare vet precis när han ska ingripa, som en av eleverna säger. Väsentligt för dem alla är det goda samtalet, något som kommer till stånd då läraren tagit hjälp av sin nyfikenhet och lust till mänskliga möten. Det mest framträdande i resultaten av denna studie är att eleverna framhåller att de vill ha lärare som aldrig ger upp om dem.

Syftet med studien är att se hur åtgärdsprogram och individuella utvecklingsplaner för samma elever samspelar för att optimera positiv utveckling samt att se vilka olika insatser som är aktuella för samma elever i behov av särskilt stöd. Dessutom avser jag att tydliggöra vad som kan påverka innehållet i åtgärdsprogram och individuella utvecklingsplaner. För att fånga syftet har jag använt en kvalitativ metod med hjälp av en dokumentanalys och intervjuer. Resultatet och analysen visar att dokumenten inte i så hög grad samspelar för att optimera positiv utveckling, dokumenten främjar inte positiv utveckling alls i den utsträckning som man kan förmoda. Förutsättningarna för att dokumenten ska optimera elevers utveckling finns, men det gäller då att dokumenten skrivs på det sätt som olika kriterier förutsätter. De insatser som dokumenteras i åtgärdsprogram och individuella utvecklingsplaner är oftast insatser på individnivå men det förekommer även insatser som involverar personer i elevens närmsta miljö, såsom mentorer och föräldrar. Det förekommer i stort sätt inga insatser som är renodlade miljöinsatser. Min slutsats är att båda dokumenten är värdefulla för elever i behov av särskilt stöd men för att dokumenten ska främja positiv utveckling behövs med kunskap om själva utformningen av dokumenten och då framför allt om åtgärdsprogrammen.

Sammanfattning Syftet var att studera om personers attributioner skiljer sig åt mellan positiva och negativa prestationer. Dessutom undersöktes kön- och åldersaspekter, samt skillnader mellan icke-idrottare, motionärer, individuella och lagidrottare gällande attributionsstil och situationsspecifikt självförtroende. Vidare syftade arbetet till att studera samband mellan attributionsdimensionerna och situationsspecifikt självförtroende. Urvalet bestod av 115 försökspersoner i åldern 16 till 67 år. För att mäta attributioner användes Causal Dimension Scale – II (CDS-II; McAuley, Duncan, & Russell, 1992) och för att mäta situationspsecifikt självförtroende användes General Perceived Self-Efficacy Scale (GSE; Schwarzer & Jerusalem, 1995, ref. i Luszczynska, Scholz, & Schwarzer, 2005). Resultatet visade att positiva prestationer förklarades med inre och personligt kontrollerbara orsaker. Negativa prestationer förklarades med inre, instabila och personligt kontrollerbara orsaker. Icke-idrottare förklarade negativa prestationer med mer inre orsaker än motionärer och mer stabila orsaker än motionärer och individuella idrottare. Både positiva och negativa korrelationer uppvisades mellan attributionsdimensionerna och generellt situationsspecifikt självförtroende.

Abstract Vi har undersökt självkänslans bakomliggande diskurs i artiklar från dags- och populärpress i Sverige. Vi har gjort en diskursanalys av begreppet självkänsla gentemot andra samhälleliga fenomen. Fokus i uppsatsen har varit att lyfta fram hur begreppet självkänsla skildras i media och hur det kan påverka vår identitet, och vårt beteende i dagens individuella samhälle. Vi har också ställt oss frågan om medias fokusering på begreppet självkänsla enbart är positiv eller om den kan få negativa följder i form av stress hos mottagarna av budskapet. Efter att vi har granskat artiklar om självkänsla, upptäckte vi att många skildrade självkänsla som en lösning på många av dagens sociala problem så som stress, utbränning och problematiska förhållanden människor emellan. Vi kom fram till att självkänsla kan användas av många tidningar som ett säljargument, då många människor vill må bättre och bli lyckligare. Media har så stor makt i dag, att många människor tyr sig till deras tips och råd till självhjälp. Många av artiklarna skrev enligt oss mycket motstridiga budskap om självkänsla, exempelvis att det var viktigt att tänka på sig själv men samtidigt inte för mycket. Vi kom fram till att medias skildring av självkänslans diskurser troligen till viss del, bidrar till förvirring och stress hos människor.

The aim of the study was to a) examine what leader behaviors individual and team athletes prefer and b) examine what leader behaviors men and women prefer. A questionnaire (The Leadership Scale for Sports) was distributed to 168 individuals, from which 130 were included in the study. The data was analyzed in SPSS, in which a three-way and a two-way variance analysis were performed. The results showed that individual athletes preferred the behavior dimensions “Training and instruction”, “Positive feedback” and “Democratic behavior” to a higher degree than did team athletes. Men preferred “Autocratic behavior” to a higher degree than did women, while women preferred “Positive feedback” to a higher degree than did men. No interaction effect was found between gender, type of athletic group and preferred leader behavior in this study. A conclusion that can be made is that preferred leader behavior varies between men and women as well as between team and individual athletes regarding some of the behavior dimensions. Much of the previous research is dated, why new research in the subject would be valuable in order to see if the older research is representative for todays sport situation.

Under vår utbildning kom vi i kontakt med det individuella programmet på en skola där 82% av en årskull gjort sig behöriga till ett nationellt program. Det väckte vår nyfikenhet. Studiens syfte är att ta reda på vad som bidragit till att eleverna blivit studiemotiverade. En hermeneutisk undersökning har gjorts där både kvalitativa och kvantitativa metoder har använts genom intervjuer och enkäter. Resultatet visar att det inte är en tillfällighet att så många blir behöriga att söka ett nationellt program efter ett år på den undersökta skolan. De slutsatser vi drar är att eleverna trots en ibland minskad motivation har en inre motivation att nå sina mål att bli behöriga till ett nationellt program under ett år på det individuella programmet. Studie- och yrkesvägledaren på det individuella programmet har stor betydelse för elevernas studiemotivation. During our education we came in contact with the individual program at a school where 82 % of an age group had managed to become appropriated to a national program. This made us curious. The purpose of our study was to find out what had contributed to the students’ study motivation. A hermeneutical study with both qualitative and quantitative methods through interviews and questionnaires, have been used. The research findings show that it is no coincidence that so many students become qualified to apply to a national program after a year in the Individual Program at the school in question. We draw the conclusion that the students, despite a sometimes reduced motivation, have aquired an internal motivation to reach their goals to get appropriated to a national program during a year on the individual program. The counsellor at the individual program have a big importance for the students study motivation.

Idag ska alla skolor använda sig av individuella utvecklingsplaner för att hjälpa elever att nå de mål som finns uppsatta i läroplaner och kursplaner. Detta beslutades av politikerna och lades till i grundskoleförordningen 2005. Syftet med vår uppsats har varit att ta reda på hur lärarna uppfattar IUP och hur dessa uppfattningar förhåller sig till beslutsfattarnas avsikt med införandet av IUP. Som teoretisk utgångspunkt har vi haft ramfaktorteorin och då framför allt de centrala begreppen formuleringsarenan och realiseringsarenan. I bakgrunden visar vi på vad som historiskt föregått ett införande av individuella utvecklingsplaner samt summerar tidigare forskning om individuella utvecklingsplaner och närliggande ämnesområden. Därefter redovisar vi resultaten av vår undersökning som baseras på enkäter till ett antal lärare samt invervjuer av fyra lärare. Resultatet av vår analys visar att det övergripande syftet är detsamma för lärarna som för politikerna, att fler elever ska nå målen Däremot så avviker lärarnas uppfattningar om flera underliggande syften, som vad IUP:n ska innehålla och hur den bidrar till att stärka föräldrarnas intresse och delaktighet. Dessutom används inte IUP:n kontinuerligt i verksamheten på det sätt som är syftet - enligt vår mening. I diskussionen belyser vi hur det kan komma sig att dessa skillnader uppstår och hur de kan förklaras med att beslutet fattas på en nivå och sedan ska genomföras på en annan nivå. Dessutom är formuleringsarenan tudelad i sina uppfattningar i något fall, vilket gör att syftet blir svårdefinierbart för lärarna.