I detta arbete var syftet att söka förståelse för hur klarinettister på en professionell nivå förhåller sig till klangideal beroende på genretillhörighet. Främst har jag jämfört skillnaderna mellan klassiskt och jazz och de yttre faktorernas påverkan på klang. I detta fall innefattas de yttre faktorerna av klarinettens historia och utveckling, hur genreideal och personligt uttryck samverkar, samt vilken inverkan instrumentets olika delar har på klang. Två grupper om tre och fyra personer har deltagit i en enkätundersökning med öppna fokuserade frågor om klang och klangideal samt en klingande del med fyra exempel. I den fick respondenterna lyssna på olika versioner av samma stycke där de skulle beskriva den klangvariation som uppträdde enligt en graderad skala från Gridleys undersökning om klangfärg. Enkätundersökningen lade grund för den fokuserade gruppintervju som följde. Gruppernas resultat visade att den klassiska genren har mer tydliga klangideal medan jazzens är mer svårdefinierade då den innefattas av många undergenrer som påminner om varandra. Studien visar flera skillnader mellan genrerna när det kommer till val av instrument och dess betydelse för klangen samt hur ett genreideal kan påverka ett personligt uttryck. Förhoppningen är att musiker och pedagoger ska kunna tillämpa den teoretiska kunskap som undersökningen genererade praktiskt och på så vis kunna utöka sin genrebredd.

Musik har genom tiderna intresserat många forskare och har studerats rikligt ut flera olika perspektiv. Antalet studier med inriktning mot musiker som verkar över flera musikaliska genrer är dock begränsat. Syftet med detta examensarbete var att undersöka positiva och negativa aspekter av att vara verksam som kontrabasist inom både jazz och den klassiska genren. Ett ytterligare syfte var att undersöka hur olika personlighetsdrag och nivå av kreativitet kan skilja sig mellan de olika stilarna. Arbetet vill även belysa kontrabasen som specifikt instrument och de instrument-tekniska förutsättningar som krävs för att kunna spela klassisk musik eller jazz.      Fem svenska yrkesverksamma kontrabasister fick besvara ett frågeformulär med fokus på deras erfarenheter av att verka genreöverskridande samt deras preferenser rörande kontrabasen som instrument i de olika genrerna.                                                                I resultatet från frågeformuläret noterades en över lag en positiv syn till att som musiker verka genreöverskridande. Majoriteten av deltagarna beskriver sig som musiker utan specifik genretillhörighet, men att man ändå upplevde sig ha en starkare musikalisk förankring inom en stil. I svaren beskrevs även utmaningar i att bygga upp kontaktnätverk, avsätta tid för övning samt att förstå normer och traditioner som finns inom olika genrer.

Syftet med denna studie är att identifiera skillnader och likheter i olika pianolärares undervisningsupplägg, samt undersöka om deras synsätt och metoder går att knyta till de respektive genrer som de undervisar i. Inom forskning och litteratur har motsättningar som kan kopplas till afro och klassiskt undersökts och framställts i kontraster såsom gehör kontra noter eller improvisatoriskt kontra återgivande. Sådana motsättningar ligger till grund för föreliggande studies intresseområde. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv, vilket innebär att lärande ses som en social aktivitet, där kunskap finns i kommunikation och de redskap som har växt fram i samhället. Datamaterialet består av kvalitativa intervjuer med fyra mer eller mindre aktiva musiker/pianopedagoger (två afrolärare och två klassiska lärare) med olika arbetssituationer. Resultatet visar att individanpassning och musikalisk mening samt glädjefullhet värderas högt i samtliga informanters pianoundervisning. Målet tycks vara att eleverna får uppleva glädje av att kunna musicera, snarare än att de ska bli ”stora” och kända pianister. Motivationen och det främsta ansvaret till att utvecklas anses ligga hos eleven. Fokus på teknik och övning ges efter elevens behov. Musikalitet ska alltid finnas i fokus. Omusikaliska övningar anses vara hämmande för uttrycket och motivationen. Att inkludera improvisation i undervisningen ses som viktigt. Informanterna har dock något olika arbetssätt och mål med improvisation. De klassiska lärarna arbetar efter rytmiska och tonala mallar med syfte att få eleven att utvecklas och/eller våga spela utan noter. Afrolärarna fokuserar mer på att spela till en särskild låt och att hitta personliga uttryck i improvisationen. / The purpose of this study is to identify differences and similarities in various piano teachers’ teaching approach, and investigate whether their approach and methods relate to the respective genres they teach. In research and literature, contradictions that can be linked to ”afro” and ”classical” have been investigated and described in contrasts like ear for music versus sheet music or improvisation versus reproduction. Contractions like that form the basis to this study’s area of interest. The study is based on a socio-cultural perspective, which means that learning is seen as a social activity, where knowledge exists in communication and the tools that have been developed in the community. The data consists of qualitative interviews with four more or less active musicians/piano teachers (two “afro” teachers and two classical teachers) with different work situations. The result shows that personalization, musical meaning and joyfulness are highly valued in all their piano teaching.  The goal seems to be the students´ experiences of joy in making music, rather than that they should become "great" and famous pianists. It is considered that the student has the primary responsibility in evolving and staying motivated. Focus on technique and training is connected to the student's needs. Musicality will always be in focus. “Unmusical” exercises are considered to be inhibiting the expression and motivation. To include improvisation in teaching is seen as important. The informants have somewhat different approaches and goals with improvisation. The classical music teachers work with rhythmic and tonal templates designed to get students to evolve and/or get courage to play without sheet music. “Afro” teachers focus more on playing a particular song and finding personal expressions in improvisation.

Uppsatsens syfte ligger i att undersöka huruvida filmteoretikern David Bordwells två inflytelserika berättarmodeller från 1980-talet fortfarande återfinns inom samtida filmproduktion. Jag fördjupar mig i det klassiska- respektive konstfilmsberättandet och jämför vidare de typiska elementen från de två berättarmodellerna med formatet slow cinema. I definitionen av slow cinema utgår jag ifrån filmvetaren Matthew Flanagans utredning av vad formatet innebär samt de tre byggstenarna han anser vara mest väsentliga. Dessa är långa tagningar, en ickeberättande struktur och skildringar av realistiska, vardagliga skeenden. Med en utgångspunkt i detta utför jag en närläsning av Alfonso Cuaróns film Gravity (2013). Analysen fokuserar på hur element från slow cinema kan adapteras till en mer kommersiellt accepterad film med ett klassiskt berättande. Gravity visar sig exemplifiera dels Cuaróns personliga stil men även ett samspel av element från de två berättarmodellerna, och slow cinema. Avslutningsvis förs en diskussion där jag jämför analysens resultat dels med tidigare forskning samt ett antal andra filmexempel. Slutsatsen blir således att konstnärlig auktoritet och filmisk kvalitet likväl kan uppstå inom kommersiella modeller som konstnärliga sådana. Dagens filmklimat och dess vidare utveckling kan gynnas av en uppluckring av de föråldrade konventioner som Bordwells berättarmodeller innebär. Istället skall filmskapare fritt kunna röra sig mellan olika stilar, tillvägagångsätt och berättande, likt Cuaróns förkroppsligade kamera.

Syftet med denna vetenskapliga undersökning är att studera vilka element av det klassiska berättandets dramaturgi som går att finna i sex stycken olika svenskproducerade långa spelfilmer. Filmerna är uppdelade i två olika grupper, kritikerrosade och biosuccéer, dessa har valts ut med hjälp av statistik från Svenska Filminstitutet. Analysen fokuserar främst på två nyckelbegrepp, protagonisten och treaktsstrukturen, som båda definieras och sedan analyseras i vardera film. Efter analysen görs sedan jämförelser, både film mot film men även grupp mot grupp, för att besvara frågan om det finns skillnader mellan användandet av det klassiska berättandet i svenskproducerade kritikerrosade filmer och biosuccéer. Det bakomliggande syftet är att förstå hur denna konventionella berättarstruktur används i praktiken i Sverige. Undersökningen finner dock att skillnaderna mellan grupperna är mycket små och enbart en film kommer nära definitionen av det klassiska berättandet. Genomgående för filmerna är att de övriga inte har en tydlig protagonist eller huvudkonflikt, vilket i de flesta filmer resulterar i en otydlig treaktsstruktur. Detta pekar på att svenskproducerade lång spelfilmer verkar prioritera andra berättarstrukturer eller medel för att skapa intresse hos publiken.