No description available.

Detta arbete har som syfte att analysera framställningen av drottning Kristina i svenska läromedel inom historieämnet under perioden 1899–2017. Undersökningen av det valda källmaterialet har genomförts med en kvalitativ värdeanalys för att identifiera positiva och negativa värderingar i stoffet. Resultatet av undersökningen visar på en minskning av värderingar i källmaterialet desto yngre det är. Slutsatserna för denna undersökning är att utvecklingen i källmaterialet är beroende av exogena och endogena faktorer så som omvärldspåverkan och samhälleliga förändringar. Då undervisningsteorier utvecklas och implementeras introduceras nya historieperspektiv vilka är bidragandes till förändringen i källmaterialet.

This essay examines through narratology how time and space are conveyed to the reader in the play Idlaflickorna by author Kristina Lugn. I seek answers in the text that has no stage directions and no description of characters or the space where the action takes place. The information given about time and space in the dialogue is contradictory. By using Mieke Bals Narratology – Introduction to the Theory of Narrative with focus on the chapters on time and space in story and fabula. I suggest that time is not only a tool to construct the text but the main theme that ties the story together. The contradictory information about where the characters are, create a new space in-between or parallel to the story being told. I have also used Gérard Genettes definition of narrative anachronism to further describe the construction of the story and what effects narrative anachrony has on the fabula.

This essay examines how grief, melancholy and irony interact in the poetry collections Hej då, ha det så bra! (2003) by Kristina Lugn and Det här är hjärtat (2015) by Bodil Malmsten. The authorships have their similarities and differences when it comes to the themes and language of their poetry. In Malmsten’s collection of poetry, grief is more present than usual and for Lugn, the feeling of melancholy is much heavier in this collection of poetry compared to her previous ones. Although the poetry collections differ in theme, the feeling of grief and melancholy is common between them. The concept of irony is examined in the essay as an antipole to grief and if irony could help the authors poetic self get distance from their grief. In my examination of the concept of melancholia and irony, I have discovered that they differ between men and women. This is interesting when it comes to how women write poetry in the concept of irony and melancholia. This will be used in my essay to better understand how Lugn and Malmsten work within these themes. To explore grief and melancholy in the poetry, I will use Freud’s essay “The Mourning of Melancholia” (1917), Kristeva’s Black sun: depression and melancholia (1989) and also Karin Johannsson’s Melankoliska rum (2009) to give a clear history of the concept of grief and melancholia and the many aspects of it. / I denna uppsats undersöks hur sorg, melankoli och ironi samspelar i diktsamlingarna Hej då, ha det så bra! (2003) av Kristina Lugn och Det här är hjärtat (2015) av Bodil Malmsten.  Författarskapen har sina likheter och skillnader när det gäller dikternas stämning och språk. Diktsamlingarna skiljer sig även från författarnas tidigare verk. För Malmsten är sorgen mer närvarande än någonsin och hos Lugn är känslan av melankoli tyngre i denna diktsamling jämfört med tidigare diktsamlingar. Även om diktsamlingarna skiljer sig i tematik, finns ändå en gemensam känsla av sorg och melankoli. Begreppet ironi undersöks i uppsatsen som en motpol till sorgen, om ironin kan hjälpa till att distansera diktjaget från sorgen eller om ironin kan skapa ett behov att uttrycka sorgen, likt bekännelselitteraturen.  I min analys av begreppen melankoli och ironi har jag stött på att det skiljer sig mellan hur män och kvinnor skriver. Detta är intressant när det kommer till hur kvinnor skriver poesi inom begreppen ironi och melankoli, och detta kommer att användas i min uppsats för att få en bättre förståelse för hur Lugn och Malmsten arbetar inom dessa teman. För att utforska sorg och melankoli i poesi kommer jag att använda Freuds essä ”The Mournig of Melancholia” (1917), Kristevas Black sun: depression and melancholia (1989) och även Karin Johannissons Melankoliska rum:om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (2009), för att ge en tydlig bild av begreppet sorg och melankoli och de många aspekterna av det.

Under de senaste 400 åren har röstorganet inte genomgått någon utmärkande fysiologisk förändring, men under samma tidsspann har musikaliska förgreningar lett till en ständigt ökande mängd nya genreuttryck. Som genrebred sångerska har jag ofta uppmuntrats att välja inriktning. Det har helt gått emot min nyfikenhet och intuition. Jag har bedrivit studier i populärmusikalisk sång vid Berklee College of Music i Boston, USA, och klassisk sång vid Kungl. Musikhögskolan (KMH) i Stockholm. Jag har noterat att rösten ofta blir uppdelad i antingen en klassisk röst eller en populärmusikalisk röst. Syftet med detta konstnärliga examensarbete var att undersöka genreoberoende sångteknik och därigenom skapa djupare förståelse för samverkan mellan olika genreuttryck inom instrumentet sång. Jag ville undersöka om en och samma röst kan implementera olika genrer och till och med gynnas av det. På min examenskonsert framfördes en varierad repertoar, med musik av Bernstein, Mozart och Offenbach samt sånger ur Kristina från Duvemåla och egenkomponerat material. Studien genomfördes metodiskt genom litteraturstudier samt kvalitativa intervjuer med tre sakkunniga informanter; en sångpedagog, en röstforskare och en logoped. Vidare har jag utfört undersökningar med min egen röst. Studien har resulterat i en förstärkt övertygelse om den genreoberoende sångteknikens fördelar. Sångare kan ha god nytta av den flexibilitet som en sådan teknik innebär, för att bygga en hälsosam och gedigen röst. Min utgångspunkt var att undersöka rösten som ett instrument eller ett idiom. Studiens resultat påvisar att rösten bör ses som det förstnämnda. / Throughout the last four centuries, the vocal organ has not undergone any significant physiological evolution. Yet during the same time span, the musical diaspora has led to an increasing amount of new genre expressions. As a genre-bending singer, I have often been encouraged to choose musical orientation. That has been contradictory to my curiosity and intuition. I have studied contemporary singing at the Berklee College of Music in Boston, USA, and classical singing at the Royal College of Music in Stockholm, Sweden. I have noted that contemporary singing and classical singing are often viewed as two different doctrines. The purpose of this artistic research study was to explore genre-neutral and genre-bending vocal techniques in order to enhance my understanding of the relationship between different genre expressions, within the vocal instrument. I wanted to examine if one voice could implement different genres, or even benefit from it. At my graduation concert, I performed a varied repertoire consisting of music by Bernstein, Mozart and Offenbach as well as songs from Kristina from Duvemåla and self-composed pieces. The study was conducted methodically through academic literature and qualitative interviews with three experts; a vocal coach, a voice researcher, and a speech therapist. Furthermore, I have conducted research on my own voice. This study has resulted in a reinforced belief in the benefits of the genre-neutral and genre-bending vocal technique. Singers can benefit from the flexibility that such a technique amounts to, in order to build a healthy and solid voice. My objective was to analyze the voice as an instrument or an idiom. This study concludes that it should be viewed as the former.

No description available.

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur förgänglighetstematiken tar sig uttryck i Kristina Lugns lyrik respektive dramatik. Jag analyserar en diktsamling och ett drama: Hej då, ha det så bra!från 2003, respektive Nattorienterarnafrån 1998. I min analys utgår jag från en tematisk läsning för att ta fasta på förgänglighetstematiken, för att vidare undersöka hur tematiken tar sig uttryck i respektive genre. Jag tar bland annat hjälp av begreppet ”genericitet”, som ser genre ”som ett material som texten produktivt bearbetar”. Analysen visar att förgänglighetstematiken är påtaglig i de båda verken. Analysen visar också att förgänglighetstematiken tar sig uttryck på olika sätt i respektive genre; dramatiken uttrycker förgänglighetstematiken på ett teatraliskt och humoristiskt sätt, medan lyriken uttrycker förgänglighetstematiken på ett mer avskalat och direkt sätt. Förordet till Nattorienterarna, där Kristina Lugn skriver om sitt förhållande till respektive genre, underbygger min tolkning. Lugn låter allvaret komma närmre läsaren genom sin lyrik.

Queen Christina of Sweden (1626-1689) utilized art in many ways to promote herself and assert power in Baroque Europe. Previous scholars have addressed either Christina’s use of art to safeguard authority as Swedish regnant, or her expressions of sovereignty as an erstwhile Protestant queen in Rome, but no scholarship to date has addressed the topic of how Christina’s patronage developed, or explored how motifs employed early on later reappeared. This dissertation brings together both sides of the equation to provide a comprehensive understanding of how Queen Christina’s patronage developed in Stockholm, and how her approach evolved as she became a fixture in Rome. The deployment of the arts was necessary to assert Christina’s authority in a patriarchal environment and ultimately, to politically legitimize herself as an independent royal woman. An initial review of royal imagery of her father King Gustav II Adolf (1594-1632) provides the background for examination of early patronage promoting Christina, which drew upon Gustav’s precedents while beginning to establish her as a majestic leader in her own right. Originally the queen’s autonomy was limited by a constitutional rewrite as others steered her image for their own benefit, but Christina matured to make her own choices and developed an approach to patronage that continued throughout her life. My research contributes to our understanding of Christina’s development as art patron by examining commissions that counteract this administrative system that restrained her sovereignty. Portraits from her majority rule relied on iconography and visual rhetoric to influence a select audience, while her coronation and abdication proceedings, by contrast, were multisensory public events that broadly proclaimed her capacity to rule. Hence my analysis ranges from the subtle reading of particular images to taking stock of the language of sheer pageantry of those more public visual displays. After abdication Queen Christina had virtually no political clout, but as dowager regnant, she wielded art and patronage to maintain social standing and power. My research considers how Christina deployed the arts to craft her public persona and express her individuality within the male-dominated political structure of the Vatican even as others played off her remarkable abdication with patronage of their own. Christina’s approach was based on precedents developed in Sweden, and she applied them to her Roman situation with varied success. Through many challenges, scandals, and adversities, art was a potent vehicle both for Christina and for those around her to capitalize on her unique status in the history of Baroque Europe.

No description available.

Uppsatsen har haft för avsikt att ge ett bidrag till forskningen om nutida svensk dramatik genom attapplicera Bertholt Brechts teaterteori kring den episka teatern och distanseringsbegreppet på dramat”Tant Blomma” av Kristina Lugn. Många av de sätt och stilmedel som Brecht kallade fördistanseringar finns att upptäcka i denna text. Bland annat använder sig Lugn av sång, dans, ettmånga gånger lyriskt och orealistiskt språk, metafiktion och citat på ett sätt som fjärmar publikenfrån illusionen om att det är verkligt liv som gestaltas på scenen. Dessutom finns det drag ireplikerna som måste sägas vara distanserande, bland annat genom att rollen kommenterar sig självi tredje person.Min slutsats är då att min analys av ”Tant Blomma” visar att det finns många stildrag somskulle kunna verka distanserande, och det finns stöd för ett episkt spelsätt i replikerna. Jag trordessutom att distanseringarna skulle kunna bli fler och förtydligas ytterligare i en uppsättning avpjäsen. Men i analysen diskuteras också frågan huruvida pjäsen är episk eller absurdistisk. Dettamåste man själv tolka när man sätter upp dramat. För att kunna kallas episk, bör regissören somsätter upp ”Tant Blomma” göra ett medvetet val att vilja ge publiken en möjlighet att se vårtkonstiga samhälle utifrån och därefter tänka till om det är så vi vill ha det. Denna läsning är fulltmöjlig enligt min analys.