Föreliggande studie är en kvalitativ intervjustudie där syftet är att undersöka hur förskollärare respektive barnskötare uppfattar ämnet naturvetenskap i förskolan. Studien syftar även till att undersöka om det finns någon skillnad i hur de olika yrkeskategorierna uppfattar undervisning i naturvetenskap. Bakgrunden till studien är bland annat läroplanen för förskolan, som belyser arbetet kring naturvetenskap och dess olika ämnesområden. Men även att vi under vår förskollärarutbildning har läst i tidigare forskning om att pedagoger uppfattar naturvetenskap som ett svårt ämne att undervisa om i förskolan. Vi har tagit utgångspunkt i fenomenografin när vi analyserat vår insamlade empiri. Det för att kunna synliggöra om det finns skillnader i hur förskollärare respektive barnskötare uppfattar undervisning i naturvetenskap i förskolan. Med hjälp av begreppet didaktisk relief kan vi också synliggöra vad pedagogerna ställer i förgrund, respektive bakgrund och om något väljs bort helt i undervisningen. Utifrån studiens resultat fann vi att pedagoger berör naturvetenskap som ämne i förskolan i många olika situationer, men att arbetet med djur och natur var något de placerade i förgrunden. Det blev också tydligt att arbetet med kemiska processer och fysikaliska fenomen är sådant som pedagoger placerar i bakgrunden. Resultatet visar att genom kompetensutveckling inom naturvetenskap ökar pedagogers undervisning inom ämnet. De skillnader vi fann mellan de olika yrkeskategorierna är att förskollärare är mer insatta i läroplanen 2018 än vad barnskötarna är.

En stor del av förskolebarns vakna tid spenderas i förskolans verksamhet, som ger barn många olika erfarenheter. Dessa erfarenheter kan pedagoger styra för att påverka och förändra barns framtida syn på normer i samhället. Syftet till denna studie är att undersöka om och hur pedagoger arbetar normkreativt i förskolan och om det skiljer sig mellan uppfattningarna av arbetet med normkreativitet mellan yrkesgrupperna förskollärare och barnskötare. För oss författare anser vi att studien har relevans då vi utgår från att vidgandet av normer har en stor inverkan på samhället i stort och barns välmående samt att vi har sett en brist på denna kunskap. Vi har utfört studien med kvalitativa intervjuer, där förskollärare och barnskötare som är aktivt verksamma i en förskoleverksamhet har deltagit. Empirin analyseras utifrån kodning och med stöd i tidigare forskning om ämnet och en utgångspunkt från en socialkonstruktionistisk teori. Studiens resultat visar att både förskollärare och barnskötare behöver mer kunskap och utbildning inom ett normkreativt arbetssätt för att kunna arbeta med det aktivt i förskolorna, men att förskollärarna har en större kunskap och medvetenhet om hur man arbetar normkreativt, och studien visar därför på skillnader mellan yrkesgrupperna. Vår studie visar även att, trots skillnader mellan yrkesgrupperna, pedagogerna på förskolan arbetar till viss del normkreativt genom att vara goda förebilder och genom reflektion kring sitt agerande och språkande. Trots detta kan vi genom intervjusvaren, tidigare forskning och teoretisk utgångspunkt konkludera att alla pedagoger på förskolan behöver kompletterande utbildning inom ett normkreativt arbetssätt.

Vårt syfte med denna studie är att undersöka hur förskollärare arbetar och tänker kring matematik i förskolan samt hur barnen uppfattar och erfar det matematiska arbetet. Studien genomfördes med hjälp av kvalitativa intervjuer. Totalt intervjuades fem förskollärare och nio barn som var mellan 4–6 år gamla. Den teori som använts i denna studie är det sociokulturella perspektivet och dess tillhörande begrepp artefakt, mediering, proximal utvecklingszon och scaffolding. Resultatet visade att förskollärares tankar kring matematik i förskolan är att ”matematik är allt” och att arbetet med matematik sker medvetet på ett lekfullt sätt tillsammans med en mängd olika artefakter. Resultatet visade också att matematikarbetet har en del svårigheter och begränsningar och att en av svårigheterna är ämneskunskaperna mellan förskollärare och barnskötare, där förskollärarna anser att de får ta det yttersta ansvaret. Resultatet från intervjuerna med barnen visade att de yngre barnen har svårt att förstå vad matematik är och de ser heller inte det matematiska arbetet. De äldre barnen har lättare att förstå vad matematik innebär men behöver fortfarande stöd från en förskollärare för att bli medveten om det matematiska som sker i förskolan eller förskolans aktiviteter.

Syftet med studien är att söka kunskap om förskollärares syn på flerspråkiga barns språkande i lek. De frågeställningar som studien besvarar är hur förskollärare ser på flerspråkiga barns språkanvändning i leken samt vad förskollärare ser som sin roll i lek med flerspråkiga barn. För att kunna besvara frågeställningar har kvalitativa intervjuer genomförts med fem förskollärare som arbetar på förskolor där majoriteten av barnen är flerspråkiga. Därefter har det insamlade materialet analyserats med stöd i ett sociokulturellt perspektiv. Resultatet visar en varierad bild av förskollärares syn på flerspråkiga barns lek. Förskollärarna uppger att de ger barnen ett varierat stöd i sin flerspråkighet beroende på vilka språk barnen talar. Resultatet visar också att förskollärarna anser att de tillåter olika språk beroende på situation. Förskollärarna menar att de ofta uppmuntrar barnen till att tala svenska för att alla ska kunna förstå och vara delaktiga i leken. Utifrån utsagorna kan resultatet tolkas som att barnens modersmål begränsas. Studien visar samtidigt att förskollärarna menar att de har en vilja att synliggöra alla språk och det kan tolkas som att flerspråkighet är något de vill ta vara på. Studiens resultat belyser slutligen vilka möjligheter och utmaningar förskollärare ser med flerspråkiga barns lek. Balansgången mellan användandet av olika språk har blivit en framträdande aspekt i denna studie.

Denna studie syftar på att undersöka hur förskollärare respektive specialpedagoger beskriver att de ser, bemöter och arbetar med flerspråkighet och flerspråkiga barn. Metodologiska delen består av kvalitativa intervjuer med förskollärare och specialpedagoger som syftar till att samla ihop deras tankar och beskrivningar av flerspråkighet och flerspråkiga barn. Material bearbetas utifrån en hermeneutisk tolkningsmetod som innebär att analysera och förstå vad en skrift eller ett svar betyder i förhållande till den fråga som har ställts. Studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv enligt Lev Vygotskij och de centrala begreppen stöttning, imitation, mediering, additiv och subtraktiv språkmiljö och interkulturellt förhållningssätt. Dessa används för att analysera resultat som besvarar studiens frågeställningar: ”hur uttrycker sig förskollärare och specialpedagoger att de ser på och bemöter flerspråkighet och flerspråkiga barn?” och ”vilka arbetssätt uttrycker sig förskollärare och specialpedagoger att de använder för att arbeta med flerspråkighet och flerspråkiga barn?”.  Under tidigare forskning redovisas vetenskapliga avhandlingar och en vetenskaplig artikel som behandlar ämnet flerspråkighet. Studiens resultat visade att förskollärare och specialpedagoger besitter en positiv syn på flerspråkighet som leder till att barnen blir bemötta med stöttning, uppmuntran och stimulans i deras flerspråkiga utveckling. Förskollärarna och specialpedagogerna delgav många arbetssätt som möjliggjorde en flerspråkig utveckling för barnen. Exempel på dessa är bland annat högläsning genom digitala appar, kroppsspråk, TAKK som hjälpmedel och ordlistor. Den gemensamma faktorn är att flerspråkigheten används som en resurs av både barn, pedagoger och vårdnadshavare. Deltagarnas svar tyder på att de arbetar på ett sätt som leder till att barnens modersmål och majoritetsspråk utvecklas i stöd av varandra. De nämner även utmaningar i arbetet med flerspråkighet, som bland annat utgår ifrån de enspråkiga pedagogernas bristande kommunikation med barn och vårdnadshavare som inte kan svenska, tidsbrist, alltför stora barngrupper och flerspråkiga pedagoger som inte kan tala eller undervisa på svenska. Pedagogers medvetna förhållningssätt och goda syn på flerspråkighet belyses vara av vikt, då det kan ha stora konsekvenser på hur barnen i förskolemiljön blir bemötta och själva ser på flerspråkighet.

Syftet med denna studie var att undersöka hur sex lärare i låg- och mellanstadiet uppfattade metoden formativ bedömning. Undersökningen utgick från kvalitativa intervjuer för att synliggöra lärarnas förståelse av formativ bedömning i teori och praktik. Frågorna som behandlades var vilka hinder och fördelar lärarna upplevde, hur lärarna beskrev att de arbetade på sina skolor med formativ bedömning samt spänningen mellan formativ- och summativ bedömning. Intervjuerna genomfördes med lärare verksamma på olika grundskolor från Stockholm till Uppsala och analyserades utifrån Black och Wiliams fem nyckelstrategier för formativ bedömning.    Resultatet visade att kontinuerlig utbildning inom formativ bedömning i arbetslag hade betydelse för att lärarna skulle kunna arbeta framgångsrikt med formativ bedömning. Dels såg de tre lärare i studien som utbildades på arbetsplatsen fler fördelar med att använda formativa tekniker och upplevde även att det var gynnsamt för elevernas utveckling. Det är först när skolor avsätter tid och resurser för att få till kollegialt samarbete som den formativa bedömningen fungerar väl, visar studien.

Syftet med studien är att analysera lågstadielärares inställning till och användning av läxor, då läxor inte uppmanas till att användas i lågstadiet i styrdokumentet Läroplan för grundskolan samt förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr11). Syftet besvaras med tre forskningsfrågor, vilka är: • Vilka för- och nackdelar presenterar lärarna med att använda läxor i lågstadiet?• Vad tar lärarna utgångspunkt i vid utformningen av läxor?• Hur förhåller sig lärarna till olika utomstående faktorer som kan påverka elevernas möjlighet till att inhämta kunskap genom läxor? Det råder en pågående debatt i samhället om läxors att vara eller inte vara i lågstadiet, det förekommer nämligen skilda meningar om läxors funktion och nytta bland lärare, politiker och forskare, både på lokal och nationell nivå. I relation till läxor belyser Skolverket vikten av att alla människors olikheter ska respekteras och tillgodoses, vilket även lärarna i studien tar i beaktning när de utformar läxor. Det empiriska materialet som ligger till grund för våra analyser av lärares förhållningssätt är baserat på semistrukturerade, kvalitativa intervjuer med åtta lärare i lågstadiet, från två olika regioner i Sverige.Resultatet i studien visar att lågstadielärarna främst ser läsläxan som ett medierande ve rktyg, alltså ett; materiellt redskap som eleverna tillägnas för att eleverna ska få tid utanför skolundervisningen till färdighetsträning och repetition av redan genomgånget innehåll i undervisningen. Vidare belyser studien att lärarna menar att läxor handlar om att alla elever måste få känna att de lyckas i sin utveckling och att läxor inte ska bli en börda. Därför anser lärarna i studien att läxor med olika svårighetsgrader är ett bra alternativ att erbjuda eleverna, för att läxorna ska bli likvärdiga och meningsskapande. Nyckelord: didaktik, sociokulturellt perspektiv, lågstadielärare, kvalitativa intervjuer, förhållningssätt, läxor.

Studiens övergripande syfte är att studera vilken roll rörelse har inom förskolan, vad pedagogerna har för kunskap om rörelse samt vilka planerade och oplanerade fysiska aktiviteter man använder sig av. Datainsamlingen har skett genom en kvalitativ metod som bestod av telefonintervjuer med pedagoger som är verksamma inom förskolan. På grund av pandemin hade jag inte möjlighet att träffa pedagogerna på deras arbetsplats. Det insamlade materialet har analyserats och diskuterats utifrån Vygotskijs sociokulturella perspektiv och från tidigare forskning. Resultaten visar tydligt att pedagogerna använder sig av rörelse i många olika miljöer och situationer för att utmana barnen. Aktiviteterna kan vara både planerade och oplanerade och pedagogernas perspektiv är att barnen tycker att rörelse är roligt. Resultatet visar även att barnen tycker att rörelse blir ännu roligare ifall pedagogerna deltar och utför rörelser tillsammans med barnen och om de får prova på olika fysiska aktiviteter. Det framkom även att pedagogerna vill ha en bredare kunskap om rörelse och fysiska aktiviteter i förskolan.

Studiens syfte är att undersöka rektorers uppfattningar utifrån utbildningsreformerna: lärarlegitimation och förstelärarreformen, samt utifrån innehållet i begreppen didaktisk legitimitet och didaktisk kompetens. Dessa fyra delar har analyserats som fenomen, och utgjort stommen i studien där vi anlagt två teoretiska utgångspunkter, fenomenografi och frirumsteorin. Vi har utgått från fenomenografi för att komma åt rektorernas uppfattningar av fenomenen, och frirumsteorin för att få en inblick i hur rektorer beskriver sitt frirum och förhållningssätt i förhållande till utbildningsreformerna. Båda teorierna har bidragit med att ge verktyg för de fyra fenomen som undersökts i denna studie. I studien har ett kvalitativt angreppssätt använts, där en kvalitativ analysmetod genomförts för databearbetning samt hermeneutik för tolkning av rektorernas svar. Vi har intervjuat tio rektorer inom Stockholm stad, Uppsala, Knivsta och Enköping kommun.  Studiens resultat visar att rektorerna hade skilda uppfattningar av fenomenet didaktisk legitimitet, medan uppfattningarna av fenomenet didaktisk kompetens visade sig vara mer enhetliga. När det kommer till fenomenet lärarlegitimation har rektorerna dels positiva uppfattningar, samt dels uppfattningen av att det endast är ett bevis på fullbordad utbildning, vidare hade de likvärdiga uppfattningar av fenomenet förstelärare. Resultatet visar vidare på att den didaktiska legitimiteten, i jämförelse med den didaktiska kompetensen, förhöll sig mer till lärarlegitimationen, medan både didaktisk legitimitet och didaktisk kompetens förhöll sig mer till försteläraren än lärarlegitimationen. Därefter beskrev rektorerna sitt frirum varierande beroende på deras förhållningssätt gentemot utbildningsreformerna: lärarlegitimation och förstelärare. Vidare har rektorerna ett mer positivt förhållningssätt till lärarlegitimationen i jämförelse med förstelärarreformen. Dessutom visar resultatet på att det finns en sammanhållning mellan rektorernas förhållningssätt och deras upplevda frirum gentemot utbildningsreformerna.

Tidigare forskning visar att elever upplever en otrygghet att byta om och duscha i samband med idrottslektionerna i skolan. Syftet med denna studie är därför att genom kvalitativa intervjuer undersöka idrottslärares uppfattningar kring huruvida ombyte och dusch för elever i samband med undervisning i ämnet idrott och hälsa skall vara ett krav eller inte. Frågeställningarna i studien är: a) Vilka uppfattningar har idrottslärare kring ombyte och dusch för elever i samband med undervisningen i ämnet Idrott och hälsa? b) Har deras förhållningssätt till ombyte och dusch förändrats under den tid de arbetat som idrottslärare och vilka är orsakerna i sådana fall? c) Vilka uppfattningar har de om eventuella samband mellan att elever inte har med sig ombyte och elevernas prestationer på lektionerna i Idrott och hälsa? Studien har en semistrukturerad kvalitativ ansats med intervju och transkribering som datainsamlingsmetod. Urvalsgruppen består av 6 idrottslärare från 6 olika grundskolor i Sverige, från norr till söder. Resultatet visar att de intervjuade idrottslärarna till övervägande del ändrat sitt förhållningssätt kring ombyte och dusch över tiden som de jobbat. Exempelvis var det några av de intervjuade idrottslärarna som uttryckte att de i början av sin yrkesroll haft det lite som ett krav, att eleverna måste byta om för att överhuvudtaget få delta på undervisningen. Medan idrottslärarna idag menar att man inte får ha det som ett krav längre och fokuserar mer på all form av delaktighet och närvaro, oavsett ombyte eller inte.