Den psykiska ohälsan växer både i Sverige och runt om i världen, parallellt med detta ökar även antalet suicid och suicidförsök. Alla samhällsklasser och åldrar finns representerade, störst ökning ses dock bland unga vuxna där det under de senaste tio åren eskalerat som mest. Patienter med psykisk ohälsa återfinns i samtliga vårdinstanser, ej enbart inom psykiatrin. Därför är det av stor vikt att utbilda, tala öppet och reflektera över detta ämne oavsett arbetsplats. Syftet var att belysa sjuksköterskans upplevelse av att möta suicidnära patienter. En litteraturstudie valdes som metod, där det framkomna resultatet baserades på de vårdvetenskapliga artiklar författarna valt ut. Resultatet visar på att sjuksköterskan inom den somatiska vården ofta känner sig otillräcklig i mötet med den suicidnära  patienten,  för  att  bryta  denna  osäkerhet  krävs  utbildning  och  tid  för reflektion. Allt för att vården skall kunna bidra till en god omvårdnad för alla. Sjuksköterskan kan spela en betydande roll för den suicidnära patienten. Det är därför av stor vikt att sjuksköterskan får den kunskap och utbildning denna behöver. Även tid för reflektion och det reflekterande lärandet bör prioriteras, sjuksköterskan ges på detta vis resurser för att kunna känna sig trygg i sin roll kring den suicidnära patienten.

Att vara föremål för en operation och allt vad det innebär, medför i princip alltid någon form av anspänning och oro för den enskilda patienten. Alltifrån en ny främmande miljö, som den en operationsklinik erbjuder, till oro för sövning och kirurgiskt ingrepp.   Att jobba som anestesisjuksköterska innebär unika möten med dessa patienter och ibland också med närstående. Anestesisjuksköterskan kan aldrig på förhand förbereda sig fullt ut på hur ett möte kommer att bli. Ofta är det preoperativa mötet kort och tidspressat på grund av krav på produktivitet, på kort tid skall anestesisjuksköterskan hinna inge förtroende, fånga upp patientens oro och kunna lindra densamma. Det är viktigt att anestesisjuksköterskan har verktygen och känner sig trygg med att bemöta patienters oro inför narkos och operation då oro kan ge negativa följder både pre-, intra- och postoperativt för patienten. Syftet med studien var att utforska anestesisjuksköterskors upplevelser av att bemöta patienters oro i det preoperativa mötet. Sju djupintervjuer av anestesisjuksköterskor genomfördes. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Analysen resulterade i fjorton underkategorier och fem huvudkategorier. Huvudkategorierna var: Att vara förberedd, Att mötas, Att hindras, Bemöta och Omvårdnadsresultat. Resultatet visade att preoperativ oro var mycket vanligt förekommande och att vara professionell och ha ett patientperspektiv i bemötandet var något som anestesisjuksköterskorna såg som mycket viktigt, det var närmast en förutsättning att lära sig behärska detta för att klara av sitt jobb som anestesisjuksköterska på ett bra sätt.

Bakgrund: Våld förekommer överallt i världen och många gånger är det sjuksköterskor som träffar kvinnorna först när de söker sjukvård. Sjuksköterskorna har ansvar att vara professionella i mötet med våldsutsatta kvinnor samt att upptäcka våld. Syfte: Beskriva sjuksköterskors upplevelser av mötet med våldsutsatta kvinnor. Metod: En litteraturstudie av kvalitativ ansats baserad på tio vetenskapliga studier. Databaserna som användes till litteraturstudien var PubMed och CINAHL. Studierna har granskats, analyserats och sammanställts till ett resultat. Resultat: Presenterades i två huvudkategorier Emotionella upplevelser av mötet och Professionella utmaningar efterföljt med respektive underkategorier. Resultatet påvisade att grundutbildade sjuksköterskor led av kunskapsbrist, känslomässig påverkan på grund av mötet med våldsutsatta kvinnor. Flera sjuksköterskor hade svårigheter att hantera sina känslor, vissa tog med känslorna hem till familjen i det dagliga livet vilket påverkade dem negativt. Ett återkommande problem var även upplevelsen av bristen på tid att kunna engagera sig fullt ut i varje enskild kvinna. Konklusion: Litteraturstudiens resultat visade att majoriteten av sjuksköterskorna upplevde rädsla, maktlöshet och ångest av mötet med våldsutsatta kvinnor. Sjuksköterskorna hade olika erfarenheter och olika förutsättningar för att ge god omvårdnad till våldsutsatta kvinnor vilket kunde leda till professionella utmaningar i det dagliga omvårdnadsarbetet och emotionella upplevelser hos sjuksköterskorna. / Background: Violence occurs everywhere in the world and many times it's the nurses who meet the victims first in health care. Nurses are responsible for being professional when caring for the victims and to detect the violence. Aim: Describe the experiences of nurses who provide care for survivors of violence. Methods: Qualitative literature study based on 10 scientific articles. The databases that was used was PubMed and CINAHL. The studies have been reviewed, analysed and put together to a result. Results: was presented in different themes: Emotional experience of the meeting, professional challenges followed by the respective sub-categories. The result demonstrated that undergraduate nurses suffered from a lack of knowledge, emotional impact due to the encounter with sexually abused women. Several nurses had difficulty managing their emotions, some brought the feelings home to their family which affected them negatively. A recurring problem was also the lack of time the nurses had to be fully engage in each individual woman. Conclusion: The results of the literature study showed that the majority of nurses experienced fear, powerlessness and anxiety of the meeting with female survivors of violence. The nurses had different experiences and different conditions to provide good care to women that been exposed to violence which could lead to professional challenges in the daily nursing work but also emotional experiences with the nurses.

No description available.

Sveriges befolkning blir allt äldre och de äldre bor kvar i hemmet i större utsträckning. Fysisk sjukdom och isolering kan öka risken för psykisk ohälsa. Forskning tyder på att det blir allt vanligare bland äldre vilket därmed ökar belastningen i hemsjukvården och även kraven på distriktssköterskan. Denne har en central roll i vården av patienten i hemmet och förväntas ha kännedom om det normala åldrandet samt sjukdomar som inkluderar såväl somatiska som psykosomatiska tillstånd. Syftet med studien var att belysa vilka faktorer som påverkar distriktssköterskans upplevelse av möten med äldre patienten med psykisk ohälsa i hemsjukvården. Metoden som användes var kvalitativ intervjustudie utifrån ett livsvärldsperspektiv. Nio intervjuer genomfördes med åtta distriktssköterskor och en grundutbildad sjuksköterska inom hemsjukvården i olika kommuner. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och mynnade ut i tre kategorier: trygghet, maktlöshet och att se patienten. Resultatet visade att upplevelsen av mötet mellan distriktssköterskan och äldre patienter med psykisk ohälsa, påverkades av olika faktorer såsom livs- och yrkeserfarenhet, kompetens, brist på struktur samt betydelsen av att ta sig tid för att se patienten. Författarnas förhoppningar med denna studie är att distriktssköterskan i framtiden ska gå in i mötet med den äldre med psykisk ohälsa med en ökad säkerhet och en tillfredsställande känsla av att hantera situationen.

Studiens syfte är att undersöka bildlärares erfarenheter av att börja arbeta på en ny skola. Vilka utmaningar de kan uppleva och om den tidigare bildlärarens arbetssätt påverkar deras möte med de elever de tar över. Studiens empiri består av tre enskilda semistrukturerade intervjuer med bildlärare som arbetar på högstadiet. Intervjuerna fokuserade på bildlärarnas upplevelser då de började arbeta på en ny skola med fokus på arbetssätt, mötet med eleverna, eventuella utmaningar och hur de arbetade med dem. Studiens resultat visade att det viktigaste för lärarna var att bygga en relation med de elever som haft en tidigare lärare eller som kommer in som nya. Det ger dem en förståelse för varandra vilket kan vara olika utmanande beroende på den tidigare bildlärarens arbetssätt och hur mycket det skiljde sig från informanternas. Det framkom att det spelade viss roll om skolan låg på landet eller i staden vad beträffade elevers attityd kring både bildämnet och skolan. Det visades även att skolans attityd mot bildämnet kunde förändra lärarnas upplevelse av sin första tid som den nya bildläraren.

Bakgrund: Mäns våld mot kvinnor leder till stora konsekvenser för samhället, men framför allt för den våldsutsatta kvinnan som individ. Det förekommer emellertid brister inom öppenvården som kan komma att påverka mötet mellan sjuksköterskan och den våldsutsatta kvinnan. Öppenvårdens struktur gynnar inte alltid förutsättningen för att skapa ett gott möte. Hur skiljer sig sjuksköterskans erfarenheter åt baserat på öppenvårdens kontext? Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta våldsutsatta kvinnor inom öppenvård. Metod: Allmän litteraturstudie baserad på tio kvalitativa artiklar. Analys utifrån Fribergs analysmodell för litteraturstudier. Resultat: Resultatet består av fyra huvudkategorier respektive tio underkategorier. Resultatet visar på att sjuksköterskor bygger på sin erfarenhet genom att möta våldsutsatta kvinnor. Erfarenheter hos sjuksköterskor skiljer sig åt beroende på yrkesverksam öppenvårdskontext och emotionell beredskap. Det framkommer att det är av betydelse för sjuksköterskors erfarenhet att få möjlighet att följa den våldsutsatta kvinnan genom hennes process. Diskussion: Genom att möta våldsutsatta kvinnor bygger sjuksköterskor på sin erfarenhet och kan därtill få möjligheten att tillämpa ett salutogent förhållningssätt i mötet. Mötet kan påverka sjuksköterskor emotionellt vilket kan leda till att sjuksköterskor begår ett integritetsövertramp i mötet med kvinnan. Det kan vara mer fördelaktigt att vara kvinnlig sjuksköterska i mötet med våldsutsatta kvinnor då kvinnan riskerar att associera den manliga sjuksköterskan med våldsförövaren.

I bakgrunden beskrivs ett av sjuksköterskans ansvarsområde som är att skapa en personcentrerad vård. Genom hälsoförebyggande arbete kan vårdpersonal i sin omvårdnad medföra en förbättrad hälsa hos individen. Hälsa beskrivs som det människan upplever vid välbefinnande. WHO (2021) förklarar att det hälsofrämjande arbete är betydelsefullt för att reducera dödlighet i världen. Syftet med det motiverande samtalet (MI= Motiverande Intervjuer) är att ändra beteendevanor genom motivation. Det motiverande samtalet har en betydande roll för att förändra beteendevanor hos patienter. Vårdande möte beskriver sjuksköterskans ansvar att göra vården vårdande och vilka komponenter som ingår i att skapa ett vårdande möte. Syftet med studien är att belysa sjuksköterskans erfarenheter av det motiverande samtalet. En litteraturstudie valdes och artikelsökningen genomfördes i databaserna CINAHL och Medline. Det var tio artiklar som genomgick kvalitetsgranskningen för att sedan analyseras. Resultatet beskrivs med hjälp av tre teman ‘Delaktighet’, ‘Hinder’ och ‘Betydelsen av kunskap’ med sju underteman totalt. Huvudfynden var att MI bidrog till en större delaktighet och en mer personcentrerad vård. Tidspressen i arbetet påverkade utfallet av samtalet och det fanns ett behov av kunskap för att utöva metoden. I slutsatsen framkommer det att MI ses som en hälsofrämjande metod som tillför en personcentrerad vård där sjuksköterskornas empati främjas. Det framkommer även vissa svårigheter till att utöva MI. Det innebär att det finns en möjlighet till förbättring inom området av sjuksköterskans erfarenhet av motiverande samtal.

Bakgrund: Den icke-verbala kommunikationen är en stor del av sjuksköterskans totala kommunikation i det vårdande mötet. Det innefattar beröring, ansiktsuttryck, ögonkontakt, kroppsspråk, gester, attityder, lyssnande och tonläge. Akutmottagningen är en utmanande miljö som ofta har hög arbetsbelastning för sjuksköterskor, vilket gör att den icke-verbala kommunikationen kan vara svår att hållas personcentrerad utifrån patienters behov. En förståelse för patienters upplevelser på en akutmottagning kan hjälpa sjuksköterskor att reflektera över sin icke-verbala kommunikation i det vårdande mötet. Syfte: Syftet var att beskriva vuxna patienters upplevelser av sjuksköterskans icke-verbala kommunikation i det vårdande mötet på en akutmottagning. Metod: Studien gjordes som en allmän litteraturöversikt baserad på vetenskapliga artiklar med en kvalitativ metod. Databassökningen gjordes systematiskt i databaserna PubMed och CINAHL. De utvalda artiklarna granskades med hjälp av en granskningsmall anpassad för kvalitativa artiklar från Willman et al. (2011). Resultat: Resultatet bygger på fyra teman och sju subteman. Resultatets teman är att känna sig respekterad, att uppleva empati, att uppleva ett bristande förtroende och att bemötas av ett stressigt kroppsspråk. Resultatets subteman är att bli sedd och hörd, känslan av att vara i centrum, känslan av att inte bli uppmärksammad, att inte vara sedd som en person, att bemötas av olämplig attityd, känslan av att vara en börda och att behöva anpassa sig. Slutsats: Sjuksköterskans icke-verbala kommunikation i det vårdande mötet på en akutmottagning har en stor påverkan på patienters vårdupplevelse. Det kan både främja och hämma den personcentrerade vården i det vårdande mötet, vilket belyser vikten av att som sjuksköterska ha en förståelse för patienters upplevelser för att bemöta patienters unika behov.

Sammanfattning Bakgrund: I mötet med närstående ställs det stora krav på intensivvårdssjuksköterskans kompetens när det gäller att ha en god kommunikation och att ha en förmåga till att stödja närstående på ett respektfullt och empatiskt sätt. Det är viktigt att medvetenhetgöra och utveckla kunskapen om upplevelsen av att möta närstående. En familjefokuserad omvårdnad kan bidra till ett bättre möte med patienten, närstående och intensivvårdssjuksköterskan. Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelse av mötet med närstående till en kritiskt sjuk patient. Metod: Examensarbetet är en litteraturstudie med kvalitativ design. Resultat: Två teman framkom; stödjande förutsättningar för mötet med närstående och utmanande begränsningar för mötet med närstående. Sju subteman framkom; att erfara en god kommunikation, att skapa en stödjande relation, att uppmuntra delaktighet, att erfara bristande kommunikation, att hantera kraven på delaktighet, att erfara strukturella hinder, att ha brist på kunskap. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskor beskrev upplevelsen av förutsättningar och möjligheter men också av utmaningar och hinder. De beskrev behov av ytterligare kunskapsutveckling när det gäller att förstå och bidra till ett bra och möte med närstående till kritisk sjuk patient.