The purpose of this study is to investigate how cordinated on a national level the Swedish psychiatric care was in the early 1900s, using the diagnoses and treatment of dementia primaria. I also wanted to find out if the treatment of dementia primaria differentiated from the general care of psychiatric patients in the early 1900s, which other studies had focused on. The study was based on five records of patients with dementia primaria. The records came from six hospitals in total. All five patients experienced acute psychosis the time before the admission. In the hospital they shifted between calm, anxious and apathetic episodes. All five patients also had a habit of talking and laughing to themselves. There were some individual differences, but not enough to point to a non-coordinated psychiatric care. Similarly the treatment of dementia primaria differenced very little between hospitals, pointing to a strongly cordinated psychiatric care system. Some differences between previous research, concerning the treatment of psychiatric patients in general, and my study were found. Mainly where the patients whose records I studied medicated with a higher rate of barbiturates than previous research mentioned.

Spanska sjukan var en världsomfattande epidemi, en pandemi, som drog över världen i flera influensavågor mellan 1918-1920. Syftet har varit att ta reda på hur Säters hospital drabbades av och hanterade influensautbrottet 1918. Med hjälp av överläkarens årsberättelse för 1918 har jag lyckats få fram att 40,7 % av alla patienter blev smittade av spanska sjukan varav 15,3 % av dem avled till följd av sjukdomen. 529 personer smittades av spanska sjukan på Säters sjukhusområde varav 57 personer avled, vilket motsvarar 10,8 %. Av de 529 smittade männen och kvinnorna avled 12,6 % kvinnor (34 stycken) och 8,9 % män (23 stycken) till följd av in-fluensan. Överläkaren beskrev i årsberättelsen att Säters hospital klarade sig förhållandevis bra, tack var det paviljongsystemet som möjliggjorde att influensan kunde isoleras.

Det här skrivprojektet är en fortsättning på det jag arbetade med under det föregående läsåret. Här fortsätter gestalten Eli sin utveckling från att vara konstnärsstudent till att vara konstnär, men blir distraherad under arbetets gång. Detta eftersom hon hittat ett foto av en släkting som hennes mamma inte menar existerar. Denna person heter Cajsa och levde på mentalsjukhus under 50-talet. Cajsas avsnitt är dagsbokinlägg från tiden då hon levde där.  Projektet har varit en möjlighet att utforska den kompromisslösa ilskan hos en ung feminist som inte förstår världen eller sig själv, allt hon har är sitt uttryckssätt – konsten. Samtidigt har jag också fått gräva i ett av mina intressen, konsten i sig och konstnärskap. Precis som med Elis avsnitt har Cajsas delar inneburit en möjlighet att beskriva livet inuti de gamla mentalsjukhusen. Årtalet jag valt är 1954 av anledningen att då kom mediciner som Hibernal till Sverige. De betraktas som revolutionerande av vården för psykiskt sjuka, men också livet på mentalsjukhusen. Det var mediciner som behandlade schizofreni, innan hade det främst funnits lugnande mediciner och behandlingar som isbad, insulininjektioner och elchocker. Men kritik mot medicinerna har förekommit, att de gav patienterna lobotomi på kemisk väg i stället. Sjukhusen kunde öppnas upp mer, bli mer som ett hem – men på vilken kostnad?  En annan viktig del har varit att utforska språket, hur skulle tankarna se ut på pappret hos en person som tog dessa nya mediciner? Cajsas tankar går in i varandra, utan tydliga början och slut. Reglerna kring interpunktion utmanas när punkter och kommatecken inte används så ofta som det är brukligt. Samtidigt måste dagbokstexterna vara läsliga, vilket inneburit en spännande utmaning mellan experimentering och att tänka sig in i läsarens tankar till viss del.  Eli har i den här delen av texten fått veta alltmer om Cajsa, något som har kommit att påverka henne djupt. Främst genom att hon får allt svårare att göra konst, så hon ljuger för sig själv – hon kommer göra det imorgon, i över morgon och så vidare. Eli har för mig inneburit en möjlighet att utforska en karaktär som har dålig kontakt med sina känslor, vilket även innebär ett försöka att lura läsaren. Elis delar är visserligen berättade ut tredje person, men ligger väldigt nära henne.

Under den andra halvan av 1800-talet genomgick den svenska sinnessjukvården stora förändringar. Nya sjukhus byggdes, den ekonomiska situationen förbättrades och sinnessjukvården i stort genomgick en professionalisering. Det fanns även en behandlingsoptimism som bidrog till en övertygelse om att de patienter som blivit intagna skulle komma att lämna sjukhusen som nya människor. Detta blev dock inte fallet. Istället blev sinnessjukhusen överfulla med patienter som aldrig skulle bli utskrivna. Vården kom istället att bestå av vila och övervakning. Under denna tid fanns det även tydliga motsättningar mellan läkarens bild av sina patienter och patientens egna bild av sig själv och systemet hon befann sig i. I denna uppsats möter vi fem kvinnliga patienter som var intagna på Vänersborgs hospital och asyl i början av 1900-talet. Kvinnorna var intagna av olika anledningar och hade olika bakgrund, men trots det möttes de ändå av samma inställning, där nästan allt de sade och gjorde tolkades av deras läkare som tydliga sjukdomssymptom. Patienterna såg inte sig själva som sinnessjuka, och de ville därför bli utskrivna från sjukhuset och återvända till sina nära och kära. Kontrasten mellan läkaren och patientens upplevelser utforskas i denna uppsats. Slutsatsen är att patienterna utlämnades helt till läkarna och deras bedömningar och tolkningar, då de varken hade möjligheterna eller resurserna som hade krävts för att stå upp emot dessa inflytelserika och mäktiga män. Det finns dock en ljusglimt, för trots alla försök att isolera och avskärma dessa kvinnor bröts aldrig bandet mellan de fem patienterna och deras familjer. I slutändan fick samtliga återvända till sina nära och kära, döda eller levande.

During the long 19th century and the great development of mental health care, several new hospitals were built, and new methods emerged. The society wanted healthy citizens who could work, to contribute to the economy and that made the mental hospitals very important during that time. The economic status of social classes was also reflected in the mental hospitals where patients were divided into different class units. In the first class, one could find patients with good economic backgrounds, meanwhile the poor patients were living in the crowded third class. This research follows the lives of five patients, three men and two women, who were diagnosed with melancholia during the early 20th century at Kristinehamn’s hospital. Letters, patient records, examinations etc. will be examined to get an insight into their lives, but also the doctors’ thoughts and methods. Their most common symptoms, how they were taken care of and how themselves experienced their illness will be discussed and analyzed in this paper.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur kulturarv och minne omförhandlas, materialiseras och upplevs i samband med stadsutveckling av ett komplext kulturarv. Undersökningen fokuseras till området Sege park i Kirseberg, som ligger i östra delen av Malmö. Det nya området planeras på samma plats där mentalsjukhuset Malmö Östra sjukhus låg i drygt 60 år innan det slutligen avvecklades 1995. Metoden utgörs av en kvalitativ innehållsanalys av bland annat planeringsdokument och bilder som kompletteras med författarens upplevelse av platsen. Undersökningen visar att det byggda kulturarvet i stor mån värnas i samband med omvandlingen, men att platsens narrativ samtidigt skrivs om för att bättre passa in i utvecklingen av det nya bostadsområdet. I kombination med få direkta referenser till den tidigare användningen som mentalsjukhus som skyltar och dylikt görs minnet av Östra sjukhuset svårtillgängligt för den som inte är informerad om platsens historia.

Psykisk ohälsa, mentalsjukhus, psykiatrireform, stigmatisering, överdiagnostik, medikalisering, diskurser, attityder, påverkan, förhållningssätt, samhälle / Mental illness, mental hospitals, psychiatric reform, stigmatization, overdiagnosis, medicalization, discourse, attitudes, influence, approach, community

An investigation in how the psychiatric care of women has been portrayed in four scandinavian novels written by women in and around the turn of the century.

The purpose of this essay is to examine the patients who were cared for at Stockholm's psychiatric hospital during three periods in history: 1890–1895, 1905–1910 and 1920–1925. The variables examined in the statistical part of the essay are the number of newly admitted patients per period and the diagnoses these people receive. The second part of the essay takes a closer look at how patients from different payment classes are described in the application documents. The focus has been on compiling positively and negatively value-laden words to see which and how many words are used and whether there are differences between the different classes and genders. Another class aspect that has been investigated is how daily life in the hospital has differed between the classes.           The findings show that the number of patients per year is constantly increasing. There is only a small change between the first and the second survey period, from 1910 until and during the years 1920–1925, an enormous change takes place. Many people in the country are in line to be admitted to a hospital, which means that patients who are not judged as seriously ill or as a danger to themselves and others are discharged at a high rate. The diagnostic system undergoes several changes during the examined period, which makes it difficult to follow individual diagnoses over time.           The discourse analysis of the application documents shows that the men in the first class were the ones who were given by far the best reviews, both by relatives and by the chief physician. The focus was on their intelligence and good mood. First-class women also generally received good marks, but they commented more on her calmness and dignity, completely in line with the bourgeois ideal that prevailed then. Third-class patients did not enjoy the same amount of positive words at all. Their bodies and ability to work arouse the most interest in the doctor and the amount of information about their background is less. Everyday life also separates the classes. Tasks, leisure activities and food are adapted to the classes' previous lives to facilitate care and read justment to society, which means that in the first class you devote a lot of time to reading and writing, while in the third class you work with the physical operation of the hospital. The food would also mimic the one you were used to before, which meant that the food for first class was more than twice as expensive per person per day compared to the food you ate in third class.

The purpose of this thesis is to study and analyse collections of outsider art in two Swedish Medical History Museums, Medicinhistoriska museet in Uppsala and Mentalvårdsmuseet in Säter. The work explores how the history of the museums, how art collections were established, the outsider artist as well as how the two museums work the collections today. The empirical part of the study is based on the fieldwork that the author conducted at the Medicinhistoriska museet in Uppsala and Mentalvårdsmuseet in Säter during two separate days in the winter/spring of 2022. Both observations of the museum room were made, as well as interviews with the two curators in charge of the art collections. Attentive observations and systematic notes from constitute the basis for the description of the material and immaterial features of the museum. For the chapters on the historical and cultural context concerning outsider art, art brut, psychiatric care and how the hospitals became museums, literary sources were used.  The result of the study shows that outsider art made in a hospital is a very specific part of outsider art and art brut because of the very special conditions of an often locked psychiatric care unit. It implies that outsider art made in psychiatric care have not been seen as real art, not been viewed as interesting for the public. There has existed an authorised heritage discourse (“AHD”) in the hospitals and well as in the later museums which has led to the collections not been correctly taken care of, and research about the patients has not been made. Instead, the patients work has been stored incorrectly in attics, basements and in un-locked storage areas with only a few ”aesthetically pleasing” works showed in the museum.      Further, the study shows how the art collections in the two medical hospitals correctly used and worked with, can be a part of removing the stigma around mental disease and people living with it.  The conclusions to be drawn from this are that the complexity of the art collections of outsider art made in psychiatric care lie in the fact that mental illness, psychiatric hospitals, and outsider art have been under a stigma, as well as the fact that the patients’ stories being stories from the margin. This is a two-years master’s thesis in Museum and Cultural Heritage Studies.