Men’s violence against women is a specific social problem as it affects the personal security and the right to decide over one’s own body. Both of which are human rights. As a consequence of the violence, men and women are living under different conditions, which by the prevailing gender order enables the inequality of society. This is a democracy issue. Women with disabilities whom are exposed to violence in close relationships are thus twice vulnerable, because of the disabilities and because of their gender. Violence can also take other expressions and be directed at the disability. Violence in close relationships is often hidden from society and violence is often made invisible by being explained in other terms. Personal Assistants work close to women with disabilities in their homes and may meet women that are exposed to gender-based violence. This is a qualitative study with the purpose of examine Personal Assistants’ knowledge of gender-based violence against women with disabilities. The results show that they have little knowledge of violence and often no formal training. The results also show that they have no guidelines for how they are supposed to act if such violence occurs. Personal Assistants understanding of violence is mainly based on physical violence. The Personal Assistants’ response if gender-based violence occurs is conditional depending on where the abuse takes place. The results also show a distinction between the private and the public scene. Personal Assistants use the clients’ privacy as an excuse not to act if they face gender-based violence. Despite the uncertainty as to how they should act, as found in the study, this may be due to their low level of competence in the subject as well as non-existing guidelines. Keywords: Violence, women, gender, disability, Personal Assistant / <p>Validerat; 20110418 (anonymous)</p>

Syftet med studien var att undersöka vilka resonemang som ligger till grund i familjerättens utredningar när det finns uppgifter om våld i nära relation, samt undersöka hur våldet värderas, bedöms och synliggörs i familjerättens utredningar. I denna kvalitativa innehållsanalys undersöks åtta vårdnadsutredningar. Resultatet visar att barnets bästa i stor utsträckning bedöms vara kontakt med båda föräldrarna trots uppgifter om våld. Genom fokus på föräldrarnas samarbete finns en strävan hos familjerätten att hålla ihop den separerade kärnfamiljen. Mammans utsatthet diskuteras i begränsad utsträckning, barnets behov av kontakt med pappan anses som viktigt oavsett hur det påverkar mamman. Slutsatsen är att resultatet i studien stämmer överens med tidigare forskning, uppgifter om våld utreds inte ordentligt och implicit värderas kärnfamiljen högt.

Som en del i regeringens strategi (Regeringens skrivelse, 2016/ 17:10) för att bekämpa mäns våld mot kvinnor uttalas ett behov av ett fokusskifte från ett reaktivt till ett mer proaktivt arbete. 2021 ändras sedan Socialtjänstlagen och socialnämnden åläggs ett nytt uppdrag att “verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende” (5 kap. 11 a § SoL). Med hjälp av Bacchis diskursanalytiska metod What's the problem represented to be? undersöker vi vilka förklaringsmodeller till problemet mäns våld mot kvinnor som finns representerade i de rättsliga dokument och förarbeten som föranleder den nya lagstiftningen. Hur motiveras det återfallsförebyggande arbetet och vilka effekter får det för beskrivningen av problemet mäns våld mot kvinnor? Studiens resultat har analyserats med hjälp av diskursteori, den socialekologiska modellen samt en modell för kategorisering av preventivt arbete på tre nivåer, tertiär- sekundär- och primärpreventiv nivå. Resultat påvisar att problemet mäns våld mot kvinnor såsom det framställs i det empiriska materialet kan identifieras genom tre övergripande teman. Studien påvisar dels att problemet kan härledas till mäns våldsamma beteende där individuella förklaringsmodeller till mäns våld mot kvinnor skrivs fram framför en mer strukturell förståelse av våldet. Dels att förebyggande av mäns våld mot kvinnor på ett övergripande plan reduceras till återfallsförebyggande insatser riktade mot män som utövar våld. Detta då problemet i hög grad är ett upprepningsbrott. Slutligen är det den våldsutövande mannens erfarenheter av våld och behandling samt behov kopplade till detta som skrivs fram i materialet medan den våldsutsatta kvinnans erfarenheter och behov osynliggörs. Studiens slutsatser pekar mot att framställningen av problemet mäns våld mot kvinnor fortsatt rör sig i en riktning mot individuella orsaksförklaringar kopplade till relativa risker för att både utsätta och att utsättas för mäns våld mot kvinnor snarare än till strukturella orsaksförklaringar.

There is a high attrition rates in domestic violence against women cases, meaning that several cases drop out of the criminal justice system at various stages. To ensure a strong case in court the procurator must consider the evidence which has to hold its merit regardless of the difficulties in gathering evidence, given the dynamics and complexities of domestic violence. Sweden was one of the first countries to criminalize domestic violence aimed towards women. The structure of the offence is also unique in that it involves several separate criminalized acts being assessed together as a single entity. Yet there has been a decline in both number of reported intimate partner violence offences and the number of convictions in cases of gross violation of a woman’s integrity. According to a report from the Swedish National Council for Crime Prevention, the decline was neither due to a reduction in actual levels of intimate partner violence nor a change in reporting propensities for intimate partner violence among women. The possible contributory explanations given in the report was that the declining, in the reported and cleared offences, was linked to a trend towards a more rigorous evidentiary requirements in court. Theories from juridical doctrine suggested that this can be explained by how case law from the Supreme Court has been in interpreted by the lower courts. Following a statement by the Supreme Court in NJA 2005 p. 712, there has been several interpretations in juridical doctrine, some which state that a plaintiff’s statement in court is no longer sufficient on its own for it must have corroborative evidence to reach the evidentiary requirement. Later caselaw such as NJA 2009 s.447 I &amp; II and NJA 2017 s.316 has been suggested to mean that not only is there a requirement of corroborating evidence, but also a demand of higher prevalence of corroborating evidence to support the victim’s narrative in court. If true, it would impose a threat to legal principles and the free evaluation of evidence. Thus, the purpose of the thesis was to investigate whether there was a higher requirement for corroborative evidence for cases of gross violation of women's rights in current law, in its actual sense and study how a higher prerequisite can affect the judge's evaluation of evidence. This study found that there was a trend towards safer prosecutions as the conviction rate for prosecuted offences, in relation to cases that ends up in court, has increased over time. Also, the number of corroborating evidence in the indictment has increased over the years. This was interpreted as being the result of an adaption to increased requirements for corroborating evidence in cases of gross violation of a woman’s integrity. However, there was also findings that suggest that the term corroborative evidence lacks a collective definition and appears to be uncertain at best. In addition, there was a lack of thoroughness in the opinion of the verdicts rendering it difficult to verify whether the legal assessor had in fact been objective and rational in the evaluation of evidence. Although there was no discovery of a general requirement of corroborative evidence in the District Courts, the study found that some individual judges would render a plaintiff's statement not sufficient if there was no further corroborative evidence to support the statement. There are undoubtedly several reasons why a higher requirement for corroborative evidence has arisen. One reason was how the District Courts and prosecutors have interpreted the ruling of NJA 2009 s.447 I &amp; II and NJA 2017 s.316 Supreme Court´s case law. The other is a conceptual confusion on how to rule a plaintiff to be credible and reliable is causing a problem in how the evidence is being structured and evaluated. To provide a more objective and rational evaluation of evidence, the Supreme court ought to make new case law defining the meaning of corroborative evidence. Otherwise, basic legal principles are of risk to be diminished.

No description available.

Men’s violence against women in intimate partner relationships is a comprehensive problem in society both in Sweden and in the world. Most of the violence occurs at home which makes it a well-hidden problem and the lack of knowledge about men´s violence against women in intimate partner relationships makes it difficult to tackle. The purpose of this essay was to study the character of the violence, how comprehensive the violence is and the actions that Sweden has taken to end men´s violence against women in intimate partner relationships. The result shows that violence in intimate partner relationships occurs in all ages, ethnicities and social classes. The violence can be psychological, physical, sexual, material or economic and the abuser successively takes control over the women and her life. Prejudice about who the abuser is are common and if the abuser doesn’t fit in to the stereotype we seem to look for explanations in the implication of alcohol, anger issues or cultural background. We also seem to mistrust the women and rather than focusing on the crime that has been committed against her we focus on questions such as; why didn’t she leave sooner? To fight this social problem the government has developed a national strategy. This strategy points out that the inequality between women and men is the biggest reason that the violence occurs. According to the strategy education within all levels of society is the key to change the image of femininity and masculinity that feeds inequality between women and men.

På fem månader har det inkommit 3389 anmälningar om barn som bevittnat våld mellan närstående. Lagen som kriminaliserar exponerandet av våld och brott inför barn heter barnfridsbrott och började att gälla den 1 juli 2021. I en undersökning som SVT presenterade 19 december 2021, framgår det att 195 av anmälningarna har lett till åtal.1Utmärkande för barn som bevittnar våld i nära relationer är att en närstående till barnet utsätter en annan närstående för våld eller brott. Detta innebär att barnet både står nära en gärningsman i anknytning och ett offer. Kombinationen av detta skadar inte endast tilliten och tryggheten hos personerna som barnet söker omsorg hos, utan leder till långsiktiga konsekvenser för barnets hälsa.2I FN konventionen om barnets rättigheter framgår det en nolltolerans av våld mot barn. Eftersom konventionen är inkorporerad in i svensk lag sedan 1 januari 20203, infaller konventionens förpliktelser den svenska staten. Ett sätt att skydda barn från att utsättas för våld är genom att införa lagstiftningsåtgärder som är förenliga med principen om barnets bästa. Utifrån ett barnrättsperspektiv kan den gällande rätten för barn som upplever våld och brott kritiseras. Detta med anledning av att rekvisitet bevittna är för snävt för att omfatta barns olika upplevelser av våld.I Sverige lever det ca 210 000 barn med våld i hemmet.4 Gemensamt för dessa barn är att de tilltar olika strategier för att handskas med våldets konsekvenser. I de fall där våldet blivit en del av vardagen, är det inte ovanligt för barn att sätta på sig hörlurar för att slippa höra mammas skrik. I utredningen till det föreslagna barnfridsbrottet resonerade regeringen kring detta. Att barns upplevelser av våld ofta är präglade av överlevnadsstrategier som gör att barn varken ser eller hör våldet. Trots detta är en förutsättning för straffbestämmelsen att barnet har bevittnat den brottsliga gärningen.

Ekonomiskt våld är enligt verksamma på kvinnojourer ett omfattande våld som ofta drabbarkvinnor. I deras verksamhet möter de ofta kvinnor som blivit utsatt för ekonomiskt våld.Ekonomiskt våld som begrepp är relativt nytt och det behöver undersökas ytterligare. Det ärförekommande att ekonomiskt våld sker i kombination med andra våldstyper och det finns flerasätt för en våldsutövare att utöva ekonomiskt våld på. Syftet med studien är att undersöka omverksamma inom kvinnojourer har förståelser om ekonomiskt våld och om dessa förståelservägleder deras arbete. Studiens analys har genomförts utifrån den hermeneutiska tolkningsläransom ser människan i en social kontext och att deras syn på verkligheten präglas av tidigareerfarenheter. För att utföra studien har semistrukturerad intervjuform används som har gettutrymme för en öppenhet kring ställda frågor vid intervjuerna. Vid analys av materialet har enkvalitativ innehållsanalys implementerats som sedan resulterat i en presentation i studiensresultat och analysavsnitt. Utifrån materialet visar det sig att de intervjuade jourkvinnorna harcentrala förståelser om ekonomiskt våld som guidar dem i deras arbetssätt. Centrala förståelserom ekonomiskt våld hos jourkvinnorna var bland annat att det är en vanlig våldstyp och att detav samhället är ett ouppmärksammat våld samt att det sker på grund av patriarkatet. De centralaförståelserna kan kopplas till de huvudsakliga arbetssätten som berörde att jourkvinnornaarbetar mer som medsystrar och inte som maktutövare där de lägger stor vikt vid ett gottbemötande av de stödsökande. Kunskapsspridning om ekonomiskt våld blir en del i deras kampmot patriarkatet och samtidigt bildar kvinnojourerna tillsammans med sina stödsökande enkamp mot ekonomiskt våld genom systerskap. Genom kvinnojourens unika sätt att arbeta medekonomiskt våld skiljer de sig från de offentliga verksamheterna där jourernas arbete präglasav en feministisk värdegrund. Relationen till de stödsökande blir central och ett gott bemötandeblir deras ledande arbetssätt. Enligt de intervjuade jourkvinnorna är detta ett framgångsrikt sättatt arbeta med kvinnor som blivit utsatt för ekonomiskt våld som de önskar att fler verksamheterkunde ta efter.

The field of insurance fulfills many important functions. One of them is to provide policyholders and other persons entitled to compensation with a financial protection in the event of damage or other financial loss. At the same time, insurance companies accumulate enormous amounts of money, in the form of premiums paid, which they shall manage. According to the diversity of risks associated with an insurance business, the legislature has considered it necessary to limit the ability of insurance undertakings to take risks. One of these provisions – with such a purpose – is the prohibition of non-insurance activities. In other words, insurance undertakings are solely allowed to carry on insurance and related activities to the insurance business.  What is meant by permitted activities is not clear from a legal perspective. In the light of the sanctions that may be imposed on an insurance undertaking while carrying out an unallowed activity, it may be important to investigate the boundaries between permitted and unallowed activities. In the light of this, the thesis aims to examine (i) the distinction between permitted and unallowed activities and the motives behind the prohibition rule, (ii) how the prohibition rule relates to the specific risk regulation and the requirements of stability and prudent investments, and (iii) whether – in terms of the need for predictability, on the one hand, on the other hand, the need for principled regulation – there is a need to clarify the meaning of permitted activities.  The thesis describes FRL as a framework with its requirements for stability, prudence and a satisfying ratio of solvency and liquidity. According to the requirements imposed through FRL and the Solvency II regulation, the limits of permitted and unallowed activities, respectively, are examined.

Den som har blivit utnyttjad, skadad och kränkt av en annan människa har rätt till juridisk rättvisa (Carlsson, 2004). Detta innebär att varje individ skall kunna få återupprättelse eller gottgörelse i juridisk mening, det som gjorts fel mot henne ska rättas till. Det är få barn som får juridisk rättvisa, och få förövare som blir fällda enligt tidigare undersökningar (George et al., 2022). Detta på grund av att få barn berättar om sina övergrepp då förövaren många gånger är en trygg vuxen, och ett erkännande skulle innebära en exkludering från ett sammanhang. De gånger ett barn berättar blir utfallet oftast att förövaren går fri. Detta är en diskurspsykologisk analys om ett domstolsmål, där den åtalade blir fälld i tingsrätten för våldtäkt mot barn, men frikänd i hovrätten på grund av olika konstruktioner av begreppet snippa. Syftet med analysen var att analysera hur domstolarna konstruerar begreppet snippa, analysera hur barnperspektivet genomsyrar eller utesluts genom rättsprocessen samt hur utfallet i rättegångsprocessen blir beroende på vilken konstruktion som väljs och förstå varför domstolarna kom fram till olika bedömningar. Analysens resultat identifierade två tolkningsrepertoarer, där den ena repertoaren hade ett barnperspektiv samt såg målsägande som en kompetent individ, medan den andra repertoaren saknade ett barnperspektiv samt såg målsägande som ett barn utan kompetens att kunna framföra sin egen rätt. Analysen lyfte fram vikten av att ha ett barnperspektiv i tolkningar av barns utsagor då barn inte har tillgång till de ordförråd som krävs för att beskriva vad som sker under övergreppen (Carlsson, 2004) samt har svårigheter att beskriva hur ett övergrepp gått till då barn saknar erfarenhet av könsorganens funktioner och sensoriska aspekter (Tsur et al., 2020). Resultatet påvisar att ett uteblivande av barnperspektivet medför att barnets utsagor blir feltolkade och inte förstådda och på så vis inte heller får juridisk rättvisa.