Syftet med denna studie var att undersöka LSS-handläggarnas uppfattning om hur väl lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kan tillgodose det behov av stöd som personer med neuropsykiatriska funktionshinder kan ha (NPF) samt undersöka om LSS-handläggarna upplever att personer med den neuropsykiatriska diagnosen ADHD är i behov av stöd via LSS. Metoden var kvalitativa intervjuer och resultatet analyserades utifrån relevant forskning och socialkonstruktivism samt gräsrotsbyråkratisk teori. Det huvudsakliga resultatet visade att LSS-handläggarna upplevde att det fanns goda möjligheter att tillgodose de behov som personer med NPF har, med hjälp av de insatser som kan beviljas via LSS, men att det kunde finnas vissa försvårande omständigheter för att få personerna att ta emot stöd. En majoritet av LSS-handläggarna tyckte också att personer med ADHD-diagnos skulle omfattas av LSS, utifrån en uppfattning om att deras funktionsnedsättning var stor och att personerna därför är i behov av stöd via LSS.

Hur vi uppfattar och använder stadsrummet varierar från person till person. Utöver det finns grupper vilka kan uppfatta omgivningen helt annorlunda och samtidigt ha svårigheter att kommunicera sina upplevelser. I denna uppsats redovisas en undersökning om metoder för deltagande i stadsplaneringen för personer med neuropsykiska funktionsnedsättningar (NPF). Genom att studera regelverk, riktlinjer och program inom området, kombinerat med intervjuer och en överblick av metodologi för deltagande inom relaterbara områden undersöks befintliga metoder och deras potential. Resultatet tyder på att deltagande för personer med funktionshinder finns definierat i svensk lagstiftning, men att metoder för deltagande inte på ett fullgott sätt utvärderats för att möta den specifika gruppens behov. Dels finns inte tillräckligt riktade program eller riktlinjer för främjande av delaktighet i stadsplanering, dels inte heller kompetens eller resurser på lokal nivå för att kunna anpassa deltagandeprocesser vad gäller kommunikation och insamling av erfarenheter och synpunkter från gruppen. Inom strategisk planering verkar dock utrymme för utveckling finnas, där riktade insatser och fokusgrupper ses som alternativ för främjande av deltagande i planeringen av städer.

<p>Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar upplever ofta ett föräldraskap till bredden fyllt av utmaningar och prövningar. Skolans syn på barnet och dess svårigheter blir mycket betydelsefull för dessa familjer. Skolmiljön och vikten av de pedagogiska metoderna förbises ibland helt, istället förklaras problemen med egenskaper hos barnet eller situationen i hemmet. Hur skolan bemöter dessa familjer kan bli avgörande då dessa föräldrar ofta är mer beroende av samarbete än andra familjer. I sin förlängning kan detta få stora konsekvenser för barnets framtid och livskvalité. Empati, kunskap och samarbete är i detta sammanhang nyckelbegrepp.</p><p>Jag har samtalat med två mammor som har barn med svårigheter inom autismspektrat. De har låtit mig ta del av deras tankar och erfarenheter i mötet med skolan. Frustrationen de känner när ingen lyssnar är uppenbar i deras berättelser. De upplever att de inte blir bekräftade som kompetenta föräldrar. Ljusglimtar är de pedagoger som visar respekt och förståelse för deras utmaningar. I berättelserna blir det tydligt att skolan alltför sällan använder föräldrarnas erfarenheter när det uppstår svårigheter runt barnet. Föräldrarna upplever att skolan har tolkningsföreträde och föräldrarna betraktas ofta som besvärliga när de kommer med egna idéer och förslag.</p><p>Med kunskap om barnets funktionsnedsättning samt en vilja hos pedagogen att se föräldern som en tillgång, en expert på sitt barn, möjliggörs ett äkta möte mellan två likvärdiga parter. Detta möte kännetecknas av nyfikenhet och respekt för varandras verkligheter.</p>

Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar upplever ofta ett föräldraskap till bredden fyllt av utmaningar och prövningar. Skolans syn på barnet och dess svårigheter blir mycket betydelsefull för dessa familjer. Skolmiljön och vikten av de pedagogiska metoderna förbises ibland helt, istället förklaras problemen med egenskaper hos barnet eller situationen i hemmet. Hur skolan bemöter dessa familjer kan bli avgörande då dessa föräldrar ofta är mer beroende av samarbete än andra familjer. I sin förlängning kan detta få stora konsekvenser för barnets framtid och livskvalité. Empati, kunskap och samarbete är i detta sammanhang nyckelbegrepp. Jag har samtalat med två mammor som har barn med svårigheter inom autismspektrat. De har låtit mig ta del av deras tankar och erfarenheter i mötet med skolan. Frustrationen de känner när ingen lyssnar är uppenbar i deras berättelser. De upplever att de inte blir bekräftade som kompetenta föräldrar. Ljusglimtar är de pedagoger som visar respekt och förståelse för deras utmaningar. I berättelserna blir det tydligt att skolan alltför sällan använder föräldrarnas erfarenheter när det uppstår svårigheter runt barnet. Föräldrarna upplever att skolan har tolkningsföreträde och föräldrarna betraktas ofta som besvärliga när de kommer med egna idéer och förslag. Med kunskap om barnets funktionsnedsättning samt en vilja hos pedagogen att se föräldern som en tillgång, en expert på sitt barn, möjliggörs ett äkta möte mellan två likvärdiga parter. Detta möte kännetecknas av nyfikenhet och respekt för varandras verkligheter.

No description available.

Barn och ungdomar med kognitiva svårigheter kan uppleva aktivitetsbegränsningar och delaktighetsinskränkningar. Det finns ett flertal kognitiva hjälpmedel vilka kan hjälpa barn och ungdomar att känna självsäkerhet och få ökad kontroll i sin vardag. Arbetsterapeuten har en viktigt roll att möjliggöra en fungerande vardag, i detta arbete ingår bland annat utredning och förskrivning av hjälpmedel. Syftet med denna studie var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter från initiering och genomförande av utredning för barn och ungdomar i behov av kognitivt stöd. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex legitimerade arbetsterapeuter verksamma inom Barn- och ungdomshabilitering i Västerbotten. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och resulterade i 3 huvudkategorier; Arbetsterapeutens uppdrag, Nätverket- en avgörande faktor samt Flexibilitet hos arbetsterapeuten skapar delaktighet under utredningen. Resultatet visar att den arbetsterapeutiska utredningen är en dynamisk process där arbetsterapeuten hela tiden anpassar sig själv med hänsyn till personen som utreds. Utifrån studiens resultat går det även dra slutsatsen att föräldrarnas roll i utredningen och implementeringen av kognitivt stöd har stor inverkan på utredningens kvalitet och för att barnen ska bli självständiga och trygga i användandet av sitt stöd.

<p>Uppsatsens syfte var att beskriva hur arbetsterapeuter resonerar kliniskt vid bedömning av arbetsförmåga hos personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. För denna studie användes en kvalitativ ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem arbetsterapeuter som jobbar mot arbetsmarknaden. Frågeområdena inspirerades av <em>clinical reasoning </em>”three track mind” där <em>procedural, interactive</em> och <em>conditional reasoning</em> utgör de tre olika tankemönstren.</p><p>Resultatet redovisades i fyra kategorier och ett övergripande tema som beskriver arbetsterapeuternas kliniska resonemang: Att forma en frågeställning, Att välja bedömningsmetod, Att utforma en slutrapport och Yrkeskompetens. Det övergripande temat, Att se till olika aspekter vid bedömning, visar den röda tråden genom kategorierna. Resultatet i vår studie visar på den komplexitet som finns i de resonemang som förs vid bedömning av arbetsförmåga. Något som kan jämföras med <em>clinical reasonings</em> "three track mind" och som framkommer i vårt tema; <em>Att se till olika aspekter vid bedömning.</em> De deltagande arbetsterapeuterna beskriver hur resonemanget i arbetsförmågebedömningarna sker utifrån en mängd olika aspekter, och arbetsterapeuterna menar att de hela tiden måste se till både delarna och helheten. Vilka svårigheter som finns och hur olika faktorer påverkar personen de bedömer, och hur alla faktorer tillsammans är avgörande för personens arbetsförmåga.</p>

The aim of the study was to understand how an elementary school interpreted and worked with the law Skollagen (SFS 2010:800) concerning special needs in school additionally in which way a neuropsychiatric diagnosis might interact with the interpretation. To answer the aim we used following research problems: How does the school define the term special needs and special resources itself? How does the school identify pupils with special needs and work with them? In which way does the neuropsychiatric diagnosis affect the interpretation of the law concerning special needs when it comes to deciding whether a pupil is in need of special recourses? Skollagen (SFS 2010:800) does not define special recourses and does not indicate how the school should use them. We were therefore interested in how an elementary school defined the term and decided to work with it. We based our study upon interviews with 6 respondents whom are central in the process of providing special resources for children in school. It’s these respondents interpretation of the law that eventually decide who the special recourses are given to and in which way. The results of the study was that the neuropsychiatric diagnosis itself had no affect concerning if special resources were given to a pupil, rather as an indicator of the pupils certain needs. The definition of special resources itself were connected to the way the school used the tools provided, for example listening to an audio book instead of reading. The school had different ways of identifying pupils with special needs amongst them were the usage of ‘screening’. A test all pupils do in order to determine who might need some extra help in school.

Syftet med den här studien har varit att öka kunskapen om boendestöd i relation till vuxna personer med adhd, utifrån fyra boendestödjares perspektiv. Studien har sin utgångspunkt i en tillsynsrapport från Socialstyrelsen, där det framgår att boendestödjare saknar kunskaper om adhd och annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och att de även saknar kunskaper om metoder att använda i arbetet med denna målgrupp. Den forskningsansats som använts är kvalitativ metod och intervjuerna som genomförts har varit halvstrukturerade. Antalet genomförda intervjuer med yrkesverksamma boendestödjare är fyra till antalet, varav två av dessa boendestödjare var kvinnor och två var män. Intervjumaterialet strukturerades utifrån de tre frågeställningarna och därefter tematiserades signifikanta citat med hjälp av öppen kodning. Resultatet analyserades med hjälp av nyinstitutionell teori, teorier om handlingsutrymme och teorier om kunskapssyn, samt syn på metoder för det sociala arbetet. Slutsatser som dras är bland annat att boendestödjarnas kunskaper om adhd och om metoder för det sociala arbetet är mycket varierande. Även boeendestödjarnas förhållningssätt till adhd varierar. Vidare dras slutsaten att boendestödjarna upplever att samverkan mellan dem och biståndsbedömare, samt samverkan mellan dem och landstingspsykiatrin har brister. Studien visar även att boendestödjares handlingsutrymme har minskat sedan yrket uppkom.

Uppsatsens syfte var att beskriva hur arbetsterapeuter resonerar kliniskt vid bedömning av arbetsförmåga hos personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. För denna studie användes en kvalitativ ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem arbetsterapeuter som jobbar mot arbetsmarknaden. Frågeområdena inspirerades av clinical reasoning ”three track mind” där procedural, interactive och conditional reasoning utgör de tre olika tankemönstren. Resultatet redovisades i fyra kategorier och ett övergripande tema som beskriver arbetsterapeuternas kliniska resonemang: Att forma en frågeställning, Att välja bedömningsmetod, Att utforma en slutrapport och Yrkeskompetens. Det övergripande temat, Att se till olika aspekter vid bedömning, visar den röda tråden genom kategorierna. Resultatet i vår studie visar på den komplexitet som finns i de resonemang som förs vid bedömning av arbetsförmåga. Något som kan jämföras med clinical reasonings "three track mind" och som framkommer i vårt tema; Att se till olika aspekter vid bedömning. De deltagande arbetsterapeuterna beskriver hur resonemanget i arbetsförmågebedömningarna sker utifrån en mängd olika aspekter, och arbetsterapeuterna menar att de hela tiden måste se till både delarna och helheten. Vilka svårigheter som finns och hur olika faktorer påverkar personen de bedömer, och hur alla faktorer tillsammans är avgörande för personens arbetsförmåga.