No description available.

Bostadshyra utgör en speciell del av kontraktsrätten, men har starka drag av skyddslagstift- ning till hyresgästens förmån. Avtalstypen har en stark social och ekonomisk betydelse, både för individ och för samhället i stort. Det förekommer att hyresgäster beter sig på ett sätt som försvårar hyresvärdens fastighetsför- valtning. Hyresgäster kan till exempel röka inomhus och på balkonger, felsortera avfall, fel- parkera fordon och installera maskiner som innebär en risk för skada. Vad har en hyresvärd för möjligheter att komma till rätta med problem som uppkommer i hyreshuset? Ordnings- föreskrifter intas ibland i hyresavtal för att precisera hur hyresgästen förväntas uppträda. Lagstiftningen är dock alltför generell för att påvisa vad som gäller i olika situationer – enligt 12:24 JB har hyresgästen en skyldighet att ”väl vårda lägenheten” och enligt 12:25 JB att ”iaktta allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och gott skick”. Uppsatsen behand- lar avtalsutrymmet avseende vissa företeelser i hyreshuset mot bakgrund av de tvingande reg- lerna. Vilka skyldigheter kan hyresgäster åläggas genom hyresavtalet, och i vilken mån kan hyresgästers kontraktsbrott leda till någon påföljd? När lagstiftning görs tvingande är det viktigt att den hänger med i samhällsutvecklingen, så att aktuella problem får en lämplig och förutsebar lösning. Reglerna i 12 kap JB har en all- män utformning, varför reglerna kan anpassas till aktuella problem genom praxis. Det förut- sattes även i motiven att 12:25 JB skulle kompletteras med ordningsföreskrifter i hyresavta- let. Villkor kan delas upp i olika kategorier, men uppdelningen som sådan har inte någon bety- delse för villkorens giltighet. Det är innehållet som är avgörande. Emellertid gäller allmänna avtalsrättsliga regler kring avtalets ingående, varför samtliga villkor måste vara kända för båda parter vid avtalets ingående för att bli bindande. Som ett extra skydd för hyresgästen finns det regler om tolkning, jämkning och omförhandling av hyresvillkor. Reglerna avviker starkt från vad som i allmänhet gäller i kontraktsförhållanden. Analysen av olika ordningsföreskrifter visar att om de blir gällande mot hyresgästen, och om denne kan drabbas av någon påföljd vid kontraktsbrott, beror på vad villkoret innebär och hur det är utformat. De påföljder som oftast aktualiseras är skadestånd enligt 12:24 JB eller på allmän kontraktsrättslig grund, samt brutet besittningsskydd enligt 12:46 1 st 2 p JB. Vid förlängningstvist enligt 12:46 1 st p 2 JB ska en intresseavvägning mellan parterna göras. Förverkande kan ytterst sällan komma i fråga vid brott mot ordningsföreskrifter som inte endast är en precisering av 12:24–25 JB, då det enligt 12:42 p 8 JB krävs att kontraktsbrot- tet både är väsentligt och att villkoret är av synnerlig vikt för hyresvärden. RH 2006:34 och efterföljande avgöranden visar att domstolarna vid tillämpning av 12:46 1 st 2 p JB intagit en förhållandevis sträng hållning vid bedömningen av hyresgästers uppsåtliga kontraktsbrott. Det går inte att avtala om att en hyresgästs ansvar för skada ska vara strängare än vad som följer av 12:24 JB. Hyresgästen kan till exempel inte genom hyresavtalet göras ansvarig för rena olyckshändelser. En ordningsföreskrift kan dock inverka på culpabedömningen som ska företas vid vållande av skada enligt 12:24 JB. Vilken prägel ett hyreshus har är relevant för bedömningen av i vilken mån ett hyresvillkor kan göras gällande i en förlängningstvist. Om hyreshuset till exempel har profil av allergihus eller sjukhem kan hyresvärden uppställa villkor om rökförbud, men normalt inte annars. Till följd av att en intresseavvägning ska göras är det svårt att generellt avgöra vilka föreskrifter som blir bindande. Klart står att föreskrifterna ska ha ett meningsfullt och sakligt syfte. Hyresvärden har således viss möjlighet att påverka hyresgästers beteenden genom att ta in skäliga ordningsföreskrifter i hyresavtalet. Föreskrifterna fungerar som en varning om vad det finns för risker och hur hyresgästen förväntas handla för att förebygga skada. Om hyresgäs- ten bryter mot ordningsföreskrifterna riskerar denne att bli skadeståndsskyldig eller tvingas flytta.

I hyresavtal existerar det en speciell form av avtalsvillkor som berör motpartens handlande inom hyresförhållandet. Det rör sig om hyresvärdens förväntningar på hyresgästen om hur denne skall bete sig, vilken vårdnadsplikt som det är fråga om och att hyresgästen förväntas beakta ordning, sundhet och gott skick inom fastigheten. Denna speciella typ av avtalsvillkor inom hyresrätten kan benämnas ordningsföreskrifter eller ordningsregler och hanteras på ett speciellt sätt i jämförelse med andra avtalsvillkor. Den lagmässiga regleringen av denna typ av villkor är tämligen generellt utformad och tar framförallt form i 24 och 25 §§ i Jordabalkens 12 kapitel. Paragraferna ålägger hyresgästen en vårdnadsplikt och en skyldighet att iaktta allt som fordras för att bevara sundhet, ordning och gott skick inom fastigheten. Med hänsyn till att lagstadgandet i dessa två paragrafer är relativt generellt utformat uppstår en del komplikationer och problem. En del av problemen utgörs av att det är svårt för hyresvärdar, och även hyresgäster, att veta vilka ordningsföreskrifter som egentligen är att anse som lagenliga. Hyresvärden utformar oftast ordningsföreskrifterna i förväg då det är hen som tillhandahåller hyresavtalet. Det finns då en risk att hyresvärdar utformar ordningsföreskrifterna alltför strängt och riskerar skadestånd vid en ev. framtida tvist. Å andra sidan måste även hyresgästen kunna bedöma om ordningsföreskrifterna som hyresvärden stipulerat är lagmässiga samt vilken påföljd ett avtalsbrott mot dem skulle få som konsekvens. Författaren till uppsatsen kommer fram till att det finns problem i framförallt två avseenden. Det första området berör ordningsföreskrifternas otydlighet med avseende på deras definition. Det definieras ej klart och tydligt i lagtext vad som avses och det skapar därmed problem. Det andra området rör den osäkra bedömningen av påföljder vid kontraktsbrott. Dessa problem föranleder ett behov av ett tydligare lagrum för ordningsföreskrifter i hyresavtal.

This thesis focuses on chapter 3 articles 8 and 12 of the Ordinance Act, whichdeal with local ordinances issued by the municipalities. It was Vellinge municipality's local ordinances on the prohibition of begging that triggered an extensivedebate about preconditions for local ordinances and the relationship between themunicipal self-government and the normative power. In addition, it raises thequestions of whether local regulations on the prohibition of begging restrict freedom of expression and whether they are discriminatory. Vellinge's local ordinances were submitted to the Supreme Administrative Court (HFD) to decidethe case as the highest instance.HFD states in the case 2018 ref. 75 that local ordinances issued by the municipalities take into account the principle of municipal self-government. This statement has been criticized on the ground that local ordinances should not be considered as a municipal activity. The principle of municipal self-government therefore should not be actualized in local ordinances. But HFDs statement is compatible with the bill to the law, which states that with regard to municipal selfgovernment, the authority to issue local ordinances are given to the municipalitiesand not to the county administrative board. However the county administrativeboard should be able to review all the prerequisites for adopting local regulations.Furthermore, HFD has not dealt with this issue whether local ordinances onthe prohibition of begging conflict with regulations of a higher value or apply toissues that must be regulated by law. HFD has thus not dealt with whether theban on begging restricts freedom of expression and whether it is discriminatory. Begging can be considered as an expression in the Form of Government (RF)and is protected by freedom of expression. The ban on begging therefore violatesfreedom of speech and it must, however, be regulated by law and not by localregulations.Furthermore, given that the ECHR is considered a law in Sweden and theEuropean Court of Human Rights refers to the US judicial precedent on freedomof expression, the American law on freedom of speech and begging has also beenstudied in this thesis in the comparative method.According to the widespread case law in the United States, begging is protected by freedom of expression and regulations prohibiting begging violate beggar’s freedom of expression. There is also no legitimate ground to ban beggingon the streets. The ban on begging can also be considered discriminatory, as it is the peoplefrom Romania and Bulgaria who make up the majority of the beggars in Swedenand it is them who are disadvantaged by these rules.

In order to gain an understanding of how begging is constructed as a societal problem in the local Swedish social context, the aim of this qualitative study was to investigate a number of municipal begging bans in order to make visible societal attitudes that hide behind written language of begging discourse. The data collection method was text collection, and the material was documents in the form of three municipal begging bans (in municipal regulations). The method of analysis was critical discourse analysis (CDA), a form of textual analysis, and the analytical focus was the written discourse in its social context. The municipal begging bans that were analysed testified to a very high degree linguistically about negative societal attitudes towards begging, and the conclusions that could be drawn on the basis of the results were presented in four summarising themes. These where: disruption of public order, a vulnerability that one does not want to contribute to maintaining, ”we and them” and passivity and criminality. These societal attitudes could be summarized as not our vulnerable/poor = not our problem, and were largely hidden behind references to disruption of public order in public spaces.