Alla människor har på något sätt en relation till musik. Musikens språk är universellt. I ungdomars livsvärld är musiken en viktig faktor i sökandet efter den egna identiteten. Musik skapar gemenskap, hjälper en i svåra situationer och bidrar med glädje och hopp. Dessa musikens funktioner korrelerar också med de funktioner religionen har. I ett allt mer sekulariserat samhälle behövs större redskap för att förklara och diskutera fenomen som religiositet. Kan då musiken förklara detta? Uppsatsen ämnar undersöka dels vilka möjligheter det finns till att använda populärmusik i undervisningen och dels hur ungdomsgrupper ser på religion, religionsämnet och undervisningen i stort. Undersökningen har genomförts med fokusgrupper. Det har visat sig att informanterna i undersökningen förespråkar en stor variation i undervisningen. Informanterna finner sällan en koppling mellan undervisningen och egna intressen, engagemang eller referensramar. Att som lärare då möta eleverna på deras villkor kan skapa ett större engagemang. Frågan är om det kan generera en mer stimulerande undervisning?

I denna studie har jag undersökt hur mitt musikaliska uttryck förändras och påverkas till följd av språkvalet mellan svenska och engelska. Texten och språket har varit i fokus för att se hur det bäst tillämpar mig som sångerska och låtskrivare. Anledningen till att jag utförde denna studie var att jag mer naturligt hittar ett uttryck och väljer att komponera min musik på engelska, trots att svenska är mitt modersmål. Därför ville jag undersöka hur mitt uttryck skildrar sig på det svenska språket, som bör ligga mig närmre om hjärtat.Undersökningen är uppdelad i två delar. Den första är ett översättningsarbete där jag översätter två av mina egna befintliga låtar. Undersökningens andra del består av en inspelningsprocess där jag analyserar hur översättningarna påverkar min sångteknik och mina röstkvalitéer.Jag hoppas att med detta examensarbete kunna belysa olika styrkor och svagheter i språken, och se var jag lättare hittar mitt sound och hur jag som sångerska och låtskrivare vill låta.

Det är inte ovanligt att viss rock- och annan populärmusik tillskrivs konstnärliga ambitioner, eller förses med epitet som "konstnärlig" och "konstmusikalisk". Sällan utvecklas emellertid på vilket sätt detta konstnärliga tar sig uttryck. Uppsatsens syfte är att musikanalytiskt undersöka vad som kan motivera formuleringarna och om de kan anses adekvata. Materialet för undersökningen är tre verk/låtar ur rockgenren, som beskrivits med ovanstående begrepp: Close to the Edge med gruppen Yes från 1972, Sense of Doubt med David Bowie från 1977 och Sleep med gruppen Godspeed You! Black Emperor från 2000. Metoden är den auditiva musikanalysen, vilket innebär att analysen utgår från ett aktivt lyssnande på musikens förlopp. Två fokus finns: ett på själva musiken; ett på de intentioner i och med verket/låten som kan föreligga. Analysen utgår från en definition av begreppen konst- och populärmusik som görs i början av uppsatsen. Denna grundar sig i sin tur på en genomgång av begreppsdefinitioner i framförallt lexikon och ordböcker, men också i musikvetenskaplig litteratur och den kan därmed göra anspråk på en viss allmängiltighet. Resultatet av analysen visar att samtliga musikexempel går utanför ramarna för definitionen av populärmusik, samtidigt som de uppvisar flera egenskaper som faller inom konstmusikdefinitionen. Beskrivningarna av låtarna som konstmusikaliska och konstnärliga kan alltså anses adekvata. Analysen och den föregående begreppsdiskussionen medvetandegör emellertid också den problematik som ryms i distinktionen konst- respektive populärmusik. Detta utvecklas i uppsatsens slutdiskussion, där begreppen relateras till ett idéhistoriskt sammanhang. Distinktionen visar sig ha rötter i 1800-talets kulturdebatt och under 1900-talet har den närts av en modernistisk kultur- och samhällssyn. De senaste decenniernas postmodernistiska strömningar, med ökad värderelativism och uppluckrade musikaliska genregränser, har dock bidragit till att begreppen i allt större utsträckning spelat ut sin roll. / It is not uncommon that certain rock and other popular music is attributed with artistic ambitions or is befitted with epithets such as "artistic" or "art music-like". However, it is rarely elaborated in which way these artistic qualities are conveyed. The purpose of this paper is to investigate from an analytical standpoint what can incentivize these wordings and if they can be viewed as adequate. The material for the investigation is three pieces/songs from the rock genre which have been described with the above terms: Close to the Edge by the group Yes from 1972, Sense of Doubt by David Bowie from 1977 and Sleep by the group Godspeed You! Black Emperor from 2000. The method is auditive music analysis which means that the analysis is based upon actively listening to the music. There are two areas of focus: one is on the music itself; one is on the intentions that may lie in and with the piece/song. The analysis is based upon a definition of the terms art music and popular music that is made at the beginning of the paper. This, in turn, is based upon a rundown of term definitions made in, above all, lexicons and dictionaries, but also in musicology, and thus it can claim a certain generality. The result of the analysis shows that all music examples move outside the boundaries of the definition of popular music and, at the same time, show qualities that fall inside the boundaries of the definition of art music. Thus, the descriptions of the songs as "art music-like" and "artistic" can be viewed as adequate. However, the analysis and the preceding term discussion raise awareness about the problems that are contained in the distinction between art music and popular music, respectively. This is elaborated in the concluding discussion in which the terms are interrelated to a contexture involving the history of ideas. The distinction is shown to have its roots in the cultural debate of the 19th century, and during the 20th century it has been nurtured by a modernist view of culture and society. The post-modernistic trends of the last few decades, characterized by increased value relativism and loosened musical genre boundaries, have contributed to making the terms obsolete.

<p>Uppsatsen handlar om vilka val man som lärare gör när det gäller innehåll och vilka grunder det finns för val av innehåll med relation till intressen och bakgrund. Jag har valt verktyg från diskursanalysen för att kartlägga vad undervisningen egentligen vilar på för grunder. Under två tillfällen utförde jag intervjuer med två lärare i liknande ålder, med ungefär lika mycket erfarenhet från undervisning. De fick frågor angående utbildningsbakgrund, tidigare musikerfarenheter, intressen, val av innehåll i undervisningen, möte med elever; konsekvenser, samt eventuell förändring som praktiserande lärare. Ämnesvalet motiveras med att utredningar och avhandlingar i den redovisade litteraturen pekar på ett problem inom musikämnet i skolan. Problemet är dels att populärmusik kategoriskt uteslutits ur musikundervisningen, men även att lärare i musik ”utgör sin egen kursplan”. Resultatet jag kom fram till var att jag hittade tre olika diskurser. Två av dessa hörde till respektive informant och jag valde att kalla diskurserna för ”pedagogiskt flyt” och ”integrerade inlärningsarenor”. Den tredje diskursen passade in på båda informanterna på grund av gemensamma teman som utkristalliserade sig ur intervjuerna. Jag valde att kalla den gemensamma diskursen för ”pedagogiska motiv”.</p>

<p>Populärmusik är något som de flesta elever kommer i kontakt med dagligen via radio, TV, skivor och Internet. Det är också något som uppskattas och används/lyssnas på av många elever. Huvudsyftet med detta arbete var att ta reda på hur populärmusik används och kan användas i undervisningen, med inriktning på ämnen, metoder och mål. För att få svar på detta läste jag om olika sätt att beskriva kulturbegreppet, hur synen varit på populärmusik i skolan genom åren samt olika sätt som man har arbetat med den i skolan. Utifrån dessa litteraturstudier utformade jag sedan intervjuer som jag sedan använde när jag intervjuade sex lärare/fritidspedagoger på olika skolor i Umeå.</p><p>Mina erfarenheter från egna skolår var att man ofta använt populärmusik i undervisningen som ett sätt att ”ha skoj”. Denna undersökning visade dock att många använder populärmusik i undervisningen/verksamheten på samma sätt som vilket skolämne som helst. En liten skillnad är att det inte finns någon konkret målformulering i styrdokumenten, vilket innebär att det inte är lika många lärare som använder det som det kanske annars skulle vara, samt att det kräver lite mer förarbete. Man kan därför ana att ett personligt intresse ofta ligger bakom ämnesvalet. Många använder fortfarande populärmusik för att det ska vara roligt för eleverna, men flera har sett att nöjesaspekten faktiskt går att kombinera med inlärning. För mig som lärare innebar undersökningen både nya uppslag för lektioner samt att jag fick stöd för mina teorier om den nytta som populärmusik i skolan kan göra.</p>

Uppsatsen handlar om vilka val man som lärare gör när det gäller innehåll och vilka grunder det finns för val av innehåll med relation till intressen och bakgrund. Jag har valt verktyg från diskursanalysen för att kartlägga vad undervisningen egentligen vilar på för grunder. Under två tillfällen utförde jag intervjuer med två lärare i liknande ålder, med ungefär lika mycket erfarenhet från undervisning. De fick frågor angående utbildningsbakgrund, tidigare musikerfarenheter, intressen, val av innehåll i undervisningen, möte med elever; konsekvenser, samt eventuell förändring som praktiserande lärare. Ämnesvalet motiveras med att utredningar och avhandlingar i den redovisade litteraturen pekar på ett problem inom musikämnet i skolan. Problemet är dels att populärmusik kategoriskt uteslutits ur musikundervisningen, men även att lärare i musik ”utgör sin egen kursplan”. Resultatet jag kom fram till var att jag hittade tre olika diskurser. Två av dessa hörde till respektive informant och jag valde att kalla diskurserna för ”pedagogiskt flyt” och ”integrerade inlärningsarenor”. Den tredje diskursen passade in på båda informanterna på grund av gemensamma teman som utkristalliserade sig ur intervjuerna. Jag valde att kalla den gemensamma diskursen för ”pedagogiska motiv”.

Populärmusik är något som de flesta elever kommer i kontakt med dagligen via radio, TV, skivor och Internet. Det är också något som uppskattas och används/lyssnas på av många elever. Huvudsyftet med detta arbete var att ta reda på hur populärmusik används och kan användas i undervisningen, med inriktning på ämnen, metoder och mål. För att få svar på detta läste jag om olika sätt att beskriva kulturbegreppet, hur synen varit på populärmusik i skolan genom åren samt olika sätt som man har arbetat med den i skolan. Utifrån dessa litteraturstudier utformade jag sedan intervjuer som jag sedan använde när jag intervjuade sex lärare/fritidspedagoger på olika skolor i Umeå. Mina erfarenheter från egna skolår var att man ofta använt populärmusik i undervisningen som ett sätt att ”ha skoj”. Denna undersökning visade dock att många använder populärmusik i undervisningen/verksamheten på samma sätt som vilket skolämne som helst. En liten skillnad är att det inte finns någon konkret målformulering i styrdokumenten, vilket innebär att det inte är lika många lärare som använder det som det kanske annars skulle vara, samt att det kräver lite mer förarbete. Man kan därför ana att ett personligt intresse ofta ligger bakom ämnesvalet. Många använder fortfarande populärmusik för att det ska vara roligt för eleverna, men flera har sett att nöjesaspekten faktiskt går att kombinera med inlärning. För mig som lärare innebar undersökningen både nya uppslag för lektioner samt att jag fick stöd för mina teorier om den nytta som populärmusik i skolan kan göra.

Syftet med uppsatsen är att skapa ökad förståelse för hur musik och rörliga bilder som kulturella minnen kan samspela och upplösa gränser mellan dåtid och samtid. De frågeställningar som också utgör kärnan i uppsatsen handlar om hur musik samspelar med rörliga bilder och därmed bidrar till att forma det kulturella minnet runt en tidsepok. Dessutom: huruvida samspelet mellan musiken och bilderna också kan upplösa gränser mellan dåtid och samtid. Undersökningen består av kvalitativa texttolkningar av ett urval scener ur Upp Till Kamp, en svensk tv-serie med långfilmskaraktär som återblickar på sextiotalet i Sverige. I scenerna finns exempel på olika möten mellan populärmusik och rörliga bilder. Musik som växlar mellan att vara välbekant äldre och nyskriven möter rörliga bilder som växlar mellan att vara autentiska och nyskapad fiktion. Det teoretiska ramverket utgörs av en integration av teorier inom de tre olika fälten medier och minne, filmmusik och temporalitet. Populärmusik i film har inte tidigare inrymts i teorier kring medier och minnen i någon nämnvärd utsträckning. Det kan ha att göra med att populärmusiken snarare komplicerar än förstärker kulturella minnen. I uppsatsen framträder att kollektiva kulturella minnesbilder både kan förstärkas och försvagas när filmens bilder samverkar med populärmusik. Populärmusik som spelar i samtakt med filmens rörliga bilder kan bidra till att emotionalisera historien och förstärka de kulturella minnena av sextiotalet. Minnesbilder kan också försvagas i möten med populärmusik, vilket särskilt framträder då musiken innehåller sång och utgör det dominerande ljudet.

No description available.

Patrick Sjöstrand Schatzl: Queens Of Noise: En undersökning av kvinnliga artisters porträttering i svenska populärtidskrifter under 1970- och 1980-talet. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, C-uppsats, Vårtermin, 2022. 1970-talet präglades av fler samhälleliga förändringar än vad gemeneman idag förmodligenkänner till. Det är ett årtionde många tar förgivet och ändå skulle framväxten av olikafeministiska rörelser och populärkulturen skapa en social förändring i västvärlden både under1970-talet och framåt. För att konkretisera och påvisa dessa förändringar över tid ser jag idetta arbete till kvinnliga artister och deras porträttering i svenska populärkulturella tidskrifterunder 1970- och 1980-talet. Jag ser till det kvinnliga rockbandet The Runaways för attundersöka det av andra vågens feminism präglade 1970-talet och artisterna Joan Jett och Lita Ford, som tidigare verkat i bandet innan de övergick till solokarriärer, för att undersöka feminismens succesiva kommersialisering och tidskrifternas professionalisering under 1980-talet. Genom både bild- och textanalyser går det att konstatera att andra vågens feminism utmanas inom populärkulturen genom band som The Runaways. Något som tog sig i uttryck iden mansdominerade branschen genom ambivalenta kommentarer och utpekande avskillnader som kön. Feminismen och konceptet av den kvinnliga artisten verkar sedan haanammats under 1980-talet till priset av att de kvinnliga artisterna själva fick framhäva sinfemininitet, då det inte var uttalat men ändå förväntat. En image skulle säljas in, vilket också skulle synas i följande årtionden då kvinnligheten och feminismen inom populärkulturen tydligt redan var kommersialiserad.