Denna studie utgår från ett sociokulturellt perspektiv i sin undersökning om tornedalska elevers språkliga identitet och relation till meänkieli. Studien utfördes genom triangulering som bestod av visuella språkliga porträtt, gruppintervjuer och fältanteckningar i tre fjärdeklasser i två olika tornedalska skolor. Metoden visuella språkliga porträtt, även kallad språkporträtt, är en unik metod som inte använts i tidigare svensk forskning om minoritetsspråk. Den kreativa process som arbetet med språkporträtt innebär för eleverna hjälper eleverna att utveckla sina tankar om språk och identitet. Tillsammans med gruppintervjuer och fältanteckningar ger denna studie ett slutresultat med hög reliabilitet och validitet. I studien synliggörs även vilka luckor det finns kring beskrivningen av tornedalingarnas historia. Resultatet av denna studie sammanfattar att meänkieli fortsättningsvis är en betydelsefull del av tornedalska elevers språkliga identitet. Åtta av 20 elever vill lära sig mer meänkieli då språket är en essentiell del av elevernas kultur och identitet. Detta är ett viktigt resultat för att ge ny glöd och motivering till att revitaliserings-arbetet av meänkieli ska fortgå. Vidare visar resultatet av denna studie att dialekter har en stor betydelse för elevers språkliga identitet. Eleverna beskriver sitt muntliga språkbruk i form av olika svenska dialekter. Tornedalska elever är inte representerade i aktuell forskning och denna studie bidrar med en viktig röst till samtalet om hur språk, kultur och identitet är faktorer som inte går att skilja åt. På så vis innebär en framtid för meänkieli även en framtid för den tornedalska kulturen och identiteten. / This study is based on a socio-cultural perspective and aims to examine Swedish Tornedalian pupils´ linguistic identity and relationship to meänkieli. The study was performed by triangulation which consisted of visual linguistic portraits, group interviews and field notes in three classes in fourth year in two different schools in Swedish Tornedalen. The method visual linguistic portraits, also called language portraits in this study, is a unique method that has not been used in previous Swedish research about minority languages. The creative process of working with the language portraits helps pupils develop their thoughts about language and identity. Together with group interviews and field notes, this study has a high reliability and validity. In this study it also becomes clear what historical gaps that exist around the description of Swedish Tornedalen. A summary of the study still shows that meänkieli is a very important part of Swedish Tornedalian pupils’ linguistic identity. Eight out of 20 pupils want to learn more meänkieli because pupils describe the language as an essential part of their culture and identity. This is an important result to give the revitalization of meänkieli more energy and motivation. Furthermore, the results of this study show that dialects are of great importance for pupils´ linguistic identity. The pupils describe their oral language in form of different Swedish dialects. Tornedalian pupils are not represented in current research and this study contributes with an important voice to the conversation about how language, culture and identity are factors that cannot be distinguished. In this way, a future for meänkieli also means a future for the culture and identity of Tornedalen in Sweden. / Tämän tutkimusten tarkoitus on selvittää ruottin toornionlaakson koulukläppiteen kielellinen itenttiteetti ja suhe meänkieleen. Tutkimuksen teoria perustuu sosiokyltturinen näkökulma ja tehtiin triangulerinkiin kautta jota sisältää visyallinen kielellinen potretti, joukkointerjyyvit ja panna kirjoihin. Tutkimuksessa on mukana kolme eri luokkia kaksi eri meänmaan koulusta. Metuuti visyallinen kielellinen potretti myös sanottu kielipotretti, ei ole ennen nähty ruottin riikin tutkimuksissa minuriteettikielissä. Koulukläppiteen kreativi työskentely kielipotrettiten kanssa auttaa ne käsittäämään niien ajatukset kielestä ja itenttiteettistä. Tutkimuksen lopputulos on vahva reliabiliteetti ja validiteetti triangulerinkiin kautta. Tutkimukssessa selvästi tulle näkön mikkä putteet meänmaan histoorialinen muistelussa on. Lopputulos tästä tutkimuksesta on että meänkieli jatkuvasti on kolon tärkeä osa ruottin toornionlaakson koulukläppiten kielellinen itenttiteettiä. Kaheksan koulukläppiä kaksikymmenestä halvaavat oppia enemmän meänkieltä. Meänkieli on niien mielestä tärkeä osaa kylttuuristä ja itentitettistä. Nämät tulokset ovat tärkeitä revitaliserings teko meänkielelle. Eespäin lopputulos näyttä että dialektit ovat iso osa kielellisestä itenttittettistä. Koulukläppit korostavat että niien suullinen kieli on joku ruottin dialekti. Koska ruottin toornionlaakson koulukläppit ei ole edustettuina missän aktyellissa tutkintossa tämän tutkimuksen tarkoitus on että nostaa ja laajenaa kansapuhe miten kieli, kylttuuri ja itenttiteetti ovat tekiötä jotta ei voi eroitella. Täten tulevaisuus meänkielelle tarkoittaa myös tulevaisuus meänmaan kylttuurille ja itenttiteettille.

Uppsatsen behandlar konst och visuella kulturer inom den evangeliska brödraförsamlingen, eller herrnhutismen, i Västsverige ca 1740-1810. Porträtt, kyrkomålningar samt dekorationstryck har studerats. Stora delar av den herrnhutiska ideologin och estetiken importerades mellan församlingsgrupperna, och de västsvenska objekten är analyserade med hjälp av framförallt tyska exempel. Ett nyckelord är passager – passager mellan ljus och mörker, ord och kött, död och liv, inre och yttre – vilka gestaltades genom såret, mandorlan, blomman, ögat och stjärnan. En styrka i bildkonsten var just mångtydigheten i dessa religiösa symboler, då de tillät betraktaren att läsa in symboliska betydelser utifrån den egna kontexten.  Syftet är att diskutera och belysa herrnhutismen ur ett helhetsperspektiv gällande estetik, ideologi och social kontext, vilket harmonierar med hur de själva uppfattade livet: Inom ramen för det tidigmoderna allegoriska paradigmet såg man helheter och samband i det stora och i det lilla. Genom att studera objekten utifrån uppfattningen om att helheterna existerar har jag velat öppna upp för och möjliggöra en tolkning av dess visuella kulturer utifrån den kontext i vilken de själva verkade. Synsättet påminner mycket om dagens systemteori och uppsatsen diskuterar också dessa likheter utifrån begreppen grace och integration. / The aim of this study is to examine the symbolism in art objects and visual culture belonging to the Moravian Church in western Sweden during the 18th century. The objects chosen are portraits from Gothenburg, church art from the countryside, as well as printed decorations in books and church service agendas. The Moravian church is one part of a general transition from an early modern society, through Enlightenment, towards romantiscism and secularization. The Moravian church was also to a high degree an international movement. Therefore the objects analyzed here have been related to examples from the international Moravian church, as well as to local examples without any obvious association to the community. One aspect of the determinant ideology of the Moravian church was their view of how practical life, the religious ideology and estetic ideals together formed aspects of a whole. Life was not seen as fragmented in parts. Instead its different forms of expression were all regarded as ways for the Divine to express itself, as well as ways for the people to experience and approach the Divine, an approach that goes within the frame of ”Ordo Salutis”. This ability to experience life as a whole is also a scientific approach used in the present study to interpret their art and symbolism. The study shows how a number of symbols (the eye, the star, the wound, the mandorla and the flower) all are aspects aiming to point towards the one main transition – the one between light and dark, life and death.

Anna Riwkin fotograferade Elise Ottesen-Jensen i över tre decennier. Uppsatsens syftar till att reda på vad Riwkins fotografier av Ottesen-Jensen visar, hur de använts och hur Ottesen-Jensen tagit form som politisk aktör och subjekt genom dessa fotografier. Genom att undersöka ett material utvalt efter omfattande arkivsök, tidningssök och genomgång av litteratur har en bild av – och berättelse om – Ottesen-Jensen tagit form. Samarbetet med Riwkin har samtidigt synliggjorts och ett dubbelt aktörsskap trätt fram. Berättelsen om Ottesen-Jensen har strukturerats genom ett antal motivtyper som jag benämner talaren, lyssnaren, resenären, pedagogen och ordföranden. Uppsatsen synliggör hur den berättelsen tog form, mottogs i sin samtid, reproduceras och förändras idag. / Anna Riwkin photographed Elise Ottesen-Jensen over three consecutive decades. The aim of the thesis is to examine what Riwkin’s photographs of Ottesen-Jensen portray, how they have been used, and how Ottesen-Jensen is visually produced as a political subject through the same photographs. By examining a material selected through extensive research in personal-, magazine- and newspaper archives, exhibition catalogues and research, an image of – and story about – Ottesen-Jensen has taken shape. In the process, a collaboration and joint agency with Riwkin have materialized. The story about Ottesen-Jensen is presented through the suggested concepts of the talker, the listener, the traveler, the teacher, and the president. The thesis makes visible how that story was shaped and received, as well as how it is reproduced and evolving today.

Portraits from the Tudor period are filled with symbols of status, wealth and power. This paper explores what role materiality plays in this communication. By exploring the role of materiality primarily linked to trade and relations between artists, patrons and the art market, two portraits depicting Mary I are analyzed. The role of materiality in the portraits is discussed based on, among other things, Bia Mankell's theories of materiality. The analysis shows that materiality is used in two different ways in the two works, but what they have in common is that the presence of materiality in both works seems to be important in the expression of wealth and thus power. The portraits' communication of status is reinforced by the material qualities of the works by using either precious materials or skilled artists. Something that depended on both access to financial means and geographical location.

This study is concerned with portraiture as a roleplay and a strategy to communicate the sitter´s identity to affect the viewer. Focusing on the sitter´s pose and the depiction of dress, the study examines three portraits between 1624 and the 1630s, representing Herman Wrangel (1584–1643), Field Marshal and Councilor of the Realm. The analysis is based on the concept, the fiction of the pose, developed by Harry Berger Jr. The idea of Theatricality discussed by Hanneke H Grootenboer´s is also used. The results show that dress, details of dress and the pose which are significant for the identity of the sitter are depicted with emphasis. Therefore, the dress and the pose have a key role in the depiction of the sitter acting his identity. The sitter acts before the artist and in the long run before the beholder. The portrait of the nobleman becomes a monologue for the beholder who can confirm the nobility´s role in society. / Uppsatsen handlar om hur porträttmåleri som ett rollspel och en strategi för förmedling av den avporträtterades identitet till betraktaren. Tre porträtt från perioden 1624–1630, föreställande Herman Wrangel (1584–1643) fältmarskalk och riksråd, har analyserats med fokus på den avporträtterades pose och dräktens avbildning med stöd i begreppet the fiction of the pose, baserat på Harry Berger Jr teori. Vidare används begreppet teatrikalitet, som det diskuteras av Hanneke H Grootenboer. Undersökningen visar att dräkt och dräktdetaljer samt poser som är betydelsefulla, för den avporträtterades identitet, framställs med emfas. Därmed spelar dräkten och posen en viktig roll i den avporträtterades framställan. Den avporträtterade agerar inför konstnären och i förlängningen inför betraktaren. Porträttet av adelsmannen blir en uppvisning, en monolog inför betraktaren som kan bekräfta adelsmannens roll i den sociala hierarkin.