Bakgrund: Sjuksköterskor i den psykiatriska öppenvården möter personer med Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) från första bedömning till diagnostisering och medicinsk behandling. Under denna process ställs personerna inför olika krav och villkor för att få den vård de har behov av. Med villkorad vård menar vi vård och behandling som enbart ges om personen med ADHD följer de krav, regler och rutiner som vården beslutat om. Detta kan exempelvis vara att påvisa drogfrihet genom drogscreening, nykterhet genom peth-prov och formella kontrakt som exempelvis nolltolerans mot hot och våld. Syfte: Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av villkorad vård för personer med ADHD inom psykiatrisk öppenvård. Metod: Vi använde oss av empirisk kvalitativ intervjustudie. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes, transkriberades ordagrant och analyserades sedan genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i ett övergripande tema: Den motsägelsefulla vården och tre underkategorier: Att sträva efter att ge en personcentrerad vård men vården bygger på generella rutiner, Att behoven hos personer med ADHD tillgodoses enbart om de kan följa  vårdens villkor och Att vilja men inte kunna ge en vård på lika villkor. Slutsats: Att sjuksköterskornas erfarenhet beskriver en motsägelsefull vård för personer med ADHD. Studiens resultat kan ge en indikation om ett behov av samarbete mellan sjuksköterskan, dennes team och personer med ADHD i psykiatrisk öppenvård, men även den komplexitet som sjuksköterskan ställs inför i sin arbetsroll.

Bakgrund: Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidbrukssyndrom, LARO, har i forskning bevisats minska sjukdom och dödlighet för personer med opioidbrukssyndrom. Tillgängligheten till behandlingen ska vara god men varierar nationellt. Erfarenheter av att vänta på vård har studerats inom flera områden men få studier har beskrivit upplevelser och utmaningar som uppkommer under väntan på LARO-behandling. Syfte: Studiens syfte var att beskriva personers erfarenheter av att vänta på läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidbrukssyndrom. Metod: För att besvara syftet genomfördes en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Totalt elva personer rekryterades från LARO-mottagning och sprutbytesverksamhet. Datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna transkriberades och analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Risker kopplat till substansbrukssyndromet kvarstår eller förvärras under väntan, Att behöva vänta på behandling väcker starka känslor samt Sjukvården påverkar hur väntetiden upplevs. Resultatet visade att svåra känslor och en rädsla för att dö var närvarande under väntetiden. Deltagarna efterfrågade individanpassade åtgärder såsom ökad information och kommunikation, samordning samt stödinsatser under väntan. Kortare väntetider samt en ökad och mer jämlik tillgänglighet till LARO-behandling efterfrågades. Slutsats: Personer som väntat på LARO-behandling beskrev erfarenheter av att väntan kan ge upphov till ett psykiskt och fysiskt lidande. Ökad information, främjad delaktighet, samverkan samt individanpassad uppföljning efterfrågades under väntetiden. Specialistsjuksköterskor i psykiatrisk vård har kompetens att utveckla omvårdnadsåtgärder för att främja hälsa hos personer under väntetiden.   Nyckelord: Väntelista, LARO-behandling, Psykiatrisk omvårdnad, Patienters erfarenheter

Bakgrund: Att få synas och uppmärksammas som en person och inte som en passiv mottagare av vård är viktigt för att bibehålla känslan av egenvärde. Personer som behöver psykiatrisk vård önskar att vården ska utgå ifrån deras egna erfarenheter, kompetens och intressen i stället för att lyfta deras brister, svagheter och problem.  Syfte: Att undersöka hur sjuksköterskor stödjer personer som vårdas inom psykiatrisk slutenvård att identifiera och använda sina resurser Metod: Semistrukturerade intervjuer med 10 sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor i psykiatrisk vård. En kvalitativ innehållsanalys användes. Huvudresultat: För att kunna stödja identifiering av resurser använder sjuksköterskan nyfikenhet och engagemang för att lära känna personen. Sjuksköterskan undersöker strategier med öppna frågor om tidigare erfarenheter, uppmärksammar och bekräftar resurser personen själv beskriver och är lyhörd för personens förståelse för resurser. Förståelsen förbättras och förtydligas med psykoedukation och planering där personen är delaktig. Sjuksköterskor stödjer användning av resurser genom att uppmuntra personen till kontakt med anhöriga eller andra närstående under vårdtiden. Genom att motivera och påminna om identifierade resurser, hitta rätt stödnivå för att främja personens egna initiativförmåga och slutligen uppmana till självständighet balanserar sjuksköterskan sin roll i personens återhämtning. Dokumentation av resurser är viktigt för att förtydliga deras värde.  Slutsats: De huvudsakliga metoderna sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård använder för att stödja personer att identifiera och använda sina resurser är att lära känna personen, motivera till att involvera anhöriga och anpassa stödnivån för att främja initiativ. Många gånger krävs det tålamod för att hitta personens resurser, och ofta är personen mer uppmärksam på sina problem än det som faktiskt fungerar i livet. Sjuksköterskor försöker att stödja, motivera och uppmuntra utan att dominera. / Background: To be seen and acknowledged as a person and not as a passive receiver of healthcare is important to maintain the feeling of self-worth. Persons in need of psychiatric care want the treatment to be based on their own experiences, competences and interests rather than to highlight their shortcomings, weaknesses and problems. Aim: To investigate how nurses support people in psychiatric inpatient care to identify and use their resources  Method: Semi structured interviews with ten nurses and specialist nurses in psychiatric care. A qualitative content analysis was used. Main results: To be able to support identification of resources the nurse uses curiosity and engagement to get to know the person. The nurse investigates strategies by asking open questions about previous experiences, paying attention to and confirming resources the person describes, and is sensitive to the person’s understanding of resources. The understanding is improved and clarified by using psychoeducation and planning where the person participates. Nurses support the use of resources by encouraging the person to keep in contact with relatives or friends during the care period. By motivating and reminding of identified resources, finding the right level of support to promote the person’s own initiative and finally encouraging independence, the nurse balances her role in the person’s recovery. Documentation of resources is important to clarify their value. Conclusion: The main methods used by nurses and specialist nurses in psychiatric care to support people to identify and use their resources are to get to know the person, motivate them to involve relatives and adjust the level of support to promote their own initiatives. It often takes patience to locate the person's resources, and often the person is more aware of their problems than what actually works in everyday life. Nurses try to support, motivate and encourage without dominating.

Abstrakt  Bakgrund: Psykisk ohälsa ökar i Sverige och i världen. Sjuksköterskor spelar en viktig roll i den psykiatriska vården. Tidigare studier visar att psykiatrin är ett av de yrkesområden som är minst populära bland sjuksköterskestudenter. Syfte: Att undersöka upplevelser av sjuksköterskeutbildningens verksamhetsförlagda utbildning inom psykiatri bland sjuksköterskestudenter som vill arbeta inom somatisk vård. Metod: Kvalitativ data insamlades genom semistrukturerade intervjuer med fem sjuksköterskestudenter från ett lärosäte i norra Sverige. Intervjuerna transkriberades ordagrant. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats.  Resultat: Resultatet presenteras i sex subkategorier och tre kategorier; 1) Att känna sig oförberedd, 2) Att få sina föreställningar utmanade, 3) Att vara känslomässigt involverad. Studenterna beskrev upplevelser av att den psykiatriska vården var viktig, men att det finns behov av mer utbildning inom psykiatrisk vård. Studenterna blev känslomässigt engagerade under sin verksamhetsförlagda utbildning (VFU) i psykiatri, och hade behov av att kunna hantera sina egna känslor. Konklusion: Studenterna beskrev att den teoretiska undervisningen i psykiatri var kort, och gav en smal bild av psykiatrin. En känsla av att vara oförberedd och att ha svårt att hantera de känslor som kan uppstå i psykiatrisk vård uppgavs vara skäl för att inte vilja arbeta inom psykiatrin. Stigma kan påverka studenternas upplevelser. Mer utbildning kan behövas för att förändra studenternas inställning till psykiatrin.

Syfte: Syftet med studien är att undersöka sjuksköterskans självskattade förmåga att utföra suicidriskbedömningar inom den psykiatriska vården och om utbildningsnivå, yrkeserfarenhet och arbetsmiljöfaktorer påverkar denna förmåga. Metod: En kvantitativ design där webbenkäter användes för datainsamling. Mann Whitney U-test användes för att analysera skillnader i variabler mellan oberoende grupper. Spearmans rangkorrelationskoefficient användes för att undersöka om det fanns samband mellan variabler.  Resultat: Det fanns ett samband mellan högre ålder, högre utbildningsnivå, längre arbetserfarenhet och att känna sig mer säker på att utföra suicidriskbedömningar. Det framkom att de som arbetat mer än 10 år som sjuksköterskor, arbetat mer än 10 år inom psykiatrisk vård samt de som hade specialistsjuksköterskeutbildning inom psykiatrisk vård kände sig mer säkra på att utföra suicidriskbedömningar. Det fanns även indikationer på att de som upplevde sig mer skickliga på sitt arbete även kände sig mer säkra på att utföra suicidriskbedömningar. Detta gällde även för de som upplevde sig ha bra stöd från sina kollegor. Inga samband eller signifikanta skillnader mellan grupper kunde ses avseende arbetsbelastning och hur säkra sjuksköterskorna kände sig på att utföra suicidriskbedömningar. Det framkom även att behov fanns för mer utbildning inom ämnet samt mer möjlighet till reflektion med kollegor.  Slutsats: Generellt sett anser sjuksköterskorna inom den psykiatriska vården att de känner sig säkra på att utföra suicidriskbedömningar. Trots detta framkommer ett tydligt behov av förbättring inom utbildning, arbetsbelastning och stöd från kollegor. Det krävs kontinuerliga satsningar från arbetsgivare på kompetensutveckling och på att skapa en god arbetsmiljö.

Bakgrund: Tvångsvård är ett omdiskuterat ämne som innebär utmaningar när det kommer till patienters delaktighet i sin vård. Tidigare studier visar att patienter som vårdas under tvång sällan känner sig delaktiga i sin vård på grund av bristande kommunikation och små möjligheter till inflytande. Sjuksköterskan har ett ansvar att se till att patientens perspektiv beaktas och tas till vara i psykiatrisk hälso- och sjukvård. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av patienters delaktighet under psykiatrisk tvångsvård inom heldygnsvården. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats användes i studien. Datainsamlingen har skett genom nio semistrukturerade intervjuer som utfördes med både grundutbildade sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk heldygnsvård. Resultat: Studiens resultat redovisas med hjälp av ett tema, fem kategorier samt tolv subkategorier. De kategorier som framkom var: att få patienten att ta emot den vård som ges, att inte nå fram, att sträva efter att mötas, att använda sig själv i vårdandet och att utgå från patientens perspektiv. Slutsats: Sjuksköterskor strävar efter att inkludera patienter i beslutsfattandet och skapa förutsättningar för delaktighet under psykiatrisk tvångsvård. För att förbättra delaktigheten behöver sjuksköterskor inkludera patienten i beslutsfattandet, erbjuda tydlig information och skapa möjligheter för patienten att uttrycka sina åsikter och önskemål.

Bakgrund: Drygt 50% av alla patienter som vårdas på de svenska rättspsykiatriska slutenvårdsavdelningarna är diagnostiserade med schizofreni. Bland dessa är det vanligt förekommande med bristande sjukdomsinsikt. Denna bristande insikt har visat sig innebära sämre behandlingsresultat och en mindre följsamhet till behandlingsåtgärder och läkemedelsbehandling. Vårdrelationen kan då vara den viktigaste faktorn för denna patientgrupps behandlingsresultat. Detta då en god vårdrelation har visat sig kunna både förbättra patienten välbefinnande, samt stärka deras motivation att följa rekommendationer för vidare vård och behandling. Men vad är det som gör att vissa får en god vårdrelation med patienten med en schizofrenidiagnos medan andra inte får det? Syfte: Syftet var att undersöka specialistsjuksköterskors upplevelse av att skapa en vårdrelation med patienter inom rättspsykiatrin som har en schizofrenidiagnos och bristande sjukdomsinsikt. Metod: Studien genomfördes genom en kvalitativ intervjustudie med ett induktivt förhållningssätt. Tio specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård intervjuades på en rättspsykiatrisk klinik i södra Sverige. Den insamlade datan analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys med inspiration av Elo och Kyngäs (2008). Resultat: Analysen av intervjuerna resulterade i fyra kategorier som ansågs centrala för att skapa en god vårdrelation med patienter inom rättspsykiatrin som har en schizofrenidiagnos och bristande sjukdomsinsikt. Dessa kategorier var att; spendera tid, besitta kompetens, bjuda in till delaktighet samt etablera tillit. Slutsats: För att etablera en god vårdrelation är det avgörande för specialistsjuksköterskor att fokusera på att skapa delaktighet hos patienten genom samarbete, medkänsla och förståelse. Ömsesidig tillit och respekt är också av yttersta vikt. Kompetens och tid med patienten är inte garanter för en god vårdrelation i sig, men kan bidra med att stärka den när de kombineras med förmågan att skapa delaktighet och tillit. Avgörande är den kommunikativa förmågan och förmågan att se individen bakom diagnosen och symtomen samt att erkänna deras känslor, tankar och människovärde. Att möta patientens värld med acceptans och ett icke-dömande förhållningssätt.

Bakgrund: Patienter med självskadebeteende utgör en utmaning i dagens samhälle. Respektfull och holistisk omvårdnad för patienter med självskadebeteende är avgörande för en god vårdkvalitet. Att bemöta patienter med självskadebeteende kan väcka känslor av frustration och hjälplöshet hos sjuksköterskor, vilket ställer krav på en hög etisk medvetenhet samt förmåga till reflektion över egna attityder. Sjuksköterskor spelar en avgörande roll i omvårdnaden genom att stötta patienterna i att hantera och förebygga självskadebeteende. Syfte: Att belysa sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med självskadebeteende i psykiatrisk heldygnsvård Metod: En integrativ litteraturstudie inspirerad av Whittemore och Knafl (2005). Genom att använda denna metod kunde både kvalitativa och kvantitativa studier inkluderas. Studie genomfördes med sökningar i Cinahl och PubMed och slutligen inkluderades tio artiklar som används under analysprocessen. Resultat: Sjuksköterskor som arbetar i psykiatrisk heldygnsvården upplever utmaningar när de vårdar patienter med självskadebeteende. De känner en frustration över sina oförmågor att hjälpa patienterna att motstå att självskada sig själv och kan uppleva brist på empati. Arbetet framkallar känslor av osäkerhet, rädsla och ilska. De beskriver även en maktlöshet när deras ansträngningar inte ger önskade resultat. Dessutom upplever de stress då arbetet kräver en ständig vaksamhet för att förebygga självskador. Slutsats: Studien visar att sjuksköterskor i heldygnsvård upplever frustration, maktlöshet och rädsla när de vårdar patienter med självskadebeteende. Utbildning, erfarenhet och stöd från kollegor och ledning är avgörande för att hantera dessa utmaningar. Tidvattenmodellen och förståelse för patienternas livshistoria bidrar till bättre vård. Betydelsen av kontinuerligutbildning och stöd för sjuksköterskor betonas.

Bakgrund. Psykiatrisk slutenvård lider brist på kompetens och väl utnyttjade resurser för att möta patienternas komplexa behov. Specialistsjuksköterskor inom vårdformen sysslar huvudsakligen med grundläggande psykiatrisk omvårdnad. Deras breda kompetens underskattas och osynliggörs när slutenvården saknar omvårdnadsfokus. Forskning påvisar behov att tydliggöra specialistkompetensens betydelse inom psykiatrisk slutenvård, eftersom ökad förståelse inom området kan medföra bättre vård för patienten. Design. En kvalitativ design med fenomenografisk ansats användes. Metod. Fjorton semistrukturerade intervjuer med specialistsjuksköterskor verksamma i patientnära omvårdnadsarbete inom psykiatrisk slutenvård vid tre psykiatriska kliniker i norra Sverige genomfördes under tiden november 2015 – januari 2016. Intervjuerna transkriberades och analyserades sedan med kvalitativ analys. Resultat. Specialistsjuksköterskans kompetens möjliggör personcentrerad psykiatrisk omvårdnad och är betydelsefull för kunskapsspridning i personalgruppen. Betydelsen kan ökas genom att utrymme för mer patientnära arbete och utvecklingsarbete ges. Specialistkompetensen inom slutenvården behöver synliggöras och omvårdnad framhävas som behandlingsalternativ. Åtgärder för att öka specialistkompetensens betydelse kan påverka den psykiatriska slutenvårdens kvalitet och den enskilde patientens vård positivt. Slutsats. Specialistsjuksköterskans kompetens är betydelsefull för omvårdnadsarbetet inom psykiatrisk slutenvård, men får inte alltid nödvändigt utrymme för att möjliggöra vård av högsta kvalitet. Resultatet kan bidra till ökad förståelse för vikten av att framhäva specialistsjuksköterskans position, så att fler lockas att stanna kvar inom slutenvården och för att specialistkompetensen ska komma de patienter som är i störst behov av den till gagn. / The specialist nurse’s competence within the psychiatric inpatient care - An important resource that needs more space Aim. To illuminate the specialist nurse’s perception of significance of the own competence within the psychiatric inpatient care. Background. There is shortage of competence and well utilized resources to meet the patients’ needs within the psychiatric inpatient care. The competence of specialist nurses is underestimated and obscured as there is an absence of nursing focus. Clarifying the significance of the specialist competence could imply better care. Design. A qualitative design with a phenomenographic approach. Method. Fourteen semi-structured interviews with specialist nurses in patient-oriented inpatient nursing at three psychiatric clinics in north Sweden were conducted during November 2015-January 2016. The interviews were analysed by using a qualitative analysis. Result. The specialist nurse’s competence enables a person-centred psychiatric nursing and shares knowledge within the team. Enabling more patient-oriented and development related work could increase the significance of specialist competence. The specialist competence needs to be visualized and nursing highlighted as a treatment alternative. Increasing the significance of the specialist competence could affect the quality of care and influence the patient’s care positively. Conclusion. The specialist nurse’s competence is important within the inpatient care but needs more space to enable high quality care. The result demonstrates the significance to stress the specialist nurse’s position within psychiatric inpatient care. This could attract specialist nurses to stay within inpatient care and enable the competence to come to use for the patients who needs it the most.

Bakgrund: Fastspänning i en bältessäng är relativt vanligt förekommande i Sverige och flera andra länder inom den slutna psykiatriska vården. Forskning kring sjuksköterskors upplevelse om fastspänning visar på att det dels uppfattas som någonting etiskt svårt, samtidigt anses fastspänning vara någonting nödvändigt ur en säkerhetsaspekt.  Lite är känt forskningsmässigt kring vad som är patienters upplevelser av fastspänning, och kring det som är känt saknas det aktuell litteraturöversikt. Syfte: Syftet med föreliggande uppsats var att beskriva patienters upplevelser kring tvångsåtgärden fastspänning inom den slutna psykiatriska vården. Metod: Denna uppsats är en systematisk litteraturöversikt som bygger på en sammanställning av nio kvalitativa artiklar. Dataanalysen genomfördes enligt Evans tolkande dataanalysmetod. Resultat: Tre teman framkom kring upplevelsen av fastspänning, dessa var: innan fastspänning, under fastspänning och efter fastspänning. Tio subteman framkom: Patienters upplevelse av en bristande och provokativ vård, patienters önskan av vård när den upplevs bristande och provokativ, maktlöshet och rädsla, känslan av att vara totalt utlämnad och försvarslös, en förlorad verklighetsuppfattning, fastspänning som någonting säkert och tryggt, patienters upplevelse av personalens bemötande, patienters synpunkter på personalens bemötande, patienters behov av att få delge sin uppfattning samt skapa möjlighet till förståelse och negativa konsekvenser av fastspänning. Resultatets teman och subteman ledde fram till en sammantagen syntetisering i form av: Patienters utsatthet skapar längtan efter en vårdande kommunikation. Slutsats: Fastspänning är i de flesta fall en mycket negativ upplevelse för patienter. Patienters upplevelser av fastspänning kan dock förbättras om sjuksköterskan innan, under och efter fastspänning har en vårdande kommunikation gentemot patienter. / Background: Mechanical restraint is relatively common in Sweden and several other countries within the psychiatric inpatient care. Research on nurses' experience of restraining shows that it’s perceived as something ethically difficult. Mechanical restraints is also considered to be something necessary in terms of safety. Little is known scientifically about what the patient’s experiences of mechanical restraints are, and there’s no current literature review. Aim: The purpose of the present study was to describe patients’ experiences of the coercive measure mechanical restraint in psychiatric inpatient care. Method: A systematic review of literature based on a compilation of nine qualitative articles. The data analysis was carried out according to Evans interpretive data analysis method. Results: Three main themes emerged in the experience of restraints, which were: before restraint, during restraint and after restraint. Ten subthemes emerged: Patients' experience of a lacking and provocative care, patients' needs in the experience of a lacking and provocative care, powerlessness and fear, the feeling of being totally extradited and defenseless, a lost sense of reality, restraint as something safe and secure, patients' perception of the staff's treatment, patients' thoughts on the staff's treatment, patients' need to share their thoughts and create opportunities for being understood and negative consequences of restraint. The themes and sub-themes led to a total synthesis in the form of: The exposed patients' longing for a caring communication. Conclusion: Restraint is in most cases a very negative experience for patients. Patients' experience of restraint can, however, be improved if the nurse before, during and after restraint provides a caring communication with patients.