Den svenska säkerhetspolitiken har genomgått stora förändringar sedan kalla kriget. Den tidigare inriktningen av alliansfrihet och neutralitet har ersatts av en solidaritetspolitik. Syftet med uppsatsen är att undersöka om synen på användning av det militära maktmedlet har förändrats i takt med den säkerhetspolitiska omställningen. Uppsatsen antar karaktären av en innehållsanalys, med utgångspunkt i den strategiska hierarkin och fyra konstruerade jämförelsedimensioner: mål, medel, metoder och hot. Två försvarspropositioner analyseras, från år 1982 och år 2008.  Undersökningen visar att både hotbild och den förändrade säkerhetspolitiska inriktningen har medfört en förändrad syn på det militära maktmedlet. Försvarsmaktens exklusivitet för användning i krig har minskat, till förmån för funktionen som krishanteringsinstrument i samverkan med andra maktmedel.

Propositionen Ett användbart försvar från 2009 innebar ett slutgiltigt brott med den gamla idén om alliansfrihet och neutralitet – ersättningen blev vad som kommit att kallas en ”solidaritetstrategi”. Parallellt med denna strategiska omläggning har omfattande förändringar skett på andra områden inom säkerhetspolitiken, bl.a. i det att värnplikten i praktiken avskaffats. Dessa olika reformer sammanfaller förvisso i tid, men de kausala sambanden är inte självklara. Utgångspunkten i undersökningen är därför att söka klargöra hur väl den svenska säkerhetspolitikens mål och metoder hänger samman, givet att utformningen av dessa är sprungna ur olika faktorer. Föreligger överensstämmelse, dels inbördes mellan olika metoder för att nå målen, dels mellan dessa metoder och den övergripande målsättningen, eller går det att identifiera brister och oklarheter? Den metodologiska utgångspunkten har varit en innehållslig idéanalys, där propositionen Ett användbart försvar tillsammans med regeringens utrikesdeklaration använts för att teckna en bild av den säkerhetspolitiska målsättningen och strategin utifrån den strategiska hierarkin. Denna bild har i sin tur sedan analyserats med utgångspunkt i begreppet policykoherens. Slutligen har analysen placerats i en kontext, i det att den sätts i relation till motsvarande förhållande i den föregående svenska säkerhetspolitiska epoken, det kalla kriget. Undersökningen visar att den säkerhetspolitiska strategin hänger relativt väl samman på de högre nivåerna, i det att den betonar samarbetesstrategier för att nå säkerhet tillsammans med andra länder. I de stratgier som syftar till konkret genomförande återfinns dock koherensproblem, främst knutet till den unilaterala solidaritetsförklaringen och den militära allianfriheten; säkerhet ska skapas tillsammans med andra, men samtidigt saknas garantier för att hjälp faktiskt kommer i händelse av kris eller konflikt. Mindre koherensproblem uppstår som följd av detta, men förekommer också självständigt i det att hotbilden som beskrivs i propositionen är mångtydig och därmed undandrar sig den analys som skulle krävas för att kunna beskriva politiken som sammanhängande.

The Gulf Cooperation Council (GCC) is an organization which has provided both cooperation between the Gulf countries but also division and crisis. The latest of these crises started in June 2017 and this report is aiming to examine how the latest of crises has affected the security cooperation within the GCC but also how the security cooperation was before the crisis and how the changes in cooperation can be explained. The report use two different theories to answer these questions. Although the Gulf crisis of 2017 has had effects on the security policy cooperation, this isn’t a new phenomenon for the organization. The GCC has had disagreements within the cooperation since the start and this has followed their work through the years with major effects during difficult and uncertain times such as the Arab spring of 2011. These disagreements have also led to crises in the past, but they have been resolved due to outer threats towards the GCC such as the strengthened position of IS in 2014. The Gulf crisis of 2017 has had its’ effects on the GCC:s security cooperation for example in terms of canceled military exercises with the US. However, the organization’s work within the field of anti-terrorism is still ongoing inspite of the current crisis.

I Sverige under kalla kriget pratade inte politisk och militär ledning så mycket om strategi. Det fördes vissa strategiska resonemang i försvarsberedningar och -beslut, och det var ett ämne som officerare läste på sina skolor på sin höjd. Fokus låg mer på operativ planering som sköttes av militärområdesbefälhavarna med sina tilldelade resurser i form av armé-, marin- och flygförband. Hela landet skulle försvaras. Man uppdaterade sin planering och det handlade mer om att tänka administrativt snarare än strategiskt. Efter kalla krigets slut började det föras lite mer varierade strategiska resonemang i försvarsbesluten, men oftast låg tyngdpunkten på att anpassa hotbilden så att man kunde göra reduceringar i Försvarsmakten vilket gjordes fram till 2005. Nu var Försvarsmakten så liten – och tillsammans med krigen i Georgien 2008 och Ukraina 2014 som blev påminnelser om att världen fortfarande innehöll existentiella hot mot staters frihet och självständighet – så insåg både politiker och militärer att man måste bli tydligare med vad som förväntades av Försvarsmakten. 2002 kom Militärstrategisk doktrin ut, vilket var Försvarsmaktens första försök att tänka strategiskt. De strategiska diskussionerna blev mer dynamiska i försvarsberedningarna under 2000-talet, tills regeringen 2017 släppte Nationell säkerhetsstrategi. För första gången i modern tid fanns nu politiska och militära strategiska inriktningsdokument samtidigt. I Clausewitz berömda citat ”kriget är en fortsättning av politiken med andra medel” menar han att det är politiken som skapar kriget och det är politiken som ska leda kriget och medlet för det är strategi. Försvarsmakten förekom regeringen med 15 år när det gäller strategiska tankar, men nu när det finns en nationell säkerhetsstrategi på plats så infinner sig frågan om de är koherenta med varandra? Leder politiken militären strategiskt? Talar man i samma eller likalydande termer? Identifierar de samma mål, medel, metod och miljö? Är Försvarsmakten en lojal utförare av politisk vilja? Denna uppsats beskriver skillnader och likheter mellan Nationell säkerhetsstrategi och Militärstrategisk doktrin för att få svar på frågan om det råder överensstämmelse dem emellan.

Detta arbete har undersökt Rysslands agerande i Ukraina och annekteringen av Krim 2014, via en kvalitativ fallstudie med motivanalys som huvudsaklig metod. Studien har använt sig av en teoriprövande design där det teoretiska materialet har stått i centrum och testats utifrån det valda fallet. Dom teorier som har ställs mot varandra och prövats har varit den strukturella realismen och socialkonstruktivismen. Undersökningen riktade in sig på Rysslands egna motiveringar till deras agerande och resultatet pekade på att dessa motiveringar var otillräckliga för att förklara handlingen som undersöks. Istället så identifierades andra motivindikatorer och slutligen motiv där slutsatserna pekade på att handlingen kan identifieras och motiveras som egennyttjande motiv i korrelation till teorin kring strukturell realism.

In 2009 the Swedish parliament decided to enforce a professional army with serving soldiers and seamen as many other Western European states had done in the aftermaths of the Cold War. However, only seven years later the Government decided to reactivate the laws enabling the possibility to enlist young men and women to the Armed  Forces,  once again constituting National Service. The purpose of this essay is to shed light on this rather rapid decision to amend the terms and conditions stated for the Armed Forces on how to recruit and man the battle units. This is conducted by analysing the arguments made by the leading political parties in Government and Opposition in relation to two possible explanation models. Firstly, is this a consequence of the rapid changes in the security situation in Europé? Or is this simply a policy failure based on domestic challenges i defence reform.  This survey have categorised the arguments made by Sweden´s leading parties describing the relations in both theese major decisions.

The Swedish armed forces deterrent strategy today has a lot of similarities with the deterrent strategy applied by Sweden’s armed forces during the cold war era. However the resources, which constitutes the foundation on which the deterrent threats are based, differ a lot and have decreased severely since the 1960s.   This paper compares the deterrence strategy applied by the Swedish armed forces from the 60s with the one today and examines similarities and differences in order to put a military perspective on Swedish deterrence strategies and shine a light on problems regarding the Swedish deterrence strategy and its limited resources.   The result shows a lot of similarities within the deterrent threat issued by Sweden from the two eras and concludes that the biggest difference lies within the change towards a more collective actor deterrence. Which in turn constitutes a problem because it implicitly undermines Sweden’s military capability and doesn’t guarantee any kind of military support from another state, if attacked, what so ever.

The most up-to-date definition of Revolutions in Military Affairs (RMA) is defined by military an-alysts as the role of technology in transforming military affairs. Despite the amount of literature on how RMA impacts great powers the significance of RMA for small states is limited. Is RMA suffi-cient and suitable to define a change in small states security strategies? The purpose of this study is to analyze to what extent RMA can be traced in Swedish strategy implementation after applying Francis Domingo’s theory of small states security strategies. The method used in this essay is a case study that analyses to what extent RMA can be found and proven by using the strategy implementation factors defined in Domingo’s theory. The result of this study shows that only two out of four strategies can prove RMA in Sweden’s implementation of security strategies. The result gives reason for criticism due to Domingo’s the-ory’s inability to trace and prove RMA and its implication in a small state’s security strategies.

Militära samarbeten är stora säkerhetspolitiska frågor som kräver väl avvägda beslut.Uttrycket tillsammans med andra har genomsyrat svensk säkerhetspolitik de senaste tio åren. Säkerhetspolitiken är komplex och valet av partner inom försvarssamarbeten behöver studeras, förstås och förklaras. I denna uppsats studeras militära samarbeten genom hur uttrycket tillsammans med andra används politiskt och militärt. Syftet med studien är att söka förklaringar på de militära samarbeten som Sverige genomför. Detta görs genom en kvalitativ jämförande fallstudie av två utvalda fall. Studien visar att integrationsteoretiska förklaringsmodeller kan användas för att förklaramilitära samarbeten. I analysen har ett fall av militärt samarbete med Finland studerats jämte ett fall av militärt samarbete med Nederländerna. Samarbetet med Finland kan till huvuddel förklaras med mellanstatlig integrationsteori och samarbetet med Nederländerna förklaras till huvuddel med neofunktionalism. Slutsatserna kopplas också samman med de säkerhetsstrategiska begreppen vilket skapar djupare förståelse för den komplexa och dynamiska process som leder fram till ett militärt samarbete. Svenska säkerhetsstrategiska mål påverkade av vår omgivande strategiska miljö styr metod och medel på ett sätt som tillsammans med integrationsteorier förklarar valet av samarbetspartner inom säkerhetspolitiken. / Military collaborations with other countries are considerable security policy matters which require well balanced decisions. The expression in collaboration with others has permeated Swedish security policy through the last decade. Security policy are complex and the choice of a partner in military collaborations needs to be studied, understood and explained.  In this composition military collaborations are studied through how the expression in collaboration with others is used both in a military and in a political context. The purpose is to explain the military collaborations that Sweden carries out. This is done with a qualitative comparing case study with two selected cases.  The study shows that theories of integration can be used to explain military collaborations. In the analysis one case of collaboration with Finland has been studied beside one case of collaboration with the Netherlands. The collaboration with Finland is mainly explained with intergovernmentalism and the collaboration with the Netherlands is mainly explained with neofunctionalism.  The conclusions are also connected to strategic terms which creates a profound understanding for the complex and dynamic process that leads into a military collaboration. Sweden's strategic objectives influenced by our surrounding strategic context directs the methods and means in a way that together with theories of integration explains the chosen partner in security policy.

Försvarsmakten har under 00-talet succesivt reducerats mot bakgrund av att hotet mot Sverige har bedömts som lågt. De försvarsbeslut som har legat till grund för utformningen av försvaret under 00- och 10-talet har visat sig vara underfinansierade. Detta har inneburit en vikande trend avseende försvarsförmåga. I samband med ett försämrat omvärldsläge under 10-talet har nya politiska krav på̊ ökad försvarsförmåga åter hamnat i fokus. Studien fokuserar på̊ utformningen av, och processen bakom försvarsbeslutet 2015, vars avsikt var att möta den försämrade omvärldsutvecklingen. Resultatet visar på̊ ännu ett underfinansierat försvarsbeslut, där de dominerande drivkrafterna har varit andra än att säkerställa en tillräcklig försvarsförmåga för att kunna möta det försämrade omvärldsläget. Istället har ekonomi utgjort den dimensionerande faktorn när försvarsbeslutet skulle realiseras.