No description available.

Syftet med denna studie är att skapa en djupare förståelse för pedagogers förhållningssätt i mötet med barn i socio-emotionella svårigheter. Studien undersöker vilken betydelse pedagogerna anser att barns socio-emotionella utvecklingen har samt vilka strategier de använder för att möta och underlätta för barn i socio-emotionella svårigheter. Vi använder en kvalitativ metod för att besvara våra forskningsfrågor samt intervju som datainsamlingsmetod. Resultatet i studien visar att informanterna som deltagit uttrycker ett liknande förhållningssätt och bemötande i mötet med barn i socio-emotionella svårigheter. Likaså använder de snarlika strategier för att främja och underlätta för dessa barn. Deras utgångspunkt är att varje enskilt barn ska mötas utifrån sina egna behov och förutsättningar. Informanterna placerar inte heller svårigheterna hos det enskilda barnet, utan istället är det verksamheten som måste anpassas och förändras.

Denna studies övergripande syfte är att åskådliggöra hur social interaktion mellan förskolepedagoger och barn i vardagliga förskoleaktiviteter genomförs och därigenom också visa hur pedagogisk praktik åstadkoms i samspelet. Mer specifikt analyseras hur det går till och vad som händer när interaktionen organiseras genom multimodalt handlande och fråga-svar-sekvenser, och hur dessa interaktionella fenomen kan tjäna pedagogiska syften. Som teoretiska och analytiska utgångspunkter använder sig studien av etnometodologiskt perspektiv och konversationsanalys. Detta innebär att delar av det videofilmade materialet har transkriberats och analyserats i detalj. Resultatet presenteras i sex empiriska kapitel och visar konkret och detaljerat hur deltagarna ”gör” förskolepedagogisk praktik tillsammans. Studiens analyser belyser hur pedagoger och barn genomför interaktionella projekt, eftersträvar intersubjektivitet och etablerar organisatoriska principer för gemensamma aktiviteter. Analyserna visar också hur ett yngre förskolebarn kan delta aktivt i måltider utan tal, hur vardagliga aktiviteter transformeras till problemlösningsprojekt och hur lokala pedagogiska praktiker orienterade mot sociala (måltids)normer, språk, fysik och matematik kan genereras spontant i förskolans vardag. Avhandlingen lyfter slutligen begreppet inbäddad undervisning och försöker därigenom definiera och empiriskt konkretisera den typ av undervisning som bedrivs i förskolan.

Syftet med denna litteraturstudie är att skapa en bild av vilken påverkan utomhuspedagogik har på undervisningen. Studier visar att lärare och pedagoger upplever utomhuspedagogik som främmande och obekvämt, och irrelevanta argument hör till vanligheten. Detta trots att forskning visar på att elever utvecklas positivt både socialt och kunskapsmässigt ute i naturen. Metoden vi använt oss av är en kvalitativ litteraturstudie där forskning från främst Sverige har analyserats. Vi valde framförallt svensk forskning då vårt intresse varit den svenska skolan och dess läroplan. I läroplanen står det att undervisningen ska anpassas efter varje enskild individs behov och erfarenheter. Utomhuspedagogik kan vara en sådan anpassning och resultatet vi fått fram pekar på att arbetssättet till störst del gynnar elevernas utveckling, både socialt och kunskapsmässigt. Både det sociokulturella- och det konstruktivistiska perspektivet av lärande talar för att utomhuspedagogik kan vara till stor fördel när det gäller kunskapsinhämtning för elever. Samhället blir allt mer mångkulturellt och detta syns även i klassrummet där det talas mer än bara ett språk. Vår studie prövar därför även hur utomhuspedagogik kan vara stöd vid integrering av nyanlända elever med bristande kunskaper i svenska språket. Slutsatsen är att lärare måste bli medvetna om utomhuspedagogikens fördelar. Att använda sig av naturen som redskap gynnar såväl den enskilda eleven som hela gruppen. Studien avslutas med en diskussion där resultatet jämförs med de tidigare erfarenheter och kunskaper vi har. Resultatet vi erhållit har gjort att vi båda funnit ett intresse för utomhuspedagogik och vi hoppas kunna applicera detta på vår framtida roll som lärare i årskurs 4–6.

Studien syftar till att ta reda på vilken tillgång barn har till lärplatta i förskolan och hemmet och undersöka vilka användningsområden lärplattan får där. Syftet är även att undersöka vilken betydelse barnens samspel med andra, vid användning av lärplattan, kan ha för deras lärande och utveckling. För att ta reda på detta har vi genomfört fem halvstrukturerade intervjuer med förskollärare och sedan har barns vårdnadshavare fyllt i en enkät, för att ge oss en inblick i vårdnadshavares syn på digital teknik och hur lärplattan används i hemmet. Studien har visat att lärplattan kan vara ett medierande verktyg för lärande, när den används med syfte att gynna barns lärande och utveckling. Det förekommer ofta ett samspel vid användning av lärplatta både i hemmet och förskolan. Det uppstår även lärsituationer vid barns användning av lärplatta, omedvetet och medvetet, i samspel med andra barn eller vuxna.

Ledningen för äldreomsorgen i en småländsk kommun menade att antalet avvikelserapporter i förvaltningen var för få och medförde att tillfällen till lärande gick förlorade. Att lära av avvikelser/misstag är ett etablerat förhållningssätt i systematiskt kvalitetsarbete i många branscher. Alla kommuner och regioner/landsting ska ha ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. Avvikelserapportering är en del av detta system. Studiens syfte var att undersöka möjligheter och hinder för att avvikelserapporteringen skulle bli ett tillfälle till utveckling och lärande. Studien är kvalitativ med en socialkonstruktivistisk syn på kunskap. Datainsamlingen skedde med hjälp av semistrukturerade intervjuer och fokusgrupper och omfattade 13 personer bland enhetschefer, sjuksköterskor och undersköterskor. Resultatet visade underrapportering av avvikelser. Att rapporterar uppfattades i förvaltningen som att "sätta dit" en kollega. Personalen avstod ibland från att rapportera. Att värna de goda relationerna på arbetsplatsen var väsentligare. Samtidigt fanns kunskapen om att avvikelser skulle rapporteras enligt lag och erfarenheter av att avvikelserapportering kunde leda till utveckling av verksamheten. Förvaltningskulturen uppvisade ambivalens. Enhetschefer och sjuksköterskor hade flera förslag på åtgärder för att öka avvikelserapporteringen och få till stånd lärande. Någon undersköterska reflekterade över återkopplingens betydelse för lärande och kontinuiteten i ledarskapet. Resultatet relaterades till Illeris´ lärandeteori. Mina slutsatser av studien är att förvaltningen kan öka lärandet genom att göra handlingsplanen för systematiskt kvalitetsarbete känd bland personalen och förvissa sig om att det finns kunskap om avvikelserapporteringen och dess funktion. Förvaltningskulturen behöver genomsyras av ett systemtänkande och inte ett syndabockstänkande. Attityden behöver förändras. Enhetschefers och sjuksköterskors förslag att kommunicera och föra dialog om avvikelser, att återkoppla statistik och förändringar till följd av dem samt att skapa gemensamma rutiner kring dem förefaller vara goda förslag för att öka lärandet. I denna process finns "känslor som hänger kvar" och måste bemötas med tolerans och empati av ledarskapet. Ett politiskt "tryck" eller "efterfrågan" på systematiskt kvalitetsarbete skulle underlätta och stärka utvecklingsprocesser.

Syftet med följande studie är att undersöka hur samspel och utvecklingsmöjligheter hos barn i olika åldrar ser ut på två förskolor med syskonavdelningar. Vår studie är kvalitativ och vi använder oss av intervjuer och observationer för att samla in data som är relevant för studien. Resultatet visar på att pedagogerna ser stora utvecklingsmöjligheter och väl fungerande samspel på syskonavdelningar samt att barnen umgås i blandade åldrar. Syskon och barn i blandade åldrar är hjälpsamma vid all utveckling, även vid inlärning av språk. Vår slutsats är att erfarenhetsutbytet på syskonavdelningarna är stort och att syskonavdelning är en form som är positiv för utveckling och samspel för många barn.

Syftet med studien är att skapa kunskap om vilka kommunikativa strategier pedagoger använder sig utav för att skapa en meningsfull tambursituation i förskolan. För att undersöka detta syfte har två frågeställningar använts. 1. Hur beskriver pedagogerna en meningsfull tambursituation i förskolan? 2. Vilka kommunikativa strategier används i samspel mellan pedagoger och barn vid på- och avklädning i förskolan? Studien utgår ifrån ett sociokulturellt perspektiv med Vygotskijs teorier om kommunikation, språk som redskap och kommunikativa stöttor. Det empiriska materialet är av kvalitativ art och har samlats in genom observationer och fokusgruppintervjuer. Studiens resultat visar att pedagogerna försöker skapa meningsfulla tambursituationer, som innebär ett meningsskapande, genom att närma sig barnets perspektiv för att kunna dela uppmärksamhet och skapa samförstånd. För att få möjlighet till detta försöker de planera tambursituationerna och skapa hållbara rutiner, samt att undvika stress då det lätt smittar av sig på barnen. I samspel mellan pedagoger och barn vid på- och avklädning använder pedagogerna beröm, uppmuntran, bekräftelser och tillsägelser samt att de stödjer och utmanar barnen, vilket kan ses som kommunikativa strategier i tambursituationer.

Studiens syfte är att synliggöra barns perspektiv gällande lärplattan i förskolans verksamhet, samt hur barn samspelar vid arbete med lärplattan. Sociokulturellt perspektiv har använts vid analys av den insamlade datan för att synliggöra samspel och användning av kulturella redskap. Kvalitativa barnintervjuer och videoobservationer gjordes för att besvara studiens frågeställningar. Under insamling av data skedde fem intervjuer och fyra observationer på två olika förskolor. Barnen ansåg att pedagoger och andra vuxna bestämde och de beskrev olika regler som gällde vid lärplattan. I videoobservationerna framkom att en del barn samspelade mer än andra vid arbetet med lärplattan.

Diagnosen autism uppstod så sent som på 1970-talet vilket innebär att kunskapen om ämnet är relativt ny inom forskarvärlden. Upplevelsen av att leva med diagnosen autism är svagt belyst och således även upplevelsen av bemötandet i sjukvården. Det gör det till ett ämnesområde som behöver efterforskas för att öka kunskapen om autism hos vårdpersonal. Syftet med denna studie är att belysa hur vuxna med högfungerande autism blir bemötta i sjukvården och ute i samhället. Studien utgår från en narrativ analys metod och har fem självbiografier som underlag, skrivna av personer med diagnosen autism. Gemensamt för författarna i studien som användes är att de upplever en känsla av att behöva anstränga sig mekaniskt med beteendestrategier för att passa in i samhället. De beskriver många gånger en känsla av utanförskap och isolering. Det är därför viktigt att i sjukvården planera väl inför möten med personer som har autism. Viktigt att tänka på som vårdare för att skapa en trygghet hos patienter med autism är att ha en öppenhet och följsamhet i samtalen. Att ha en förståelse för att patienten behöver tid för eftertanke och en tydlighet som kräver att kommunikationen kan behöva föras i skriftform. Den autistiske personen ska inte behöva använda sig av beteendestrategier för att passa in i vården, verksamheten ska formas runt individen och dess behov. På detta sätt kan samtalen i vården bedrivas på den autistiske personens villkor och grundtrygghet kan tillgodoses.