Studiens syfte är att undersöka förskolepedagogers åsikter kring pedagogiskt dramasom metod och dess möjligheter till att utveckla reflekterande tänkande. Enligtläroplanen för förskolan (Lpfö 98, 1998) är pedagogiskt drama en metod som böranvändas för att underlätta utveckling och lärande. Den metod som valts förundersökningen är en kvalitativ metod baserad på öppna frågor. Undersökningenriktar sig till utbildade förskolepedagoger verksamma inom den kommunalaförskolan, där sex pedagoger medverkar i studien. Teoretiska utgångspunkter förstudien baseras på Vygotskijs och Deweys teorier om utveckling och lärande.Resultatet för undersökningen visade att respondenterna inte är fullt medvetna omvad pedagogiskt drama innebär, men att reflekterande processer är viktigt för barnslärande och utveckling.

I arbetet Hur ser pedagoger på sitt arbete med ämnet bild? En studie av sex pedagoger verksamma i grundskolan och obligatoriska särskolans yngre åldrar har vi, Irene Pårs och Hannah Widlund, utfört en kvalitativ studie med en etnografisk ansats där intervjuer utförts med kompletterande observationer för att belysa studiens frågeställningar. Det övergripande syftet med vår undersökning var att studera hur pedagoger arbetar med ämnet bild i grundskolans och obligatoriska särskolans tidigare år.  Vi har sökt svar på följande frågor: Finns det likheter och skillnader i fokus för bildundervisningen mellan grundskolan och obligatoriska särskolan? Påverkas undervisningen av pedagogens utbildning och bakgrund i undervisningsämnet bild? Använder sig pedagogerna av kursplanen när de planerar sin bildverksamhet? Studiens undersökningsgrupp bestod av fyra lärare verksamma i grundskolan samt två lärare verksamma i den obligatoriska särskolan som samtliga har valts ut slumpmässigt. Tre av lärarna arbetar som bildlärare och de andra tre undervisar i ämnet bild även om det inte är deras huvudsakliga arbetsuppgift. Innan denna studie påbörjades hade vi en relativt klar bild över hur vi ville arbeta med bildämnet i våra framtida läraryrken. Visionen vi hade känns nu i efterhand en aning naiv då vi genom studiens gång har fått upp ögonen för att det inte verkar finnas något arbetssätt att föredra. Utan att det mer handlar om att anpassa undervisningen till den rådande situationen och elevgruppen. Denna studie visar att intervjurespondenterna har olika åsikter om vad som kännetecknar en bra bildundervisning. Alla lärare, som ingått i studien, har mer eller mindre haft olika arbetssätt. Ändå verkar det som om pedagogerna i sig är nöjda med den undervisning de bedriver. Det framkom att flertalet pedagoger inte aktivt använder sig av bildämnets kursplan. Endast en av de intervjuade bildlärarna sa att ”alla lärare måste använda sig av kursplanen, det är det uppdrag vi har”. Bakgrunden till varför hon uttryckte detta kan vara för att hon också är den enda av lärarna som idag har en fulländad adekvat bildlärarutbildning. Bildundervisningen är en komplex verksamheten och det verkar finnas lika många sätt att undervisa i ämnet som det finns lärare.

Vi har genomfört en kvalitativ studie med en hermeneutisk och fenomenologisk utgångspunkt. Vi har använt oss av halvstrukturerade kvalitativa intervjuer då vi samlat in data. Grunden för studiens teoretiska ram utgår ifrån Mays och Marcuses förklaringar av kreativiteten och skapandet som en allmänmänsklig, meningsskapande och transcendent praktik. Vi har intervjuat personal på tre olika, icke behandlande, institutioner för vuxna. Institutionerna vänder sig till våldsutsatta kvinnor, bostadslösa kvinnor och vuxna människor med psykisk ohälsa. Studiens syfte var att undersöka hur personalen på institutionerna i fråga definierar kreativitet och skapande, vilka risker och möjligheter dessa aktiviteter innebär för verksamheternas brukare, och om aktiviteterna möjliggör empowerment för brukarna. Vi har även undersökt vilken socialpolitisk innebörd kreativiteten har för både brukare och personal. Studiens resultat och analys visar att kreativitet och skapande ger brukarna i verksamheterna en rad möjligheter. Kreativiteten och skapandet ger möjlighet till gemenskap, kunskap och bekräftelse, en paus från omvärlden, bearbetning och till viss mån även empowerment. De kreativa och skapande verksamheterna leder framförallt till den socialpolitiska konsekvensen som innebär att institutionerna befrias från hierarkier. Verksamheterna erbjuder brukarna värdiga och jämlika skyddande zoner, där personalen i sin tur kan lägga ifrån sig repressiv makt, regelverk och stela yrkesroller. Däremot leder inte verksamheterna till samhällelig förändring för målgrupperna i fråga utanför institutionerna. / We have written a qualitative study with a phenomenological and a hermeneutical approach. We have collected data using semi-structured interviews. The basis of the study's theoretical framework is based on May's and Marcuse's explanation of art and creativity as a general human, meaningful and transcendent practice. We interviewed staff at three non-therapeutic institutions for women suffering from domestic violence, psychiatric vulnerable people and homeless women. The study aims to investigate how staff defines art and creativity, the risk and opportunities creative activities means for users and about the activities enables empowerment for users. We also examined the social consequences of art and creativity, for both users and staff. The study results and analysis show that art and creativity gives the users a range of possibilities. Art and creativity provides opportunities for fellowship, knowledge and acknowledgment, a break from the outside world, processing and to some extent empowerment. The social policy implications of art and creativity are that they liberate the institutions from hierarchies. The institutions offer users worthy and equal protection zones, were the staff, in turn, can put down repressive power, rules and rigid roles. By contrast, the art and creativity don’t lead to social change for the target groups in question outside the institutions.

This essay researches how newspapers created fictional reader identities through their content. Three newspapers have been studied from the week first to eight of February 1890, Nya Dagligt Allehanda, Dagens Nyheter and Stockholms Nyheter. The question that the essay is attempting to answer is which fictional readers were created. This is done through both a content analysis and a deeper language analysis of the newspapers. The text is seen as an active agent, creating the identity of the reader that they imagine when they write, an ideal reader. The content analysis compares the three newspapers with each other and studies the type of news that were reported. The differences between which occurrences and what kind of news are being reported shows the differences between the fictional readers that were created. The deep analysis studies one article from each newspaper more closely to see which words were used and how the newspapers used language to create a fictional reader. Criticism were often used to shows which group and opinions the fictional reader were identified with and which were the opponents. The fictional readers were quite political since a lot of the content was about politics or held political views. The newspapers transferred their political views to the fictional reader through the content. NDAs fictional reader was politically right-wing, interested in the other European countries and against socialism. DNs fictional reader was liberal and interested in political debates, the tariff issue and the rights for freedom of speech. Their opponent was the conservative and protectionist. SNs fictional reader had political opinions, but little interest in how the government worked and more in the doings of ordinary people. The fictional reader often criticized the authority and voiced it's opinion strongly.

Denna uppsats är en undersökning av barns möjligheter och begränsningar i förskolans ateljéer. Syftet är att synliggöra och problematisera föreställningar och uppfattningar om barns bild- och formarbete i förskolans vardagspraktik. Det gäller särskilt synen inom en Reggio Emiliainspirerad praktik, inom vilken jag själv arbetar som bildlärare. Studiens teoretiska och metodologiska ram utgörs av ett diskursanalytiskt perspektiv. Delar av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys tas i bruk tillsammans med diskursteoretiska och diskurspsykologiska begrepp. Den empiriska materialinsamlingen utgår ifrån en kvalitativ etnografisk ansats. Det empiriska materialet består av fältanteckningar från en pedagogisk nätverkssammankomst samt av en intervju med en av deltagarna från det nätverket. Till studiens empiriska material hör även litteratur som beskriver ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt. Fältanteckningar och fotodokumentation från min egen praktik i förskolans ateljéverksamhet ingår som ett reflektivt yttrande i uppsatsen, men ska inte ses som en del av i empirin. Barnen i studiens exempel blir uppmärksammade och positivt bekräftade utifrån hur socialt aktiva, kapabla och ivriga de är att lära mer. Studiens resultat pekar på att barns möjligheter till estetiskt handlande regleras av vilka subjektspositioner diskursen erbjuder. Den subjektsposition som identifieras och problematiseras i den här studien är det kompetenta barnet. Den slutsats som dras av undersökningen är att barns bild- och formskapande i reggiodiskursen får stå i ”nyttans och lärandets tjänst” och att mätbarhet och prestation betonas starkt.

Syftet med det här utvecklingsarbetet har varit att pröva olika metoder att arbeta med dansimprovisation på gymnasieskolans estetiska program dansinriktningen. Jag har upplevt att detofta har varit svårt i början för eleverna att släppa hämningar och krav och att våga utforskaegna rörelser i tid, rum och kraft. I det här utvecklingsarbetet prövades som metod tre olikauttryck: rörliga bilder, en text eller ett musikstycke. Därför var jag nyfiken på hur elevernaupplevde de olika estetiska inspirationskällorna och om någon kunde öka elevens motivationatt arbeta med dansimprovisation. Samtidigt ville jag knyta ihop några moment ur kursernascentrala innehåll med förhoppning om att eleverna skulle få en ökad förståelse för denskapande processen i dans. För att få en uppfattning av hur eleverna upplevde det härupplägget utvärderades arbetet genom egna observationer och intervjuer av eleverna.Resultatet visade att eleverna upplevde en ökad motivation att improvisera till rörliga bilderoch musik. Eleverna uppfattade även att de hade fått en bredare förståelse avdansimprovisation verktyg för att skapa dans när några moment ur kursernas centrala innehållsamverkade som en helhet. Samtliga elever upplevde arbetet med de olika metoderna som enpositiv erfarenhet. / The aim of this developing project has been to try different ways of inspiration when workingwith dance improvisation at the dance programme in upper secondary education. The sourcesI used in this project were moving pictures, a piece of music and a text. I was interested toexplore if the dance students experienced a greater inspiration from any particular source thatcould result in increased motivation to work with dance improvisation. I also wanted to linkrelevant parts of the purposes of each subjects from the curriculum of the dance programmehoping to bridge the gap between the practice of dance and dance theory and to see if thestudents gained a better understanding of the creative process in dance. The project was assessed through my observations and interviews of the students. The results showed that thestudents felt more motivated to improvise to moving pictures and to music. Students alsoperceived that they had received an increased understanding of dance improvisation as a toolfor creating dance when relevant contents of the different courses interacted as a whole. Allstudents experienced the work of the various methods as positive experience.

I detta självständiga arbete tog jag för första gången chansen att ägna mig åt komposition för kör. Jag iakttog och dokumenterade den initialt krävande processen att komma igång, men också känslan av att det lossnade efter att avgörande beslut hade fattats. Detta arbete resulterade i ett folkmusikinspirerat arrangemang och två tonsatta dikter av Catharina Östman. I arbetet har jag lärt mig att jag har mycket gemensamt med andra kreativa människor och att skaparprocessen är en ömtålig balansgång mellan strukturerat kämpande och inspirationsgivande ögonblick. / <p>Bilaga: 1 CD</p>

Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005.

Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2006.

Syftet med den här studien är att få förståelse för och bidra med kunskap kring tillgängligheten av skapandematerial i förskolans pedagogiska inomhusmiljö. Samt hur barns utveckling och lärande kan påverkas utifrån förskolans pedagogiska idé kring miljöns utformning. Frågeställningarna som vi har utgått ifrån handlar bland annat om vad som tillhör en pedagogisk miljö och vad förskollärarens roll är i skapandet av den pedagogiska miljön? Vilken syn förskollärarna i verksamheten har på tillgängligheten av skapandematerial för barn och vilka pedagogiska idéer det finns gällande tillgången? Samt hur barns utveckling och lärande kan påverkas av tillgängligheten av skapandematerial i förskolan?   Det här är en kvalitativ studie. Den utgår från ett sociokulturellt perspektiv samt har en fenomenografisk analysmetod. Den använda metoden för att samla in källdatan är intervjuer. Dessa har genomförts med fyra förskollärare från fyra olika förskolor i södra Sverige. Intervjuerna spelades in med ljudinspelning och transkriberades därefter till text. Det i sin tur användes till att presentera resultat och analysen i studien.   Studiens resultat visar på att de fyra förskolorna ser väldigt olika ut när det kommer till den pedagogiska miljön och tillgängligheten av skapandematerial. Både skillnader och likheter har dock framkommit i resultatet. Alla förskollärare berättar om sina möjligheter att påverka den pedagogiska miljön och alla förskollärare anser att de hela tiden har någon form av skapandematerial tillgängligt för barnen. Vad tillgängligt skapandematerial innebär råder det dock olika meningar kring.