Ett av de vanligaste bekymren hos patienter som kommer i kontakt med ambulanssjukvården är smärta i någon form. Sedan den första november 2005 tillåts inte samtlig ambulanspersonal att administrera läkemedel. Det är därför rimligt att anta att ambulanspersonalen också har andra, icke-farmakologiska, sätt att lindra patienters smärta. Författarna såg därför ett intresse i att utforska hur ambulanspersonalen ser på begreppet smärta och behandlingen av densamma. Syftet med studien var att, med fokus på icke-farmakologiska åtgärder, beskriva hur svensk ambulanspersonal omhändertar patienter med smärta. Studien genomfördes med hjälp av fem intervjuer med olika kategorier av ambulanspersonal. Intervjuerna transkriberades ordagrant och analyserades. Fyra övergripande teman med subteman växte fram ur texten. I temat åsikter om smärta beskrev informanterna sin uppfattning om smärta som ett individuellt fenomen samt vad de ansåg påverkar patientens smärta. Bemötande och förhållningssätt vid omhändertagande beskrev informanternas åsikter att de med ett lugnt bemötande ansåg sig kunna skapa en relation till patienten samt försöka avleda dennes tankar på smärtan på olika sätt. Bedömning och behandling beskriver informanternas åsikter att bedömning och behandling av smärta kräver individanpassning. Kombinationsterapi är vinnande beskriver informanternas uppfattning att behandlingen av smärta blir allra bäst då icke-farmakologiska åtgärder kombineras med de farmakologiska. / One of the most common complaints of patient’s in need of prehospital emergency care is pain of some sort. Since November 1 2005 a big portion of the ambulance personnel is no longer allowed to administer drugs of any kind. Hence it is reasonable to assume that pain treatment nowadays is carried out with both pharmacological and non-pharmacological methods. Therefore the authors saw an interest in investigating how the ambulance personnel look at the concept of, and treatment of pain. The aim of this study was to, with focus on non-pharmacological measures, describe how Swedish ambulance personnel treat the patient in pain. The study was conducted with 5 interviews with ambulance personnel. The interviews were transcribed verbatim and analyzed. The analysis revealed four main themes with a number of sub themes. The theme opinions of pain disclose the informant’s view of pain as an individual phenomenon and what changes the patients perception of pain. Refuting and behavior in tending patients describes the informant’s opinions that a calm refuting and a good relationship with the patient could divert the patient’s thoughts about the pain. Assessment and treatment describes the need for individual adaptation when treating patients in pain. Combination therapy is successful revealed the informants thoughts that a combination of both pharmacological and non-pharmacological gives the best result.

Bakgrund och syfte: Personer som drabbas av en höftfraktur är en stor patientkategori, och till följd av en ökande andel äldre i befolkningen kommer den att bli ännu större. Majoriteten av dessa patienter kommer att åka in till sjukhus med ambulans. För att minska patientens lidande och uppkomst av komplikationer är det prehospitala omhändertagandet viktigt. Syftet med denna studie var att jämföra ambulanssjuksköterskans specifika omvårdnadsåtgärder vid vård av patient med höftfraktur före respektive efter införandet av en ny vårdkedja, ”Raka spåret”, och då framförallt se om givandet av smärtlindring förändrats. ”Raka spåret” innebär att ambulanspersonalen utför en del av de åtgärder som tidigare gjorts på akutmottagningen och transporterar patienten direkt till röntgen.   Metod: Metoden var en retrospektiv studie med komparativ design där två grupper med 15 patienter i varje grupp jämfördes mot varandra. Patienterna i båda grupperna hade haft en höftfraktur och förts in med ambulans mellan klockan 0800-2200. Den ena gruppen fördes in innan ”Raka spåret” fanns och den andra gruppen fördes in efter införandet. En anledning till ”Raka spåret” var att öka förståelsen hos ambulanspersonalen för att ett strukturerat omhändertagande, där särskilt smärtlindring och trycksårsprofylax betonades, har stor betydelse för patientens fortsatta vård.   Resultat: Resultatet visade att efter införandet av ”Raka spåret” utfördes fler prehospitala omvårdnadsåtgärder av ambulanssjuksköterskorna. Alla patienter i gruppen år 2010 fick perifer venkateter (PVK) och på 13 patienter togs EKG. Fler patienter fick smärtlindring efter införandet av ”Raka spåret”, innan fick 60 % smärtlindring mot 93 % efter ”Raka spåret. Att införa ”Raka spåret” antydde en förbättring i omhändertagandet av patienter med höftfraktur och det framkom med tydlighet att detta ledde till ett mer homogent omhändertagande.  Det visade också, att när det fanns riktlinjer för att patienten ska smärtlindras, skedde smärtlindring i större utsträckning. Detta var en pilotstudie utan möjlighet till generaliseringar av resultatet, för att kunna göra detta krävs ett större antal patienter. / Background and purpose:People who suffer from a hip fracture are a large category of patients, and as a result of an increasing proportion of older people, it will be even greater. The majority of these patients will go to the hospital by ambulance. To reduce the suffering of the patient and the occurrence of complications the prehospital care is important. The purpose of this study was to compare the specific prehospital nursing interventions for patients with hip fracture before and after the introduction of a new chain of care, "Straight track". Especially to see if the initiation of pain management has changed. "Straight track" means that ambulance nurses carry out some of the measures that earlier was done in the emergency room and transporting the patient directly to radiology.   Method:The method was a retrospective study of comparative design in which two groups with 15 patients in each group were compared against each other. Patients in both groups had a hip fracture and went in by ambulance between 08 am to 10 pm. One group was transported before the "Straight track" began and the second group was transported after the introduction. One purpose of the direct route was to increase understanding, of the ambulance nurses, that a structured treatment, especially with relief of pain and pressure ulcer prophylaxis, has great significance for the patients continued care.   Result: The results showed that after the introduction of the "Straight track" there was more pre-hospital care measures carried out by emergency nurses. All patients in the group from 2010 had peripheral venous catheter and 13 patients undergoing an ECG. More patients got pain relief after the introduction of the "Straight track". Before there were 60% that got pain relief and after there were 93% that got pain relief.Introducing “Straight track” suggested an improvement in the care of patients with hip fracture and it showed with clarity that this led to a more homogeneous treatment. It also showed that when there were guidelines for the patient to get pain relieve then it was given to a greater extent. This was a pilot study without possibility to draw any general conclusions, this requires a larger number of patients.

Bakgrund:De flesta patienter drabbas av akut smärta vid en höftfraktur. Långvarig smärta upplevs av många patienter med coxartros innan elektiv höftplastik. Upplevelsen av smärta hos dessa patienter är både sjukdoms- och vårdlidande. Författarna av denna systematiska litteraturstudie vill beskriva och förtydliga patienternas upplevelse av smärta och smärtlindring vid höftfraktur och höftplastik. Syfte: Att beskriva patienters upplevesle av smärta och smärtlindring vid höftfraktur eller höftplastik. Metod: Systematisk litteraturstudie. Under datainsamlingen framkom sammanlagt 12 vetenskapliga artiklar som ingick i litteraturstudien. Sökningarna gjordes i databaserna CINAHL och PubMed. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades. Tre teman framkom: Smärtupplevelsen, mobilisering och kommunikation. Resultat: Smärtan hos patienterna som opererats för höftfraktur/höftplastik är fortfarande en smärtsam upplevelse. Smärtlindringen upplevs av många patienter inte vara tillräcklig. Många avstår smärtlindring av rädsla för biverkningar som kan orsaka konfusion och illamående. Om patienterna inte blir smärtlindrande ordentligt uteblir maximal mobilisering. Slutsats: Att kunna se patientens smärta och att ge en adekvat smärtlindring både för fysisk och psykisk smärta är av stor vikt för att kunna lindra denna. Ny kunskap behövs vad gäller smärtlindring/läkemedels verkan samt ökad kunskap kring bemötande av äldre.

Background: Pain may involve physical, emotional and psychological reactions. Chronic pain can lead to restrictions and problems in everyday life. One of the most common pain states is low back pain. A form of treatment that has been marketed as a charitable and pain reliefing alternative is the Shakti mat. Currently there are no studies on its effects published. Purpose: To see whether treatment with Shakti mat in a person with low back pain has an effect on the experience of the ability in activities of daily life and to see if the psychological factors will change. Method: The participant had to lie on a Shakti mat once a day for four weeks. The participant was asked to complete five questionnaires two weeks before, during intervention and two weeks after treatment. The Tampa Scale: a Measure of Kinesiophobia measures to what degree the participant experiencing pain for movement or to harm itself in motion, Coping Strategies Questionnaire - Catastrophizing scale investigating catastrophizing thoughts in connection with pain perception, Pain Disability Index investigates how the participants’ everyday affected/hampered by pain, Self-Efficacy Scale investigates how sure the participant is in his ability to carry out a task despite pain and a Self-monitoring diary where the perception of its ability in everyday activities, experience after treatment, the type of underlay and if the participant could lie longer on the Shakti mat were judged. Results: The participant’s pain in some everyday activities mitigated while the degree of ability in these increased after four weeks of treatment. The psychological factors had not changed much.

Introduktion: Patientkontrollerad epidural smärtlindring (PCEA) är idag en vedertagen metod för postoperativ smärtlindring med få komplikationer. Försök har gjorts för att titrera fram den mest gynnsamma kombinationen med fokus på att maximera smärtlindringen och minimera sidoeffekterna. Syftet med studien är att identifiera smärta, sidoeffekter och behandlingstid samt patientens subjektiva skattning av smärtlindring vid postoperativ PCEA-behandling med bupivacaine, fentanyl och epinephrine. Metod: Studien är retrospektiv inkluderande 1088 patienter vilka postoperativt behandlats med PCEA och kombinationslösningen bupivacaine (1mg/ml), fentanyl (2μg/ml) och epinephrine (2μg/ml). Studien har undersökt skillnaden mellan kön, ålder och typ av kirurgi avseende smärta i vila respektive smärta vid mobilisering/hosta, infusionshastighet, givna och begärda bolusdoser, behandlingstid, sidoeffekter samt patientens subjektiva skattning av smärtlindringen. Resultat: Smärta i vila och vid mobilisering/hosta var under de studerade dygnen generellt låg, smärtan kulminerade under dygn 2. De yngre patienterna visade sig skatta smärta högre under behandlingstiden. Studien visade att smärta vid mobilisering/hosta var högre vid längre behandlingstid. Kvinnor hade mer illamående och klåda, vilket inte entydigt påverkade behandlingstiden. Patienter vilka hade haft smärta både i vila och vid mobilisering/hosta skattade ett lägre betyg gällande smärtlindringen vid hemgång. Andelen patienter som avslutade PCEA-behandlingen relaterat till minskat behov var 78%. Konklusion: Patienterna upplevde att den postoperativa smärtlindringen med PCEA med kombinationslösningen var mycket god. Typ av kirurgi, kön och smärta vid mobilisering/hosta visade sig påverka behandlingstiden. Förekomsten av sidoeffekter var hög men påverkade inte patientens betyg negativt. Smärtan hos patienterna var generellt låg.

<p>Ett av de vanligaste bekymren hos patienter som kommer i kontakt med ambulanssjukvården är smärta i någon form. Sedan den första november 2005 tillåts inte samtlig ambulanspersonal att administrera läkemedel. Det är därför rimligt att anta att ambulanspersonalen också har andra, icke-farmakologiska, sätt att lindra patienters smärta. Författarna såg därför ett intresse i att utforska hur ambulanspersonalen ser på begreppet smärta och behandlingen av densamma.</p><p>Syftet med studien var att, med fokus på icke-farmakologiska åtgärder, beskriva hur svensk ambulanspersonal omhändertar patienter med smärta.</p><p>Studien genomfördes med hjälp av fem intervjuer med olika kategorier av ambulanspersonal. Intervjuerna transkriberades ordagrant och analyserades. Fyra övergripande teman med subteman växte fram ur texten. I temat åsikter om smärta beskrev informanterna sin uppfattning om smärta som ett individuellt fenomen samt vad de ansåg påverkar patientens smärta. Bemötande och förhållningssätt vid omhändertagande beskrev informanternas åsikter att de med ett lugnt bemötande ansåg sig kunna skapa en relation till patienten samt försöka avleda dennes tankar på smärtan på olika sätt. Bedömning och behandling beskriver informanternas åsikter att bedömning och behandling av smärta kräver individanpassning. Kombinationsterapi är vinnande beskriver informanternas uppfattning att behandlingen av smärta blir allra bäst då icke-farmakologiska åtgärder kombineras med de farmakologiska.</p> / <p>One of the most common complaints of patient’s in need of prehospital emergency care is pain of some sort. Since November 1 2005 a big portion of the ambulance personnel is no longer allowed to administer drugs of any kind. Hence it is reasonable to assume that pain treatment nowadays is carried out with both pharmacological and non-pharmacological methods. Therefore the authors saw an interest in investigating how the ambulance personnel look at the concept of, and treatment of pain.</p><p>The aim of this study was to, with focus on non-pharmacological measures, describe how Swedish ambulance personnel treat the patient in pain.</p><p>The study was conducted with 5 interviews with ambulance personnel. The interviews were transcribed verbatim and analyzed. The analysis revealed four main themes with a number of sub themes. The theme opinions of pain disclose the informant’s view of pain as an individual phenomenon and what changes the patients perception of pain. Refuting and behavior in tending patients describes the informant’s opinions that a calm refuting and a good relationship with the patient could divert the patient’s thoughts about the pain. Assessment and treatment describes the need for individual adaptation when treating patients in pain. Combination therapy is successful revealed the informants thoughts that a combination of both pharmacological and non-pharmacological gives the best result.</p>

Syfte: Att kartlägga förutsättningarna för gravida kvinnor att använda dusch och bad som smärtlindring på Sveriges förlossningsavdelningar. Metod: Deskriptiv tvärsnittsstudie genomfördes med telefonintervjuer utifrån ett frågeformulär. Deltagare: Alla 48 Sveriges förlossningsavdelningar deltog i studien. Respondenter var chef för förlossningsavdelning alternativt barnmorska som arbetar på förlossningsavdelning. Resultat: Förutsättningarna för att nyttja dusch och bad som smärtlindring varierar i Sverige. Många undantag finns för vem som får bada. Dusch och bad används tämligen frekvent. Infor­mation om denna smärtlindringsmetod ges mestadels muntligt. Detta har ändå inträffat senaste året. Riktlinjer för dusch och bad som smärtlindring finns på färre än hälften av för­lossnings­avdelningarna och enbart fem av dessa riktlinjer har referenser till forskning. Ingen förlossnings­avdelning bedriver vård med vattenförlossningar men detta har ändå skett på tio för­lossnings­avdelningar senaste året. Ingen avdelning har riktlinjer för hur vattenförlossning ska handläggas. Slutsats: Möjligheterna till dusch och bad som smärtlindring är mycket olika i landet. Eftersom vården ska vara lika oavsett hemort bör detta ses över. Riktlinjer bör utarbetas för ett gemensamt arbetssätt baserad på aktuell forskning. / Objective: To chart the possibilities for hydrotherapy, i.e. bathing or showering, during labour in Swedish labour wards. Design: Descriptive, cross-sectional interview study involving short phone interviews based on an interview schedule. Participants: All 48 labour wards in Sweden participated. Head of labour ward or midwife working in labour ward was interviewed. Findings: The possibilities for hydrotherapy varied. Many women are for various reasons not allowed to bathe. Hydrotherapy is relatively commonly used in Sweden. Information about hydrotherapy is mostly given verbally. Less than half of the labour wards have guidelines for hydrotherapy, only five have references to current research. Water births are not allowed but have despite this occurred in ten labour wards during the last twelve months. None of the labour wards have guidelines for management of water birth. Key conclusions and implications for practice: The Swedish government has decided that all individuals should receive equal care. There is much to be done to nationally achieve equal possibilities for hydrotherapy during childbirth. Guidelines based on current research for handling hydrotherapy and water birth are needed.

SAMMANFATTNING Kirurgiska ingrepp ger symtom så som smärta. Smärta har en naturlig skyddsfunktion och kan samtidig fördröja läkningsprocessen. Således är smärtbehandling en viktig del inom vården och läkningsprocessen. Patienter brukar ombes att uppskatta upplevelsen i sin smärta. Att anpassa behovet av smärtstillande läkemedel bidrar till att den postoperativa smärtupplevelsen förbättras. I ett flertal studier undersöks upplevelsen av smärta och hur smärtupplevelsen kan ha påverkan av miljön. God postoperativ smärtlindring är även av ekonomiskt intresse. Forskningen visar att kommunikation och förberedelse inför en operation har stort inflytande på patientens postoperativa smärtupplevelse. Bara tanken på en sjukhusvistelse kan orsaka rädsla för smärta hos många patienter. En god kommunikation i hela vårdteamet är därför avgörande. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att smärtlindra kvinnliga patienter postoperativt. Kvalitativ metod valdes med användning av en semistrukturerad intervjuguide. Åtta sjuksköterskor, som har erfarenhet av att smärtlindra kvinnliga patienter postoperativt, intervjuades. Data analyserades med hjälp av en kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat i studien visade att det fanns faktorer som påverkar postoperativ smärtlindring hos kvinnliga patienter. Inte enbart sjuksköterskans erfarenhet och möjligheten till att bidra med sina kunskaper i utveckling av smärtlindringsmetoder hade betydelse utan även hur kommunikationen mellan sjukvårdpersonalen fungerade. Särskilt viktig var om det fanns tydliga ordinationer från läkaren. Slutsatsen var att sjuksköterskorna upplevelse i smärtlindringsprocessen var en viktig faktor vid kirurgiska ingrepp hos kvinnor. En viktig del i detta är att en bra kommunikation förekommer mellan patient och sjuksköterska och mellan olika yrkeskategorier. För att utföra omvårdnaden på bästa sätt är läkarens ordinationer av smärtlindring avgörande. På så sätt optimeras patientens säkerhet och tillfredsställelse. Resultaten understryker behovet av förändringar inom vården för att hantera smärta.

ja

Bakgrund: Nästan hälften av alla personer med kroniska ryggsmärtor anser att de inte får en tillräckligt god smärtlindring. Kronisk ryggsmärta definieras som smärta i ryggen vilken varar längre än den förväntade tiden för smärta efter operation eller som förekommer i mer än sex månader. Vanliga behandlingsmetoder för kroniska ryggsmärtor är smärtlindrande läkemedel, värme och/eller kylterapi och massage. I tidigare studier har personer med kroniska ryggsmärtor upplevt att de ses som gnälliga och missförstådda i mötet med vården där de har haft svårt att tala om alternativa smärtlindringsmetoder. Syfte: Att beskriva personers erfarenheter av att använda cannabis som smärtlindring vid kronisk ryggsmärta. Metod: Kvalitativ innehållsanalys av inlägg i diskussionsforum på internet. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier: Smärtlindring med subkategorin Sidoeffekter/Bieffekter, Jämförelse med andra läkemedel, Sociala aspekter och Vårdmötet. Slutsats: Personer med kroniska ryggsmärtor är en notoriskt svårbehandlad patientgrupp. Cannabis har i denna studie visat sig ge god smärtlindring för vissa personer och vidare även lindrat illamående och sömnsvårigheter. Klinisk betydelse: Denna studie avser att öka kunskapen om personer med kroniska ryggsmärtor och deras erfarenheter av cannabis som smärtlindrande läkemedel. Förhoppningsvis leder resultatet till att förståelsen från sjuksköterskor ökar gentemot dessa personer och deras lidande och på så sätt förbättrar omvårdnaden i vårdmötet. / Background: Almost half of all people with chronic backpain argues that they receive insufficient pain relief. Chronic backpain is defined as pain that persists longer than expected after surgery or pain that remains after six months. Common treatments for chronic backpains are painkillers, massage, heat and/or cold therapy. People with chronic backpain feel they are winy and misunderstood in health care encounters and have problems talking about alternative ways of pain relief. Purpose: To describe peoples experiences of cannabis use for chronic backpains. Method: Qualitative content analysis of posts in discussion forums on internet. Results: Four categories emerged from analyzing the data: Pain relief with the subcategory side effects, comparison with other drugs, social aspects and health care encounters. Conclusion: People with chronic backpain is a notorious difficult patient group to treat. Cannabis has in this study shown to give some people sufficient pain relief and even helped with nausea and sleep problems. Clinical importance: This study aims at increasing knowledge about people with chronic backpain and their experiences of cannabis use as a pain killer. Hopefully the results of this study leads to increasing nurses’ understanding towards this group of people and their suffering, doing this will increase caring in healthcare encounters.