Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.

Bakgrund: Allt fler patienter som får palliativ vård vill stanna kvar och avsluta sina sista dagar i sitt hem, vilket även deras närstående önskar, under förutsättning att kvaliteten i vården tillgodoses. Närstående har en viktig roll när det gäller att vårda patienter i ett palliativt skede i hemmet och det är viktigt att involvera dem i vården. Att vårda en patient i palliativ vård är komplext och specialistsjuksköterskan måste vara lyhörd för patientens och närståendes behov. Specialistsjuksköterskor behöver ha kunskap om hur trygghet i hemmet kan tillgodoses samt hur en trygg atmosfär i hemmet kan skapas för patienten och närstående vid palliativ vård.  Syfte: Syftet med denna studie var att identifiera och syntetisera patienten och närståendes upplevelser av hur specialistsjuksköterskor skapar trygghet i samband med palliativ vård i hemmet. Metod: En kvalitativ studie med en metasyntes ansats. Resultat: Resultatet innehåller 3 teman och 7 underteman och visade att specialistsjuksköterskors tillgänglighet, vara närvarande i mötet och kontinuitet bidrar till en känsla av inre trygghet för patienter och deras närstående. För att skapa en yttre trygghetskänsla för patient och närstående var miljön en trygghetsskapande faktor. Att låta patient och närstående vara delaktiga i vården och att minska den sociala isoleringen framkom som viktiga aspekter. Relationstrygghet innebar för patienter och närstående att någon tar sig tid och lyssnar på dem och att de får kunskap och information, vilket skapar goda förutsättningar för att få känslan av stöd och trygghet.  Slutsats: Många patienter och närstående uppgav att de kände sig trygga med att vårdas palliativt i hemmet om de blev informerade om vad det innebar att vårdas i hemmet. När patienten kände sig sedd av specialistsjuksköterskan som tog sig tid för patienten och dennes närstående gav det en känsla av säkerhet och trygghet / Background: More and more patients who receive palliative care want to spend their final days in their home, which is something their relatives also want. Relatives have an important role when it comes to caring for patients in palliative care at home. It is important to involve relatives in patients’ care. To nurture patients in palliative care is complex and the specialist nurse must be sensitive to the needs of the patient and their relatives. Specialist nurses need to have knowledge of how to provide safety at home and how to create a safe atmosphere at home for relatives and the patient in palliative care. Aim: The purpose of this study was to identify and synthesize the patient and relatives' experiences of how specialist nurses create security in connection with palliative care at home. Method: A qualitative study with a meta synthesis approach. Results: The results contain 3 themes and 7 sub-themes and showed that specialist nurses' availability, presence in the meeting and continuity contribute to a feeling of inner security. To create an external sense of security, the environment was a security-creating factor, allowing patients and relatives to be involved in care and reducing social isolation are important aspects. To create relationship security, patients and relatives experienced that someone who takes the time to listen and gain knowledge and information creates good conditions for instilling a sense of security. Conclusion: Many patients and relatives stated that they felt safe being cared for palliatively at home if they were informed about what it meant to be cared for at home. When the patient feels seen by the specialist nurse and specialist nurses take time for the patient and their relatives it gives the patient a sense of security.

Dagens hälso- och sjukvård står inför utmaningar när det kommer till effektiv, hållbar och tillgänglig primärvård, vilket reformen god och nära vård skall verka för. Målet är en personcentrerad vård med hälsofrämjande och förebyggande insatser i fokus. Distriktssköterskan har en betydande roll i omställningen och studier visar att distriktssköterskans förskrivningsrätt leder till en möjlig personcentrering. Syftet med denna studie är att undersöka i vilken utsträckning som distriktssköterskor använder sin förskrivningsrätt och om de känner sig trygga i att använda den. Studien genomfördes med kvantitativ ansats och är en icke experimentell tvärsnittsstudie. En enkät besvarades vid ett tillfälle, av 36 distriktssköterskor verksamma på antingen vårdcentral, hemsjukvård eller barnavårdscentral. Resultatet visar att alla distriktssköterskor verksamma på vårdcentral och i hemsjukvård använder sin förskrivningsrätt för hjälpmedel och förskriver detta vid fler tillfällen, i jämförelse med deras läkemedelsförskrivning. Däremot visas att färre distriktssköterskor vid dessa verksamheter använder sin förskrivningsrätt för läkemedel och läkemedelsförskrivningar sker till färre antal tillfällen. Vidare visar resultatet att alla distriktssköterskor på barnavårdscentral använder sin förskrivningsrätt för läkemedel, men inte alls för hjälpmedel. Resultatet visar också att det finns en korrelation mellan hur trygga distriktssköterskorna känner sig med att använda sin förskrivningsrätt och hur länge de haft den inom samtliga tre verksamheter. Mer trygghet upplevs hos de distriktssköterskor som haft sin förskrivningsrätt mer än två år. När distriktssköterskan känner sig trygg så ökar förutsättningen för en effektiv och personcentrerad vård som främjar hälsa och lindrar lidande genom förskrivning. / Today's healthcare system faces challenges when it comes to effective, sustainable, and accessible primary care. The reform of integrated care will work for such a health care system. The goal is person centered care with a focus on health promotion and prevention. The district nurse has a significant role in the required conversion and studies show that the district nurse's right to prescribe leads to a possible person-centered care. More knowledge about how the district nurses administers their prescribing rights is needed. The purpose of this study is to investigate to what extent district nurses use their right to prescribe and whether they feel safe to use it. The study was conducted with a quantitative approach and is a non-experimental cross-sectional study. A total of 36 district nurses working at either community health centers, home care services or child health centers participated by answering a questionnaire on one occasion. The results show that all district nurses working at health centers and in home care prescribe medical equipment and supplies and on more occasions in comparison with their pharmaceuticals prescriptions. It shows that fewer district nurses at these operations use their right to prescribe pharmaceuticals and prescriptions are made on fewer occasions. Furthermore, the results show that all district nurses at child health care centers use their right to prescribe pharmaceuticals, but not at all for medical equipment and supplies. The results also show that there is a correlation between how safe district nurses feel to use their right to prescribe and for how long time they have had the right to prescribe in all three operations. More security is experienced by the district nurses who have had their right to prescribe for more than two years. When the district nurse feels safe, the prerequisite for an effective and person-centered care that promotes health and relieves suffering through prescription increases.

Background: People with perceived mental illness can experience stigmatization in the somatic care. It has also been shown that staff within the somatic care found it difficult to care for people with psychiatric diagnoses. The perceived mental illness in the society has been observed to increase; hence there is a need to investigate whether specialist nurses in psychiatric care can be used outside the psychiatric context.Aim: The aim of the study was to shed light on the psychiatric nurse's nursing knowledge and work function outside the psychiatric context, within the somatic care.Method: A meta-synthesis with a systematic literature search was done to answer the aim of the study. 15 articles were included and analyzed.Results: Specialist nurses in psychiatric nursing have been shown to fulfill a function outside the psychiatric context. It was shown that the accessibility of care increased, and the quality of care improved. The lack of a clear job description was one of the difficulties described.Conclusion: The results of the study highlight that there is a need for specialist nurses in psychiatric care outside the psychiatric context. / Bakgrund: Personer med upplevd psykisk ohälsa kan uppleva stigmatisering i den somatiska vården. Det har även visat sig att personal inom den somatiska vården upplevt det svårt att vårda personer med psykiatriska diagnoser. Den upplevda psykiska ohälsan i samhället har observerats öka, därav ses ett behov av att undersöka om specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård (SIPV) kan användas utanför den psykiatriska kontexten.Syfte: Syftet med studien var att belysa psykiatrisjuksköterskans omvårdnadskunskap och arbetsfunktion utanför den psykiatriska kontexten, inom somatisk vård.Metod: En metasyntes med systematisk litteratursökning gjordes för att besvara studiens syfte. 15 artiklar inkluderas och analyserades.Resultat: Specialistsjuksköterska inom psykiatrisk omvårdnad har visat sig fylla en funktion utanför den psykiatriska kontexten. Det ökade tillgängligheten till vård och vårdkvaliteten förbättrades. Avsaknad av tydlig arbetsbeskrivning var en av de svårigheter som beskrevs.Slutsats: Studiens resultat belyser att det finns ett behov av specialistsjuksköterskor inom psykiatriskvård utanför den psykiatriska kontexten.

Sammanfattning  Bakgrund:Att fara illa som barn leder till negativa konsekvenser både på kort och lång sikt. Därför måste dessa barn tillkännages socialtjänsen av anmälningsskyldiga. Specialistsjuksköterskor inom barnhälsovården och elevhälsan har denna skyldighet men forskning visar att en anmälan inte alltid görs trots oro för barnet.  Syfte: Syftet var att beskriva specialistsjuksköterskans upplevelse av att arbeta med barn som far illa eller misstänks fara illa inom barnhälsovården och elevhälsan.  Metod:En kvalitativ intervjustudie genomfördes med 12 specialistsjuksköterskor inom barnhälsovården och elevhälsan. Data analyserades med konventionell innehållsanalys.  Resultat:Arbetet med barn som far illa beskrevs som komplext. Anmälningsskyldigheten var en viktig men svår uppgift. Att bedöma var gränsen går för när ett barn far illa samt bristande samarbete med socialtjänsten var svårigheter som framkom, en anmälan kunde av den anledningen ibland dröja eller utebli. Flera strategier användes i arbetet där relationen med barnet och familjen var av stor betydelse.  Konklusion: Ämnet är komplext. Specialistsjuksköterskor beskriver att de saknar metoder och arbetssätt för att på bästa sätt hantera arbetet med barn som far illa. Specialistsjuksköterskorna har utarbetat egna strategier för att hjälpa barnet eller familjen på andra sätt först, innan en anmälan skrivs. / Abstract Background:Child maltreatment can have negative consequences in both the short and long term. Therefore, these children must be reported to the social services by persons liable to report. Specialist nurses in child health care and student health have this obligation, but research shows that a report is not always made despite concerns for the child.  Aim:The aim of the study was to describe the specialist nurse's experience of working with children who are maltreated or suspected of being maltreated in child health care and school.  Method:A qualitative interview study was conducted with 12 specialist nurses in child health care and school. Data were analyzed using conventional content analysis.  Results:The work with maltreated children was described as complex. The reporting obligation was an important but difficult task. Assessing where the limit is for when a child becomes maltreated as well as a lack of cooperation with social services were difficulties that emerged, for which reason a report could sometimes be delayed or absent. Several strategies were used in the work where the relationship with the child and the family was of great importance.  Conclusion:The subject is complex. The specialist nurses describe a lack of methods and working methods to best manage work with maltreated children. The specialist nurses have developed their own strategies to help the child or the family in other ways first, before a report is written.

Bakgrund: Alltmer vård bedrivs i patienternas egna hem och den kommunala vården är omfattande och expanderar. Samtidigt beskriver tidigare studier hemsjukvården som en komplex vårdkontext med delat patientansvar på många professioner och huvudmän. I Sverige pågår det en nationell satsning mot en ‘god och nära vård’ med personcentrerad vård som fokus. Den personcentrerade vården är ett beforskat område, men fokus ligger då oftast på slutenvårdskontexten. Hur erfarenheterna av personcentrerad vård i hemsjukvården ser ut är ej tydligt beforskat. Syfte: Syftet med studien var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta personcentrerat i hemsjukvården. Metod: En kvalitativ studie genomfördes med 14 semistrukturerade intervjuer av sjuksköterskor i hemsjukvården. Intervjuerna analyserades med manifest innehållsanalys. Resultat: Studien mynnade ut i 4 kategorier som beskrev sjuksköterskornas erfarenheter av att arbeta personcentrerat i hemsjukvården. Dels hade hemmet som vårdkontext en påverkan på den personcentrerade vården, även en tidsaspekt togs upp. Vidare beskrevs utmaningar i samverkan med andra vårdaktörer och i teamarbetet. Dessutom framkom att den personcentrerade vården tolkades olika av de olika sjuksköterskorna i studien. Slutsats: Sjuksköterskor i hemsjukvården har goda möjligheter att arbeta personcentrerat samtidigt som det är svårt att få hela vårdkedjan att arbeta personcentrerat. Det behövs ytterligare studier för att kartlägga hur samarbetet mellan kommunal och regional vård kan förbättras för att trygga upp den personcentrerade vården. / Background: More and more care are provided in the patients' own homes and municipal care is extensive and expanding. At the same time, previous studies describe home health care as a complex care context with shared patient responsibility among many professionals and caregivers. In Sweden, there is a national investment towards 'good and close care' with person-centred care as the focus. Person-centred care is a researched area, but the focus is usually on the inpatient care context. How the experiences of person-centred care in home health care are perceived is not well researched. Aim: The purpose of the study was to elucidate nurses' experiences of working person-centred in home health careMethod: A qualitative study was conducted with 14 semi structured interviews with nurses in home health care. The interviews were analyzed using manifest content analysis. Result: The study resulted in four categories that described the nurses' experiences of working person-centred in home health care. The home as a care context had an impact on the person-centred care, a time aspect also influenced the care. Furthermore, challenges were described when collaborating with other health care providers and in teamwork. In addition, it emerged that the person-centred care was interpreted differently by the different nurses in the study. Conclusion: Nurses in home health care have good opportunities to work person-centred, while it is difficult to get the entire health care organization to work person-centred. Further studies are needed to investigate how the cooperation between municipal and regional care can be improved in order to secure a person-centred care.

Bakgrund: Intrahospital transport [IHT] är ibland nödvändigt i vården av patienter i kritiska tillstånd. IHT innebär transport av patienter inom sjukhuset exempelvis från akutmottagningen till operationsavdelningen. Studier visar att ungefär hälften av transporterna riskerar patientsäkerheten. Patientens diagnos, utrustningsfel och kommunikationsbrist i transportteamet kan leda till negativa händelser under IHT. Specialistsjuksköterskor inom anestesi och intensivvård deltar i IHT av kritiskt sjuka patienter och har en nyckelroll för att säkerställa en patientsäker IHT. Syfte: Syftet var att jämföra specialistsjuksköterskans perspektiv på faktorer som påverkar IHT av en kritisktsjuk patient. Metod: En kvantitativ metod med webbenkäter valdes. Datamaterialet analyserades med beskrivande och analytisk statistik. T-test, ANOVA och Chi-square var lämpliga analyser för ändamålet. Öppna frågor analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Vid jämförelser av specialistsjuksköterskans perspektiv framkom det att specialistsjuksköterskor med båda utbildningar har mer kompentens och ett bättre helhetstänk kring IHT av kritiskt sjuka patienter. De specialistsjuksköterskor med >=5 års erfarenhet har bättre kunskap och känner sig mest bekväm med utrustningen som används. Hinder i arbetsmiljön var en aspekt som specialistsjuksköterskorna ansåg som en komplikation kring IHT. Sammanfattning Specialistsjuksköterskornas olika perspektiv på IHT visar på behovet av en checklista och simulatorträning för att kunna säkerställa en patientsäker IHT. / Background: Intrahospital transport [IHT] may be necessary in the care of the critically ill patient. IHT involves transport of the patient within the hospital, for instance from the emergency department to the operation theater. Studies show that approximately half of these transports endanger patient safety. The patients’ diagnosis, equipment failure and lack of communication within the transportteam can lead to adverse events. Specialist nurses within anaesthesia and intensive care participate in IHT of critically ill patients and have a key role in ensuring safety. Aim: The aim was to compare specialist nurses’ perspective on factors that affect safety during IHT of the critically ill patient. Method: A quantitative method using surveys was used. T-test, ANOVA and Chi-square were suitable analytical methods. Open-ended questions were analyzed qualitatively. Results: When comparing the perspectives of specialist nurses it emerged that nurses with qualifications from two specialities had more competence and better awareness of IHT of critically ill patients. Specialist nurses with >= 5 years work experience had more knowledge and felt more comfortable with IHT-equipment. Specialist nurses deemed environmental obstacles as complications during IHT. Conclusion: Specialist nurses different perspectives of IHT renders the need for checklists and training in order to ensure patient safety during IHT

Bakgrund: Urininkontinens hos äldre är ett vanligt förekommande problem. Fler människor lever längre och drabbas av urininkontinens när kroppen åldras. Kopplingar mellan urininkontinens och den äldres fysiska förmåga kan vara komplexa och omfattande. Livskvalité hos den äldre människan handlar om vad som gör livet värdefullt och kan skilja sig åt från person till person. I vårdandet är specialistsjuksköterskans ansvar att främja hälsa och arbeta för patientens välbefinnande på ett sätt som bemöter individens behov. Syfte: Belysa äldre människors upplevelse av livskvalité vid urininkontinens. Metod: Integrativ litteraturstudie enligt Whittemore och Knafl:s beskrivning med data från kvantitativa och kvalitativa artiklar. Resultat: Analys av nio artiklar ledde fram till tre teman och sex subteman. Bilden av sig själv, praktisk anpassning i livet och social anpassning som påverkas och kan förändras när den äldre människan drabbas av urininkontinens. Människor med urininkontinens beskriver att livskvalitén förändras och väcker känslor som oro och rädsla. Självbilden och självkänslan påverkas av urininkontinens samtidigt som självbilden kan stärkas av vård och omvårdnad. Besvär som läckage och täta toalettbesök orsakade av urinkontinens påverkar vardagen och leder till minskade dagliga aktiviteter och mindre umgänge. Slutsats: Minskade besvär av urininkontinens bidrar till att möjliggöra fysisk aktivitet och sammantaget ökar det livskvalitén. / Background: Urinary incontinence in the elderly is a common problem. More people live longer and suffer from urinary incontinence as the body ages. Links between urinary incontinence and the physical ability of the elderly can be complex and extensive. Quality of life for the elderly is about what makes life valuable and can differ from person to person. In care, the specialist nurse's responsibility is to promote health and work for the patient's well-being in a way that meets the individual's needs. Purpose: Elucidate older people's experience of quality of life with urinary incontinence. Method: Integrative literature study according to Whittemore and Knafl's description with data from quantitative and qualitative articles. Results: Analysis of nine articles led to three themes and six subthemes. Self-image, practical adaptation in life and social adaptation that are affected and can change when the elderly suffer from urinary incontinence. People with urinary incontinence describe that the quality of life changes and arouses feelings such as worry and fear. Self-image and self-esteem are affected by urinary incontinence, while self-image can be strengthened by care and nursing. Problems such as leakage and frequent toilet visits caused by urinary incontinence affect everyday life and lead to reduced daily activities and less socializing. Conclusion: Reduced symptoms of urinary incontinence help to enable physical activity and overall it increases the quality of life.

Bakgrund. Specialistsjuksköterskan med inriktning psykiatrisk vård har en viktig roll i att främja utvecklingen av vårdande och stödjande handlingar hos både sig själv och andra. Studier visar på att sjuksköterskestudenter känner osäkerhet inför utvecklandet av professionellt vårdande. Forskning saknas kring hur studenter under utbildningen till specialistsjuksköterska med inriktning psykiatrisk vård utvecklar sina kunskaper. Syfte. Syftet var att inom ramen för specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning psykiatrisk vård, undersöka hur studenternas självskattade kunskaper om att utföra vårdande och stödjande handlingar förändrades under utbildningens gång. Metod. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätstudie. Studien är longitudinell och datainsamlingen skedde 2017 och 2019, då studenter som gick specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning psykiatrisk vård vid ett specifikt universitet svarade på samma frågor vid båda tillfällena. För att analysera data har deskriptiv och analytisk statistik använts. Resultat. Studenterna upplevde att de efter avslutade studier i högre grad kunde samtala med patienten om dennes hälsa, ohälsa och välbefinnande. De hade också lättare att prata om sådana patienter mådde dåligt av, och hade efter utbildningen fått en bättre förmåga att stödja och uppmuntra patienter både socialt och praktiskt. Specialistsjuksköterskeutbildningen behöver i större grad fokusera på att möta patienten i mer svåra samtalsämnen. Slutsats. Studenterna skattade generellt sin kunskap och kompetens gällande att utföra vårdande och stödjande handlingar högre efter två års studier. Dock syns ingen kunskapsförändring angående studenternas förmåga att bjuda in till samtal om tankar och känslor eller att bjuda in till en vårdande relation. Studiens resultat visar på både ny kunskap och på områden med möjlighet till kompetensutveckling inom specialistsjuksköterskeutbildningen. / Bakgrund. Den psykiatriska sjuksköterskan har en viktig roll i att främja utvecklingen av omtänksamma och stödjande åtgärder hos både sig själv och andra. Studier visar att sjuksköterskestudenter känner sig osäkra på utvecklingen av professionell vård. Det saknas forskning om hur psykiatrisjuksköterskor utvecklar sina kunskaper under sin utbildning. Avsikt. Syftet med studien var att inom ramen för specialistsjuksköterskeprogrammet med fokus på psykiatrisk vård undersöka hur studenternas självskattade kunskaper om att utföra vårdande och stödjande åtgärder förändrats under utbildningens gång. Metod. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätstudie. Studien var longitudinell och datainsamlingen skedde 2017 och 2019, då studenter som gick specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot psykiatrisk vård vid ett specifikt universitet svarade på samma frågor vid båda tillfällena. För att analysera data har vi använt beskrivande och analytisk statistik. Resultat. Studenterna upplevde att de efter två års studier i större utsträckning kunde prata med patienterna om deras hälsa, sjukdom och välbefinnande. De hade också lättare att prata om saker som patienterna mådde dåligt över, och hade fått en bättre förmåga att stötta och uppmuntra patienter både socialt och praktiskt. Specialistsjuksköterskeprogrammet behöver fokusera mer på hur man möter patienten i svårare samtalsämnen. Slutsats. Studenterna värderade sina kunskaper och färdigheter när det gäller att utföra omtänksamma och stödjande åtgärder högre efter två års studier. Men ingen förändring i kunskap ses när det gäller elevernas förmåga att bjuda in till samtal om tankar och känslor eller att bjuda in till en vårdande relation. Studiens resultat visar på både ny kunskap och områden med möjligheter till kompetensutveckling inom specialistsjuksköterskeutbildningen.

Bakgrund: ACT- modellen växte fram under 70 och 80-talet i samband med att många psykiatriska kliniker stängdes i USA. Den ursprungliga ACT- modellen kan ses som en fullservicemodell men har sedan modifierats och anpassats efter samhällets och sjukvårdens rådande förhållanden. Som det ser ut idag så har flera modeller utvecklats med utgångspunkt från ACT-modellen men kan särskiljas av vilka komponenter som ingår. Modellen har visat positiva resultat avseende patienters delaktighet och återhämtning. Sjuksköterskan har en bred yrkesbakgrund och anses ha en viktig roll i teamet. Med sin kompetens har de grundläggande kunskaper för att utföra medicinsk och psykiatrisk omvårdnad men flera studier har visat att det finns ett behov av specialistutbildade sjuksköterskor då många av patienterna är svårt sjuka. Syfte: Syftet var att beskriva psykiatriska specialistsjuksköterskors erfarenheter av sin kompetens och roll i team som arbetar enligt ACT-modellen Metod: En kvalitativ design har valts. Datainsamling skedde med semi-strukturerade intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes för att bearbeta materialet. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i två huvudkategorier, Kompetensen med in i teamet samt Den mångsidiga sjuksköterskan, med tillhörande sex underkategorier. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån de två huvudkategorierna Kompetensen med in i teamet och Den mångsidiga sjuksköterskan. Som stöd i diskussionen användes till ämnet relevanta artiklar och litteratur samt Phil Barkers tio förpliktelser som utgångspunkt. / Background: The ACT model developed in the 70's and 80's when many psychiatric clinics were closed in the United States. The original ACT model can be seen as a full service model but has since been modified and adapted to the current conditions of society and health care. As it appears today, several models have been developed based on the ACT model but can be distinguished by which components are included. The model has shown positive results regarding patient participation and recovery. The nurse has a wide professional background and is considered to be an important part of the team. With their skills, they have the basic knowledge to perform medical and psychiatric care, but several studies have shown that there is a need for specialist educated nurses, as many of the patients are severely ill. Aim: The aim of this study was to describe the psychiatric specialist nurse's experience of their competence and role in teams working under the ACT model. Method: A qualitative design has been selected. Data collection was done with semi-structured interviews. A qualitative content analysis with inductive approach was used to process the material. Results: The content analysis resulted in two main categories, skills in the team and the versatile nurse, with six associated subcategories. Discussions: The result was discussed based on the two main categories, skills in the team and the versatile nurse. In support of the discussion, relevant topics and literature were used as well as Phil Barker's ten obligations as a starting point.