Våld i nära relation är ett stort och ett prioriterat folkhälsoproblem som ter sig på många olika sätt och drabbar främst kvinnor. Socialstyrelsen har riktlinjer som beskriver hur identifieringen av våld i nära relation ska ske. Varje gång som frågan om våld lyfts reflekterar den våldsutsatta över sin situation och därför spelar ambulanssjuksköterskan en viktig roll i det första mötet. Syftet med studien var att utvärdera följsamheten till riktlinjerna angående uppmärksammande av våld i nära relation inom ambulanssjukvården. Metoden som användes var en enkätstudie med kvantitativ ansats. Resultatet visade att fysiska symtom var lättare att identifiera som tecken på våld i nära relation än psykosomatiska symtom. Ökad kunskap inom ämnet skapar trygghet för ambulanssjuksköterskor att ställa frågor om våld i nära relation. Det kan vara svårt för ambulanssjuksköterskan att identifiera våld i nära relation då patienter uppvisar mer akuta symtom som behöver prioriteras före den aktuella frågan. Dock spelar ambulanssjuksköterskans bemötande i första mötet med patienten en stor och viktig roll i huruvida våldsutsatta vågar berätta om sina övergrepp.

Den här studien ämnar undersöka hur medias rapportering ser ut när det kommer till våld i nära relation samt skjutningar under 2015–2019. Samt att undersöka om det finns en skillnad i medias rapportering i förhållande till anmälningsstatistik. Som grund för urvalet används fyra av Sveriges största tidningar. Nämligen Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Datainsamlingen sker genom ett insamlande av nyhetsartiklar som belyser de valda brottskategorierna, utifrån förutbestämda krav och begränsningar. Frågorna som ämnas bli besvarade i denna studie baseras dels på huruvida det faktiskt finns en skillnad när det kommer till medias publiceringar av artiklar gällande våld i nära relation men också skjutningar. Vidare ämnar studien även besvara vad en eventuell skillnad kan förklaras av samt om det finns en skillnad i antalet artiklar och hur stort anmälningsantalet för de två brottskategorierna är. Resultatet visade att våld i nära relation mot kvinnor är underrepresenterade i media, både i relation till skjutvåld mot män och till antalet anmälda brott. Skjutvåld rapporteras i högre utsträckning i media samtidigt som antalet anmälda brott är betydligt lägre för skjutvåld än för våld i nära relation. En förklaring till medias rapportering kan vara att journalister vill fånga allmänhetens intresse och rapportera om sådant de vet säljer.

Idag utgör den digitala tekniken en naturlig del av människors liv och används på bred front i samhället. Den omfattande teknikanvändningen kan ur flera hänseenden betraktas som positiv, men anses även ha banat väg för en ny form av våld. Digitalt våld definieras idag som en egen genre men kan även ses som en förlängning av redan existerande våldsformer. Den gemensamma nämnaren för det digitala våldet är att det möjliggörs genom digital teknik, vilket kan innebära särskilda utmaningar då det kan utövas oberoende av tid och rum. I föreliggande uppsats undersöks mäns digitala våld mot kvinnor med syfte att undersöka och analysera hur problemet kan beskrivas och förstås av medarbetare på kvinnojourer och skyddade boenden. I arbetet söks även svar på vilka behov och utmaningar som kan ses i relation till det digitala våldet, liksom vilka eventuella fördelaktiga aspekter den digitala tekniken kan ha för våldsutsatta kvinnor. Uppsatsen har en genomgående kvalitativ ansats där det empiriska materialet utgörs av intervjuer med medarbetare på kvinnojourer och skyddade boenden. De teoretiska utgångspunkter som används i arbetet är den strukturella feministiska förklaringsmodellen samt begreppet Coercive Control. Utifrån det empiriska materialet har ett antal meningsbärande teman identifierats vilka i resultatet presenteras i relation till uppsatsens centrala frågeställningar. I den analyserande diskussionen kopplas resultaten till teori och tidigare forskning där utrymme också lämnas för studieförfattarnas egna tolkningar. Uppsatsens resultat visade att det digitala våldet kunde omfatta ett stort antal metoder vilka ofta utfördes i syfte att kontrollera kvinnan. Det digitala våldet kunde vidare förstås som en del av ett större system och som ett strukturellt betingat fenomen. En utmaning som beskrevs i relation till det digitala våldet var teknikens snabba utveckling som ställde krav på särskilda kunskaper inom kvinnojourer och skyddade boenden men även på ett mer generellt plan i samhället. Det framgick även hur det kunde vara svårt att säkerställa kvinnornas säkerhet utan att begränsa deras användning av digital teknik vilket vi förstod som ett etiskt dilemma. Slutligen visade resultatet hur den digitala tekniken kunde ha många fördelaktiga aspekter, och hur den inte sällan kunde fungera som en hjälpande hand för våldsutsatta kvinnor.

No description available.

Sammanfattning Bakgrund: Forskning visar att 35 % av alla kvinnor världen över har utsatts för sexuellt eller fysiskt våld av en manlig partner. Våldet medför negativa konsekvenser på hälsan och orsakar stort psykiskt och fysiskt lidande hos den som utsätts. Hälso- och sjukvården har ett ansvar att upptäcka våldet och vidta åtgärder för att hjälpa de som utsätts.   Syfte: Syftet med föreliggande studie var att beskriva kvinnors erfarenhet av att söka vård vid våld i nära relation. Metod: Denna studie är en deskriptiv litteraturstudie. Insamlingen av data har skett via sökdatabasen PubMed. Tematisk dataanalys har använts för att analysera insamlad data.  Resultat: Resultatet representerar sju olika länder beskrivet utifrån tio vetenskapliga artiklar. Trots stor global utbredning visar studierna på liknande återkommande erfarenheter av att söka vård vid våld i nära relation. Resultatet presenteras under två huvudteman med tillhörande underteman som sammanställde dessa kvinnors erfarenheter. Vad det gäller hinder för att söka vård framkom underteman som berörde rädsla för konsekvenser, sociala kulturella aspekter och misstro till vården. Avseende erfarenheter av mötet med vården framkom underteman som berörde att vårdpersonal inte ställde frågan om våld, brist på kontinuitet och relation till sin vårdkontakt, brist på sekretess och avskildhet och brist på information om hjälp och stöd. Slutsats: För att hälso- och sjukvården ska kunna hjälpa de kvinnor som utsätts för våld i nära relation är en sammanhållen vårdkedja av extra vikt. Sjukvårdspersonal behöver inta ett gott bemötande, våga ställa frågan gällande våld samt ge information och samverka med andra instanser. / Abstract Background: Research shows that 35 % of all women worldwide have been subjected to sexual or physical violence by a male partner. The violence has negative consequences on health and causes the victim mental and physical suffering. Health care has a responsibility to detect the violence and take measures to help those who are exposed. Purpose: The purpose of the present study was to describe women's experience of seeking care for domestic violence. Method: This study is a descriptive literature review. The collection of data has taken place via the search database PubMed. Thematic data analysis has been used to analyze collected data. Results: The results represent seven different countries described on the basis of ten scientific articles. Despite large worldwide spread, the studies show similar recurring experiences of seeking care for domestic violence. The results are presented under two main themes with associated sub-themes that compile these women's experiences. In terms of barriers to seeking care emerged under themes that touched on fear of consequences, social cultural aspects and mistrust of healthcare. With regard to experiences of helthcare, subthemes emerged that concerned care staff not asking the question about violence, lack of continuity and relationship with their care contact, lack of confidentiality and privacy and lack of information about help and support. Conclusion: In order for the healthcare system to be able to help women who are exposed to domestic violence, a cohesive chain of care is of extra importance. Healthcare professionals needs to adopt a good attitude, dare to ask the question regarding violence, provide information and cooperate with other agencies.

Våld i nära relationer är ett utbrett samhällsproblem och fram till år 2021 har barn som bevittnat våld inte haft något straffrättsligt skydd. Tidigare forskning om våld i nära relationer visar att barn befinner sig i en utsatt situation. I Sverige berör våldet uppskattningsvis över 200 000 barn. Den här studiens syfte är att genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer få förståelse för familjerättshandläggares erfarenheter av barnkonventionen samt lagen om barnfridsbrott i vårdnadsutredningar. Studien baseras på fyra intervjuer samt en ingående inläsning av tidigare forskning, aktuell lagtext samt förarbeten till lagarna. Studiens resultat pekar på att när barn blir föremål för föräldrars konflikter i vårdnadstvister, riskerar barnens bästa att hamna i skuggan av föräldrarnas intressen. En slutsats som dras är att barnkonventionen stärkte barnperspektivet i intervjupersonernas utredningar. En annan slutsats i studien, vilken överensstämmer med tidigare forskning, visar att ibland godkände domstolarna överenskommelser mellan föräldrar, trots att familjerättshandläggarna som vi intervjuat hade flaggat för risker kopplade till uppgifter om våld.

Under de senaste åren har våld i nära relationer och hur våldet kan motarbetats fått ett allt större fokus. Forskning har visat att våldsutsatta mödrar är särskilt utsatta och att barn som bevittnat våld i hemmet är i stor risk att utveckla psykiska och fysiska hälsoproblem, även om barnet själv inte utsatts för våldet direkt. Syftet med den här litteraturstudien är att kartlägga den forskning som finns om familjer som utsattas för våld i nära relation, är i behov av skyddat boende och om hur deras livssituation ser ut före och under placering på skyddat boende. Detta genomförs med forskning utförd i Sverige och publicerade mellan åren 2010–2022.    Genom en riktad innehållsanalys visar studiens resultat på att livssituationen och behoven hos våldsutsatta mödrar och deras barn varierar kraftigt samt att professionella som arbetar i anslutning till denna målgrupp kan erbjuda stöd med olika anpassningar, trots vissa begränsningar. Resultatet presenteras utifrån dessa barn och mödrars behov och livssituation, arbetsrelaterade utmaningar för de myndigheter och organisation som möter våldsutsatta samt förändringar som skett under corona-pandemin och när det inte finns plats på ett lämpligt skyddat boende.    Utifrån studiens teoretiska referensram BBIC förs en diskussion av studiens resultat. Med ett fokus på våldsutsatta föräldrar och deras barn som bevittnat våld i hemmet diskuteras barnets utveckling, förälderns förmåga, familj och miljö samt professionellas arbete med att underlätta samtliga av dessa punkter. Studiens slutsats är att professionella bör arbeta för att minska de organisatoriska hinder som finns och öka anpassningar efter våldsutsatta mödrars och deras barns individuella behov och livssituationer.

Syftet med uppsatsen är att undersöka socialarbetares uppfattning om hur Covid-19 pandemin påverkat arbetssättet med våldsutsatta kvinnor. Vidare är syftet att undersöka hur pandemin, utifrån de professionellas uppfattning, har påverkat kvinnors levnadssituation samt möjlighet att söka hjälp och stöd under Covid-19 pandemin. Studien bygger på kvalitativ forskning genom fem semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna har genomförts med socialarbetare från varierande arbetsplatser runt om i Sverige. Vi valde att använda oss av kvalitativ innehållsanalys för att analysera den insamlade datan. Det teoretiska ramverket bygger på det feministiska perspektivet samt begreppet handlingsutrymme. Resultatet av studien visade att isoleringen medfört nya arbetssätt i form av digitalisering som i sin tur har medfört både positiva och negativa konsekvenser för socialarbetare såväl som för de våldsutsatta kvinnorna. Digitaliseringen medförde brister i de yrkesverksammas handlingsutrymme avseende den mänskliga interaktionen i det dagliga arbetet. Vidare så uppfattade socialarbetare att våldets karaktär förändrades under Covid-19 samt att det blev svårare för kvinnor att söka stöd och hjälp till följd av isoleringen. Slutligen visade studien att isoleringen har påverkat våldsutsatta kvinnors levnadssituation till det sämre då de under pandemin hamnade i en mer sårbar situation och blev i större utsträckning kontrollerad av våldsutövaren. Även om vi inte kan generalisera resultatet till en större skala anser vi att det är av vikt för framtida forskning att belysa den problematik en pandemi kan orsaka för våldsutsatta kvinnor. / The purpose of this paper is to investigate social workers' perceptions of how the Covid-19 pandemic has affected their work with women who have experienced violence. Furthermore, the aim is to examine how the pandemic, according to the professionals' perceptions, has impacted women's living situations and their ability to seek help and support during the Covid-19 pandemic. The study is based on qualitative research through five semi-structured interviews. The interviews have been conducted with social workers from various workplaces around Sweden. We chose to use qualitative content analysis to analyze the collected data. The theoretical framework is based on the feminist perspective and the concept of room for action. The results of the study showed that the isolation led to new ways of working in the form of digitization, which in turn led to both positive and negative consequences for social workers as well as for abused women. Digitization led to deficiencies in the professionals' room for action regarding human interaction in daily work. Furthermore, social workers perceived that the nature of violence changed during Covid-19 and that it became more difficult for women to seek support and help as a result of the isolation. Finally, the study showed that the isolation has affected the living situation of women exposed to violence for the worse as during the pandemic they ended up in a more vulnerable situation and were controlled to a greater extent by the perpetrator. Although we cannot generalize the results to a larger scale, we consider it important for future research to shed light on the problems a pandemic can cause for women exposed to violence.

Bakgrund: Våld mot kvinnor är ett globalt folkhälsoproblem och en kränkning mot kvinnors mänskliga rättigheter. Våldet kvinnor utsätts för sker ofta i en nära relation, av en nuvarande eller före detta manlig partner. De kvinnor som söker hjälp vänder sig oftast till akutmottagningar. Vid besöket på akutmottagningen är det vanligtvis sjuksköterskan som först träffar de våldsutsatta kvinnorna. Sjuksköterskor på akutmottagningen har därmed en väsentlig roll att upptäcka våld mot kvinnor, för att sedan kunna ge ett bra bemötande och en god personcentrerad omvårdnad. Tidigare forskning visar att våldsutsatta kvinnor har upplevt dåligt bemötande och brister i omvårdnaden när de sökt hjälp på akutmottagningar. Genom att sammanställa befintlig forskning av sjuksköterskors upplevelser av att bemöta kvinnor som utsatts för våld i nära relation kan därmed det nuvarande läget och eventuella hinder i bemötandet belysas, vilket skapar en ökad förståelse. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att bemöta kvinnor på akutmottagningen som har utsatts för våld i nära relation. Metod: En allmän litteraturöversikt med induktiv ansats baserad på åtta artiklar med kvalitativ design. Artiklarna samlades in i CINAHL Complete och PubMed och analyserades sedan med hjälp av Fribergs (2022) analysmetod. Resultat: Resultatet redovisades i fem huvudkategorier, vilka var; känslomässiga reaktioner, vikten av kunskap och erfarenhet, tidsbrist, sjuksköterskans roll och ansvar samt vikten av stöd. Huvudkategorierna förgrenade sig sedan i nio underkategorier som var följande; frustration och maktlöshet, rädsla och oro, empati och sympati, ilska, meningsfullhet och glädje, osäkerhet, trygghet, ge stöd och få stöd. Slutsats: Litteraturöversikten visade att sjuksköterskors upplevelser av att bemötavåldsutsatta kvinnor påverkades av flera olika faktorer. Några faktorer var hur deras egen syn på sjuksköterskans roll och ansvar samt deras upplevda osäkerhet, till följd av brist på kunskap och erfarenhet, påverkade omvårdnadsarbetet. Slutsatsen blev att våldsutsatta kvinnor riskerade att få ett dåligt bemötande och otillräcklig omvårdnad. I kontrast upplevde sjuksköterskor meningsfullhet och glädje efter en lyckad omvårdnadsinsats. Slutsatsen var attpersoncentrerad omvårdnad var väsentligt för att hjälpa kvinnor som utsatts för våld i nära relation.

Den här studien syftar till att undersöka hur socialarbetare i Sveriges kommuner upplever detkommande verkställandet av ändringen inom socialtjänstlagen (2001:453 5 kap. 11 a §) enligtproposition 2020/21:163 Förebyggande av våld i nära relationer, med avseende på de egnaförutsättningarna för yrkesutövning i enlighet med lagändringen. Lagändring trädde i kraft 1augusti 2021, efter att datamaterialet för studien samlades in. Empirin samlades in genomfem semistrukturerade intervjuer med personer yrkesverksamma inom Socialförvaltningenmed olika funktionsuppdrag. Den insamlade empirin analyserades med hjälp av tematiskanalysmetod. Den teoretiska utgångspunkten för analysen var Michael Lipskys (2010) teoriom street-level bureaucracy. Resultatet visar att socialarbetare upplever sig ha bristandeförutsättningar att hantera de ändringar som lagändringen (2001:453 5 kap. 11 a §) syftar till.Anledningen till socialarbetares upplevelser är att handlingsutrymmet ofta är begränsat ochatt de inte ges tillräckligt med resurser för att hantera de förändringar som lagändringeninnebär.