Syftet med denna studie är undersöka om det förekommer någon koppling mellan lärares per-sonliga förhållningssätt och elevers utövande av reellt inflytande i matematikundervisningen. I litteraturgenomgången används tidigare forskning och studier som gjorts inom elevinflytande samt en progression av hur det reella elevinflytandet fått del i styrdokumenten. Intervjuer kombineras med deltagande observationer i syfte att få större insikt i de personliga förhållningssätten gentemot reellt elevinflytande. Huvudresultaten visar att lärarnas förhållningssätt är positiva dock problematiseras applice-ringen av reellt elevinflytande i praktiken, på grund av kursplanemålen.

Denna uppsats handlar om bedömningar i Matematik A på gymnasiet. En empirisk undersökning i form av enkät och intervjuer har gjorts för att få inblick i hur gymnasielärare i matematik tänker kring och använder för typer av bedömningar. Uppsatsen behandlar vilka faktorer som kan påverka lärares val av bedömningsform samt vad lärare värderar vid betygsättning. Utifrån styrdokumenten framgår tydligt att lärare ska göra en allsidig bedömning av elevens kunskap, där eleven får visa på både muntliga och skriftliga matematiska resonemang. Skolan ska även sträva mot att eleven ska få visa dessa resonemang både enskilt och i grupp. För att få en bild av verkligheten gjordes denna studie där 36 lärare deltog i enkätundersökningen, varav fyra av dessa intervjuades. Resultatet visar att den dominerande bedömningsformen, som lärarna i enkäten använder, är skriftliga prov och andra skriftliga uppgifter, men det förekom även lärare som varierade sin bedömning mycket. Vid betygsättning är det skriftliga prov och det nationella provet som värderas mest av majoriteten, medan minoriteten värderade olika bedömningsformer lika mycket. Intervjuerna indikerade att det kan finnas en del faktorer som påverkar vilka typer av bedömningar som lärare använder.

Studiens syfte är att ta reda på hur elever skattar sin förmåga i matematik, i vilken utsträckning självskattning beror av kön och hur självskattningen kan förstås och förklaras. Studien innehåller en litteraturstudie och en empirisk del. Den empiriska delen består av en undersökning. I undersökningen deltog 19 elever i år 6, som besvarade en enkät. Åtta av dessa elever intervjuades sedan. De resultat som framkommit genom undersökningen visar bland annat att flickor och pojkar är samstämmiga om att flickor har dåligt självförtroende och att pojkar har eller säger sig ha bra självförtroende. De är också överens om att flickor upplever mer prestationsångest, är mer osäkra, oroade och stressade i provsituationer. Flickor och pojkar är eniga om att flickor tänker mer på framtiden och känner större oro inför den, medan pojkar lever mer i nuet. Detta menar eleverna kan ha en negativ inverkan på självbilden hos flickor. Undersökningen visar dessutom att flickor och pojkar är överens om att pojkar är bra på att säga att de är bra på något, även då så inte är fallet medan flickor inte är bra på att säga att de är bra på något, inte ens då så är fallet. De huvudresultat som är samstämmiga med tidigare forskning visar till exempel på att flickor jämfört med pojkar upplever lägre självtillit kopplad till matematik, de har generellt sämre självförtroende och de upplever mer stress och oro. Den stress flickor upplever förefaller bland annat vara kopplad till provsituationer. Ett resultat som skiljer sig från tidigare forskning är att flickor i samma utsträckning som pojkar enligt enkätstudien skattar sig som bra i matematik. Resultaten från min undersökning visar också på att föräldrar inte har det inflytande på hur pojkar och flickor ser på matematik som tidigare forskning visat.

I detta examensarbete har jag studerat hur elever i år 6 tänker vid decimalform inom taluppfattningens område. Begreppet taluppfattning är ett mycket brett område där det dessutom finns många olika uppfattningar om vad som ingår i begreppet. Därför har jag fokuserat mitt arbete på övergången från heltal till decimaltal. Syftet med undersökningen är att belysa vikten av att lärare har goda matematiska och metodiska kunskaper, hur elever utvecklar sin taluppfattning och förhoppningsvis ge lite tips och idéer som kan användas i undervisningen med elever. Studien omfattar en litteraturgenomgång som behandlar begreppet taluppfattning där jag delat upp kapitlet i tre underrubriker: Vad innebär det att elever har en grundläggande taluppfattning? Hur utvecklar elever en god taluppfattning? Vilka speciella svårigheter finns vid övergången från heltal till decimaltal? Under metoddelen skriver jag om hur pilot- och huvudundersökningen gjordes innan läsaren får ta del av undersökningarnas resultat. Resultatet av undersökningen är att många elever har svårt för övergången från heltal till decimaltal. Det finns tre moment i förståelsen av positionssystemet som tycks orsaka större svårigheter och det är platssiffrans värde, multiplikation med tal mindre än ett och uppskattning av rimligheten av svaret i en beräkning. Uppsatsen innehåller också ett avsnitt om vad vi lärare kan göra för att underlätta elevers förståelse för övergången från heltal till decimaltal.

Syftet med detta arbete har varit att ta reda på hur lärare kan undervisa i algebra för att underlätta för eleverna. De frågor som ställts är: Vad är viktigt att tänka på när man undervisar i algebra? och Vari ligger svårigheterna med algebra?. För att kunna besvara frågorna har det dels gjorts en litteraturstudie, dels intervjuer med sex lärare, som undervisar i år 7-9. De svårigheter med algebra som framkommit är bland annat att algebra upplevs som abstrakt och att det dessutom är ett ganska nytt område för eleverna i år 7-9. Eleverna kan få svårigheter som är kopplade till likhetstecknet och dolda tecken men också till översättningar och tolkningar av algebraiska uttryck. Det framgår av intervjuerna att lärare behöver arbeta med elevers motivation för algebra och mest av allt med elevers rädsla för algebra. Det poängteras att lärare behöver vara tydliga och påtala meningen med de olika momenten i matematiken och kopplingarna mellan dem för att underlätta elevernas lärande. Kunskapsmässigt behöver eleverna utveckla sitt tänkande från ett aritmetiskt till ett algebraiskt. Det framhålls att undervisningen ska leda fram till en koncentration på strukturen i algebra, på en förståelse av sammanhang och egenskaper. Det är också viktigt att inte glömma bort att eleverna behöver få möjlighet att öva på algebraiskt räknande. Eleverna behöver en automatiserad kunskap om hur man löser och behandlar något algebraiskt. Men också en förståelse för vad de gör, för att de ska känna sig trygga och säkra. Vikten av att eleverna får se olika strategier för ekvationslösning framgår av litteraturstudien och intervjuerna. Detta för att de ska ha möjlighet att utifrån den givna situationen kunna välja den strategi som passar bäst. De intervjuade lärarna framhåller att det hos elever finns ett motstånd mot att börja använda en formell strategi. För att övervinna detta motstånd använder läraren i introduktionen av en formell strategi svårare ekvation. Eleven kan härigenom se att det kommer sådana uppgifter där de inte klarar sig enbart med till exempel strategin att dölja det okända. Både litteraturstudie och intervjuer visar på att läraren behöver omtala för eleverna att de inte alltid kan se nyttan av det som görs för stunden. Kunskapen ska kunna leda fram till att eleverna får det lättare att lösa de uppgifter som kommer längre fram, kunskap att bygga vidare på. Det algebraiska språket behöver komma in tidigt i matematikundervisningen för att det ska kunna bli något naturligt för eleverna och inte uppfattas som något som är till för att försvåra deras vardag. Både avsaknaden av ett välutvecklat språk och begreppsförståelse inom matematiken gör att eleverna kan få svårigheter när de ska arbeta med algebra. Just ord- och begreppsförståelsen kan underlättas genom att eleverna till exempel själva skriver ordlistor.Det framkommer också av arbetet att lärare behöver använda matematiska termer i sin undervisning, för att göra orden/begreppen naturliga för eleven.

Uppsatsen handlar om hur en lärare, i skolår 3, arbetar med matematisk problemlösning. Syftet är att beskriva hur och varför man ska arbeta med problemlösning i de lägre skolåren och hur eleverna bearbetar problemen och vilka svårigheter som kan uppstå. De frågeställningar jag har haft utgår både från ett lärarperspektiv och ur ett elevperspektiv. För att få svar på frågeställningarna användes fallstudien som metod i kombination med litteraturstudier. Resultatet av litteraturstudien visar att elever bör utveckla strategier för att eleverna ska klara av vardagen. Problemlösning kan även ses som ett medel för att utveckla elevens sociala kompetens, språk, logiskt tänkande och förmåga att argumentera. Problemlösning ger variation i undervisningen och låter eleverna upptäcka att matematiken finns i vardagen. Läraren kan använda problemen på olika sätt i undervisningen och elevernas olika lösningsförslag kan läraren med fördel lyfta i mindre grupper och även i helklass. På så sätt får eleverna kunskap om användbara strategier och även ta del av andras tankegångar. Att använda problemlösning i undervisningen är ett arbetssätt som inte kräver egenproducerat material men en del planering av läraren. Svårigheten med problemlösning kan vara att läraren inte vet vad eller vilken matematik eleverna kan lära. För elever med läsproblem kan uppgifterna ställa till svårigheter. Problemlösningsarbetet kan med fördel utföras i mindre grupper, då studier visar att elever upplever att de får störst utbyte när de arbetar i grupp. För eleverna möjliggör grupparbetet ett tillfälle till att ta del av olika sätt att lösa problem, eleverna kan hjälpa varandra och eleverna kan i den mindre gruppen samtala och prata matematik. Språket är viktigt både för begreppsbildning och för lösandet av problem. Därför bör uppmärksamhet och systematisk övning riktas mot matematikens kommunikativa del. Problemlösning som arbetssätt kräver engagemang av läraren som också måste ge stöd och uppmuntran till eleverna under både lösningsprocessen och när elevernas lösningar lyfts fram inför andra elever. Det är spännande att följa och ta del av elevernas tankar och idéer kring olika lösningssätt och hur de bearbetar problemen. Om elevernas olika lösningsförslag lyfts i mindre grupper eller helklass, så kan de andra eleverna få olika perspektiv på hur de kan lösa uppgiften. Detta arbetssätt kräver dock att det i klassen är ett bra klimat och att eleverna vågar lyfta sina lösningar inför andra elever, även om de är felaktiga. Problemlösning är en utmanande tankeverksamhet och om eleverna lär sig den problemlösande processen så har de även stor nytta av den i livet utanför skolan. Genom att använda sig av vardagsnära problemuppgifter kan eleverna förhoppningsvis se sambandet mellan matematik och vardagen. Matematik finns runt omkring oss i vår vardag och i det vi gör.

Grundtanken med fysik är att den ska användas för att förklara omvärlden. Vi upplever att det i skolans fysikundervisning ofta läggs större vikt vid att tillämpa formler än vid att förstå själva fysiken. I den här undersökningen fokuseras därför elevers förståelse för fysikaliska fenomen de möter i sin direkta vardag. En klass gymnasietvåor på det naturvetenskapliga programmet fick skriftligt förklara fem fysikaliska vardagsfenomen, där teorin behandlats i Fysik A. Svaren kategoriserades och kategorierna ordnades därefter hierarkiskt efter hur väl de överensstämde med den vetenskapliga förklaringen. Eleverna behövde inte använda vetenskapliga begrepp utan resonemanget var avgörande för kategoriseringen. Utifrån resultaten drogs slutsatsen att de allra flesta eleverna gav ett svar inom rätt teoriavsnitt medan endast ett fåtal elever visade på full förståelse. Många av eleverna använde fysikaliska begrepp i svaren, men det är först då eleven kan placera begreppen i ett sammanhang som eleven har fått förståelse för fenomenet och därmed tillägnat sig kunskap.

Syftet med arbetet är att undersöka hur viktigt bygg och konstruktion är i förskolan och hur man kan arbeta med det som en kreativ process. I läroplanen Lpfö -98 står det att barn ska få möjlighet till att vara kreativa på olika sätt, vilket även innebär genom att få konstruera och utnyttja material och tekniker. För att skapa en plats för detta behöver det inte kosta så mycket pengar och man behöver inte så stora utrymmen menar Mylesand (2007), engagerade pedagoger är det viktigaste och att materialet som finns att arbeta med väcker nyfikenhet hos barnen. Metoden har varit att forska i litteratur och praktisk utveckla en bygghörna på en förskolas utegård. Genom att barn får möjlighet att bygga och konstruera ute kan de bygga i större dimensioner och kan använda större material som Tragton(1996) menar är bra för barn som växer, detta kan kopplas till strävansmål som finns i läroplanen som säger att barn ska utveckla sin motoriska och koordinations förmåga.

Syftet med detta arbete är ta fram ett intressant laborativt material för högstadiet i ämnet kemi, samt att undersöka om detta material äger möjligheten att öka elevens intresse för nämnda ämne. Även en undersökning gällande skillnader mellan Sverige och Finland inom detta område genomfördes.Det framtagna materialet har provats på en elevgrupp och värdet på de deltagande elevernas uppfattning och intresse har fastställts med hjälp av två enkätundersökningar, en före presentationen av det utarbetade materialet och en efter.Resultatet av enkätundersökningen visar att laborationsmaterialet mottogs positivt och elevernas intresse för kemi ökat. Jämförelsen av resultat från Sverige och Finland visade att motivationen och intresset hos de finska eleverna är högre än hos de svenska. Andelen grundskoleelever som önskar söka gymnasieutbildningar där kemi ingår visar sig vara markant lägre i Sverige. Orsak till detta kan finnas i skillnader i lärartäthet och klasstorlek.

Arbetet behandlar begreppet vardagsmatematik och syftet med studien är att ta reda på förskollärares respektive barnskötares syn på och attityder till vardagsmatematik samt jämföra dem. Arbetet går bland annat ut på att ta reda på hur verksamma förskollärare och barnskötare ser på ämnet idag. Intervjuer gjordes med fyra förskollärare och fyra barnskötare med hjälp av semistrukturerad- kvalitativ intervjumetod. I resultatet framkom det att skillnaderna och likheterna mellan förskollärarna och barnskötarna inte är beroende av deras utbildning utan resultatet visade att skillnaderna och likheterna ligger hos individens kunskap och intresse till ämnet. Detta visade sig genom att informanterna uttryckte liknande attityder till vardagsmatematiken och dess betydelse.