Bakgrund Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Ungefär 8400 kvinnor får diagnosen varje år i Sverige. Sjukdomen leder i många fall till fysiska, psykiska, sociala och existentiella konsekvenser och att få diagnosen kan innebära stora livsförändringar. Kännedom om bröstcancerpatienters upplevelser av behov kan bidra till att sjuksköterskor bättre kan tillgodose omvårdnadsbehoven. Sjuksköterskan har en viktig roll i att stödja kvinnorna genom att informera och utveckla en god vårdrelation med patienten under hela sjukdomsperioden. Syfte Att beskriva hur sjuksköterskan kan stödja kvinnor som drabbats av bröstcancer. Metod En litteraturstudie valdes som metod. Databassökningar genomfördes och 18 artiklar inkluderades efter ett systematiskt urval av vetenskapliga artiklar. Resultat Resultatet i föreliggande studie presenterades efter teman: stöd, information, patientsjuksköterskerelationen och närstående. Det framkom att många emotionella reaktioner var vanligt förekommande och besvärande för kvinnorna. Det fanns ett behov av stöd och information från sjuksköterskor efter att de fått besked om bröstcancerdiagnosen, även efter behandling. En del kvinnor upplevde bristande information och stöd kring symtom och biverkningar. Det framkom även att närstående till bröstcancerpatienter hade behov av stöd och information. Kvinnorna upplevde den omtänksamma vårdrelationen med sjuksköterskan som värdefull och stödjande för att kunna återgå till sitt normala liv. Slutsats En kvinna som får besked om bröstcancer drabbas av en allvarlig och potentiellt livshotande sjukdom, som påverkar flera områden i hennes liv. Sjuksköterskan kan fungera som en stödjande resurs och med olika former av stöd, information och god omvårdnad tillgodose kvinnornas upplevda behov.

SAMMANFATTNING I Sverige sker majoriteten av alla förlossningar på sjukhus och Sverige har ur ett internationellt perspektiv en säker förlossningsvård. Trots detta är omkring var femte kvinna förlossningsrädd. Att mäta förlossningsrädsla är komplext, då det inte finns någon enhetlig definition av begreppet. Förlossningsrädsla kan delas upp i lätt, måttlig, svår, intensiv och fobisk rädsla beroende på rädslans svårighetsgrad. Beroende på om kvinnan genomgått en förlossning eller inte delas rädslan upp i primär eller sekundär förlossningsrädsla. Det finns flertalet riskfaktorer för att drabbas av förlossningsrädsla, bland annat psykisk ohälsa samt brist på socialt stöd. Kvinnor med förlossningsrädsla ska erbjudas extra stöd under graviditeten och det är viktigt att de identifieras i ett tidigt skede för att få adekvat behandling. Förlossningsrädsla kan påverka både förlossningsförlopp och utfall av förlossningen men också påverka kvinnornas val av önskat förlossningssätt.  Syftet med studien var att beskriva kvinnors upplevelser av förlossningsrädsla. Metoden som valdes till arbetet var en litteraturöversikt som baserades på 15 vetenskapliga artiklar.  Resultatet redovisas i fem huvudkategorier, barnafödande som okänt fenomen, påverkad självbild, rädsla, information och delaktighet och stöd. Kvinnorna upplevde rädsla för smärta, rädsla för komplikationer som kunde uppstå vid förlossningen och att de skulle förlora kontrollen. Olika sorters information kunde påverka rädslan både positivt och negativt. Det var viktigt för kvinnorna att vara delaktiga och det fanns en oro att inte få vara med i beslutsfattande om sin graviditet och förlossning. Kvinnorna beskrev att stöd från personal och partner kunde underlätta och minska rädslan, uteblev stödet kunde rädslan förvärras. Upplevelsen av barnafödandet som ett okänt fenomen bidrog till rädslan och rädslan kunde leda till en påverkad självbild.   Slutsatser som kan dras av litteraturöversikten är att förlossningsrädsla påverkar kvinnors liv till stor del, både hur de betraktar sin graviditet och förlossning, men också självbilden som barnafödande kvinnor. Stöd från personal och anhöriga kan hjälpa dem att hantera rädslan. Rätt stöd kan ha stor betydelse för upplevelsen av förlossningsrädslan.

Bakgrund I dagsläget lever ungefär 6500 personer med sjukdomen humant immunbristvirus (hiv) i Sverige, det rapporteras 400-500 nya fall per år. Viruset bryter ner kroppens immunförsvar och vid smitta uppenbaras därför infektionsliknande symtom. Hiv påträffas i samtliga kroppsvätskor och överförs via sexuell kontakt, blod och blodprodukter, via vävnads- och organtransplantationer samt från mor till barn vid graviditet och amning. Sjukdomen är idag obotlig, behandlingen utgörs av antivirala tabletter som tas dagligen livet ut. Obehandlat leder hiv till sjukdomen aids. Hiv är inte fullt accepterad i dagens samhälle vilket resulterar i stigmatisering som vidare kan förknippas med diskriminering, rädsla och okunskap. Stigma förekommer bland annat i sammanhang med närstående, vårdpersonal och allmänheten. Syfte Syftet var att beskriva hur individer med hiv upplever ett dagligt liv. Metod Metoden som valdes var en intervjustudie med en kvalitativ innehållsanalys. Samtliga deltagare var diagnostiserade med hiv. Resultat Deltagarna av studien upplevde att behandlingen mot hiv var bra, men att brister i den allmänna sjukvården förekom. Närstående ansågs vara ett bra stöd i anpassningen av livet och de som saknade psykosocialt stöd upplevdes ensamma i de motsättningar som sjukdomen kan medföra. Sexuella men även sociala begränsningar förekom i anslutning till sjukdomen. Reaktioner vid berättandet om sjukdomen kunde inte förutsägas, det uppfattades därför svårt att avgöra för vem och vid vilken tidpunkt tillfället ansågs mest lämpligt. Slutsats Sjukdomen innebär en livsanpassning för personen med hiv och dennes omgivning. Psykosociala behov och närstående står i fokus för möjlighet till ett välanpassat liv. Sjukdomen är än inte accepterad i samhället och därför förekommer stigmatisering. För att reducera missförhållandena och smittspridningen bör samtliga individer i samhället inhämta information och kunskap om sjukdomen.

Bakgrund Missfall förekommer i 20-30 procent av alla graviditeter och innebär att denna avbryts ofrivilligt före vecka 22. Orsaken är sällan känd. Ett missfall kan ha olika förlopp och kan kräva medicinsk eller kirurgisk behandling. Missfallet orsakar ofta en traumatisk kris och en sorgeprocess för kvinnan. Swansons omvårdnadsteori kan tillämpas i omvårdnaden av en kvinna som fått missfall. Syfte Syftet med denna studie var att beskriva kvinnors upplevelse av omvårdnaden vid missfall. Metod Som metod för denna studie valdes en litteraturöversikt. Databassökning genomfördes i Cinahl, PubMed och PsychINFO och 19 artiklar inkluderades i resultatet efter ett systematiskt urval av vetenskapliga artiklar. Artiklarna genomgick kvalitetsgranskning och sammanställdes i en matris. Resultat Resultatet presenterades genom teman i ordning utefter hur kvinnan upplevde dessa. De fysiska symtomen kunde leda till rädsla och panik. Ett missfall innebar även en psykisk påfrestning och nästan alla kvinnor genomgick en psykisk kris. Att finna orsaken var viktigt för kvinnorna och associerades med mindre lidande och ångest samt högre grad av psykisk återhämtning. Även stöd från närstående och sjukvårdspersonal var avgörande för hur kvinnan upplevde sitt missfall. Vården upplevdes i stor utsträckning som bristfällig exempelvis genom otillräcklig information samt brist på tid och empati. Slutsats Ett missfall innebar både psykisk och fysisk påfrestning. Trots att sjukvårdspersonal i vissa fall var medveten om uppgiften att tillgodose kvinnans fysiska och psykiska behov, upplevde kvinnorna en brist i sjukvårdspersonalens handlande. Utbildning inom ämnet samt en större medvetenhet hos sjukvårdspersonal kunde öka chanserna för att ge en god och adekvat vård till kvinnor som upplevt missfall.

No description available.

Bakgrund I takt med att allt fler människor överlever eller lever med en cancerdiagnos i Sverige ställs högre krav på vården att tillgodose deras behov av stöd. Det kan uppkomma psykologiska, sociala, existentiella och andliga frågor. Det uppskattas att en tredjedel av alla patienter som har eller har haft en cancersjukdom får problem som till exempel oro, nedstämdhet eller depression. Det ställs höga krav på sjuksköterskor inom cancervården för att tillgodose patientens olika behov. Stöd har en central roll bland kontaktsjuksköterskans arbetsuppgifter. Kontaktsjuksköterskor har en särskild vidareutbildning inom krisreaktioner, hur de ska förmedla information och ansvar för att vara ständigt uppdaterad om nya rön inom medicinska områden. Syfte Syftet var att beskriva kontaktsjuksköterskors upplevelser av att stödja vuxna patienter med en cancerdiagnos vid kirurg- och urologkliniker. Metod En kvalitativ intervjustudie har genomförts med totalt sju intervjupersoner. Vid varje intervjutillfälle användes en semistrukturerad intervjuguide som fokuserade på tre teman; personlig utveckling, emotionell påverkan och samspel mellan olika yrkesgrupper. Samtliga intervjuer har transkriberats ordagrant och en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats har tillämpats. Resultat Det framkom att kontaktsjuksköterskorna upplevde att tillgänglighet, anpassad information, psykosocialt och praktiskt stöd var centrala delar i omvårdnaden kring patienter med en cancerdiagnos. Stödet kunde skilja sig beroende på kön, ålder och diagnos. Trots vissa likheter i stöd bland olika grupper strävade de efter att utforska patientens behov av stöd eftersom de upplevde stödet som individuellt. Stöd från kollegor bidrog till att de kunde hantera arbetets emotionellt påfrestande delar. Det framkom även att kontaktsjuksköterskorna inte alltid kunde tillgodose alla behov. De upplevde ändå att de alltid kunde bidra med något. Det förekom ett samarbete samt konsultation av andra yrkesgrupper. Arbetet upplevdes som meningsfullt och de kände sig bekräftade av patienterna. Slutsats Kontaktsjuksköterskorna upplevde att det viktigaste i deras arbete var att försöka fånga det som patienten upplevde svårast och sedan anpassa stödet utifrån det. De gav olika sorters stöd, såväl praktiskt som psykosocialt. Alla kontaktsjuksköterskorna uppvisade ett intresse för vidareutbildning för utveckling av sin egen kompetens och en vilja att förbättra vården för patienten.

SAMMANFATTNING Bakgrund Missfall drabbar ungefär var femte gravid kvinna. Det innebär att graviditeten avbryts innan fostret kan klara sig utanför livmodern. Mellan graviditetsvecka 13 och 22 benämns det som sena missfall. Det finns flera faktorer som kan påverka graviditetens utgång, men oftast är det naturliga orsaker där kroppen känner av att något är fel och stöter bort graviditeten. Missfall drabbar kvinnan både fysiskt och psykiskt och upplevs för de flesta som en kris. En bra omvårdnad har beskrivits bestå av bland annat av empati, sympati, tydliga förklaringar och upprepad information för att kvinnan lättare ska ta sig igenom krisen.   Syfte Syftet var att beskriva kvinnors omvårdnadsbehov i samband med sena missfall.   Metod Denna studie är en litteraturstudie som beskriver kunskapsläget inom området. Femton vetenskapliga artiklar hittades i databaserna PubMed, Cinahl och PsycINFO. Dessa granskades och fördes in i en matris som sedan användes som underlag när resultatet sammanställdes.   Resultat Resultatet sammanfördes till fyra teman: stöd från partnern, familj, vänner och kvinnor med liknande erfarenheter, professionellt stöd, självhjälp samt att få svar och finna mening. Majoriteten av kvinnorna hade behov av att prata om sina känslor av upplevelsen samt behov av ökat emotionellt och professionellt stöd. De flesta önskade även uppföljning som rutin.   Slutsats Missfall påverkar kvinnor både fysiskt och psykiskt. Kvinnor önskar ökat stöd i form av bekräftelse, samtal, uppföljning och information i samband med sena missfall. De enskilda behoven av omvårdnad behövs under olika lång tid efter missfallet. Vidareutbildning för sjukvårdspersonal inom förlust och sorgearbete samt erfarenhet kan förbättra omvårdnaden av kvinnornas individuella behov.

Introduktion: Förekomsten av barncancer globalt varierar från 50 till 200 fall per miljon barn. När ett barn drabbas av en cancersjukdom påverkas hela familjen, och att vårda ett barn med cancersjukdom kan innebära en stor börda för föräldrarna. Föräldrarna kan under barnets cancersjukdom utveckla fysiska och psykiska symtom som orsakar en försämrad livskvalitet. Syfte: Att identifiera föräldrars behov av stöd när deras barn drabbats av en cancersjukdom. Metod: En litteraturöversikt utförd med studier av deskriptiv kvalitativ design. Resultat: Litteraturöversikten identifierade fyra teman av behov; Socialt stöd, information, tillit och att involveras i barnets vård. Inom socialt stöd identifierades internt socialt stöd och externt socialt stöd. Inom temat information diskuterade föräldrarna behovet av att vara välinformerade. Inom temat tillit identifierades tre olika strategier; positivt tänkande, hopp och religion. Vid analys av att involveras i barnets vård framkom en önskan att inkluderas i beslut och en upplevelse av hjälplöshet. Slutsats: Syftet med litteraturöversikten var att identifiera föräldrars behov av stöd när deras barn drabbats av en cancersjukdom. Litteraturöversiktens resultat genomsyrades av fyra huvudsakliga teman av behov: socialt stöd, information, tillit och att involveras i barnets vård,som kan betraktas vara strategier för ökat välmående och minskade hälsokomplikationer. Resultatet kan implementeras kliniskt inom den pediatriska onkologiska vården för att ge heltäckande vård utifrån teorin om familjecentrerad omvårdnad. Nyckelord: Barn, cancer, föräldrar, behov, stöd

Denna studie har som syfte att bidra med kunskap kring hur gymnasieungdomar upplever att det är att vara i behov av särskilt stöd, och hur deras delaktighet ser ut kring utformandet av detta stöd.Studien är kvalitativ och bygger på semistrukturerade intervjuer med åtta respondenter, nuvarande eller tidigare gymnasieelever som är eller har varit i behov av särskilt stöd. Intervjuerna genomfördes med respondenter som gick eller hade gått på olika gymnasieskolor i landet. Utifrån intervjuerna och analysen av dessa växte det fram fyra olika teman. Dessa teman var; definitioner av stödinsatser, delaktighet i utformandet av särskilt stöd, organisatoriska möjligheter och hinder, samt vikten av det relationella.Studiens resultat visar att respondenterna upplever att det saknas ett gemensamt språk i gymnasieskolan mellan personal och elever kring särskilt stöd och vad det innebär. Resultaten visar även att känslan av delaktighet minskar när eleverna inte upplever att det finns en god relationell grund. Vidare framkom det att respondenterna upplever brist på samverkan mellan specialpedagoger och ämneslärare på gymnasieskolan.

Bakgrund: Intensivvårdspatienter och deras anhöriga utsätts för stora psykosociala påfrestningar under och efter tiden för intensivvård. Besök av anhöriga ger intensivvårdspatienter hopp och stöd vilket leder till ökad trygghet för dem. Anhöriga tvingas att prioritera den sjuka närstående först vilket sätter dem själva i andra hand. Stöd till anhöriga kan underlätta deras börda och förbättra deras situation. Syfte: Syftet var att beskriva anhörigas upplevelse av stöd i samband med intensivvård. Metod: En strukturerad litteraturöversikt, med en kvalitativ ansats och induktivt förhållningssätt. Datainsamlingen genomfördes i databaserna Cinahl, PsycINFO och Pubmed vilket ledde till analys och syntes av 18 vetenskapliga artiklar. Resultat: Resultatet visade på att anhöriga befinner sig i en utsatt situation där de upplever en förlust av kontroll över situationen. För att återfå kontrollen var de i behov av att kontinuerligt erhålla öppen och ärlig information om sin närstående. När vårdpersonal underlättade för anhöriga att medverka i vården såg dem det som meningsfullt och det gav dem även inre styrka för att kunna vara närvarande. Anhöriga upplevde det egna sociala nätverket som en viktig faktor där de tillsammans gav varandra stöd för att minska deras ensamhet och överkomma sina emotionella påfrestningar. Slutsats: Litteraturöversikten visar på att anhöriga till intensivvårdspatienter genomgår en komplex och utmanande tid där deras behov och upplevelser varierar. För att underlätta för anhöriga att hantera denna situation är det viktigt att vårdpersonal skapar en miljö som är välkomnande, stöttande och som anpassas efter deras unika behov.