The use of heritage as a state tool to construct national identity has been fervently explored (e.g. Daniels 1993 and Kohl 1998). However, the ways in which ethnic minority communities in multicultural societies, respond to the Authorised Heritage Discourse’ (AHD) (Smith 2006) as the product of nationalism is relatively under-researched (Caffyn and Lutz 1999, Waterton 2010). This dissertation focuses on the case study of the Miao ethnic minority’s cultural landscapes in China, which have been altered continuously by both the national and local powers that seek to construct collective identities. The dissertation asserts that ethnic minority heritage practices in multicultural societies need to be understood as being profoundly shaped by nationalist discourses and practices. My ethnographic research, of Langde, a Miao village founded in the 14th century, addresses historical and contemporary identity negotiations between the local and the national, the ethnic minority and the majority, but also the ways in which ethnic minority groups and the state strive to shape their collective identities through concrete heritage practices. Such construction has in turn reinforced the local Miao identity through everyday heritage practices. The AHD in China, which is a technology of nationalism, has been based on the assumption of the ‘superior’ cultural status of Han as the majority. Yet, conversely it is also entwined with how ethnic minority groups have actively shaped their own identities. By employing visual ethnography, this dissertation reveals a Communist vision of multiculturalism, which combines cultural hegemony and community empowerment. The dissertation concludes by proposing an expansion to the framework for understanding how the AHD of ethnic minority heritage is made and perceived. Looking at minority heritage’s entanglement with nationalism provides a window of understanding into how collective identities at national and local levels are negotiated and reconstructed.

The objectives of this study are to critically map and analyse past and current  discussions, negotiations and social processes that take place and relate to conditions created by living in- or monitoring the World Heritage City Angra do Heroísmo in the Azores, Portugal. Based on ethnographic fieldwork and qualitative interviews with the stakeholders in the city, the purpose has been to study how, and with what result and consequences, contested values, interests, rhetoric and powers are mobilized and made into dynamic forces for these stakeholders. Hence, this thesis gives a chronological presentation of selected issues and discussions, which have been taking place in the city from 1980 to 2012. The first subjects attended to are the 1980 earthquake and the nomination process which led to the inscription of Angra to the World Heritage List in 1983. However, some of the core objectives relate to the implications of living in a World Heritage City, given the preservation provisions which follow such a classified area. The aim has further been to assess the point of departure for the official monitors and their views on monitoring a vibrant historical area. The discussions analysed relate to the predicaments occurring when modern development is set up against preservation. However, the analyses show how policies and preservation ideals change, as well as how powers and authorities are challenged and affected by forces within and outside the “authorized heritage discourse”. Finally, this study has assessed the notions of pride, local attachment and identity among the inhabitants in Angra. The World Heritage Status can trigger a double sense of feelings; on the one side it holds emotions related to pride and recognition, on the other it represents obstacles for living- and developing the city in accordance with the present needs. World Heritage and tourism are closely linked, and this investigation explores how the stakeholders in Angra relate to the possibilities and threats which tourism holds. Angra represents a site where there is a limited influx of tourist, and we can see how most stakeholders speak for a quality-based tourism. In this respect, one could say there is a prevailing consensus among the stakeholders. Finally, this study has assessed the notions of pride, local attachment and identity among the inhabitants in Angra. These sensations are related to the historical cityscape, an environment which also frames personal experiences and processes. The World Heritage Status can trigger a double sense of feelings; on the one side it holds emotions related to pride and recognition, on the other it represents obstacles for living- and developing the city in accordance with the present needs. Angra do Heroísmo is studied for its particularities, yet comparisons made with other studies reveal that the matters and aspects addressed in this thesis can be universal rather than particular. / Avhandlingen er en kritisk kartlegging og analyse av tidligere og pågående diskusjoner, forhandlinger og sosiale prosesser som er relatert til det å leve i og forvalte verdensarvbyen Angra do Heroísmo på Asorene i Portugal. Basert på etnografisk feltarbeid og kvalitative intervjuer med for eksempel innbyggere, kulturminneforvaltningen, politikere og utviklere har formålet vært å forstå hvordan, og med hvilke konsekvenser, ulike verdier, retorikker, interesser og ressurser er mobilisert og gjort til drivende krefter for disse stakeholderne. Avhandlingen gir en kronologisk fremstilling av utvalgte tematikker og diskusjoner fra 1980 og frem til 2012, hvor de første temaene er knyttet til jordskjelvet som rammet byen i 1980, og den påfølgende nominasjonsprosessen til verdensarvlisten som ga Angra do Heroísmo verdensarvstatus i 1983. Et hovedanliggende for denne avhandlingen er problemstillinger knyttet til det å leve i en verdensarvby, med de restriksjoner som følger et klassifisert område. Videre har målet vært å studere myndighetenes- og kulturminnevernets ståsted og deres bevaringspolitikk. I skjæringspunktet mellom hensynet til bevaring og behovet for utvikling oppstår diskusjoner og forhandlinger, og avhandlingen analyserer utvalgte diskusjoner som hovedsakelig er knyttet til utbyggingsprosjekter. Studien viser imidlertid hvordan bevaringsidealer- og politikk endres, og likeledes hvordan myndigheter og autoriteter utfordres av krefter innenfor og utenfor ‘the authorized heritage discourse’. Avslutningsvis gir avhandlingen en analyse av hvilken betydning verdensarvstatusen har for innbyggerne, noe som berører temaene identitet, stolthet og lokal tilknytning. Verdensarven har således en dobbeltsidig størrelse, som på den ene siden trigger følelser som stolthet og annerkjennelse, mens på den andre siden representerer begrensninger og diskusjoner.

Avsikten med denna uppsats är att med en kritisk diskursanalys undersöka hur kunskap om kulturarvet och kulturhistoriska värden konstrueras i Stockholms byggda miljö. Akademisk litteratur inom kulturarvsforskningen beskriver en situation där det uppstått ett glapp mellan teori och praktik inom kulturarvssektorn som vidgats sedan postmodernismens och konstruktionismens framväxt i början på 1970-talet. Den utövande kulturarvsvården och värderingsprocessen är i stor utsträckning styrd av värdeorienterade klassificeringssystem där utgångspunkten är att finna och tolka olika värdetyper i ett objekt. Detta traditionella förhållningssätt är en del av ”den auktoriserade kulturarvsdiskursen”; ett begrepp inom kulturarvsforskningen som menar att kulturarvssektorn premierar traditionella värden genom expertutpekanden vilket leder till en reproduktion av kanoniserade objekt med vissa ideologiska förtecken. Sedan år 1974 finns det i Sverige nationella kulturpolitiska mål fastslagna och sedan år 2012 finns det fyra nationella kulturmiljömål som landets kulturmiljövårdande institutioner ska sträva. Målens tankegods förmedlar en ambition om att göra kulturmiljöer och kunskap tillgängligt för att främja demokratisering av kulturarvet. I Stockholms kommun är det Stadsmuseet som ansvarar för utpekandet och klassificeringen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Syftet med undersökningen är att bidra med en djupare förståelse för hur kunskapen om kulturhistoriska värden i Stockholms byggda kulturmiljö produceras och legitimeras. Resultat och analys visar att diskurserna i Stadsmuseets översiktsdokument sedan klassificeringens introduktion under tidigt 1980-tal har förändrats av ideologiska, politiska och ekonomiska element. Museets och kommunens samtida översiktsdokument har en anknytning till kunskapsläget inom kulturarvsforskningen genom att argumentera för relativa, pluralistiska värden. Men den traditionella värdesynen och expertdiskursen i värderingsprocessen har lett till en värdering och klassificering som reproducerar en traditionell förståelse av det byggda kulturarvet. En universell metod i kombination med intern praxis används för att identifiera vilka kulturhistoriska värden som finns, utan att precisera vilka egenskaper som upprätthåller dessa värden. Det ger klassificeringen en svag anknytning till kulturarvsforskning, regeringens kulturpolitiska mål och den egna institutionens värdesyn i samtida översiktsdokument.

Uppsatsen skrivs inom det tvärvetenskapliga forskningsfältet kulturarvsstudier. Med utgångspunkt i ett herrgårdsmuseum i Sverige utforskar uppsatsen, genom den verksamhet som bedrivs där idag, kulturarv som bestående av flera processer i samverkan. När en plats doneras till staten, blir kulturarv och marknadsförs som ett historiskt besöksmål blir den både en del av en ökande kulturarvsturism och en del av en institutionaliserad kulturarvsförvaltning. Olika tiders subjektiva och personliga minnen som materialiserats på platsen bevaras, vårdas och införlivas i ett kollektivt och nationellt minnes- och kulturarvsskapande. Platsen skapas som kulturarv och besöksmål av olika aktörer och det testamenterade minnet medieras och fiktionaliseras på olika sätt beroende på aktör och vilket mål aktören har. Studien synliggör att målet att bevara och vårda samvekar med målet att återskapa något av det förflutna liv som levts på platsen. Detta påverkas av ägare och förvaltare, men också av utomstående aktörer som exempelvis besökare, Tv-producenter och romanförfattare. Kulturarv är inte något statiskt som bevaras helt oförändrat till kommande generationer utan en process som kontinuerligt (om)förhandlas och (om)tolkas beroende på samtidens ideal, behov, kunskapssyn och föväntningar.

Denna uppsats undersöker processer av kulturarvisering och minnesskapande i tillblivelseprocessen av en nationell minnesvård beställd av staten. Med utgångspunkt i Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori undersöks om tillblivelseprocessen av Gravitational Ripples – minnesvården efter flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004 – och dess placering i nationalstadsparken är del i ett försök att tillskriva tsunamikatastrofen som nationellt kulturarv. Kulturarvsprocesser undersöks med utgångspunkt från Laurajane Smiths definition av kulturarv som diskurs och hennes begrepp ”authorized heritage discourse” (AHD). Diskursanalyser utfördes på regerings- och myndighetsdokument från Socialdepartementet, Statens fastighetsverk och Statens konstråd. Undersökningen synliggör det narrativ om flodvågskatastrofen som privilegieras i diskursen. Kulturarvsprocesser kring minnet efter tsunamikatastrofen blir synliga då minnesvårdens diskurs delar tecken från AHD och den relativa lokalisering som kommer med placeringen i nationalstadsparken, Kungliga Djurgården. I studien av Gravitational Ripples tillblivelseprocess synliggörs ett försök att organisera minnet av flodvågskatastrofen som nationellt trauma och kulturarv. Men också hur diskursen om flodvågskatastrofen fixerad kring tecken om natur och nation utesluter andra betydelser och minnen av tsunamin 2004.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

At least eight soapstone carvings of birds furnished a shrine, Great Zimbabwe, in the 19th century. This large stonewalled settlement, once a political and urban centre, had been much reduced for four centuries, although the shrine continued to operate as local traditions dictated. The Zimbabwe Birds were handed down from a past that has only been partially illuminated by archaeological inquiry and ethnography, as has the site as such. This thesis publishes the first detailed catalogue of the Birds and attempts to reconstruct their provenance at the site based on the earliest written accounts. A modern history of the Birds unfolds when the European settlers removed them from the site in dubious transactions, claiming them as rewards of imperial conquest. As the most treasured objects from Great Zimbabwe, the fate of the Birds has been intertwined with that of the site in a matrix of contested meanings and ownership. This thesis explores how the meanings of cultural objects have a tendency to shift and to be ephemeral, demonstrating the ability of those in power to appropriate and determine such meanings. In turn, this has a bearing on ownership claims, and gives rise to an “authorized heritage discourse” syndrome.   The forced migrations of the Zimbabwe Birds within the African continent and to Europe and their subsequent return to their homeland decades later are characterised by melodramatic episodes of manoeuvring by traders, politicians and theologians, and of the return of stolen property cloaked as an amicable barter deal, or a return extolled as an act of generosity. International doctrines that urge the return of cultural property are influenced by Western hegemonic ideologies. Natural justice is perverted, as stolen property acquires a (superior) significance in its new context, which merits the extinction of the original provenance. This leaves “generosity” and goodwill as the promises of the future, holding the fate of one Zimbabwe Bird still kept in exile in South Africa.