In 2006, the new Swedish Companies Act entered into force, allowing shareholders to include consent and pre-emption clauses in their articles of association. The purpose of the introduction of these was to increase the possibility for shareholders to regulate the circle of owners. However, as a general rule, a share should be freely acquired and transferred, which becomes limited by the transferrestrictions. The ability to regulate the circle of owners is important for small and medium-sized companies, which can be subject to major consequences if the circle of owner’s changes, as these companies are often dependent on being able to control their circle of owners. The new reservations are aimed at before a transfer takes place. The procedure often involves time-consuming and administrative processes, which can have a negative impact on the transaction. One of the essay's questions focuses on this problem and the study aims to account for the possibility of waiving reservations in a transfer process by looking at various alternative procedures and principles that may be relevant in such a matter. This section also draws on some practical insight from interviews with practicing lawyers. The conclusion on the issue has been that it is probably possible to override the rules that follow from the restrictions if all shareholders agree on this. How-ever, the legal situation is unclear, as the principle of the consent of all sharehold-ers is not directly expressed in the text of the law and has not been examined in relation to the consent and pre-emption clauses to derogate from these rules, especially when a rule is clearly surrounded by an invalidity sanction. The second question examined in the paper was to investigate the effectiveness of the consent and pre-emption clause. To answer this question, a comparative analysis of German law has been made. The aim has been to place transfer restrictions in German limited companies in relation to the Swedish reservations. Both weaknesses and strengths of the formulated reservations that we in Sweden have today has been examined. The conclusion in this respect has been that the German one entails greater flexibility and can satisfy the needs of shareholders in a more appropriate manner, while the Swedish ones provide greater legal cer-tainty. The question whether reservations could be more effective is answered with a yes. A possible provision allowing the possibility to waive the rules when all shareholders agree would have met the needs of the market in a more appro-priate way.

Denna uppsats behandlar en ganska okänd affärsmodell, funktionsförsäljning, men vilken är på frammarsch och kan komma att bli allt viktigare i och med den nödvändiga klimatomställning som behöver göras på jorden. Funktionsförsäljning anses bidra till lägre resursförbrukning och affärsmodellen kan bidra till nya möjligheter inom ekonomin. Den fråga som behandlas i uppsatsen är huruvida ett funktionsavtal kan användas som kreditsäkerhet för funktionssäljarens krediter. Frågan besvaras genom en utredning av tillgängliga kreditsäkerhetsformer däribland, skuldebrev, växel, företagshypotek och handpant. Det framkommer att köparens invändningsrätt mot säljaren är det som i stor utsträckning är avgörande för huruvida ett kreditinstitut beviljar en borgenär kredit med köpavtal som säkerhet, dvs factoring. Funktionsförsäljning har emellertid egenskaper som köp av varor och tjänster saknar i och med förekomsten av lös egendom som används för att tillhandahålla en funktion hos köparen. Den hos köparen installerade egendomen torde enligt analysen kunna användas som säkerhet hos köparen i utbyte mot att köparen utställer en växel gentemot funktionssäljarens borgenär. Köparen kan då inte göra gällande invändningar, rörande det bakomliggande funktionsavtalet, mot betalningskrav från växelborgenären. Funktionsavtal löper såsom ett abonnemang och det är de framtida betalningarna från köparen som funktionssäljarens borgenär i så fall övertar och därför beviljar kredit till funktionssäljaren. En förutsättning för ett sådant upplägg är att egendomens värde motsvarar köparens värde av invändningsrätt gentemot fordringsägaren. Vidare framhålls att konsumenttjänstlagen bör vara tillämplig på funktionsförsäljning i nu gällande rätt. Ett exempel på funktionsavtal har upprättats som en bilaga och kring det avtalet har vissa begränsningar i konsumenttjänstlagen och närliggande lagar diskuterats rörande funktionsförsäljning. I slutsatsen läggs fram att nuvarande reglering bör ses över i det fall det är önskvärt att gynna aktörerna som funktionsförsäljning som en ny affärsmodell i samhället för både miljöns och kreditmarknadens skull.

Det har på senare tid uppstått en diskussion angående det asymmetriska vinstdelningssystemet i riskkapitalfonder. Diskussionen gäller hur s.k. carried interest ska beskattas. Uppsatsens fokus har legat på vilket inkomstslag carried interest är hänförligt till samt vem som är skattesubjekt. Skatteverket anser att carried interest är en prestationsbaserad ersättning och därför ska beskattas som en tjänsteinkomst. Motparterna menar att carried interest ska bedömas som en kapitalinkomst p.g.a. att ersättningen är hänförlig till avkastning på investerat kapital. Härmed råder en rättsosäkerhet för riskkapitalisterna.Syftet med uppsatsen är att analysera rättsområdet beträffande carried interest. En i branschen allmänt vedertagen fondstruktur kommer stegvis presenteras i uppsatsen. Beskrivningen av fondstrukturen innehåller de parter och avtal som finns representerade. Vidare redogörs ett aktuellt rättsfall inom området, det s.k. Nordic Capital–fallet. Andra europeiska länders beskattning av carried interest introduceras för att klargöra skillnader av rättsläget.Vi anser att carried interest är mer hänförlig till inkomstslaget kapital än tjänst p.g.a. den risk som tagits. Det finns visst samband mellan värdetillväxten och rådgivningsbolaget, men det rättfärdigar inte Skatteverkets samt domstolarnas användning av genomsyn. Sverige behöver klargöra dagens rättsläge via ett avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen eller förtydligande lagtext, förslagsvis till liknande tysk rätt.

I denna uppsats behandlas kommersiella säljares skadeståndsansvar när levererade produkter är behäftade med funktionsfel. Funktionsfel i produkter kännetecknas av att felaktiga detaljer från tillverkningen av en beståndsdel orsakar en minskad funktion i slutprodukten. I uppsatsen klarläggs även vilken betydelse ansvarsförsäkringen har för köparens möjligheter att erhålla ersättning när denna drabbats av funktionsskador härledda av köpt felaktig egendom. I uppsatsen undersöks ingrediens- och komponentskador ur främst ett skadestånds- och försäkringsrättsligt perspektiv, med avsikten att klargöra säljarens skadeståndsskyldighet i inomobligatoriska förhållanden samt vilka ansvarsgrunder som är aktuella i utomobligatoriska relationer. Även det försäkringsrättsliga skyddet för ingrediens- och komponentskador utreds, samt betydelsen för försäkringsskyddet huruvida den inträffade skadan är en skadeståndsrättslig sakskada eller en skada som ryms inom säljarens köprättsliga felansvar undersöks. Uppsatsen innehåller därutöver ett empiriskt avsnitt, vars avsikt är att klarlägga hur de svenska ledande försäkringsbolagens relevanta försäkringsvillkor är utformade samt vilken syn försäkringsbolagen har på begreppet sakskada och funktionsskadeprincipen.

Det aktiebolagsrättsliga kapitalkravet har från det att kravet blev lagstadgat syftat till att säkerställa att det alltid föreligger ett ekonomiskt utrymme mellan aktiebolagets tillgångar och skulder. Därtill ska kravet fungera som en seriositetsspärr och borgenärsskydd. Kravet på en lägsta aktiekapitalgräns har historiskt sett utgjort ett betydande skydd för borgenärerna. Aktiekapitalkravet har betraktats som nödvändigt för borgenärerna bl.a. av den anledning att säkerställa att det finns en tillräcklig ekonomisk marginal som ska svara för bolagets förpliktelser. I denna uppsats utreds aktiekapitalet och det bakomliggande syftet att tillförsäkra borgenärerna säkerhet såväl det nationella kravet som två andra nordiska rättsordningars krav.Kapitalkraven i Europa har genomgått många reformeringar, majoriteten av länderna har reducerat deras kapitalkrav för privata aktiebolag och vissa länder har t.o.m. valt att slopa kapitalkravet helt. Danmark var ett av de länder där möjligheten fanns att bilda en viss bolagsform med begränsat personligt ansvar utan kapitalkrav, något som senare visade sig ge oönskade effekter och således avskaffades bolagsformen år 2019. Finland däremot gick åt motsatt håll och valde istället att slopa sitt kapitalkrav för privata bolag år 2019. Året därpå, år 2020, reformerades det svenska kravet och sänktes ytterligare. Kapitalkravet har och är fokus för förändring och dess framtida utveckling ser ut att gå mot allt fler reducerade kapitalkrav internationellt.Med tanke på de tre nordiska ländernas senaste förändringar av kapitalkravet angrips kravet och dess syfte att skydda borgenärerna genom en komparativ metod. Utöver den komparativa metoden analyseras det svenska aktiekapitalkravet genom en rättsdogmatisk metod. Härigenom ligger danska, finska och svenska rättskällor som grund för uppsatsens slutsatser.Uppsatsens slutsats är bl.a. att aktiekapitalkravet inte längre ses som ett borgenärsskydd utan incitamentet att göra associationsformen mer tillgänglig torde ersätta syftet att skydda borgenärerna. Kravets borgenärsskyddssyfte har blivit kraftlöst i takt med de successiva sänkningarna som gjorts under åren. Härigenom påverkas inte borgenärerna längre av reducerade kapitalkrav likt den sänkning som gjordes år 2020. Ytterligare slutsatser som görs i uppsatsen är att de nordiska länderna delar liknande teorigrunder vad gäller kapitalkravet som borgenärsskydd. Utredningen påvisar även hur de nordiska länderna haft liknande motiv för deras inbördes förändringar kring kapitalkravet under det senaste året.

Idag omfattar det skadeståndsrättsliga ansvaret för prospekt endast organledamöterna enligt regleringen i ABL. Frågan om ett utvidgat prospektansvar har genom en rapport från Finansinspektionen i september år 2021 fått ny aktualitet. Saken har varit flitigt diskuterad och har vid två tillfällen kulminerat och resulterat i konkreta lagförslag år 2005 och år 2013. Litteraturen som behandlar prospektansvar är omfattande och därav finns ett behov av att systematisera de argument som präglar den juridiska diskussionen. I uppsatsen har argumenten kategoristerats, systematiserats och analyserats i syfte kunna besvara om prospektansvaret bör utvidgas och hur en sådan utvidgning bör utformas. Kategorisering av de argument som använts i den juridiska debatten har i uppsatsen resulterat i fem huvudargument. Argumenten består av förtroendeargumentet, träffsäkerhetsargumentet, harmoniseringsargumentet samt investerarskyddsargumentet och borgenärsskyddsargumentet. Utredningen och analysen av de fem huvudkategorierna visar att övervägande skäl talar för att prospektansvaret bör utvidgas, men att det risker att utvidgningen inte blir ändamålsenlig om utformningen av ett sådant ansvar blir bristfällig. Därmed ligger samtliga fem huvudargument till grund för hur prospektansvaret bör utformas. I uppsatsen utreds särskilt vilket orsakskrav och beviskrav som bör råda, hur ansvarsfördelningen bör se ut mellan bolag och ansvariga organledamöter samt hur den ersättningsberättigade kretsen bör bestämmas. Efter avvägning av de juridiska argumenten föreslås i uppsatsen ett utvidgat prospektansvar. Ansvaret är utformat för att svenskt prospektansvar ska harmoniseras med andra länders reglering på området, för att förtroendet ska upprätthållas för kapitalmarknaden, för att ansvaret av aktörerna på kapitalmarknaden ska anses träffsäkert och för att det ska råda en balans mellan principen om borgenärsskydd och principen om investerarskydd.

Gamingindustrin utgör idag en stor, globaliserad marknad, där spelutvecklingsprocessen kan medföra utgifter som uppgår till flera miljarder svenska kronor. En viktig del av moderna spel är det grafiska användargränssnittet, s.k. GUI, som är den interaktiva, grafiska yta med vilken en spelare interagerar. GUI utgör slutprodukten av spelets sammantagna delar och avgör hur spelupplevelsen uppfattas av användaren. GUI:s immaterialrättsliga skydd är villkorligt och fragmenterat, vilket är oproportionerligt till GUI:s betydelse för gamingindustrin.  Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är att belysa vilka immaterialrättsliga lagar som skyddar en GUI idag, samt att föreslå på vilket sätt skyddet kan förbättras. I uppsatsen undersöks även de amerikanska immaterialrättsliga lagarna som berör det grafiska användargränssnittet. Undersökningen utförs med avsikt att studera vilka rättsnormer som möjligtvis kan komplettera den svenska lagstiftningen, och därmed förbättra GUI:s skydd i en svensk kontext.  Framställningens disposition har till ändamål att besvara uppsatsens frågeställningar på ett systematiskt och ordnat sätt. Först har den svenska upphovsrättslagen och andra immaterialrättsliga lagar som är av intresse undersökts. Vidare har relevanta europeiska rättsakter tagits upp och redogjorts för. Slutligen har den amerikanska immaterialrättsliga lagstiftningen, samt viktiga prejudikat studerats. Undersökningen har uppvisat ett behov av att tydliggöra GUI:s ställning inom den svenska upphovsrätten, eftersom det nuvarande skyddet präglas av vissa brister. Exempelvis har domstolar inom både EU och Sverige inte definierat vilka element som kan ingå i ett användargränssnitt, vilket gör att frågan om GUI:s skydd lämnats ofullständigt. Kontentan av vad som presenterats är att GUI behöver ett bättre skydd, vilket kan åstadkommas på två olika sätt. Tillförandet av en ny verkskategori i upphovsrättslagen kan ge GUI den ställning som motsvarar dess roll i gamingindustrin. Alternativt kan GUI erhålla ett s.k. sui generis-skydd, som kan likna det EU-rättsliga skyddet för databaser. Åtgärderna lyfter ömsesidigt GUI:s roll som något unikt och essentiellt för framtida teknikutveckling.

E-handeln inom Europa växer explosionsartat och tillgång till varor och tjänster är i dagsläget endast några få knapptryck bort. Eftersom åtkomsten till internet är global kan hemsidor och webbshoppar få en enorm internationell spridning. Näringsidkare som bedriver fysisk handel kan enkelt anpassa sig till lagar, språk, valuta mm. i landet där deras verksamhet är placerad, men anpassningen på internet, i cybervärlden, är svårare. Geolokalisering är en teknik som gör det möjligt för näringsidkare att kunna anpassa sig, genom att lokalisera och fastställa var internetanvändare befinner sig. När en internetanvändares geografiska placering är fastställd, kan näringsidkaren anpassa utbud, reklam, språk och valuta på hemsidan som denne bedriver. Möjligheten att kunna lokalisera internetanvändare på detta sätt, är ur ett affärsmässigt perspektiv mycket lönsamt för en näringsidkare. Geolokaliseringen ger även näringsidkaren en möjlighet till att geoblockera internetanvändare från dennes hemsida, genom att exempelvis helt blockera åtkomst, anpassa vilka produkter internetanvändaren får åtkomst till eller omdirigera internetanvändare från en version av hemsidan till en annan. Geoblockering kan därför underlätta det för en näringsidkare att följa regler och lagar i de olika länderna där dennes hemsida är tillgänglig. Immaterialrätter är i regel skyddade inom olika territorium. Med immaterialrätter följer ensamrätt till användande av rättigheten inom skyddsområdet. En näringsidkare som säljer varor på sin e-handels hemsida, som är eller kan vara omfattade av andra innehavares rättighetsskydd, kan använda geoblockering som ett verktyg för att helt undvika eller anpassa sig till de olika immaterialrättsliga skyddsområdena. Kommissionen har meddelat att ett av EU:s mål är att skapa en digital inre marknad och förhindra diskriminering mot konsumenter baserat på nationalitet, bostadsort eller geografisk placering. Diskrimineringen kan utgöras av exempelvis olika begränsningar för en konsument som vill få tillgång till ett innehåll eller köpa varor på internet. En sådan begränsning kan vara geoblockering. Den 25 maj 2016 lade Kommissionen fram ett förordningsförslag, som syftar till att förbjuda omotiverad geoblockering. I november 2016 enades Rådet om ett utkast till förordningen. Förordningsförhandlingarna förväntas påbörja så snart som Europaparlamentet enats om sin ståndpunkt. Frågan är hur ett förbud mot geoblockering kan komma att påverka näringsidkare inom e-handeln, ur ett immaterialrättsligt perspektiv.

Ur de senaste decenniernas tekniska innovation föddes så kallade kryptotillgångar. Kryptotillgångar är digitala enheter som är tillgängliga via teknik för distribuerad liggare. Marknaden för kryptotillgångar har expanderat avsevärt på senare år. Tidigare har handel med kryptotillgångar mest varit en bisyssla för tekniskt kunniga personer, men i takt med att kryptotillgångar ökar i popularitet växer investerarkretsen. Kryptotillgångar ägs huvudsakligen med investeringsavsikt men kan, beroende på den berörda kryptotillgångens egenskaper, skilja sig avsevärt från finansiella instrument. Det gör att befintliga EU-regelverk för finansiella tjänster sällan kan ligga till grund för bedömning vid kryptotillgångshandel. Det skapar i sin tur osäkerhet avseende investerarskyddet för konsumenter som handlar med kryptotillgångar.   Marknaden för kryptotillgångar är hittills oreglerad på EU-nivå vilket har medfört spridda och otillräckliga regleringar avseende kryptotillgångar på nationell nivå i vissa medlemsstater. År 2020 publicerade Europeiska kommissionen ett förslag på reglering av kryptotillgångar där ett av syftena med förslaget är att stärka investerarskyddet vid kryptotillgångshandel. Om förslaget skulle implementeras innebär det betydande förändringar på kryptotillgångsmarknaden. De förslagna bestämmelserna innefattar bland annat ett EU-pass för emittenter av kryptotillgångar och leverantörer av kryptotillgångstjänster, krav för emittenter av kryptotillgångar att utge informationsdokument samt krav för leverantörer av kryptotillgångstjänster att bedöma om den berörda kryptotillgången är lämplig för kunden.   I uppsatsen undersöks vilka risker en investerare utsätts för vid handel av kryptotillgångar. Den övergripande risken som investerare utsätts för vid handeln är risken att förlora sitt investerade medel. Det i sig är inte en unik risk för kryptotillgångar då förluster förekommer även på marknader för finansiella instrument. Den största utmaningen avseende bristen på investerarskydd på kryptotillgångsmarknaden härleds emellertid till informationsasymmetrier. Det framkommer i uppsatsen att det krävs reglering på kryptotillgångsmarknaden för att säkerställa ett tillräckligt investerarskydd. Vidare diskuteras huruvida Europeiska kommissionens förordningsförslag står i paritet till de identifierade investerarskyddsriskerna. Sammantaget leder uppsatsen till slutsatsen att en reglering av kryptotillgångsmarknaden kan säkra investerarskyddet vid handel av kryptotillgångar genom att upprätta krav på informationsgivning för emittenter av kryptotillgångar och leverantörer av kryptotillgångstjänster.

Inom ramen för Förenta nationernas internationella handelsorgan United Nations Commission on International Trade Law (UNCITRAL) har en konvention om internationella medlingsförfaranden (Singaporekonventionen) antagits. Denna syftar till att harmonisera den internationella handelsrätten, särskilt avseende alternativa tvistelösningsmetoder. I Sverige finns sedan 2011 lagen om medling i vissa privaträttsliga tvister, som reglerar hela medlingsprocessen, från hur förfarandet ska gå tillväga till hur en eventuell överenskommelse kan erhålla status som en exekutionstitel. Denna status nås, enligt svensk rätt, genom att en domstol meddelar en verkställbarhetsförklaring. Vid en prövning av en ansökan om verkställbarhetsförklaring från parterna, ska en domstol meddela förklaringen om innehållet i avtalet är sådant att det kan verkställas i Sverige. Avseende dessa så kallade vägransgrunder, går Singaporekonventionen längre och tillåter att en domstol vägrar att förklara en överenskommelse verkställbar om avtalet på något sätt är ogiltigt. Följaktligen medför Singaporekonventionen en mer omfattande prövning för domstolen, i och med att fler faktorer behöver beaktas innan en verkställbarhetsförklaring meddelas. En annan konsekvens är å andra sidan att risken för materiellt oriktiga verkställbarhetsförklaringar undviks i högre utsträckning.   Konventionen aktualiserar dessutom andra frågeställningar, nämligen hur en domstol ska hantera en invändning om att en medlingsöverenskommelse redan har avgjort saken som är föremål för talan i ett ordinärt, dispositivt, tvistemål. Överenskommelsen kan inte i sig utgöra en grund för att rättegångshinder föreligger, i och med att bestämmelsen om res judicata tar sikte på situationer där saken har varit föremål för en materiell prövning, vilket en ansökan om verkställbarhetsförklaring inte kan anses ha varit. Däremot medför en medlingsöverenskommelse en bevisverkan, i form av att parterna har avsagt sig att åberopa de eventuellt tillämpliga materiella bestämmelserna till förmån för det avtal som medlingsöverenskommelsen är ett uttryck för.