Mannheim, Univ., Diss., 2001.

Studien syftar till att undersöka synliggörande av teknik och vilka möjligheter barnen ges till att utveckla sin förståelse för teknik i förskoleverksamheten. Studien är även avsedd att synliggöra vilken betydelse pedagogers kunskaper och medvetenhet kring teknik har samt hur detta påverkar val av teknikrelaterat material. Resultaten grundar sig på kvalitativa studier med barn och pedagoger. Barnen på en förskola observerades med hjälp av videoupptagning under sin fria lek för att dokumentera de intra-aktioner som sker. Därefter följde en fokusgruppsdiskussion med arbetslaget på samma förskola för att synliggöra pedagogernas kunskap och medvetenhet kring teknik. Studien utgår från två teorier, posthumanism och socialkonstruktionism. Det centrala inom posthumanismen är att människa och icke-människa står i en ömsesidig relation till varandra där olika aktörer hela tiden påverkar varandra genom vad som beskrivs som intra-aktioner. Det centrala i socialkonstruktionism är att människan skapar sociala relationer samt utvecklar sin identitet och sitt lärande i inter-aktioner med andra människor. Resultatet visar att pedagogernas medvetenhet och kunskap kring teknik är förhållandevis liten. Fokusgruppsdiskussionen bidrar dock till reflektioner som synliggör att viss kunskap finns. I slutet av diskussionen har pedagogerna utvecklat sitt sätt att tala om teknik som begrepp, innehåll samt undervisning. Resultatet visar att pedagogerna saknar en gemensam definition vad gäller teknikämnet och överhuvudtaget ett gemensamt sätt att tala om teknik, vilket skapar en osäkerhet och försvårar ett pedagogiskt arbete med ämnet bland barnen i förskolan. Resultatet visar att det finns gott om material i verksamheten som kan kopplas till teknik, vilket pedagogerna också är medvetna om. Däremot beskriver pedagogerna att osäkerheten kring hur de kan arbeta med material och miljö för att knyta an till teknik är stor, vilket gör att teknikundervisningen blir lidande.

Denna studie syftar till att undersöka hur förskollärare beskriver sitt arbete med digitala verktyg i verksamheten, samt vilken betydelse de upplever att digitala verktyg har för barns utveckling och lärande i förskolan. Studiens ansats är kvalitativ med semistrukturerade intervjuer som insamlingsmetod. Empirin baserades på åtta yrkesverksamma förskollärares subjektiva uppfattningar kring digitala verktyg. Studien utgick från ett posthumanistiskt perspektiv för att undersöka sambandet mellan digitala verktyg och vilka effekter som detta skapar, och beskrivs som ett ömsesidigt samkonstituerande ur ett posthumanistiskt perspektiv. Studiens resultat synliggjorde en osäkerhet kring förskollärares kompetens och på vilket sätt digitala verktyg kan tillämpas i undervisningen. Sammanfattningsvis framgick det att förskollärare har en övervägande positiv inställning till användningen av digitala verktyg. Förskollärare uttrycker att digitala verktyg får betydelse i undervisning genom att läromedlet används i ett pedagogiskt syfte och kompletteras av analogt material.

Inledning I detta avsnitt redogör vi för tidigare forskning om kunskapssyn och förhållningssätt i förskolan. Vi beskriver utvecklingspedagogikens- och Reggio Emilia filosofins grunder. Materialets betydelse i barnens vardag uppmärksammas och att materialet som barnen möter påverkar deras möjligheter till olika utforskande. Syfte Syftet med denna studie är att undersöka hur pedagogerna arbetar med förskolans material tillsammans med barnen i de yngre åldrarna, 1-3 år. Studien undersöker också vad pedagogerna uttrycker för tankar/syn om förskolans material. Vidare syftar studien till att jämföra utbudet och tillgängligheten av materialet på Reggio Emilia inspirerade förskolor och traditionella förskolor. Metod I studien har det gjorts schematiska observationer och intervjuer i två traditionella och två Reggio Emilia inspirerade förskolor. Det har använts både kvalitativ och kvantitativ metod. Observationer gjordes för att få syn på materialutbudet, tillgängligheten av materialet samt vilken interaktion som skedde. För att kunna få tag på förskollärarnas tankar om materialets betydelse för barns lärande har det gjorts intervjuer. Resultat Resultatet visar att det mesta av förskolans material inte är tillgängligt för barnen. Gällande materialutbudet så finns det mest av material som kan användas på ett särskilt sätt, (fast material). Material som går att variera och förändra behöver det finnas mera utav i utbudet för att barnen ska få möjligheter att agera med dessa. Det upptäcktes skillnader i vad pedagogerna på de traditionella förskolorna och de Reggio Emilia inspirerade förskolorna hade för pedagogiska tankar och arbetssätt i mötet med barnen och materialet. På de traditionella förskolorna utgicks det ifrån ämneskunskaper när det valdes material till skillnad från de Reggio Emilia inspirerade förskolor som hade barns kollektiva lärande och lärprocesserna i fokus.

This essay is about the mobilization that have arisen due to the mining activities being planned in Norra Kärr, just outside of Gränna in the northern part of the county of Jönköping, Sweden. This study is based on the association Aktion Rädda Vättern and members of the associatons’ individual thoughts and experiences of their possibility to success. Interviews were carried out with members of the association. The theoretical basis lies within the theory of political opportunity structure and the defintion of the same by Sidney Tarrow. According to Tarrow one of the motivating factors playing an important role for people to mobilize is their individual sense of success and the possibility to reach it. Important factors for the mobilization of people consists of both social and individual such as networks, social ties, the perception of the group in the surrounding area and by bystanders, but also by individual feelings. As shown in the essay people’s feelings of opportunity to achieve success is important, so is their feeling of belonging.

No description available.

Zur Zeit des Nationalsozialismus wurden im Rahmen der „T4“-Aktion sowie der anschließend stattfindenden dezentralen Krankenmorde hunderttausende psychisch kranke und behinderte Menschen getötet. Auch Patientinnen und Patienten der Heil- und Pflegeanstalt Lohr am Main wurden nach vorherigen Selektionen in Tötungsanstalten deportiert und dort ermordet. Der Einfluss der Pflegenden auf die ärztliche Dokumentation, welche einen relevanten Einfluss auf die Auswahl der getöteten Menschen hatte, war erheblich. Die Studie befasst sich unter anderem mit dem Psychiatriealltag in der Heil- und Pflegeanstalt Lohr am Main zur Zeit des Nationalsozialismus, den Lebens- und Arbeitsbedingungen der Kranken sowie des Personals, den therapeutischen Ansätzen mit dem Schwerpunkt Arbeitstherapie, der Analyse von Einzelschicksalen der psychisch kranken Bewohnerinnen und Bewohner, der Vergabehäufigkeit der todbringenden Diagnose „Schizophrenie“ nach den Deportationen 1940 sowie der Vermutung, dass auch in Lohr am Main nach der Beendigung der „T4“-Aktion dezentrale Krankenmorde stattfanden. / During the National Socialist era, hundreds of thousands of mentally ill and disabled people were murdered within the scope of the so-called “T4”-Aktion as well as the subsequent decentralized murders of the sick. Patients of the mental institution Lohr am Main were also deported to killing centers and murdered there after previous selection. The influence of the caregivers on the medical documentation, which had a relevant influence on the selection of the murdered people, was significant. Among other things, this study deals with the daily psychiatric routine in the mental institution Lohr am Main during the time of National Socialism, the living and working conditions of the sick as well as of the staff, the therapeutic approach with the emphasis on occupational therapy, the analysis of individual fates of the mentally ill patients, the frequency of the lethal diagnosis “schizophrenia” after the deportations of 1940, as well as the assumption that decentralized murders of the sick also took place in Lohr am Main after the termination of the “T4”-Aktion.

Syftet med denna studie är att ur ett posthumanistiskt perspektiv undersöka och analysera tre undervisningsstunder i musik med och utan Garageband. Ur studiens syfte har följande frågeställningar växt fram; Hur ser relationen ut mellan linjär och icke-linjär musikundervisning och Hur framträder transdisciplinärt samt musikaliskt innehåll i intra-aktionen mellan barn och musikskapande i iPad? Studiens empiriska material är insamlat på en förskola i Malmö och har videodokumenterats för vidare transkribering. Resultatet har analyserats utifrån posthumanistisk teori och begreppen Intra-aktion, Rhizom och Transdisciplinärt lärande. Litteratur till studiens tidigare forskning belyser olika aspekter av posthumanism; intra-aktionen med barn och musikteknik samt pedagogens involvering i musikundervisning. Studiens resultat visar att det finns tydliga relationer mellan linjär och icke-linjär undervisning. Ur ett rhizomatiskt perspektiv ser vi dock att barn nödvändigtvis inte behöver detta samband för att erhålla musikalisk och musikteknisk kunskap. Studien visar även på transdisciplinärt lärande, i synnerhet i kombinationen musik och matematik, men även dans och rörelse.

Studiens syfte är att närma sig barns perspektiv på rörelseaktiviteter i förskolans inomhusmiljö genom att undersöka i vilka sammanhang barnen är fysiskt aktiva. Studiens frågeställningar är: Vilka samspel mellan barn, miljö och material i inomhusmiljö skapar rörelseaktivitet. Samt hur påverkar barn och material de rörelseaktiviteter som utspelar sig i inomhusmiljö) För inhämtning av empiri har obseration, filminspelning samt obsevationsschema använts. Resultatet har visat att miljöns utformning och material är betydande för barns rörelseaktiviteter i förskolan. Varierande material och underlag för barn att röra sig på, så som mjuka madraser kan påverka till olika rörelseaktiviteter. Studiens slutsats har visat att det finns en intra-aktion mellan musik och majoriteten av barnen som deltog i undersökningen som skapade rörelseaktivitet. Studiens slutsats visar även att barnen, matrialets och miljöns agens skapar rörelseaktivitet på ibland oväntade vis.

Alors qu’un vaste corpus de documents existe en français concernant la Shoah en général et Auschwitz en particulier, celui relatif aux sites de l’Action Reinhard – Sobibor, Chelmno, Belzec, et surtout Treblinka - est relativement peu abondant. Un des obstacles majeurs à leur étude est l’absence - voulue par les nazis - des traces « visibles » de leur existence. Rasés et transformés en exploitations agricoles dès la fin 1943, aucun ne fut libéré par une quelconque armée. En France, Treblinka reste un camp encore largement méconnu. De tous les centres de mise à mort de l’opération Reinhard, ce fut pourtant celui où l’assassinat des Juifs fut le plus « efficace » (selon les responsables du système) - près d’un million victimes en 400 jours - et celui où les survivants furent (relativement) les plus nombreux : entre 50 et 70 en 1945. Il représente le cas paradigmatique d’une « impossibilité de rendre compte ». Décrire et réinscrire Treblinka dans l’Histoire, malgré tous ces écueils, c’est aussi déjouer les pronostics mémoriels du projet nazi tout en incitant l’historien à réfléchir sur les méthodes de son champ de recherche et sur le sens de son travail. / If a vast array of historical and literary material concerning WWII and the Holocaust is available in French, accounts concerning Aktion Reinhard in Poland, (Sobibor, Belzec, and Treblinka Camps) are relatively scarce. One of the major causes for this scarcity is the fact that the Nazis purposely destroyed almost all traces of their occurrence. Before the end of 1943, these sites were dismantled and turned into fake farms. None of these places was “liberated” by any military force.In France, Treblinka remains quite unknown. So is the fact that it was the most “successful” unit of the Aktion Reinhard death machinery. Close to a million Jews were assassinated there during the 400 days that it operated. It was also there that the number of survivors was relatively important: 50 to 70 were alive in 1945. It can be viewed as the paradigmatic case of words’ inability to express such knowledge. Despite all these difficulties, the description and reinsciption in History of Treblinka’s reality addresses a double necessity: to defeat the Nazis’ predictions regarding the erasure of their crimes and to confront the Historian with the relevance of his methods and the meaning of his endeavor.