Ambulanspersonal arbetar i en miljö som kan vara psykiskt påfrestande. Känsliga och komplexa problem behöver lösas självständigt, med begränsade resurser och ibland under stark tidspress. I mötet med patienten ställs ambulanspersonal inför professionella och emotionella utmaningar. Reaktionerna på dessa möten och erfarenheter kan bli skadliga för den mentala hälsan och forskning visar en ökad prevalens av posttraumatisk stress (PTSD) samt andra ångest- och depressionstillstånd hos personalen. Syftet var att beskriva vilka faktorer som ökade risken för att utveckla PTSD och annan psykisk ohälsa hos ambulanspersonal. Vald metod var en allmän litteraturöversikt med kvalitativ ansats och integrativ design. En strukturerad artikelsökning utfördes i databaserna Cinahl och PubMed. Totalt inkluderades 18 artiklar i litteraturöversikten, majoriteten av artiklarna var kvantitativa. Resultatet visade ett antal faktorer som ökade risken för psykisk ohälsa. Dessa delades upp i två kategorier: organisatoriska faktorer och individrelaterade faktorer. Organisatoriska faktorer omfattade bland annat socialt stöd från chef och medarbetare, kronisk arbetsrelaterad stress och möjlighet till återhämtning. Individrelaterade faktorer omfattade bland annat tidigare psykisk ohälsa, livsstilsfaktorer, utbildningsnivå och kön. Slutsats: Litteraturöversikten har påvisat en rad faktorer som gav ökad risk för psykisk ohälsa för ambulanspersonal. Utvecklingen av psykisk ohälsa är komplex. Att ambulanspersonal upplever arbetsrelaterade negativa följder i form av psykisk ohälsa pekar på att faktorerna beror på individens sårbarhet, erfarenhet av kritiska incidenter och organisatoriska brister. Resultaten i de granskade artiklarna visar också att de negativa följderna inte enbart kan härledas till traumatiska händelser utan också till den kumulativa exponeringen för lidande, sjukdom och död. / Ambulance personnel work in an environment that can be stressful. The work is sometimes carried out under great pressure, with severely ill patients and limited resources. Studies have shown an overrepresentation of mental illnesses such as post-traumatic stress, depression and anxiety syndrome among ambulance personnel. The aim was to describe which factors increase the risk of developing PTSD and other mental illness among ambulance personnel. The method chosen was a general literature review with qualitative approach and integrative design. A structured article search was performed in the Cinahl and PubMed databases. In total, 18 articles were included in the literature review. The majority of the articles had a quantitative design. The results showed a variety of factors that were considered to increase the risk of mental illness. These were divided into two categories: organizational predictors and individual predictors. Organizational predictors included social support from managers and employees, chronic work-related stress and the opportunity for recovery. Individual predictors included previous mental illness, lifestyle factors, educational level and gender. Conclusion: The literature review has shown some risk factors for mental illness among ambulance personnel. The development of mental illness is complex. The fact that ambulance personnel experience work-related negative consequences in the form of mental illness appears to depend on the individual's vulnerability, experience of critical incidents and organizational deficiencies. The results also showed that the negative consequences can not only be attributed to traumatic events, but also to the cumulative exposure to suffering, illness and death.

Trauma är den ledande dödsorsaken i Sverige för människor mellan 15 och 44 år och en stor andel dör till följd av blödning som uppkommer vid skadetillfället. Blödning fortsätter också vara den ledande orsaken till traumarelaterad död som kunde ha varit förebyggbar både civilt och militärt. Traumaomhändertagandet är komplext, ofta tidskritiskt och ambulanspersonalen är ofta de som först får vårda dessa patienter ute på skadeplats och därav blir ambulanspersonalens första bedömning och omhändertagande av stor betydelse. Vätskebehandling för kritiskt skadade traumapatienter i hemorragisk chock eller hotande hemorragisk chock är ett omdiskuterat ämne och Sverige saknar nationella riktlinjerna för omhändertagande och behandling prehospitalt vid hemorragisk chock och trauma och de regionala riktlinjer som finns skiljer sig ibland till viss del åt mellan länen. Syftet med studien var att undersöka effekten av ambulanssjuksköterskans vätskebehandling för patienter i hemorragisk chock vid trauma. Som metod har en litteraturöversikt genomförts där totalt 15 studier inkluderats som är publicerade mellan 2009 och 2019. I resultatet framkom två huvudteman – vätskebehandlingens effekt på mortalitet och vätskebehandlingens effekt på koagulation. Samtliga fyra studier som undersökt hur koagulationsförmågan påverkas av kristalloid hyperton och/eller isoton vätskebehandling hos patienter med eller med risk för hemorragisk chock utsatta för trauma har kommit fram till att den försämras desto mer vätska patienten får. Resultatet visade oklar evidens gällande vätskebehandlingens effekt för mortaliteten på patienter i hemorragisk chock vid trauma. Däremot påvisade ingen av studierna att mortaliteten minskade. Slutsats var att majoriteten av artiklarna talar för att stora mängder vätska prehospitalt minskar eller inte gör någon skillnad för överlevnaden för kritiskt skadade traumapatienter vid hemorragisk chock. Många faktorer spelar in och det är svårt att dra några slutsatser utifrån resultatet och mer forskning behövs inom området. / Trauma is the leading cause of death in Sweden for people between the age of 15 and 44 years and a large proportion of people die because of bleeding that occurs at the time of the injury. Bleeding also continues to be the leading cause of trauma-related death that could have been preventable both in a civilian and military setting. Trauma care is complex, often time-critical, and the ambulance nurses are often the first to care for these patients on the scene and therefore the first assessment and care of these patients is of great importance. Fluid resuscitation for critically injured trauma patients in hemorrhagic shock or threatening hemorrhagic shock is a debated topic and Sweden lacks national guidelines for trauma care and treatment prehospital. The regional guidelines sometimes for some manner differ between the counties in Sweden. The aim of this study was to determine the impact of fluid resuscitation for patients with hemorrhagic shock after trauma. As a method, a literature review was carried out, which included a total of 15 studies published between 2009 and 2019. The result revealed two main themes - the impact of fluid resuscitation on mortality and the impact of fluid resuscitation on coagulation. All four studies that examined how coagulation ability is affected by crystalloid hypertonic and/or isotonic fluid resuscitation in patients at risk of hemorrhagic shock after trauma, the severity seems to be dependent on the amount of fluid infused, the more fluid the more severe coagulation abnormalities. The result showed unclear evidence of the effect of fluid resuscitation in mortality for trauma patients in hemorrhagic shock. However, none of the studies showed it decreased in mortality. In conclusion, the majority of articles show that large amount of fluid given in prehospital care have no impact or did have a negative impact on survival of critically injured trauma patients in hemorrhagic shock. Many factors come into play and it is difficult to draw any conclusions based on the results and more research are needed.

Barn är inte små vuxna. Omhändertagandet av barn inom sjukvården skiljer sig på många sätt gentemot vården av vuxna. Dels skiljer sig barns anatomi och fysiologi mot vuxna. Dessutom finns det emotionella perspektiv för vårdpersonal, då vårdpersonal ofta blir mer emotionellt berörda av att omhänderta barn. Barnets föräldrar som ofta är stressade och rädda, bör även de få en god och trygg omvårdnad. Många ambulanssjuksköterskor tycker att omhändertagandet av barn är det svåraste i yrket. Både för att barn upplevs som emotionellt påfrestande att omhänderta samt att barn sällan är svårt sjuka eller allvarligt skadade, varför ambulanssjuksköterskan kan uppleva en ovana och osäkerhet. Då ambulanssjuksköterskan får larm påbörjas förberedelsefasen och förberedelsefasen pågår till att ambulansen ankommer till patienten. Författarna finner att ambulanssjuksköterskors upplevelse av att omhänderta barn är någonting väl studerat, dock finner författarna inga studier gällande ambulanssjuksköterskans upplevelser av förberedelsefasen. Syftet var attI arbetet valdes en kvalitativ deskriptiv design med Ambulanssjuksköterskor omhändertar sällan allvarligt skadade eller svårt sjuka barn. Det gjorde att ambulanssjuksköterskor kände stress, rädsla och i vissa fall skräck då de fick larm som indikerade på ett allvarligt skadat eller svårt sjukt barn. Varför larm om barn upplevdes annorlunda än vuxna var dels för att det framkallade en starkare emotionell respons, men även att barn var mindre i storlek, en ovana bland ambulanssjuksköterskor gällande att omhänderta barn, samt annorlunda läkemedelsdoser gentemot vuxna. Ambulanssjuksköterskorna i studien upplevde att de behövde fler resurser när de omhändertar barn till skillnad mot vuxna. Eftersom föräldrarna behövde stöttning och omvårdnad då deras barn var svårt sjukt eller allvarligt skadat. Att ge föräldrarna tillräcklig uppmärksamhet med en ambulansbesättning upplevdes som mycket svårt, varför fler resurser behövdes. Ambulanssjuksköterskor upplevde överlag att de behövde mer utbildning i omhändertagandet av svårt sjuka eller allvarligt skadade barn. I enlighet med ambulanssjuksköterskornas upplevelser, inkluderade studier och litteraturen, behövdes ytterligare utbildning inom specifikt det akuta omhändertagandet av barn. Även fler resurser ansågs nödvändiga vid larm om barn. Detta för tillsammans med ytterligare utbildning och erfarenhet - ge ambulanssjuksköterskan möjligheten att bli tryggare i sina förberedelser samt i sitt omhändertagande av barn och dennes anhöriga. / Children are not small adults. Caring for children in healthcare differs from taking care of adults in many aspects. For example children have a different anatomy and physiology compared to adults and this must be taken in to consideration. Another perspective is the fact that healthcare professionals often become more emotionally involved when caring for a child. The parents of the child, who are often stressed and afraid, should also be provided with safe and good care. A large part of the ambulance nurses feel that the caring of children is the hardest part in their profession. This is due to both the general feeling of children being emotionally challenging to care for and the fact that children are so rarely critically ill or injured. This combined can make the ambulance nurse feel unused to the task and insecure on how to approach it. When the ambulance nurse is reached by the alarm the preparing phase initiates. This phase is ongoing until the ambulance arrives at the patient. The authors find that ambulance nurses experiences of caring for children is well studied. However, the authors find no studies on ambulance nurses experiences of the preparation phase. The aim of this study is to enlighten the ambulance nurses ́ experiences of the preparation phase – from the time when receiving the alarm until arriving to a severely injured or a cricitcally ill child. The study has been conducted through a qualitative approach with semi structured interviews. Eight ambulance nurses participated in the study. To be included they had to have experience of taking care of at least one critically ill or injured child where it was clear from the alarm that the child was critically ill or severely wounded. The interviews were then analyzed with a qualitative content analysis. The studys result showed that ambulance nurses seldom take care of severly injured or critically ill children. This lead to ambulance nurses experiencing stress, fear and in certain cases horror when encountering an alarm indicating that it is about a critically ill or severly injured child. The reasons why ambulance nurses experienced these alarms concerning children differently - compared to alarms concerning adults were: a stronger emotional response, children are smaller in size, an unacustomedness among ambulance nurses regarding taking care of critically ill or severly injured children and ultimately different doses regarding medicine as regards to adults. Ambulance nurses in the study experienced a need for more human resources when taking care of a child as regards to an adult. This because the childs parents needed support and care when their child is critically illa or severly injured. Providing the parents with enough attention with only one ambulance crew is difficult, which is why more human resources were needed. Ambulance nurses described a general need for more education regarding the care of critically ill or severly injured children. In accordance with ambulance nurces experiences, included studies and the litterature –more education in specifically the emergency treatment of children was needed. Aswell was the need for more human resources when it came to alarms regarding children. This together with more education and experience, could give the ambulance nurse the opportunity to become more confident in their preparations and care of children and their relatives.

Bakgrund: I Sverige drabbas cirka 30 000 personer av stroke varje år. Stroke är ett samlingsnamn för hjärnskador orsakade av blödning eller infarkt i hjärnan. Stroke uppenbarar sig som en plötslig förlust av kroppsfunktion som styrs av hjärnan. En genomsnittlig strokepatient förlorar nästan två miljoner neuroner, 14 miljarder synapser och 12 km myeliniserade nervfibrer varje minut som stroken är obehandlad. För dessa patienter krävs det en snabb handläggning och snabba insatser för att minimera de hjärnskador som uppstår. Det finns olika behandlingsalternativ för att återskapa blodflödet i hjärnan för de patienter som drabbats av infarkt i hjärnan. Innan behandling påbörjas behöver stroke-diagnosen bli bekräftad, och andra sjukdomar uteslutna, med radiologi. Det är ambulanssjuksköterskan som prehospitalt bedömer strokepatienten och beslutar om fortsatt handläggning. Till sin hjälp har ambulanssjuksköterskan skattningsskala för att fortast möjligt identifiera patient som drabbats av stroke. Om ambulanssjuksköterskan bedömer att patient drabbats av stroke och patienten uppfyller vissa förutbestämda kriterier, förvarnar ambulanssjuksköterskan mottagande sjukhus om patienten. Detta för att vårdkedjan skall bli så snabb som möjligt och tid till behandling skall kunna bli så kort som möjligt. Syfte: Syftet var att belysa hur ambulanssjuksköterskan identifierar patienters strokesymptom prehospitalt. Metod: Studien är en forskningsöversikt som baserades på kvantitativa, vetenskapliga, empiriska studier. Litteratursökningen gjordes i databaserna Cinahl och Pubmed. Resultat: Resultatet visade att det fanns flera olika skattningsskalor som ambulanssjuksköterskan kunde använda vid identifiering av stroke. Det fanns även andra undersökningar som kunde utföras prehospitalt som var gynnsam för strokepatienten. Det var av vikt att ambulanssjuksköterskan fortast möjligt kunde identifiera en strokepatient för att sedan transportera patienten till lämplig sjukvårdsinrättning. Slutsats: Tidsfaktorn är den viktigaste aspekten gällande att genomföra en framgångsrik behandling av strokepatienten. För att korta ned tiden till behandling är det viktigt med snabb identifiering av strokepatienten, snabb transport till sjukhus som erbjuder rätt behandling och en effektiv vårdkedja. Eftersom kompetensen i Sveriges ambulanser är hög, med specialistutbildade ambulanssjuksköterskor, skulle de kunna tillämpa NIHSS-skattningsskalan, vilket är en mer omfattande skattningsskala, prehospitalt under transport av patienten till sjukhus. På detta sätt skulle läkare på mottagande sjukhus få ett bättre underlag för sin bedömning som då kan gå snabbare, och på så sätt korta ned tid till behandling. / Background: In Sweden about 30 000 persons suffering a stroke every year. Stroke is a generic name for brain damages caused by a hemorrhage or an infarction in the brain. Stroke appears as a suddenly loss of body function controlled by the brain. There is a loss of about 14 billion synapses and 12 km myelinated nerve fibers in an average stroke patient every minute the stroke is untreated. It takes a fast processing and action to minimize the brain damages that appears to these patients. There are different kinds of treatment possible to restitute blood flow in the brain for those patients suffering an infarction in the brain. Before treatment can be started, the stroke diagnosis must be confirmed and other diseases ruled out by radiology. It is the ambulance the nurse assesses the stroke patient in the prehospital settings. As a support the ambulance nurse can use a rating scale to rapidly identify a patient suffering a stroke. If the ambulance nurse’s prehospital diagnosis is that a patient is suffering a stroke, and the patient fulfills a certain criteria, the ambulance nurse pre-warns the receiving hospital. The reason of that is to make the care chain as fast as possible and the time to treatment as short as possible. Aim: The purpose of this study was to illustrate how an ambulance nurse identifies patient’s stroke symptoms in the prehospital setting. Method: The study is a literature review based on quantive, scientific, empirical studies. The literature search was made in the databases Cinahl and PubMed. Result: The result showed that there were several different rating scales that an ambulance nurse could use in the identification of stroke. There were other examinations that could be performed pre-hospital, which was beneficial for stroke patients. It was important that the ambulance nurse could quickly identify a stroke victim in order to rapidly transport the patient to an appropriate medical facility. Conclusion: Time is the most important aspect regarding the implementation of a successful treatment of stroke patients. In order to shorten time to treatment it is essential for a rapid identification of stroke patients, rapid transport to hospitals that offer the right treatment and efficient health services. Since the competence in Swedish ambulances is high, with specialist trained ambulance nurses, they would be able to apply the NIHSS-rating scale, which is a more extensive rating scale, in the prehospital setting, during transport of patient to hospitals. In this way, doctors at the receiving hospital have better basis for its assessment, which then can be accelerated, and could shorten time to treatment.

Bakgrund: Under pandemin har det varit vanligt förekommande att patienter med COVID-19 får en bedömning av en sjuksköterska i ambulansen och sedan hänvisas att kvarstanna i hemmet med egenvårdsråd. Det finns lite forskning om patienters upplevelse av ambulanssjukvården och ingen om hur den nya situationen som pandemin innebar påverkade hur patienter upplever bemötandet från ambulanspersonal. Ambulanspersonalens bemötande har stor påverkan på patienters upplevelse av vården, vilket gör ämnet viktigt att studera vidare i den nya kontext som COVID-19 innebar. Patientens grundläggande vårdbehov kan beskrivas med hjälp av ramverket Fundamentals of Care’s (FOC) andra dimension utifrån fysiska, psykosociala och relationella aspekter. Syfte: Att beskriva hur patienter med COVID-19 upplever bemötandetfrån sjuksköterska i ambulanssjukvården vid hänvisning till egenvårdsråd i hemmet. Metod: En kvalitativ intervjustudie med innehållsanalys. Deltagarna var sju kvinnor och tre män i åldrarna 38–81. Resultat: Aspekter av de psykosociala behoven som var betydelsefulla var att återfå kontroll över situationen, bli självständig i sin vård, förmedlas lugn och få hjälp med att hantera oroskänslor. Aspekter av de relationella behoven som var betydelsefulla var att få stöttning, bli lyssnad på och att bli förstådd. Den aspekt av de fysiska behoven som var viktig var att känna sig trygg i sin fysiska status. Upplevelsen försämrades när deltagarna inte blev lyssnade på och inte fick hjälp att ta kontroll över situationen. Slutsats: Patienter med COVID-19 som blir hänvisade till att kvarstanna i hemmet med egenvårdsråd upplever ett gott bemötande från ambulanspersonalen när de får sina psykosociala, relationella och fysiska behov tillgodosedda. / Background: During the ongoing pandemic, it’s been common for patients with COVID-19 to receive an assessment from a nurse in the ambulance and then be referred to remain at home with self-care advice. There is little research that sheds light on patients experience of ambulance care. The treatment from the ambulance staff has a great impact on how patients experience their care, which makes the subject important to study further in the new context of the pandemic. Patients basic care needs can be described using the Second Dimension Fundamentals of Care (FOC) framework. Objective: To describe how patients with COVID-19 experience treatment from a nurse in the ambulance service when referring to self-care advice at home. Method: A qualitative interview study with content analysis. The participants were seven women and three men aged 38-81. Results: Aspects of psychosocial needs were to regain control of the situation, become independent in their care, be calmed and get helped to deal with feelings of anxiety. Aspects of relational needs were to receive support, to be listened to and to be understood. The aspect of physical needs was to become reassured in their physical status. The experience deteriorated when the participants were not listened to, received poorly personalized information and did not receive help to take control of the situation. Conclusion: Patient with COVID-19 who are referred to remain at home with self-care advice experience a good response from the ambulance staff when they have their psychosocial, relational and physical needs met.

Smärta är ett vanligt förekommande symtom inom prehospital akutsjukvård och ambulanspersonal möter dagligen patienter som är påverkade av smärta och ångest. Det visarpå att behovet av smärtlindring är centralt inom prehospital akutsjukvård. Obehandlad smärta kan påverka patienten negativt både på kort och lång sikt och kan orsaka onödigt lidande för patienten. Den farmakologiska smärtlindringen i ambulanssjukvården är begränsad till ett fåtal preparat och då kan icke-farmakologiska åtgärder vara aktuella att använda för att lindra patientens smärta.Syftet var att beskriva omvårdnadsåtgärder inom prehospital akutsjukvård som kan lindra patientens upplevelse av smärta. Metoden i denna studie var litteraturöversikt med systematisk ansats,15 vetenskapliga artiklarinkluderades. De inkluderade artiklarna hämtades från databaserna PubMed och CINAHL. Integrerad analys användes för att sammanställa och presentera resultatet.Resultatet visade att direkta åtgärder som att invänta effekt av läkemedel, beröring, värme, musik samt förflyttning och immobilisering gav smärtlindrande effekt. Kommunikation som omvårdnadsåtgärd i form av lugnande samtal, icke-verbal kommunikation samt att ge information till patienten kunde minska smärtupplevelsen. Ambulanspersonalens vårdande hållning genom att skapa tillit och förtroende i vårdmötet samt ett professionellt förhållningssätt kunde också lindra smärtupplevelsen.Slutsatsen är att icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder kan vara användbara åtgärder för att lindra patientens upplevelse av smärta. Det ställer krav på ambulanspersonalen att identifiera behovet av smärtlindring hos patienten samt välja en lämplig omvårdnadsåtgärd för att lindra smärtan. / Being diagnosed with a cognitive disorder was described as coming as a shock and was experienced as a threat to human dignity, but also as the beginning of a process towards acceptance. The people described things like memory deterioration, difficulty with orientation and coping with everyday tasks, but also that they used strategies to deal with it. For some people, the present and the future became chaotic, where the shame of not remembering or functioning as before together with other people's stigmatized view of the disease made life difficult to manage. Others expressed that they were satisfied with life and experienced health, despite illness. People with cognitive disease experience that everyone goes through their own disease course and no two people and illnesses are the same. Despite life-changing conditions, there were people who experienced health and well-being despite illness. The sense of coherens affected the person's ability to deal with the existential, psychological, physical and social stresses the person encountered. Therefore, a specifically designed support is needed that is based on knowledge and understanding of what it means to live with a cognitive disorder.

Våld i nära relationer är ett stort problem för samhället och individen. Majoriteten av de som blir utsatta är kvinnor, men det drabbar även män och barn. Studiens syfte var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta patienter som blivit utsatta för våld i nära relationer. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Åtta sjuksköterskor som arbetar i ambulanssjukvården i Göteborg deltog i studien. Analysen av materialet resulterade i tre teman: Förutsättningar inför mötet med den våldsutsatta patienten, Möta den våldsutsatta patienten och Upplevelser som är svåra att släppa. Resultatet av studien visar att ambulanssjuksköterskor upplever ilska, frustration och maktlöshet i mötet med patienter som blivit utsatta för våld i nära relationer. Särskilt starka blir dessa känslor när barn är inblandade. Ett fungerande samarbete med sin ambulanskollega och känslan av en tillfredsställande arbetsinsats hade positiv inverkan på informanterna. Det framkommer också att regelverket kring vem som ansvarar för patienten är för otydligt och att det ibland är svårt att få patienter till rätt vårdinstans. Vidare framkom det i resultatet att informanterna upplever att det inte finns några riktlinjer gällande handhavandet av patienter som utsatts för våld i nära relationer i ambulanssjukvården och orosanmälan som skall göras när barn misstänks fara illa är alldeles för krångliga att göra. Informanterna känner ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning kring våld i nära relationer. / Domestic violence is a major issue for society and for the individual. The majority of those who are exposed are women, but it also affects men and children. The purpose of this study was to investigate ambulance nurses' experience of meeting patients who have been exposed to domestic violence. The study is a qualitative interview study with an inductive approach. Eight nurses working in the ambulance service in Gothenburg participated in the study. The analysed material resulted in three themes: Prerequisites for the encounter with the abused patient, Encounter the abused patient and Experiences that are difficult to let go. The results of the study show that nurses in the ambulance service experience anger, frustration, and powerlessness in the face of domestic violence. These feelings become especially strong when children are involved. To have good teamwork with your colleague and the feeling of a satisfactory work effort had a positive impact on informants. It also shows that the regulations are too vague, and it is sometimes difficult to get patients to the right care institution. Furthermore, the results showed that the informants experienced that there are no guidelines for domestic violence and to write a notification of concern when children are involved, is far too complicated to do. The informants feel the need for clearer guidelines and more education on domestic violence.

Psykisk ohälsa är ett växande problem i samhället där ambulansteam möter patienterna i prehospital miljö. World Health Organization belyser att psykisk ohälsa ökar och suicid är den näst vanligaste dödsorsaken bland 15–29 åringar. I Sverige år 2020 vårdades 6 666 personer hospitalt efter suicidförsök och samma år omkom 1 168 person till följd av suicid. Studiens syfte var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta och vårda suicidala patienter. En intervjustudie genomfördes med sex informanter som alla var ambulanssjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ metod med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever det vårdande mötet som komplex och en svår utmaning. De upplever att de är beroende av ett välfungerande kollegialt samspel inför mötet med patienten. Svårigheterna i vårdmötet handlade om att vårda utan frivillighet, känna osäkerhet kring den vårdande kompetensen och att möta hot och våld. Att vara öppen och ärlig, lyssna och ge patienten tid upplevs vara en nödvändig grund i det vårdande mötet. Deltagarna belyser även att mötet berör på ett personligt plan. Ambulanssjuksköterskors upplevelser av det vårdande mötet och vårda suicidala patienter är ett relativt outforskat ämne. Ökad kunskap om hur ambulanssjuksköterskor bör förhålla sig till, möta och vårda suicidala patienter kan förhoppningsvis bidra till ett bättre och ett mer patientsäkert omhändertagande. / Mental illness is a growing problem in society where ambulance teams meet patients in prehospital environments. The World Health Organization highlights that mental illness is increasing and suicide is the second most common cause of death among 15–29-year-olds. In Sweden in 2020, 6,666 people were treated in hospital after suicide attempts and in the same year 1,168 people died because of suicide. The purpose of the study was to shed light on ambulance nurses' experiences of meeting and caring for suicidal patients. An interview study was conducted with six informants, all of whom were ambulance nurses. The interviews were analyzed using a qualitative method with an inductive approach. The results show that the ambulance nurses experience the caring meeting as complex and a difficult challenge. They feel that they are dependent on a well-functioning collegial interaction before the meeting with the patient. The difficulties in the care meeting were about caring without volunteering, feeling insecure about the caring competence, and facing threats and violence. Being open and honest, listening and giving the patient time is perceived as a necessary foundation in the caring meeting. The participants also highlight that the meeting touches on a personal level. Ambulance nurses' experiences of meeting and caring for suicidal patients is a relatively unexplored topic. Increased knowledge of how ambulance nurses should relate to, meet, and care for suicidal patients can hopefully contribute to better and more patient-safe care.

I takt med att psykisk ohälsa i samhället ökar, möter ambulanssjukvården patientgruppen allt oftare. I tidigare studier har det konstaterats att cirka 40 procent av samtal inkomna till SOS Alarm kan knytas till psykisk ohälsa, vilket medför att ambulanssjukvården i högre omfattning bedömer och vårdar dessa patienter. Studien har genomförts genom en kvantitativ enkätstudie, där alla medarbetare som innehar sjuksköterskelegitimation eller specialistkompetens samt arbetade inom ambulanssjukvården Södra Älvsborgs Sjukhus (SÄS) inkluderades i studien. Insamlingen av enkäterna skedde inom SÄS upptagningsområde, och pågick från perioden 24 december 2022 till 1 mars 2023 och alla ambulansstationer i SÄS upptagningsområdet deltog i studien. Sjuksköterskorna fyllde i enkäten med 16 frågor efter genomfört uppdrag av patienter med befarad psykisk ohälsa. Totalt samlades 113 enkäter in och analyserades. Syftet med studien var att kartlägga hur patienter med befarad psykisk ohälsa bedömts och vårdats av sjuksköterska i ambulans för att eventuellt påvisa och synliggöra brister och/eller styrkor. Resultatet visade bland annat att sjuksköterskans bedömning i ambulansen av patienter med befarad psykisk ohälsa inte genomförts enligt de riktlinjer som finns inom SÄS vilket avviker från behandlingsriktlinjerna. Vidare påvisades styrkor specifikt för området då personal med högre kompetens inom psykiatrin kontaktades i större utsträckning än tidigare studier påvisat. / As mental illness in the society increases, the ambulance service meets this group of patients more and more often. In previous studies, it has been established that approximately 40 percent of calls received by SOS can be linked to mental illness, which means that the ambulance service assesses and cares for these patients to a greater extent. The study was carried out through a quantitative survey study, where all employees who were a registered nurse or specialist nurse and worked in the ambulanceservice at Södra Älvsborgs Hospital (SÄS) were considered for inclusion in the study. The collection of the questionnaires took place within the SÄS area, and lasted from the 24th of December 2022 until 1st of March 2023, and all ambulance stations in the SÄS area participated in the study. The nurses filled in the questionnaire with 16 questions after completing the assignment of patients with suspected mental illness. A total of 113 questionnaires were collected and analyzed. The aim of the study was to describe how patients with suspected mental illness were assessed and cared for by nurses in an ambulance in order to detect potential weaknesses and/or strengths. The result showed that the nurse's prehospital assessment of patients with suspected mental illness was not in agreement with the present guidelines within SÄS. A strength was on the other hand that personnel with a higher competence in psychiatry were contacted by the ambulance nurse to a higher extent than previous studies had shown.

Bakgrund: Psykisk ohälsa har en stor påverkan i samhället och förväntas vara den största utmaningen för folkhälsan och akutsjukvården i framtiden.   Syfte: Syftet var att beskriva hur patienter med psykisk ohälsa upplever den vård de får inom akutsjukvården.   Metod: Metoden som användes i studien var en allmän litteraturöversikt. Artiklar söktes i rån databaserna Cinahl, PsychInfo och PubMed. Vetenskapliga artiklar publicerade mellan 2016 – 2022 inkluderades och analyserades med hjälp av integrerad innehållsanalys.   Resultat: Totalt 15 artiklar inkluderades och huvudkategorin beskriver hur patienter vill bli förstådda och sedda som människa. Subkategorierna var att ha en god kommunikation, olika upplevelser av stigmatisering, ta hänsyn till integritet och ge hopp om förändring. Vid god kommunikation upplevde patienterna en bra vård och vårdrelation. Det förekom olika upplevelser av attityder framför allt negativa attityder från patienternas perspektiv. Patienterna upplevde att integriteten respekterades och vårdmötet förbättrades när vårdpersonalen visa engagemang och motivation, vilket gav dem hopp inför framtida vårdsituationer och ökad tillit till vårdsystemet.   Slutsats: Studiens slutsats belyser det akuta behovet av att öka kunskapen för att bemöta och förstå patienter med psykisk ohälsa inom akutsjukvården. För att möta den växande utmaningen med psykisk ohälsa krävs en satsning på kontinuerlig forskning och utbildning inom området. Det är också av vikt att främja nära samarbete mellan olika vårdinstanser och förbättra tillgängligheten till psykiatrisk vård och resurser. Ytterligare åtgärder bör fokusera på att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, främja samhällsmedvetenhet och investera i psykiatrisk kompetens och förebyggande åtgärder för att upprätthålla psykiskt välbefinnande. / Background: Mental illness has a significant impact on society and is expected to be the greatest challenge for public health and emergency healthcare services.   Purpose: The purpose of this study was to describe how patients with mental illness experience the care they receive from emergency healthcare services.  Method: The method used in the study was a literature review using data collected from the Cinahl, PsychInfo, and PubMed databases. Scientific articles published between 2016 and 2022 were included and analyzed using integrated content analysis.  Results: A total of 15 articles were included, and the main category describes how patients want to be understood and seen as human beings. The subcategories were having good communication, different experiences of stigmatization, considering privacy, and providing hope for change. Patients experienced good care and a positive care relationship when there was effective communication. Various attitudes, predominantly negative attitudes from the patients' perspective, were observed. Patients felt that their privacy was respected, and the care encounter improved when healthcare professionals showed engagement and motivation, which gave them hope for future healthcare situations and increased trust in the healthcare system.  Conclusion: The study's conclusion emphasizes the urgent need to increase knowledge in order to address and understand patients with mental illness within emergency healthcare services. To meet the growing challenge of mental illness, a focus on continuous research and education in the field is required. It is also important to promote close collaboration among different healthcare providers and improve access to psychiatric care and resources. Additional measures should focus on reducing the stigma surrounding mental illness, promoting community awareness, and investing in psychiatric expertise and preventive measures to maintain mental well-being.