This is an educational design project exploring how prehospital care training can be altered to improve mental proficiency for emergency medical professionals.  The London Air Ambulance performs a complex life-saving procedure known as REBOA (Resuscitative Endovascular Balloon Occlusion of the Aorta) on the roadside; the only emergency medical service to do so worldwide. Teams consisting of a doctor-paramedic pairing are required to perform at their peak in extreme environments, making training for such circumstances crucial. As a result, this project strategically maps current mental processes into a framework, identifying multiple design opportunities to approach chaotic accident scenes. The framework acts as the basis for defining a curriculum, which, using Instructional Design principles, develops into a learning programme that highlights how learners experience training activities to modify communication habits and on-scene behaviour. A three-part toolkit embodies this learning programme, functioning as a sensory guide to explicitly direct attention at pre-, mid- and post-procedure interaction events between team members.

This thesis describes a tool for data mining used to optimize ambulance preparedness. The goal with the tool was that it should be able to retract the information necessary to be able to analyze and calibrate the preparedness model used in the software ResQMap. ResQMap is used by SOS Alarm, who are responsible for the Swedish emergency number 112, as a decision support tool for ambulance operators. It is developed by Carmenta AB, who are the supervisors of the thesis work. Also, a minor study of the preparedness models variables has been performed in order to be able to evaluate the function of the tool. Since the study was carried out with sufficient results, the goals with the tool are seen as accomplished. The thesis concludes with a discussion about future uses and development of the tool. / Denna uppsats behandlar utvecklingen av ett verktyg för informationshämtning föroptimering av ambulansberedskap. Målet med verktyget var att det skulle kunnaanvändas för att hämta ut den information som ansågs nödvändig för att kunna analyseraoch kalibrera den beredskapsmodell som används i programmet ResQMap. Programmetanvänds som ambulansdirigeringsstöd av SOS Alarm och är utvecklat av Carmenta AB,vilka stått för handledningen av detta examensarbete. För att utvärdera verktygetsfunktion har också en förstudie genomförts, vars resultat presenteras i uppsatsen. Dådenna studie genomfördes med goda resultat anses målet med verktyget uppfyllt.Uppsatsen avslutas med en diskussion kring framtida användningsområden ochutveckling av verktyget.

Bakgrund: Återkoppling har visat sig vara viktigt för ambulanspersonal speciellt för de som är nyanställda i yrket. Återkoppling kan ske från kollegor, patienter, vid praktiska övningar och kan vara både verbalt och skriftligt. Om återkoppling inte sker kan misstag upprepas. Syfte: Syftet med studien är att kartlägga återkoppling till ambulanspersonal och dess betydelse för kompetensutveckling. Metod: Som metod användes en kvantitativ tvärsnittsstudie med ett bekvämlighetsurval. Som datainsamlingsmetod valdes en enkät som var webbaserad och som importerades som en Excel-fil och analyserades i SPSS 25. Resultat: Resultatet visade att majoriteten av ambulanspersonalen ansåg att återkopplingen var viktig för deras kompetensutveckling. Vissa skillnader fanns om ambulanspersonal ansåg att de fick tillräckligt med återkoppling. Majoriteten av respondenterna fick återkoppling från varje vecka till varje månad, men det var även många respondenter som aldrig fick återkoppling. Slutsats: Olika studier skulle kunna ge svar på vilken typ av återkoppling som ambulanspersonal har behov av för deras kompetensutveckling och varför, både kvalitativa och kvantitativa studier skulle kunna genomföras. En liknande studie skulle även kunna genomföras men eftersträva en högre svarsfrekvens. Forskning skulle behövas genomföras nationellt för att se om det finns skillnader mellan olika län i Sverige. Den nationella forskningen skulle kunna bidra till utformning av standardiserade rutiner för hur återkoppling ska ske till ambulanspersonal nationellt. / Background: Feedback has proven to be important for ambulance personnel especially for those who are newly employed in the profession. Feedback can come from colleagues, patients, practical exercises and it may be both verbal and written. Absents of feedback may cause mistakes to be repeated. Aim: The aim of the study was to describe systematically feedback to ambulance personnel and its importance for competence development. Method: As a method for the study a quantitative cross-sectional study with a convenience sampling was chosen. As data collection a servery was selected which was web-based and then imported as an Excel-file and analysed in SPSS 25. Result: The result showed that the majority of the ambulance personnel felt that feedback was important for their competence development. Some differences were found among the ambulance personnel about if the feedback was sufficient. The majority of respondents received feedback weekly to monthly, but there were also many who never received feedback. Conclusion: Different studies would be needed to investigate what type of feedback ambulance personnel need for their competence development and why, both qualitative and quantitative studied could be conducted. The research would need to be carried out nationally to explore if there are differences between different counties in Sweden. A national study could lead to design of standardized procedure for how feedback should be presented to ambulance personnel nationally.

Introduktion: Antalet patienter med psykisk ohälsa har setts öka de senaste åren. Ambulansens funktion har också vuxit från att vara ett transportmedel till att bedriva avancerad sjukvård, vilket även avspeglas i den prehospitala vården av patienter med psykisk ohälsa. Forskning visar att sjuksköterskor har en negativ syn på patienter med psykisk ohälsa samt att de upplever rädsla och osäkerhet i vårdandet på grund av bristande kunskap. Att inte känna sig trygg kan leda till felaktiga bedömningar av patientens verkliga vårdbehov. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med psykisk ohälsa i de olika delarna av vårdkedjan i den prehospitala vårdmiljön. Metod: Tio stycken intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor från fem ambulansstationer i Mellansverige. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat/Slutsats: Studien visade att ambulanssjuksköterskor upplevde en bristande kunskap i att bemöta, bedöma och vårda patienter med psykisk ohälsa i den prehospitala miljön. Den upplevda kunskapsbristen upplevdes leda till osäkerhet i samband med patientmötet och således sämre vård för patienten. Hot och våld var något som också upplevdes i samband med vården av patienter med psykisk ohälsa där utbildning i bemötande och riskförebyggande arbete skulle kunna förbättra arbetsmiljön för ambulanssjuksköterskor och öka tryggheten i vårdandet av patienterna. De upplevde också att kommunikationen och patientomhändertagande hade blivit bättre på psykiatriska akutmottagningen under senaste tiden, men där en ökad förståelse och insikt i varandras verksamheter skulle kunna göra samarbetet och kommunikationen ännu bättre. / Introduction: The number of patients with mental illness has increased in recent years. The ambulance has also grown from being a means of transport to being able to give advanced medical care, which is also reflected in the prehospital care of patients with mental illness. Research shows that nurses have a negative view of a patient with mental illness and nurses experience fear and insecurity in nursing for the patients due to insufficient knowledge. The uncertainty can lead to incorrect assessments of the patient's actual care needs. Purpose: The purpose of the study was to investigate ambulance nurses experiences of caring for patients with mental illness in the various parts of the care chain in the prehospital environment. Method: Ten interviews were conducted with ambulance nurses from five stations in central Sweden. The interviews were then analyzed with a "qualitative content analysis". Result/Conclusion: The result showed that ambulance nurses experienced a lack of knowledge in responding, assessing and caring for patients with mental illness in the prehospital environment. The perceived lack of knowledge leads to insecurity of caring and thus poorer care for the patient. Threat and violence was also experienced in the care of patients with mental illness, where education in communication and risk prevention could improve the working environment for ambulance nurses and increase the safety of patient care. They also felt that communication and patient care had improved on psychiatric emergency services in recent years, but with better understanding and insight into each other's operations could make collaboration and communication even better.

Den prehospitala akutsjukvården är ett komplext kunskapsfält som innebär att vårdaren skall kunna bemöta patient och närstående, bedöma skada, sjukdom och den aktuella situationen samt avgöra vilka vårdåtgärder som skall prioriteras. Patientens lidande kan lindras genom att vårdaren tränar färdigheter i ett prehospitalt kontext. Detta främjar en god och säker vård samt stärker patientens möjligheter till överlevnad. Resultatet visar på behovet av simulering inom prehospital akutsjukvård. Med simulering lär sig vårdaren att hantera realistiska, dynamiska och komplexa vårdsituationer, vilket skapar kunskaper, färdigheter och erfarenheter av omhändertagande av patient drabbad av högenergitrauma. Simuleringens utformning och miljö skapar förutsättningar för lärandet vilket framkommer i interventionsstudien. Utifrån resultatet i föreliggande forskning utvecklas en modell för lärande med hjälp av simulering. / The overall aim of the research was to deepen the understanding of learning through simulation in prehospital emergency care. Method: In this research, qualitative and quantitative methods are used as well as integrative literature studies (I, II). Qualitative data from the interview studies (III, V) were analyzed by phenomenographic methodology. Quantitative data from the intervention study (IV) were analyzed using descriptive and analytical statistics. Results: Research on simulation and learning within the prehospital trauma care context is relatively rare (I). Simulation of realistic scenarios where the caregivers are exposed to stress contributes to strengthen caregiver knowledge, skills and experience (II). Caregivers request simulation opportunities regarding critical and emergency situations (III). They describe that learning through regular simulation provides in-depth knowledge and skills in the care of a patient exposed to high-energy trauma (V). Interventions with repeated simulation opportunities related to the care of the patient exposed to high-energy trauma give some improvement in care provided at the site of the accident (IV). Conclusion: Through simulation, the caregivers develop knowledge and skills and receive enhanced confidence in the care of an injured and sick patient. The research suggests several areas with potential for improvement with regard to the care of patients exposed to high-energy trauma. A model has been developed for systematic trauma simulation.

Den prehospitala akutsjukvården är ett komplext kunskapsfält som innebär att vårdaren skall kunna bemöta patient och närstående, bedöma skada, sjukdom och den aktuella situationen samt avgöra vilka vårdåtgärder som skall prioriteras. Patientens lidande kan lindras genom att vårdaren tränar färdigheter i ett prehospitalt kontext. Detta främjar en god och säker vård samt stärker patientens möjligheter till överlevnad. Resultatet visar på behovet av simulering inom prehospital akutsjukvård. Med simulering lär sig vårdaren att hantera realistiska, dynamiska och komplexa vårdsituationer, vilket skapar kunskaper, färdigheter och erfarenheter av omhändertagande av patient drabbad av högenergitrauma. Simuleringens utformning och miljö skapar förutsättningar för lärandet vilket framkommer i interventionsstudien. Utifrån resultatet i föreliggande forskning utvecklas en modell för lärande med hjälp av simulering. / The overall aim of the research was to deepen the understanding of learning through simulation in prehospital emergency care. Method: In this research, qualitative and quantitative methods are used as well as integrative literature studies (I, II). Qualitative data from the interview studies (III, V) were analyzed by phenomenographic methodology. Quantitative data from the intervention study (IV) were analyzed using descriptive and analytical statistics. Results: Research on simulation and learning within the prehospital trauma care context is relatively rare (I). Simulation of realistic scenarios where the caregivers are exposed to stress contributes to strengthen caregiver knowledge, skills and experience (II). Caregivers request simulation opportunities regarding critical and emergency situations (III). They describe that learning through regular simulation provides in-depth knowledge and skills in the care of a patient exposed to high-energy trauma (V). Interventions with repeated simulation opportunities related to the care of the patient exposed to high-energy trauma give some improvement in care provided at the site of the accident (IV). Conclusion: Through simulation, the caregivers develop knowledge and skills and receive enhanced confidence in the care of an injured and sick patient. The research suggests several areas with potential for improvement with regard to the care of patients exposed to high-energy trauma. A model has been developed for systematic trauma simulation.

Master of Science / Department of Industrial & Manufacturing Systems Engineering / Malgorzata J. Rys / Emergency Medical Systems (EMS) are designed to handle emergencies. Fortunately, most emergencies faced have only one patient. The every day system is not designed to respond to emergencies in which there are many casualties. Due to natural disasters and terrorist attacks that have occurred over the past decade, mass-casualty disaster response plans have become a priority for many organizations, including EMS. The resources available for constructing such plans are limited. Physical simulations or practices of the plan are often performed; however, it is not until a disaster strikes that the capabilities of the plan are truly realized. In this paper, it is proposed that discrete-event simulations are used as part of the planning process. A computer simulation can test the capability of the plan under different settings and help planners in their decision making. This paper looks at the creation of a discrete-event simulation using ARENA software. The simulation was found to accurately simulate the response to the Greensburg tornado that occurred May of 2008. A sensitivity analysis found that the simulation results are dependent upon the values assumed for Volunteer Injury Rate, Injury Level, Information Dissemination Rate and Transportation Decision variables. When a disaster occurs, the local resources are overwhelmed and outside aide must be called in. Decision rules for when to request more outside ambulances and when to release them to send them home are evaluated. The more resources that are made available, the quicker patients receive medical care. However, when outside ambulances are called in, they are putting their home area at risk because it no longer has complete (or any) ambulance coverage. As the percent of coverage decreases, the amount of time that victims spend waiting for ambulances also decreases. Many decision rules were evaluated, resulting in various combinations of ambulance wait times and average percent coverage. It is up to Disaster Planners to determine how much of an additional wait can be assumed by the disaster victims to prevent outside districts from taking on unwarranted risk of low coverage.

Det är känt att ambulanspersonalens omhändertagande av barns smärta kan bli bättre. Akut smärta hos barn är en vanlig orsak till att barn söker ambulanssjukvård. Barn i för- skoleålder utgör en utmaning på grund av bristerna i den språkliga och kognitiva ut- vecklingen, som gör det svårt för dem att kommunicera kring sin egen smärta. Att ge- nomföra en adekvat smärtskattning hos barn är ett sätt att mäta deras smärta och därige- nom utföra en lämplig behandling, samt kunna utvärdera effekten av genomförd be- handling. Idag är VAS det vanligaste smärtskattningsinstrument som används i ambu- lansen, det är endast validerat från barn > 8 år. Syfte: Att undersöka hur smärtskattning av barn i åldrarna tre till sex år inom prehospital akutsjukvård genomförs och vilka för- utsättningar som finns för att genomföra smärtskattning. Studien är en integrativ littera- turstudie. Tio artiklar ingår i studien, åtta kvantitativa och två kvalitativa. Sökning efter vetenskapliga artiklar skedde i databaserna Pubmed, Cinahl och Embase. Artiklarna granskades med SBU:s granskningsmall. Resultatet visar på olika sätt hur ambulansper- sonal försöker förstå barns smärta, men att det i dagsläget finns mer att önska. Smärt- skattning kan utföras oftare men kunskap och erfarenhet saknas om hur och varför man ska smärtskatta. Behandlingsriktlinjer räcker inte för att öka frekvensen samt förbättra utförandet av smärtskattning. I ambulansmiljö saknas det validerade instrument till barn i  förskoleåldern. Förutsättningar för att använda validerade smärtskattningsinstrument visade sig vara kunskap och erfarenhet. Både personalen och verksamheten har ett an- svar för att skapa förutsättningar till smärtskattnings. Det för att öka chansen till en hållbar vårdrelation.

Bakgrund: Förlossningsvården har under senare år centraliserats mer och mer. Detta leder i sin tur till att de prehospitala förlossningarna med ambulanssjuksköterskor närvarande ökar, vilket även ställer högre krav på ambulanssjuksköterskor. Trots en ökning är det ändå en händelse som ambulanssjuksköterskan sällan upplever. Därmed föreligger svårigheter att skapa en praktisk rutin gällande handhavandet av en prehospital förlossning. Risken för komplikationer finns i samband med en prehospital förlossning och rätt kunskap och utrustning kan saknas. En prehospital förlossning kan ge upphov till en stressfull situation för ambulanssjuksköterskan. Samtidigt är det för den födande modern en livsomvälvande upplevelse och trygghet och en god relation till sin vårdare är av stor vikt. Syfte: Syftet med studien är att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser av prehospitala förlossningar. Metod: För att kunna svara på syftet har semi-strukturerade intervjuer genomförts med åtta ambulanssjuksköterskor. En intervjuguide användes som stöd. Insamlat material har transkriberats för att därefter analyseras enligt en kvalitativ innehållsanalys.med induktiv ansats. I analysfasen har fyra kategorier tagits fram och under dessa finns ytterligare 16 sub-kategorier som beskriver ambulanssjuksköterskors upplevelser i samband med prehospitala förlossningar. Resultat: De fyra kategorierna som framkommit under innehållsanalysen är: en emotionell upplevelse för ambulanssjuksköterskan, upplevelsen av trygghet, känslan av att vilja finnas där för modern, betydelsen av kunskap. En prehospital förlossning är en känslomässig upplevelse för ambulanssjuksköterskan och framkallar även stress. Det finns en osäkerhet som är relaterad till okunskap och en känsla av att inte kunna hantera de eventuella komplikationer som skulle kunna uppstå. Trots den stress som ambulanssjuksköterskan kan känna vill denne förmedla en trygghet till den födande modern och gör detta genom en lugn yttre fasad. Det finns en önskan hos ambulanssjuksköterskan till ökad kunskap och hospitering på förlossningsavdelning. Slutsats: En bristande kunskap kan finnas hos ambulanssjuksköterskan och detta leder till en ökad osäkerhet och känsla av stress. Trots denna känsla av stress är det viktigt för ambulanssjuksköterskan att visa sig professionell och vara en trygghet för den födande modern. Vad som under denna stressfyllda situation kan inge trygghet för ambulanssjuksköterskan var kollegan i ambulansen och relationen till denne. Den största kunskapsbristen som förelåg innebar de komplikationer som skulle kunna uppstå och här efterfrågar ambulanssjuksköterskor mer kunskap. Genom ökad kunskap som kan leda till en ökad trygghet för ambulanssjuksköterskan kan patientsäkerheten förbättras. / Background: In recent years, maternity care has been centralized more and more. This leads to an increase in the number of cases of prehospital deliveries for the ambulance nurses to take care of, which also requires higher demands on the ambulance nurse. Nevertheless, despite an increase, it´s still a case that the ambulance nurse experience rarely and because of that it's hard to create a practical routine regarding a prehospital delivery. There is a risk of complications associated with a prehospital delivery and the proper knowledge and equipment may be missing. A prehospital delivery may cause a stressfull situation for the ambulance nurse. At the same time, it's a life changing experience for the nurturing woman and a feeling of security and a good realtionship with their caregiver is of ultimate importance. Aim: The purpose of the study is to illustrate ambulance nurse's experiences of prehospital deliveries. Method: Eight semi-structured interviews with eight ambulance nurses have been completed in order to responde to the aim. An interveiw guide was used as support. Collected material has been transcribed and then analyzed according to a qualitative content analysis with an inductive approach. During the analysis phase, four categories have been developed and below these 16 subcategories describing ambulance nurse´s experiences of prehospital deliveries. Results: The four categories found in the content analysis are: an emotional experience for the ambulance nurse, the experience of safety, the feeling of wanting to be there for the mother, the importance of knowledge. A prehospital delivery is an emotional experience for the ambulance nurse which also develops stress. There is an uncertainty that is related to lack of knowledge and a feeling of being unable to cope with complications that might arise. Despite the stress that the ambulance nurse may feel, the ambulance nurse want´s to create a feeling of safety for the nurturing mother and to do this through a calm outer facade. There is a wish for the ambulance nurse for increased knowledge and hozpitalisation at a maternity ward. Conclusion: A lack of knowledge can be experienced by the ambulance nurse and this leads to an increased uncertainty and a sense of stress. Despite this feeling of stress, it is important for the ambulance nurse to be professional and create a feeling of security for the nurturing mother. In this stressfull situation the colleague in the ambulance was proven to increase a sense of safety for the ambulance nurse and this relationship was of importance. The greatest lack of knowledge involved the risk of complications that might occur and the ambulance nurse requests more knowledge about this. Through increased knowledge that can lead to an increased feeling of safety for the ambulance nurse, patient safety can also be improved.

Bakgrund: Akuta krampanfall drabbar många människor, både nationellt och internationellt. Detta behandlas i första hand med Bensodiazepiner, såsom Diazepam och Midazolam. Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer skiljer sig åt vid behandling av akuta krampanfall. Region Halland förnyade behandlingsriktlinjerna år 2011 och införde intranasal administrering av Midazolam Syfte: Att sammanställa behandlingsriktlinjerna angående medicinsk behandling vid kramper prehospitalt i Sverige samt kartlägga användandet av bensodiazepiner vid kramper prehospitalt i Region Halland. Metod: En kvantitativ registerstudie med en retrospektiv design användes. En sammanställning av Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer för medicinsk behandling av kramper utfördes. Chi-Två samt Fishers exakta test användes vid analysen av den insamlade datan från 127 ambulansjournaler i Region Halland. Resultat: Sammanställningen av Sveriges prehospitala behandlingsriktlinjer vid kramper visade att behandlingsriktlinjerna skiljer sig åt nationellt. Resultatet från kartläggningen av användandet med bensodiazepiner vid kramper prehospitalt i Region Halland visade att Diazepam var det vanligast använda läkemedlet samt att det fanns en signifikant skillnad i behandlingen med Diazepam rektalt relaterat till patientens ålder. Flertalet patienter som hade behandlats med Midazolam intranasalt behövde kompletterande behandling med Diazepam intravenöst. Slutsats: Behandlingsriktlinjerna för kramper prehospitalt skiljer sig åt nationellt. Diazepam var det vanligast använda läkemedlet samt en bristfällig följsamhet till behandlingsriktlinjerna framkom i Region Halland. Mer forskning behövs avseende ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att behandla pågående kramper prehospitalt för ge patienterna möjlighet till en god omvårdnad på ett säkert sätt. / Background: Acute seizures affects a large number of people both nationally and internationally. Seizures are primarily treated with benzodiazepines, such as Diazepam and Midazolam. Sweden's prehospital treatment guidelines differ in the treatment of acute seizures. Region Halland renewed the treatment guidelines in 2011 and introduced intranasal administration of Midazolam. Objective: To compile the treatment guidelines for medical treatment in prehospital seizures in Sweden and to survey the use of benzodiazepines in prehospital seizures in Region Halland. Method: A quantitative register study with a retrospective design was used. A compilation of Sweden's prehospital treatment guidelines was performed. Chi-Two and Fishers exact test are used in the analysis of the collected data from 127 ambulance journals in Region Halland.  Results: The compilation of Swedish prehospital treatment guidelines for seizures showed that the treatment guidelines differ nationally. The survey of the use of benzodiazepines in prehospital seizures in Region Halland showed that Diazepam was the most commonly used drug, and that there was a significant difference in treatment with Diazepam rectally related to the age of the patient. Most patients treated with Midazolam intranasally needed additional therapy with Diazepam intravenously. Conclusion: The prehospital treatment guidelines for seizures differs nationally. Diazepam was the most commonly used drug and the compliance with the treatment guidelines is inadequate in Region Halland. More research is needed regarding from the ambulance nurse's experiences of treating ongoing prehospital seizures in order to provide patients with proper care in a safe way.