Hot och våld mot ambulanspersonal har visat sig vara ett växande problem och påverkar möjligheten att ge god omvårdnad till patienten. Förekomsten av hot och våld prehospitalt har inte studerats i Sverige i samma utsträckning som i andra länder. Syftet med denna studie var att belysa förekomsten av hot och våld mot ambulanspersonalen i norra Sverige och hur detta kan förebyggas. Detta undersöktes med en webbaserad kvantitativ tvärsnittsstudie av enkätdesign med möjlighet till fritextsvar. Denna studie visade att majoriteten (80,4%) av ambulanspersonalen hade blivit utsatt för verbala hot någon gång under de senaste tre åren. 26,8 % av ambulanspersonalen skattade att de hade blivit utsatta för fysiskt våld under samma period. En statistiskt signifikant skillnad mellan män och kvinnor när det gäller deras skattning av att ha blivit utsatta för fysiskt våld kunde påvisas. En majoritet av ambulanspersonalen svarade att de aldrig hade utsatts för sexuellt ofredande de senaste tre åren. Kvinnor skattade i högre grad än männen att de blivit sexuellt ofredade och skillnaden var signifikant. Utifrån frågan om vilken typ av problematik som är vanligast, gällande personer som utövat fysiskt våld, framkom att personer som intagit både alkohol och droger/narkotika skattades som överrepresenterade. Denna studie genererar kunskap om vikten av att ha stöd från arbetsgivare och ett gott samarbete med andra myndigheter, exempelvis polis. Att göra riskbedömningar och att använda sig av lågaffektivt bemötande där det finns risk för hot och våld kan förebygga detta. Det är av fortsatt vikt att följa och studera utvecklingen av hot och våld mot ambulanspersonal och arbeta med hur detta kan förebyggas.

<p><strong>Syfte:</strong> Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av arbete på skadeplats med en till fyra drabbade personer. <strong>Metod:</strong> Fyra män och fyra kvinnor, med en erfarenhet mellan två och elva år av ambulanssjukvård, deltog i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och data analyserades med innehållsanalys. <strong>Resultat:</strong> Sju kategorier identifierades: Kommunikation, Ledarskap, Medicinskt omhändertagande, Rutiner och riktlinjer, Organisation, Personlighet och relationer, samt Samverkan. Skadeplatsarbetet sker utanför sjukhusets kontrollerade verksamhet. Att varje gång anpassa sig till situationen, omhänderta, leda och organisera arbetet är det som krävs av en ambulanssjuksköterska. Samtidigt ställs stora krav på den omkringliggande organisationen inklusive alla övriga resurser, på att kunna samarbeta och fungera som grupp.<strong> Slutsats:</strong> Skadeplatsarbetet kräver en organisation som måste fungera i minsta detalj och samtidigt alltid förbättra sig. Då många av de upplevda problemen ansågs bero på personlighet och relationer så kräver det dessutom att personalen är stresstålig, ödmjuk, social, kreativ och noggrann.</p> / <p><strong>Aim:</strong> The aim with this study was to analyze the ambulance nurses experiences from working at the trauma scene, with up to four injured patients. <strong>Method:</strong> four men and four women, with a two to eleven years time of experience in the ambulance service, participated. Data from qualitative interviews were analyzed with content analysis. <strong>Result:</strong> Seven categories were identified: Communication, Leadership, Medical treatment, Routines and guidelines, Organization, Personalities and relations, and finally Cooperation. An ambulance nurse needs to be able to adapt to any given situation. To nurse and treat, to lead and organize the activity at the trauma scene, is some things that could be asked from the nurse. A great requirement is also put on the surrounding organization, including all other resources, to cooperate and to function as a team. <strong>Conclusion:</strong> Professional work at the trauma scene demands an organization that needs to function in any unique situation. At the same time it’s just as important that this organization continuously improves. Experiences from problems in prehospital work could be related to personalities and relations between colleagues. This shows the importance of personnel that can handle stress, show humbleness, empathy and skills of being creative, social and precise.</p>

Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av arbete på skadeplats med en till fyra drabbade personer. Metod: Fyra män och fyra kvinnor, med en erfarenhet mellan två och elva år av ambulanssjukvård, deltog i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och data analyserades med innehållsanalys. Resultat: Sju kategorier identifierades: Kommunikation, Ledarskap, Medicinskt omhändertagande, Rutiner och riktlinjer, Organisation, Personlighet och relationer, samt Samverkan. Skadeplatsarbetet sker utanför sjukhusets kontrollerade verksamhet. Att varje gång anpassa sig till situationen, omhänderta, leda och organisera arbetet är det som krävs av en ambulanssjuksköterska. Samtidigt ställs stora krav på den omkringliggande organisationen inklusive alla övriga resurser, på att kunna samarbeta och fungera som grupp. Slutsats: Skadeplatsarbetet kräver en organisation som måste fungera i minsta detalj och samtidigt alltid förbättra sig. Då många av de upplevda problemen ansågs bero på personlighet och relationer så kräver det dessutom att personalen är stresstålig, ödmjuk, social, kreativ och noggrann. / Aim: The aim with this study was to analyze the ambulance nurses experiences from working at the trauma scene, with up to four injured patients. Method: four men and four women, with a two to eleven years time of experience in the ambulance service, participated. Data from qualitative interviews were analyzed with content analysis. Result: Seven categories were identified: Communication, Leadership, Medical treatment, Routines and guidelines, Organization, Personalities and relations, and finally Cooperation. An ambulance nurse needs to be able to adapt to any given situation. To nurse and treat, to lead and organize the activity at the trauma scene, is some things that could be asked from the nurse. A great requirement is also put on the surrounding organization, including all other resources, to cooperate and to function as a team. Conclusion: Professional work at the trauma scene demands an organization that needs to function in any unique situation. At the same time it’s just as important that this organization continuously improves. Experiences from problems in prehospital work could be related to personalities and relations between colleagues. This shows the importance of personnel that can handle stress, show humbleness, empathy and skills of being creative, social and precise.

SAMMANFATTNING Prehospital sjukvård innebär akuta medicinska insatser som sker utanför sjukhus av hälso- och sjukvårdspersonal. I mötet med patienten ingår det i ambulanssjuksköterskans arbetsroll att värna om patientens integritet samt organisera omvårdnaden så att det främjar patientens välbefinnande och minskar lidande. Faktorer i miljön där vårdandet sker, i den prehospitala sjukvården, påverkar inte bara patienten och dennes anhöriga utan även ambulanssjuksköterskan. Arbetsmiljön inom prehospital sjukvård kan innebära hälsorisker för ambulanssjuksköterskan då arbetet kan vara både mentalt och fysiskt ansträngande eftersom det bland annat förekommer tunga lyft, omedelbar beredskap och ogynnsamma arbetsställningar. Det krävs en förmåga att arbeta under tidspress och att kunna hantera allvarliga situationer.   Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av arbetsmiljörelaterade faktorers påverkan på omvårdnaden i den prehospitala miljön. Studien är en kvalitativ intervjustudie där författarna intervjuade åtta ambulanssjuksköterskor med stöd av en intervjuguide där informanterna fick belysa sina upplevelser och erfarenheter av arbetsmiljön i den prehospitala miljön. Intervjuerna analyserades sedan genom en kvalitativ innehållsanalys för att ge en djupare förståelse för det studerade fenomenet. Resultatet visade att det fanns ett flertal faktorer i arbetsmiljön som ambulanssjuksköterskan upplevde påverkade omvårdnaden av patienten i den prehospitala sjukvården. Innehållsanalysen av intervjuerna resulterade i fyra kategorier, kommunikation, erfarenhet och utbildning, ambulansfordonet samt egen säkerhet och hälsa. Kategorierna sammanfattar informanternas upplevelser kring faktorer i arbetsmiljön som kunde påverka omvårdanden samt önskemål om förbättring och utveckling som kan påverka detta. Studiens slutsats innebar att det fanns många faktorer i arbetsmiljön som påverkade ambulanssjuksköterskans utförande av omvårdnad i den prehospitala miljön. Det visade att god kommunikation med kollega, patienter och anhöriga var av stor vikt för att kunna ge organiserad och adekvat omvårdnad. Många upplevde att det fanns ett stort behov av vidareutbildning för kompetensutveckling och förbättring av kommunikation med andra samverkande grupper för att förtydliga syftet med uppdraget och förbättra omvårdnaden till patienten. Det fanns ett behov av att vidareutveckla utrustningen i ambulansen samt utformningen av ambulansen för att minska risken för skador på kroppen. Nyckelord: ambulanssjuksköterska, fysisk arbetsmiljö, psykosocial arbetsmiljö, prehospital sjukvård, omvårdnad. / ABSTRACT Emergency medical service is healthcare that takes place outside the hospital and is performed by specializes nurses. In the interaction between the specialized ambulance nurse and the patient, it is important to address the patients´ well-being and organize the care to prevent the patient from unnecessary suffering. Factors in the environment where prehospital care is taking place are not often studied and is not something that just affects the patient, but also presents risks to the ambulance personnel as working in the emergency medical services can be both mentally and physically exerting. Working in emergency medical service includes heavy lifting, immediate preparedness, unfavorable work environments, and requires the ability to work under time pressure as well as the ability to handle serious situations. The aim of the study was to highlight the ambulance nurses experience of the effects of work environment-related factors on nursing care in the prehospital setting. The study was a qualitative interview study in which the authors interviewed eight ambulance nurses using a questionnaire where informants were able to highlight their experiences in the prehospital setting as well as their experiences of the work environment in the ambulance care industry. The interviews were then analyzed to provide a deeper understanding of the studied phenomenon. The results showed several factors in the work environment that affect the care of the patient in the prehospital setting. The content analysis of the interviews resulted in four separate categories; communication, experience and education, the ambulance vehicle and the workers own safety and health. The categories summarized the informants´ experiences about factors in the work environment and how they can affect these, as well as the desire for improvement and development in order to provide adequate and safe care for the patients. The conclusion of the study implied that there are many factors in the work environment that influence the ambulance nurse in the prehospital setting. Direct communication between the college, patient and their relative was important to be able to organize the care and provide safe medical care. However, many of the ambulance nurses experienced a need for further education and improved communication with other collaborative groups to clarify the purpose of the assignment and to improve the care of the patient. There was also a need for development of the equipment used in the prehospital setting and in the vehicle to prevent damages on the ambulance nurse´s health. Keywords: ambulance nurse, physical work environment, psychosocial work environment, prehospital care, nursing.

Varje år sker omkring sextusen hjärtstopp utanför sjukhus i Sverige. Endast tio procent beräknas överleva. Ambulanssjuksköterskan har riktlinjer för hur hon ska påbörja, genomföra och eventuellt avsluta en hjärtlungräddning prehospitalt. Frågan om att avbryta en hjärtlungräddning är studerad i begränsad omfattning. Beslutet fattas under ansträngda förhållanden med etiska konflikter involverade, vilket kan påverka ambulanssjuksköterskan psykiska välbefinnande och hennes förmåga att vidare utföra sitt arbete. Syftet med studien är att beskriva upplevelsen av att avbryta hjärtlungräddning hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården och hur upplevelsen eventuellt påverkas av olika faktorer (förbättringspotentialer) kopplade såväl till ambulansorganisationen, vårdaren och omständigheterna kring hjärtstoppet. En kvalitativ intervjustudie har gjorts för att besvara studiens syfte. Tolv intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor från tre ambulansstationer i Västsverige. En öppen fråga med hänvisning till studiens syfte besvarades av informanterna. Resultatet indikerar att ambulanssjuksköterskan, vid den vanligaste varianten av hjärtstopp, inte upplever avbrytandet som särskilt problematiskt. Vidare visar studien på att omgivande faktorer i samband med avbrytandet har en påverkan på ambulanssjuksköterskan. Det som informanterna beskrev som viktigt i sammanhanget var samtalet med kollegan samt tid för återhämtning och reflektion efter en emotionellt påfrestande situation. Ambulanssjuksköterskan värnar om sin yrkesroll och för att bevara denna behöver de vissa förutsättningar i sin omgivning. Det är viktigt att organisationen kring ambulanssjuksköterskan tillser att dessa behov tillgodoses för att de på ett tillfredställande sätt ska kunna utföra sitt arbete och samtidigt inte påverkas allt för mycket på ett personligt plan. Ett nytt spår i utbildningen av hjärtlungräddning där ambulanssjuksköterskan får ökad kunskap i att hantera människor i sorg och kris samt att organisatoriskt beakta behovet av tid för samtal och reflektion, främst tillsammans med närmast kollegan, kan vara av värde i framtiden. / Every year, about six thousand cardiac arrests occur outside hospitals in Sweden. Only ten percent are estimated to survive. The ambulance nurse has guidelines for how she should start, carry out and possibly terminate a cardiopulmonary resuscitation in the prehospital setting. The problems surrounding termination of a cardiopulmonary resuscitation has been scarcely studied. The decision is made under strained conditions with ethical conflicts involved, which can affect the ambulance nurse's mental well-being and her ability to further carry out her work. The purpose of the study is to describe the experiences of interrupting cardiopulmonary resuscitation among nurses in ambulance care and how these experiences may be influenced by different factors (some of which may be amenable for improvement) and linked to the ambulance organization, the healthcare provider and circumstances at the event. A qualitative interview study has been performed to address the purpose of the study. Twelve interviews were conducted with ambulance nurses from three ambulance stations in western Sweden. An open-ended question with reference to the purpose of the study was answered by the informants. The result indicates that the ambulance nurse, during the most common type of cardiac arrest, does not experience the interruption as particularly problematic. Furthermore, the study shows that surrounding factors in connection with the interruption have an impact on the ambulance nurse. What the informants described as important in the context was the conversation with the colleague and time for recovery and reflection after an emotionally stressful situation. The ambulance nurse safeguards her professional role and in order to maintain this, they need certain conditions in the environment. It is important that the organization around the ambulance nurse ensures that these requirements are met so that she or he can carry out the work in a satisfactory manner and at the same time not be affected too much on a personal level. A new track in the training of cardiopulmonary resuscitation where the ambulance nurse gains increased knowledge in dealing with people in grief and crisis and to organizationally consider the need for time for conversation and reflection, mainly together with the closest colleague, may be of value in the future.

Bakgrund: Inom den prehospitala akutsjukvården kan specialistsjuksköterskan möta en stor variation av luftvägsproblematik. Att ställas inför situationer med patienter med ofri luftväg prehospitalt ställer höga krav på specialistsjuksköterskans kunskap och erfarenhet. En ofri luftväg är ett livshotande tillstånd där snabb och korrekt handläggning krävs för att minimera risken för hypoxi, med risk för efterföljande men som fatal utgång. Att identifiera ett luftvägsproblem och sätta in adekvata metoder för att skapa fria luftvägar är något som specialistsjuksköterskan behöver känna sig säker att utföra, vilket innebär att ha en god förmåga att hantera de tekniker och hjälpmedel som finns att tillgå. Syfte: Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskors och ambulanssjuksköterskors kunskapsnivå och erfarenhet av att hantera patientens ofria luftväg prehospitalt. Metod: Studien har en kvantitativ ansats. Specialistsjuksköterskor (n=145) verksamma inom den prehospitala akutsjukvården i en region i södra Sverige deltog i studien. Datainsamlingen genomfördes i form av enkäter och datan analyserades i programmet SPSS. Resultat: Studiens fyra huvudsakliga fynd var att ungefär 20 % av respondenterna hade minst en gång under det senaste året varit med om att inte lyckas skapa fria luftvägar. Anestesisjuksköterskor hade en högre självskattad säkerhet inför ofria luftvägar än ambulanssjuksköterskor. Två tredjedelar av respondenterna ville genomföra en repetitionsutbildning i hantering av ofria luftvägar, och hela 83 % av ambulanssjuksköterskorna ansåg att de var i behov av en repetitionsutbildning i att hantera ofri luftväg. Slutsats: Det finns en signifikant skillnad mellan yrkesgrupperna där anestesisjuksköterskor skattar sig säkrare med att hantera utrustningen vid ofria luftvägar jämfört med ambulanssjuksköterskor. Specialistsjuksköterskorna upplever ett behov av ytterligare utbildning samt kompetenskontroll av luftvägshantering.

Bakgrund. För att tillgodose ett tryggt patientomhändertagande krävs god kommunikation mellan olika vårdande yrkesgrupper. Vägen dit är full av utmaningar. När kommunikationen brister är det oftast på grund av oförståelse av respektive roller mellan yrkesgrupper och störningar i miljön där kommunikationen utförs. För ett väl fungerande samarbete mellan personal på ambulans och räddningstjänst är god kommunikation av högsta vikt.  Syfte. Syftet med studien var att undersöka erfarenheten sjuksköterskor inom ambulansverksamheten har av kommunikation med räddningstjänstpersonal under samverkan.  Metod. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes med elva sjuksköterskor verksamma i södra delen av Sverige. Genom användandet av Critical Incident Technique togs sjuksköterskornas erfarenhet och hanteringen av specifika händelser i samband med kommunikation med räddningstjänstpersonal fram. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat. Två huvudteman framkom i resultatet: Kännetecken på god kommunikation under samverkan och kännetecken på bristande kommunikation under samverkan. Skapandet av huvudteman gjordes utifrån åtta teman som formades utifrån deltagarnas beskrivningar av de Kritiska Incidenterna och deras hantering och beteende kring dessa incidenter. Slutsats. Det finns fördelar när ambulanspersonal och räddningstjänstpersonal arbetar på samma station. Fördelen med att känna varandra till namn ökar även förståelsen för varandras arbete och samverkan blir lättare. En väl fungerande kommunikation bidrar till ett effektivt teamarbete. I samband med större händelser ökar risken att kommunikationen fallerar. Det kan möjligtvis påverka patientomhändertagande. Att ha gemensamma utbildningsdagar där de olika yrkesgrupperna lär sig av varandra rekommenderas. Då det även tycks saknas forskning på området rekommenderas det. / Background. To provide safe care for patients, good communication between different professional caring groups is essential. Lack of communication is usually due to misunderstanding of the respective roles between involved professionals and disturbances in the environment where the communication is carried out. For a well-functioning collaboration between personnel in the ambulance and rescue services, good communication is of utmost importance.  Purpose. The purpose of the study was to investigate the experience nurses in the ambulance service have of communication with the rescue service during collaboration.  Method. A qualitative interview study with an inductive approach with eleven nurses active in the southern part of Sweden was conducted. By using the Critical Incident Technique, the nurses' experience and the handling of specific incidents related to communication with the emergency services were defined. The interviews were analyzed through a qualitative content analysis with the aim of creating categories and themes of the experiences. Results. Two main themes emerged: Characteristics of good communication during collaboration and characteristics of lack of communication during collaboration. The two main themes contained eight themes based on the participants' descriptions of the Critical Incidents and their handling and behavior around these incidents.  Conclusion. There are benefits when ambulance personnel and emergency services personnel work at the same station. The advantage of knowing each other by name also increases the understanding of each other's work and collaboration becomes easier. A well-functioning communication contributes to effective teamwork. In connection with major events, the risk of failure during communication increases. This may affect patient care. It is recommended to have joint practice where the different professional groups learn from each other. Further research in the field is recommended.

Introduktion: Adekvat andning är grundläggande för liv. Att kunna utföra luftvägshantering är därför en kunskap sjuksköterskan måste besitta. I regionen där studien genomförts kan anestesisjuksköterskeresurs medfölja ambulans vid larm om andnings- eller luftvägsproblematik. Denna resurs har tidigare nyttjats per automatik från larmcentral, men har nu övergått till att nyttjas först på ambulanspersonalens begäran. Hur denna förändring upplevs av sjuksköterskan i ambulansen är tidigare inte undersökt. Syfte: Belysa sjuksköterskan i ambulansens upplevelse av luftvägshantering samt upplevelsen av stöd från anestesisjuksköterskan prehospitalt. Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyserades med induktiv innehållsanalys. Femton semistrukturerade intervjuer genomfördes på en ambulansavdelning i södra Sverige. Deltagarna var sjuksköterskor aktivt verksamma inom ambulanssjukvården. Resultat: Sjuksköterskan i ambulansen upplevde generellt trygghet i luftvägshantering efter som det övas frekvent. Anestesisjuksköterskans stöd var dock viktigt vid avancerad luftvägshantering. Rutinförändringen, gällande att anestesisjuksköterska endast medföljde på ambulanspersonalens begäran, upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen som positivt. Detta skapade fler tillfällen att få möjlighet till luftvägshantering vilket i sin tur skapade ökad trygghet. En annan positiv upplevelse av rutinförändringen var att anestesisjuksköterskeresursen nu kunde nyttjas när den verkligen behövdes. Få tillfällen för samövning mellan anestesisjuksköterskan och sjuksköterskan i ambulansen upplevdes av sjuksköterskan i ambulansen ej ge personlig kännedom för anestesisjuksköterskan, vilket i sin tur påverkade teamkänslan. Deltagarna menade även att det ofta var ”extra händer” som efterfrågades istället för viss kompetens. Slutsats: Luftvägshantering kräver regelbunden övning för att upprätthålla kompetens och känsla av trygghet. Anestesisjuksköterskan bör dock fortsatt finnas att tillgå som stöd vid avancerad luftvägshantering. Rätt resurs ska användas vid rätt tillfälle, vilket sjuksköterskan i ambulansens ansvarar för att så sker. För att möjliggöra en god teamkänsla inom vårdteamet krävs samövning och personlig kännedom. / Introduction: Adequate breathing is essential for life. Being able to perform airway management is therefore a knowledge the nurse must possess. Within the prehospital care in the region the study is carried out there is an anesthesia nurse resource in the event of respiratory problems. This resource has previously been used automatically from dispatch, but now this resource is only used on request from the ambulance staff. How this change is experienced by the nurse in the ambulance has not been investigated earlier. Purpose: Illuminate the nurse in the ambulance’s experience of airway management and the experience of support from the anesthesia nurse prehospital. Method: Qualitative interview study that was analysed with inductive content analysis. Fifteen semi-structured interviews were conducted in an ambulance department in southern Sweden. The participants were nurses with an active employment in ambulance care. Result: The nurse in the ambulance generally felt comfortable in airway management as it was frequently practiced. However, the support of the anesthesia nurse was important in advanced airway management. The routine change, regarding the fact that the anesthesia nurse was only included at the request of the ambulance staff, was perceived by the nurse in the ambulance as positive. This created more opportunities for airway management, which in return increased confidence. Another positive experience of the routine change was that the anesthesia nurse resource could now be used when it was really needed. Few opportunities for joint practice between the anesthesia nurse and the nurse in the ambulance were experienced by the nurse in the ambulance as not giving personal knowledge to the anesthesia nurse, which in return affected the team spirit. The participants also said that it was often ”extra hands” that they requested instead of certain skills. Conclusion: Airway management requires regular practice to maintain competence and confidence. However, the anesthesia nurse should continue to be available, as support for advanced airway management. The correct resource must be used in the right situation, which the nurse in the ambulance is responsible for ensuring. To enable a good team spirit within the care team, joint practice and personal knowledge are required.

Bakgrund: Det finns en lagstadgad skyldighet att en samordnad individuell plan, SIP, ska upprättas när en person har ett behov av insatser som ryms inom hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten. En SIP kan ses som ett samverkansverktyg, vilket ger en koordinerad vård som leder till trygghet och ökad patientsäkerhet. En patients SIP är således ett mycket viktigt dokument som vägleder hälso- och sjukvårdspersonal i sin bedömning utifrån planerad vård och begränsningar, för att kunna erbjuda en god och personcentrerad vård. Syfte: Syftet var att undersöka olika aspekter av utlarmning av ambulans till patienter som har en samordnad individuell plan (SIP) och hur dessa larm hanteras av ambulanssjukvården. Metod: Studien är en kvantitativ retrospektiv studie i form av journalgranskning. Resultat: SIP-ärenden förekommer dagligen där SOS Alarms prioritering oftast inte går i linje med sjuksköterskans triage. Patienterna har en mycket hög biologisk ålder. Statistisk signifikanta skillnader erhölls med att patienter ej transporterades till sjukhus med ambulans i relation till högre ålder (p= &lt;0,02), lågt triage enligt RETTS (p= &lt;0,001), samt tydlig SIP (p=&lt;0,001). Slutsats: Sjuksköterskor inom ambulanssjukvård har god följsamhet till SIP på basis av att den är korrekt dokumenterad. / Bakgrund: Det är en lagstadgad skyldighet att en individuell plan (IP) ska skrivas när en person är i behov av hälso- och sjukvård eller socialtjänst. En IP är ett samarbetsverktyg som ger komfort och ökar patientsäkerheten. Det är också ett viktigt dokument för vårdpersonal när de fattar medicinska beslut så att säker och optimal vård kan erbjudas utifrån patienternas preferenser. Syfte: Syftet var att undersöka olika aspekter när ambulans kallas till en patient med IP och hur dessa samtal hanteras av ambulanstjänsten. Metoder: Studien är en kvantitativ retrospektiv observationsstudie, en tidskriftsöversikt. Resultat: IP-samtal sker dagligen. Nödcentralernas prioritet för samtalet korrelerar med en mycket låg grad med den triage som patienten får från den registrerade sjuksköterskan på plats. Patienter som har en IP är generellt mycket gamla. Statistiskt signifikanta skillnader hittades när det gäller att inte transporteras till sjukhus med ambulans när det gäller högre ålder (p = &lt;0,02), låg triage enligt RETTS (p = &lt;0,001) och en tydlig individuell plan (IP) (p = &lt;0,001). Slutsats: Registrerade sjuksköterskor från ambulanstjänsten har en hög överensstämmelse med en IP om den är korrekt dokumenterad.

En person som drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus är beroende av att skyndsamt erhålla högkvalitativ hjärt-lungräddning för bästa möjliga förutsättningar till överlevnad. Bröstkompressioner behöver utföras med få avbrott för att anses högkvalitativa. Tidigare forskning indikerar att manuella bröstkompressioner kan hålla otillräcklig kvalitet. Hjälpmedel som utför mekaniska bröstkompressioner har tagits fram och utvecklats som alternativ till manuella bröstkompressioner. I Sverige har ambulanssjuksköterskor en möjlighet att använda sig av hjälpmedlet LUCAS för att utföra mekaniska bröstkompressioner. Forskning inom området har främst haft en medicinsk inriktning. Det saknas tillräcklig forskning om ambulanssjuksköterskors upplevelser i samband med hjärt- lungräddning och användande av mekaniska bröstkompressioner. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att utföra hjärt- lungräddning med det mekaniska bröstkompressionshjälpmedlet LUCAS. Studiens metod var beskrivande och utgick från en kvalitativ induktiv ansats. Urvalet var ändamålsenligt och bestod av tio sjuksköterskor med specialistutbildning med inriktning ambulanssjukvård yrkesverksamma i ett län i Mellansverige. Intervjuerna genomfördes utifrån en semistrukturerad intervjuguide och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet presenteras genom en huvudkategori, tre generiska kategorier och åtta subkategorier. Ambulanssjuksköterskor upplevde att LUCAS är en omvårdnadsresurs med betydelse för personal och patient. Ambulanssjuksköterskor beskrev att övning och utbildning krävs för korrekt handhavande, att LUCAS påverkar arbetsmiljö och patientsäkerhet och att LUCAS skapar andra förutsättningar för personalen. Slutsatsen var att denna studie visade att LUCAS är ett betydelsefullt och uppskattat mekaniskt hjälpmedel bland ambulanssjuksköterskor när de utför hjärt-lungräddning utanför sjukhus. Ambulanssjuksköterskor föredrog mekaniska bröstkompressioner framför manuella bröstkompressioner trots en medvetenhet om att behandling med mekaniskt hjälpmedel enligt tidigare forskning inte kunnat påvisa någon ökad patientöverlevnad. Istället beskrev ambulanssjuksköterskor att de vid bruk av LUCAS upplevde fördelar som hade betydelse för dem och deras arbetsmiljö, fördelar som inverkade på arbetssätt och säkerhet. Bland annat kunde ambulanssjuksköterskor använda bilbälte och således färdas säkert samtidigt som patienten erhöll högkvalitativa bröstkompressioner utförda av LUCAS. Utifrån studiens resultat kan det vara av vikt att verksamheter som bedriver ambulanssjukvård tar större hänsyn till ambulanssjuksköterskors perspektiv vid implementering, utveckling och utvärdering av ett mekaniskt hjälpmedel. / A person suffering from out-of-hospital cardiac arrest is dependent on promptly receiving high qualitative cardiopulmonary resuscitation for best possible survival outcome. Chest compressions need to be performed with few interruptions to be considered of high quality. Previous research indicates that manually performed chest compressions can be of inadequate quality. Aids that perform mechanical chest compressions have been developed as an alternative to manual chest compressions. In Sweden, ambulance nurses have the possibility to use the aid LUCAS to perform mechanical chest compressions. Research in the field has mainly been having a medical focus. There is insufficient research on ambulance nurse's experiences associated with cardiopulmonary resuscitation and the use of mechanical chest compression aids. The aim of the study was to describe the ambulance nurse's experience of performing cardiac pulmonary resuscitation with the mechanical chest compression aid LUCAS. The method of the study was descriptive and based on a qualitative inductive approach. The sample was convenient and consisted of ten nurses with a specialist nursing degree focusing on ambulance care working in central Sweden. The interviews were conducted based on a semi-structured interview guide and analyzed with qualitative content analysis. The result is presented by a main category, three generic categories and eight subcategories. Ambulance nurses find that LUCAS is a nursing resource of importance for staff and patients. Ambulance nurses described that exercise and training is required for proper handling, that LUCAS affects the work environment and patient safety and that LUCAS creates other conditions for the staff. The conclusion was that this study showed that LUCAS is an important and appreciated mechanical device among ambulance nurses when performing cardiopulmonary resuscitation outside hospitals. Ambulance nurses preferred mechanical chest compressions in front of manual chest compressions despite the awareness that treatment with mechanical devices in previous research has not been able to demonstrate increased patient survival. Instead, ambulance nurses described that, when using LUCAS, they perceived benefits that were important to them and their working environment, benefits that affect working methods and safety. Among other things, ambulance nurses could use seat belts and thus travel safely while the patient received high quality chest compressions performed by LUCAS. Based on the results of the study it may be important that ambulance services pay more attention to the perspective of the ambulance nurse in the implementation, development and evaluation of a mechanical device.