Bakgrund: Rektusdiastas är en delning av musculus rectus abdominis och är vanligt hos kvinnor som fött barn. Det kan ge besvär som instabilitet i bålen samt smärta i ländrygg och bäcken, men även oro och rädsla. Rektusdiastsen påverkar den vardagliga fysiska aktiviteten hos patientgruppen och fysioterapi rekommenderas i första hand som behandling. Evidensen är dock begränsad och svenska kliniska riktlinjer finns inte i dagsläget. Syfte: Syftet är att utforska fysioterapeuters erfarenheter av att arbeta med mödrar som har besvär av rektusdiastas efter förlossning till att få en mer fungerande fysisk aktiv vardag. Metod: En kvalitativ intervjustudie valdes där informanterna rekryterades genom ett ändamålsenligt urval samt snöbollsurval. En semistrukturerad intervjuguide nyttjades och datan analyserades genom en manifest kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: Behandling för mödrar med besvär av rektusdiastas är främst att ge information och träning. För att hjälpa mödrarna med problematiska vardagsaktiviteter ges råd och strategier för att klara av dessa. Fysioterapeuter önskar kliniska riktlinjer och att kunskapen undervisas om redan på grundutbildningen. Slutsats: Behandling utifrån biopsykosociala faktorer är viktigt för patientgruppen. Fysioterapeuter kan hjälpa patientgruppen och det är viktigt att kunskapen sprids så alla får den vård de har rätt till. / Background: Diastasis recti is a split of the musculus rectus abdominis and is common among women who have given birth. It can lead to problems such as instability in the abdomen and pain in the lumbar region and pelvis, but also anxiety and fear. Diastasis recti affects the daily physical activity among this patient group, and to fix this physiotherapy is recommended. The evidence is limited and there are currently no Swedish clinical guidelines. Purpose: The purpose is to explore physiotherapists experience of working with mothers that are bothered by diastasis recti after childbirth to have a more functional physical activity everyday life. Method: A qualitative interview study where the informants were recruited through a purposive sampling and snowball sampling. The interviews were based on a semi-structured interview guide and analyzed through a manifest qualitative content analysis with an inductive approach. Result: Treatment for mothers with diastasis recti was mainly to provide information and exercises. To help mothers with problematic everyday activities, advice and strategies were given. Physiotherapist’s desire clinical guidelines and that knowledge about diastasis recti is a subject for education at university. Conclusion: Treatment based on biopsychosocial factors is important for this patient group. Physiotherapists can help this patient group and it is important that knowledge about the subject is spread so that everyone can receive the care they are entitled to.

Bakgrund: Total höftplastik är en operation där en protes ersätter höftleden. Ingreppet genomförs alltmer i dagkirurgi. Rehabiliteringen sker i hemmet med uppföljningsbesök av fysioterapeut. Följsamhet till rehabilitering är viktigt för att återfå funktion. Insikt i patienters upplevelser av rehabilitering kan ge ny värdefull kunskap för fysioterapi med beteendemedicinsk inriktning. Syfte: Syftet med studien är att studera hur patienter som genomgått total höftplastik i dagkirurgi upplever följsamhet till postoperativ rehabilitering. Metod: Deskriptiv kvalitativ design med induktiv ansats. Sex patienter som genomgått total höftplastik i dagkirurgi inkluderades och deltog i individuella semistrukturerade intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys tillämpades för att analysera data från intervjuerna. Resultat: Analysen resulterade i 15 underkategorier med följande fem huvudkategorier: Vikten av en bra start, Betydelsen av socialt stöd och vägledning, Funktion och resultat styr utförande, Betydelsen av personliga egenskaper och mentalitet, Träningsprogram underlättar hemträningen. Slutsats: Upplevelsen av följsamheten till rehabilitering efter total höftplastik i dagkirurgi utgörs av ett flertal individ- och omgivningsfaktorer såsom mentalitet, utfallsförväntningar, socialt stöd och väder. Resultat av denna studie tillför en ökad förståelse till bio-psyko-sociala upplevelser av följsamhet till rehabiliteringen efter dagkirurgisk total höftplastik i svensk kontext. / Background: Total hip arthroplasty is a surgery where the hip joint is replaced by a prosthesis. Nowadays the surgery is often carried out in day-surgery. The rehabilitation occurs at home with physiotherapeutic follow-up visits. Compliance to rehabilitation is important to regain function. Insight into patients’ experiences of rehabilitation can provide valuable new knowledge for physiotherapy with a behavioral medicine focus. Aim: To study how patients experience their compliance to rehabilitation after total hip arthroplasty in day-surgery. Method: Descriptive qualitative design with an inductive approach. Six patients who underwent total hip arthroplasty in day-surgery were included and participated in individual semi-structured interviews. A qualitative content analysis was applied to analyze data from the interviews. Results: The analysis resulted in 15 subcategories with the following five main categories: The importance of a good start, The significance of social support, Function and results control the performance, The meaning of personal characteristics and mentality, Exercise program facilitates the home rehabilitation. Conclusion: The experience of compliance to rehabilitation after total hip arthroplasty in day-surgery consists of several individual- and environmental factors such as mentality, outcome expectations, social support and weather. The result of this study expands the understanding of bio-psycho-social experiences of compliance to rehabilitation after total hip arthroplasty in day-surgery in a Swedish context.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Artros är den vanligaste, kroniska ledsjukdomen som drabbar kroppens olika leder bland annat knäleden. Fysisk aktivitet är den främsta behandlingen vid ledsjukdomen där artrosskolan finns till som stöd för patienterna. Fysioterapeuterna i artrosskolan arbetar hälsofrämjande med artrospatienter genom att befrämja fysisk aktivitet. Syfte: Att undersöka vad patienter med knäartros upplever har påverkat deras motivation för fysisk aktivitet under artrosskolan. Metod: Denna studie är en kvalitativ intervjustudie som genomfördes med en induktiv ansats. Sex deltagare inkluderades i studien där en semistrukturerad intervjuguide användes. Vidare analyserades intervjuerna med en kvalitativ innehållsanalys. Materialet tolkades och sorterades i kategorier och underkategorier. Resultat: Studien resulterade i fem huvudkategorier som vidare delades in i sex underkategorier. Huvudkategorierna var: det sociala stödet på artrosskolan, enkel och lättillgänglig träning, ökad förståelse, upplevda effekter av artrosskolan och brist på uppföljning och personlig kontakt. Slutsatser: Resultatet indikerar att kompetens, självbestämmande och tillhörighet har haft en inverkan för vad som har påverkat motivationen för fysisk aktivitet. Deltagarnas upplevelser om vad som påverkat deras motivation kan därmed kopplas till Self-determination theory där tidigare nämna begrepp är tre viktiga grundstenar. Det har framgått att deltagarna upplevt att det sociala stödet från artrosskolan, fysiska och psykologiska effekter samt en ökad förståelse för artros och träningens betydelse har bidragit till ökad motivation för fysisk aktivitet.

Bakgrund och syfte: Huvudvärk av spänningstyp (HST) är vanligt förekommande. Det finns oklarheter avseende både dess patofysiologi och olika behandlingars effekt. Syftet med denna studie var att beskriva och utvärdera effekten av en individuellt anpassad beteendemedicinsk behandling i fysioterapi för patienter med HST. Metod: En single-case studie med A1-A2-B-A3-design av tre patienter med HST genomfördes. Utfallsvariabler var huvudvärksfrekvens (antal dagar med huvudvärk), huvudvärksindex (medelintensitet), konsumtion av smärtlindrande medicin, tro på sin förmåga avseende kontroll av huvudvärken, samt upplevd påverkan av huvudvärken på funktion i vardagsaktiviteter och på glädje i aktiviteter med familj och vänner. Resultat: Tro på sin förmåga avseende kontroll av huvudvärken ökade markant för 2 av 3 patienter. Huvudvärksfrekvens och huvudvärksindex minskade markant för en av patienterna. En av patienterna svarade först inte alls på behandlingen, men blev mycket bättre inför den sista uppföljningen avseende huvudvärksindex och funktion och glädje i aktiviteter. Diskussion och konklusion: Ett beteendemedicinskt förhållningssätt i behandling som grundar sig på funktionell beteendeanalys kan vara ett sätt att som fysioterapeut hantera patienter med HST. HST är en vid diagnosgrupp och det verkar då logiskt att behandlingen bör anpassas individuellt för att få bästa effekt. / Background and aim: Tension-type headache (TTH) is common. There are uncertainties regarding both the pathophysiology and the effect of treatments. The aim of this study was to describe and evaluate the effect of an individually tailored behavioural medicine treatment in physiotherapy, based on a functional behavioural analysis. Method: A single-case study with A1-A2-B-A3-design of three patients with TTH was performed. Outcome variables were headache frequency (days with headache), headache index (mean intensity), consumption of analgesics, headache management self-efficacy (HMSE), disability and feelings of loss of happiness in activities with family and friends. Results: HMSE increased markedly for 2 of 3 patients. Headache frequency and headache index decreased for one of the patients. One of the tree patients did not first respond to treatment but was much better before the last follow-up regarding headache index, disability and loss of happiness. Discussion and conclusion: A behavioural medicine treatment in physiotherapy based on a functional behavioural analysis can be a way for physiotherapists to handle patients with TTH. Since the diagnosis TTH is heterogenic it seems logical that the treatment should be individually tailored.

Bakgrund: Skada på främre korsbandet (ACL) är en av de vanligaste skadorna en fotbollsspelare kan drabbas av. Anatomi och fysiologi kan förklara varför kvinnor drabbas i högre grad än män. Vid tillämpning av knäkontroll har incidensen av korsbandsskador setts minska men följsamhet till programmet har setts vara låg. Motivation och följsamhet är viktigt för att vidmakthålla ett hälsorelaterat beteende och med hjälp av en fysioterapeuts kompetenser inom beteendemedicin kan förutsättningarna optimeras för att öka tillämpningen av knäkontrollsträning. Syfte: Undersöka upplevelser av vad som motiverar och hindrar kvinnliga fotbollsspelare till genomförande av knäkontrollsträning. Metod: En kvalitativ beskrivande design med semistrukturerad intervjuguide. Sju kvinnliga fotbollsspelare inom Damallsvenskan och division 1 inkluderades. Manifest innehållsanalys med en induktiv ansats användes. Resultat: 12 underkategorier uppdelade i fyra kategorier presenterades: Spelarens attityd till knäkontrollsträning, tid, kunskap för knäkontroll, förväntningar på effekter av knäkontroll. Slutsats: Uppsatsen påvisar att det finns flera psykosociala motivatorer och hinder för genomförande av knäkontrollsträning. Beteendemedicinsk tillämpning vid implementering av programmet kan optimera förutsättningarna för att fotbollsspelare ska utföra programmet.

Bakgrund: Ätstörningar är allvarliga tillstånd och orsakar stort lidande för drabbade. Patienterna har störda uppfattningar om kropp och ätande samt upplevs svårbehandlade. Basal kroppskännedom utgår från kroppens rörelser, där kroppsmedvetenhet övas, tankar och känslor integreras. Vetenskapligt finns begränsad kunskap om hur patienter med ätstörning ska bemötas, men den terapeutiska alliansen påverkar följsamhet och behandlingsresultat. Syfte: Att beskriva fysioterapeuters erfarenheter av vad som påverkar skapandet av en terapeutisk allians vid behandling med Basal kroppskännedom vid ätstörningsproblematik. Metod: Studien har kvalitativ, deskriptiv design i åtta semistrukturerade intervjuer med fysioterapeuter som rekryterades genom ändamålsenligt- och snöbollsurval. Data analyserades med induktiv ansats.  Resultat: Fem kategorier och elva underkategorier identifierades. Huvudkategorierna är “Metoden bjuder in till helhetssyn och tillitsfull relation”, “Yrkesskicklighet och personlighet en tillgång i komplexa mötet”, “Kroppslig och verbal kommunikationsförmåga ger samarbetet fler dimensioner”. “Arbetet siktar mot självständigt och hållbart tillfrisknande” samt “Terapeutiska miljön påverkar trygghet och fokus”. Slutsats: Alliansskapandet genom Basal kroppskännedom är mångfacetterad i mötet med patientgruppens komplexa sjukdomssituation. Faktorerna som utkristalliserades påverkar både enskilt och gemensamt, skapandet av en fysioterapeutisk allians. Genom resultatet framträder en början till beteendeförändringsstrategier med hjälp av beteendemedicinskt förhållningssätt, socialkognitiv teori samt stress-copingteori

SAMMANFATTNING  Bakgrund: Ishockey tillhör en av de idrotterna med högst skadefrekvens. Det finns olika faktorer ur ett biopsykosocialt perspektiv som har inverkan på spelares respons och beteende vid skada och rehabilitering. Fysioterapeuter har som uppgift att stötta patienter i rehabilitering och återgång till målaktivitet. Till författarnas vetskap finns det ingen forskning på fysioterapeuters upplevelse av spelares beteende under en rehabiliteringsprocess inom svensk elitishockey.  Syfte: Syftet med följande studie var att undersöka fysioterapeuters upplevelser kring spelares beteende i relation till rehabiliteringsprocessen vid skada inom svensk elitishockey.  Metod: En kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer. Ett ändamålsenligt urval användes där sex fysioterapeuter inkluderades från Hockeyallsvenskan och Svenska Hockeyligan (SHL). En kvalitativ innehållsanalys genomfördes med induktiv ansats.  Resultat: Den tematiska analysen resulterade i fem kategorier och 20 subkategorier. Kategorier som framkom var personliga faktorer påverkar beteende, erfarenhet påverkar beteende, omgivningsfaktorer påverkar beteende, egna prioriteringar påverkar beteende samt kunskap om skada påverkar beslutsfattande.  Slutsats: Studien belyste hur samspelet mellan individ- och omgivningsfaktorer hos spelare påverkar beteende under rehabilitering. Identifiering av dessa faktorer visar att rehabilitering med fördel kan utgå från ett biopsykosocialt perspektiv. Spelares hantering av skada upplevdes variera beroende av olika copingstrategier samt hur skadan värderades. / ABSTRACT  Background: Ice hockey is one of the sports with the highest incidence of injuries. There are different factors seen from a biopsychosocial perspective which all influence the players response and behavior during an injury and rehabilitation. The task of physiotherapists is to support patients in their rehabilitation and return to their target activity. There is a limited knowledge of the experiences of physiotherapists regarding player behavior during a rehabilitation process in Swedish elite ice hockey.  Aim: The aim of this this study was to examine physiotherapists experiences of players behaviors in relations to a rehabilitation process after an injury in Swedish elite ice hockey.  Method: A qualitative design with semi structured interviews. An expedient selection was used with six physiotherapists who were included from Hockeyallsvenskan and Svenska Hockeyligan (SHL). The interviews were analyzed with qualitative content analysis with inductive approach.  Results: The thematic analysis resulted in five categories and 20 subcategories. The categories identified were personal factors affects behavior, experience affects behavior, environmental factors affect behavior, personal priorities affect behavior and knowledge about injury affects decision making.  Conclusion: The study illustrated how the interplay between individual- and environmental factors affected player behavior during rehabilitation. Identification of these factors shows that rehabilitation benefits from a biopsychosocial perspective. The experience was that players management of an injury variated depending on different coping strategies and how the injury was valued.

Bakgrund: Artros är den vanligast förekommande ledsjukdomen. I den fysioterapeutiska behandlingen ingår fysisk träning där patienterna får individuellt anpassade hemträningsprogam. Följsamheten till dessa har dock visat sig låg, vilket kan åtgärdas med beteendeförändring. Fysioterapeuten kan bistå med stöd genom användning av beteendeförändringstekniker. Syfte: Att beskriva fysioterapeuters arbete med följsamhet till hemträningsprogram med hjälp av beteendeförändringstekniker hos patienter diagnosticerade med artros. Metod: Kvalitativ deskriptiv design med semistrukturerade intervjuer. Sju fysioterapeuter rekryterades genom bekvämlighetsurval. Data analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys med deduktiv ansats där data matchades med redan framtagna kategorier och underkategorier utifrån Michie et al. (2013) taxonomi med beteendeförändringstekniker. Resultat: Informanternas beskrivningar av arbetet med följsamhet till hemträning matchades med 38 beteendeförändringstekniker indelade i 14 kluster: Goals and planning, Feedback and monitoring, Social support, Shaping knowledge, Natural consequences, Comparison of behavior, Associations, Repetition and substitution, Comparison of outcomes, Reward and threat, Regulation, Antecedents, Identity, Self-belief. Slutsats: Studien visade hur informanterna tillämpar beteendeförändringstekniker i arbetet med följsamhet till hemträning. Inget framstående beteendeförändrande arbetssätt kunde påvisas. En stor variation beteendeförändringstekniker beskrevs. Några arbetssätt tenderade innehålla beteendeförändringstekniker som hänger ihop och kommer till följd av varandra. Andra arbetssätt innehöll enskilda tekniker som används i syfte att möta individuella behov och hinder till träning. / Background: Osteoarthritis is the most common joint disease. The physiotherapeutic treatment includes physical exercise where the patients receive individually adapted home exercise programs. However, adherence to these has proven to be low, which can be remedied with behavioral change. The physiotherapist can provide support by using behavior change techniques. Aim: To describe physiotherapists' work with adherence to home exercise programs using behavioral change techniques in patients diagnosed with osteoarthritis. Method: Qualitative descriptive design with semi-structured interviews. Seven physiotherapists were recruited through a sample of convenience. The data was analyzed based on qualitative content analysis with a deductive approach where the data was matched with already developed categories and subcategories based on Michie et al. (2013) taxonomy with behavior change techniques.  Results: The informants’ descriptions of the work with adherence to home training were matched with 38 behavior change techniques divided into 14 clusters: Goals and planning, Feedback and monitoring, Social support, Shaping knowledge, Natural consequences, Comparison of behavior, Associations, Repetition and substitution, Comparison of outcomes, Reward and threat, Regulation, Antecedents, Identity, Self-belief. Conclusion: The study showed how informants applied behavior change techniques in their work with adherence to home training. No prominent behavioral change approach could be demonstrated. A wide variety of behavioral change techniques were described. Some ways of working tended to include behavioral change techniques that interrelate and result from each other. Other ways of working contained individual techniques used to meet individual needs and training barriers.

Sammanfattning Bakgrund: Det sker en digital utveckling i samhället och även inom vården. Det används redan digitala verktyg globalt och till viss del i Sverige. Det finns ett ökat söktryck inom vården och för att möta vårdbehovet behövs en hållbar utveckling av de befintliga vårdresurserna. Målet är att kunna fortsätta ge patienterna en god och jämlik vård. Det finns bristande kunskap om fysioterapeuters uppfattningar att stödja patienter i rehabilitering via digitala applikationer. Syfte: Att beskriva fysioterapeuters uppfattningar om att stödja patienter i rehabilitering med hjälp av digitala applikationer.  Metod: Kvalitativ studie med beskrivande och explorativ design, där data analyserats med innehållsanalys med induktiv ansats. Sex fysioterapeuter som arbetat i sex månader till 22 år med rehabilitering har intervjuats. Intervjuerna genomfördes med en semistrukturerad intervjuguide. Resultat: Dataanalysen resulterade i elva underkategorier och fyra kategorier: ”Möjligheter och önskemål i tillämpning”, ”Begräsningar i användning”, ”Skapar tydligare träningsinstruktioner och förbättrad kommunikation” och ”Ökad närhet till behandling”. Slutsats: Resultatet visade att informanterna såg möjligheter och begränsningar med att tillämpa rehabiliteringsappar i sitt patientarbete och lyfte särskilt möjligheter till tydligare träningsinstruktioner och förbättrad kommunikation samt ökad närhet till behandling som fördelar en app skulle kunna ge i patientarbetet. / Abstract Background: There is a digital development in society as well as in healthcare. Digital tools are already in use worldwide and to some extent in Sweden. There is an increased demand for healthcare and a sustainable development of the existing resources is key to handle that. The goal is to keep providing good and equal care for all patients. There is a lack of knowledge about how physiotherapists to support patients in rehabilitation through digital applications. Aim: To describe physiotherapists perception of supporting patient´s in their rehabilitation using digital applications. Method: Qualitive study with descriptive and explorative design. Using content analysis with an inductive approach. Six physiotherapists who have worked with rehabilitation between six months to 22 years were interviewed. The interviews used a semi-structured interview guide. Results: The data analysis resulted in eleven sub-categories and four categories: “Opportunities and requests of application for usage”, “Limitations in usage”, “Creating clear training instructions and improved communication” and “Increased proximity to treatment”. Conclusion: The results showed that the informants saw opportunities and limitations in usage of digital applications to support patients in various physiotherapeutic operations. They highlighted that an app could provide clearer training instructions, improved communication, and increased proximity to treatment, all of which would benefit patient care.

Sammanfattning Bakgrund: Vanligt vid artros är låg aktivitetsnivå. I behandlingsprogrammet artrosskola är fysisk träning en intervention. Predicerande faktorer för om beteendet fysisk träning kommer utföras är self-efficacy samt rörelserädsla. Syfte: Syftet var att studera variablerna rörelserädsla och self-efficacy för fysisk träning hos personer med höft- och eller knäartros innan och efter deltagande i artrosskola samt korrelationen avseende skillnaden mellan för- och eftermätning för variablerna. Metod: En icke-experimentell longitudinell enkätstudie med två mätpunkter för ett urval om 22 personer deltog i studien. Mätinstrumenten var Tampaskalan för kinesiofobi- svensk version (TSK-SV) och self-efficacy för fysisk träning skalan (S-ESES). Dataanalysen utfördes med Wilcoxons tecken rangtest samt Spearmans rangkorrelationstest. Resultat: Signifikant skillnad mellan skattad TSK-SV förelåg före respektive efter deltagande i artrosskola (p=0,049). Effektstorleken värderades som medelstor. Ingen signifikant skillnad förelåg mellan skattad S-ESES innan och efter deltagande i artrosskola (p=0,116). Effektstorleken värderades som liten. Lågt signifikant samband förelåg mellan skillnader mellan för- och eftermätning gällande self-efficacy för fysisk träning och rörelserädsla. Slutsats: Resultatet visade på en minskad rörelserädsla och en korrelation mellan förändringarna gällande variablerna. Vidare studier med artrosskola som en kontrollerad oberoende variabel krävs för att möjliggöra kausala slutsatser gällande artrosskolans inverkan på variablerna. / Abstract  Background: Common in osteoarthritis are low activity level. Self-management is a rehabilitation program that includes physical exercise. Self-efficacy and fear of movement can determine if physical activity will be performed.  Aim: The aim of the study was to examine the variables fear of movement and self-efficacy for physical exercise for people with hip-and or knee osteoarthritis before and after participation in self-management program, and to investigate the correlation between the pre-post differences in the variables. Methods: Non-experimental longitudinal questionnaire survey with two measurement points. 22 participants participated. Measurements used were Tampa scale for the kinesiophobia-Swedish version (TSK-SV) and Swedish version of the Exercise Self-efficacy scale (S-ESES). Wilcoxon's tecken-rank test and Spearman's rank correlation test were used to analyze data. Results: A significant difference between estimated TSK-SV before and after the intervention (p=0,049), medium effect size. No significant difference between estimated S-ESES before and after the intervention (p=0,116), small effect size. Difference between the measuring points showed low correlation between fear of movement and self-efficacy for exercise. Conclusion: Fear of movement decreased and there was a correlation between the difference of the variables. Future studies require a controlled independent variable to enable causal conclusion between the interventions impact on the variables.