<p>Att arbeta som sjuksköterska inom den psykiatriska vården innebär ibland ett måste att utföra tvångsåtgärder mot patienter som är destruktiva eller våldsamma. Denna studie fokuserar bältesläggningar som är en av de tvångsåtgärder som används. Studiens syfte var att beskriva hur sjuksköterskor upplever att bälteslägga patienter. Data samlades in genom fem semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor verksamma inom två olika psykiatriska kliniker. Analysen av data utmynnade i fyra teman: att bälteslägga av nödvändighet, att bälteslägga för att göra gott, att uppleva rädsla och att uppleva att bältesläggning görs på rutin eller blir en vana. Resultatet visar att sjuksköterskorna upplevde bältesläggningar som en god och bra omvårdnadsåtgärd i de fall det handlade om att skydda patienten från att skada sig själv, medpatienter eller personal. Sjuksköterskorna ansåg bältesläggningen befogad då det inte fanns något alternativ till åtgärden. Sjuksköterskorna beskriver bältesläggningen som en nödvändighet som görs av välvilja och för patientens skull. Sjuksköterskorna beskriver även en viss känsla av rädsla som de kunde uppleva vid en bältesläggning. Denna rädsla förstärktes hos sjuksköterskan i de situationer då patienten upplevdes som oberäknelig. Resultatet visar även att sjuksköterskorna kan uppleva bältesläggningen som en vanesak som så småningom på gott och ont till och med kan bli rutin.</p>

<p>Homosexuellas upplevelse av vårdgivares bemötande i vården kan innebära både ett lidande och välbefinnande utifrån den vårdande relationen. Syftet med studien var att beskriva homosexuellas upplevelser av vårdgivares bemötande i vården. Metoden var en kvalitativ litteraturstudie av sex vetenskapliga studier, dessa har analyserats enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att det fanns både vårdande och icke vårdande upplevelser av bemötandet i vården, dock dominerar det icke vårdande bemötandet. Vårdtagare har upplevt ett gott bemötande där vården har överträffat deras förväntningar och en god vårdrelation har skapats. Flera vårdtagare har blivit utsatta för kränkning samt nekade till vård, vilket resulterade i ett vårdlidande som påverkade vårdrelationen negativt. För att förbättra vårdrelationen krävs det att vårdgivare har kunskap om denna minoritetsgrupp. Det krävs också ett aktivt ledarskap som uppmärksammar vårdgivares brister och försöker att leda till ett bättre vårdande, som vidare ger vård på lika villkor. Studiens resultat kan tillämpas i olika vårdsammanhang.     </p>

<p>Våld mot kvinnor är ett världsomfattande problem som på senare år blivit alltmer uppmärksammat. Våldet innebär alltid negativa konsekvenser och lidande för kvinnan. Kvinnor som blivit utsatta för våld söker sig i större omfattning än andra människor till hälso- och sjukvården för vård av sina skador och åkommor. Av den anledningen utgör sjuksköterskor en viktig del i identifieringen av kvinnliga våldsoffer. Studiens syfte var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av möten med våldsutsatta kvinnor inom vården. Studien utgick från en kvalitativ ansats där urvalet var sju sjuksköterskor. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer. Materialet analyserades utefter en kvalitativ analysmetod som innebar att materialet först analyserades i sin helhet. Därefter lades fokus på delarna för att återigen skapa en ny helhet genom kategorier.  Förtroendet ansågs av sjuksköterskorna vara viktigt i möten med våldsutsatta kvinnor. I dessa möten upplevde sjuksköterskorna olika svårigheter i att identifiera kvinnorna där frågan om våld förekommit var den mest framträdande svårigheten. Vidare framkom att sjuksköterskorna besitter viss kunskap om ämnet likväl som det föreligger brister i denna.  Slutsatser som kan dras är att mer utbildning behövs för att öka sjuksköterskors kunskaper om hot och våld mot kvinnor. Likaså behövs handlingsplaner för att stödja sjuksköterskor i deras arbete med våldssatta kvinnor.</p>

<p><strong>Bakgrund: </strong>Patienter som avsiktligt skadar sin egen kropp blir allt vanligare inom dagens sjukvård. Självskada innebär att personer tillfogar yttre skador på sin egen kropp med olika föremål, och kommer därmed inte enbart i kontakt med psykiatrin, utan även med den somatiska vården. Därför är det av vikt att även sjuksköterskor inom den somatiska vården kan ge dem en god vård. Människor som skadar sig själv har ofta traumatiska erfarenheter i sin bakgrund och det kräver att sjuksköterskan både kan behandla och se bakom de fysiska skadorna för att hjälpa. <strong>Syfte: </strong>Syftet med litteraturstudien var att beskriva vårdpersonalens känslor gentemot patienter som skadar sig själva. <strong>Metod: </strong>Metoden för studien var en litteraturstudie med kvalitativ ansats där vetenskapliga artiklar granskades. Totalt var det fyra kvalitativa artiklar och tre kvantitativa artiklar som granskades och sammanställdes med hjälp av en manifest innehållsanalys. <strong>Resultat: </strong>Resultatet presenterades i de fem olika kategorierna; ”<em>känslor av oförståelse”, ”känslor av otillräcklighet”, ”känslor av ilska och frustration”, ”känslor av ambivalens”, </em>samt <em>”känslor av stress och bristande stöd”</em>. Resultatet visade att personalen kände att de inte hade tillräckligt med kunskaper för att kunna hjälpa patienter som skadar sig själva. Detta ledde till att känslor som oförstående, ilska, frustration och otillräcklighet uppstod hos vårdpersonalen. Resultatet visade även att vårdpersonalen var stressad och i behov av stöd från kollegor och ledning, för att orka kunna ge en god vård till patienter som skadar sig själva. <strong>Slutsats: </strong>Vårdpersonalen behöver mer utbildning och kunskap för att kunna förstå och hjälpa patienter som skadar sig själva. De behöver även mer stöd från sina kollegor och ledning för att kunna bemöta patienterna på ett professionellt sätt. </p>

<p><strong>Bakgrund</strong> Diabetes påverkar livet genom ändrade vanor och en känsla av att vara annorlunda. Vid en tidigare svensk studie har det dock visat sig att<strong> </strong>graden<strong> </strong>av KASAM inte skiljer sig mellan personer som har diabetes och den övriga befolkningen.</p><p><strong>Syfte </strong>Syftet var att belysa vilka faktorer som är hälsofrämjande för personer med diabetes utifrån känsla av sammanhang.</p><p><strong>Metod </strong>Fem semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem personer som hade typ 1 diabetes (n=5). Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys.</p><p><strong>Resultat </strong>Resultatet beskrevs utifrån tre huvudkategorier: <em>S</em><em>jukdomens påverkan på KASAM</em>, <em>Hälsofrämjande faktorer</em> samt <em>Hur hälso- och sjukvårdspersonal kan främja KASAM</em>.<strong> </strong>I resultatet framkom att sjukdomen hade påverkat respondenternas KASAM både positivt och negativt. Hälsofrämjande faktorer var: Sociala relationer, Goda kontinuerliga vårdkontakter, Lättillgängliga sjukdomsspecifika hjälpmedel och information samt Hälsofrämjande vanor. Hälso- och sjukvårdspersonalen kan främja KASAM genom att individanpassa vården samt tillgodogöra sig ökad kunskap kring sjukdomen.</p><p><strong>Slutsats </strong>KASAM grundläggs tidigt i livet och ändras sedan mycket lite. Därför anser vi att personer som diagnostiseras tidigt i livet bör få de bästa möjligheterna att skapa sig hög KASAM. Studien kan bidra med en ökad förståelse för hur KASAM praktiskt kan användas för att främja hälsan hos personer med diabetes i den kliniska verksamheten.</p>

<ol><li> </li></ol><p>Bakgrund:<strong> </strong>Många<strong> </strong>av<strong> </strong>patienterna som opererats kommer till den postoperativa enheten med en mild hypotermi, vilket kan leda till en rad olika komplikationer. Det finns flera dokumenterade värmebevarande omvårdnadsåtgärder som kan förebygga hypotermi hos patienterna. Däremot behöver kunskapen om anestesisjuksköterskors erfarenheter av värmebevarande omvårdnadsåtgärder belysas.</p><p>Syfte:<strong> </strong>Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskors erfarenheter av värmebevarande omvårdnadsåtgärder för att förebygga hypotermi.</p><p>Metod:<strong> </strong>En kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats. Ett strategiskt urval gjordes och insamling av data skedde genom intervjuer som spelades in på band. Kvalitativ manifest innehållsanalys valdes som analysmetod.</p><p>Resultat: Vilka värmebevarande omvårdnadsåtgärder som valdes berodde inte enbart på anestesisjuksköterskan, utan ekonomi och andra yrkeskategorier påverkade beslutet. Operationstidens längd, ingreppets art och patienternas status var också faktorer som påverkade om värmebevarande omvårdnadsåtgärder skulle användas. Anestesisjuksköterskorna uttryckte önskemål om gemensamma mål för att göra till verklighet att alla yrkeskategorier och berörda vårdenheter arbetar för helheten kring patienternas värme. Att ge patienter ett välbefinnande genom att använda värmebevarande omvårdnadsåtgärder var viktigt för anestesisjuksköterskorna.</p><p>Slutsats: Med riktlinjer och mer kunskap om värmebevarande omvårdnadsåtgärder hos alla yrkeskategorier finns det förhoppningar om att kunna nå målet: att patienterna ska vara normoterma efter sin operation.</p>

<p>This thesis for a licentiate degree is a Caring Science lifeworld study the purpose of which is to describe women’s experiences of illness, health and care following a myocardial infarction. It consists of two studies (Papers I and II) which form the first part of a doctoral dissertation.</p><p>Cardio-vascular disorders are a major public health problem today. Besides the impact these disorders have on public finances, a disease such as myocardial infarction entails suffering for the afflicted person. Current research indicates that women measure their health as lower than men following a myocardial infarction. There is still a lack of knowledge on how to understand women’s health process following a myocardial infarction, and how to provide them with the support needed to promote good health and well-being. Paper I explores women’s experiences of their lifeworld and body following a myocardial infarction. Paper II explores women’s experiences of the care and health process following a myocardial infarction, with a particular focus on their experience of participation. The method of reflective lifeworld research, based on phenomenological epistemology, is used to explore the meaning that is experienced in the lived world of the patient.</p><p>This research finds that women describe that their lives come to a stand-still following a myocardial infarction. They perceive their bodies as having failed them, which entails existential uncertainty, meaning that the women no longer feel secure about their bodies or life, itself. Their suffering is difficult to understand, both for themselves and for those around them, and the women suffer in silence. Health-care professionals have the potential to promote health by supporting the women towards greater participation and independence in the health process. Participation, however, is not limited to concrete participation in care, but in offering health care based on women’s perspective of how their life situations changed following the illness. This will provide the women with the support they need to discover their own health promoting resources, and to become friends with their bodies and the life that follows a myocardial infarction.</p>

<p>I dagens västerländska samhälle intar döden en undanskymd roll. Detta kan medföra mindre kunskap om hur man som vårdpersonal bör bemöta människor i livets slutskede. Då vårdpersonal på hospice dagligen möter människor i livets slutskede kan det finnas stor kunskap att hämta där. Syftet med studien var att beskriva hur vårdpersonal på hospice upplever och hanterar sina känslor med att dagligen möta döende och deras anhöriga, samt att beskriva vårdpersonalens resurser som tillämpas i arbetet. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats, där tre sjuksköterskor och tre undersköterskor, samtliga kvinnor intervjuades med hjälp av semistrukturerade frågor. I resultatet framkom det tre stycken huvudkategorier. Den första var vårdpersonalens känslor, med bland annat subkategorierna tillfredställelse och osäkerhet. Den andra var vårdpersonalens egna resurser, som bland annat bestod i att kunna vara tillgänglig och att kunna kommunicera. Den sista var vårdpersonalens känslomässiga bearbetning som bestod av bland annat handledning och fysisk aktivitet. I huvudsak uppgav informanterna att de kände en stor tillfredställelse i arbetet på hospice men det fanns också tillfällen då de kände otillräcklighet och osäkerhet i mötet med människor i livets slutskede och anhöriga. Det framkom även resurser som underlättar arbetet för vårdpersonalen. Dessa är att kunna vara tillgänglig, kunna kommunicera och att våga vara naturlig. Den kunskap som har framkommit i resultatet kan spridas till vårdpersonal som önskar mer information om ämnet.</p>

<p>Våld mot kvinnor är ett problem som uppmärksammats alltmer de senaste åren, framförallt det våld som sker inom nära relationer. En stor andel misshandlade kvinnor vänder sig till hälso- och sjukvården för att få hjälp. Trots detta uppmärksammar hälso- och sjukvårdspersonal dessa kvinnor i alltför liten utsträckning. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av, och uppfattningar om, att möta fysiskt misshandlade kvinnor inom vården. Sex intervjuer med sjuksköterskor som arbetade vid jourläkarcentral, akutklinik, ambulans och kvinnoklinik genomfördes. I resultatet framkom enighet att kvinnomisshandel inte får förekomma. Vidare beskrev sjuksköterskorna att de inte hade möjlighet att hjälpa kvinnor utsatta för fysisk misshandel vid de tillfällen då kvinnan förnekade misshandel. För att bearbeta erfarenheter av mötet samtalade sjuksköterskorna främst med sina arbetskamrater och handledning var inte aktuell vid bearbetning av denna typ av möten. Vidare framkom det att sjuksköterskorna uppfattade sig ha bristfällig kunskap inom området kvinnomisshandel. Studiens slutsats var att ökad kunskap och handledning för sjuksköterskor troligtvis skulle leda till att fysiskt misshandlade kvinnor i större utsträckning identifieras och får det stöd och den hjälp de är i behov av. Dessutom ses ambulanspersonalens möjligheter att träffa människor i hemmiljöer som en tillgång för att identifiera faktorer som tyder på misshandel.</p>

<p>Långvarig ryggsmärta är ett vanligt förekommande problem och omfattas av många olika sjukdomstillstånd relaterade till ryggen. För människan kan detta innebära svårigheter och begränsningar i vardagen. Syftet med studien var att beskriva människors upplevelse av att leva med långvarig ryggsmärta. Studien har genomförts med kvalitativ ansats med utgång från livsvärldsperspektivet. Datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer. Undersökningsgruppen bestod av fem informanter varav tre var kvinnor och två män i arbetsför ålder. Vid analysen kondenserades intervjutexterna till två tydliga teman, vilka var känslomässig inverkan och begränsningar i vardagen. Resultatet visar att upplevelsen av att leva med långvarig ryggsmärta varierar, men att ryggsmärtan leder till många påfrestningar och svårigheter i vardagen. Resultatet visar att ryggsmärtan har inneburit känslomässig inverkan, vilket uttrycker sig som rädsla, oro och humörsvängningar, men även uttryck av hopp och optimistiska tankar framkommer. Ryggsmärtan har inneburit olika begränsningar i hemmet, fritiden, arbetet samt i det sociala livet. Det framkom att informanterna trots ryggsmärtan kunde uppleva hälsa genom olika sätt att anpassa sig. Studiens resultat kan öka sjuksköterskans kunskap och förståelse för människor som lever med långvarig ryggsmärta. Dessa kunskaper är nödvändiga för att kunna ge rätt information och behandling.</p>